Jonas Gardell

En komikers uppväxt

Сканировал Илья Франк

Проверила Екатерина Хохлова

l

För allt du hatar hos dig själv - förlåt dig själv.

För allt du älskar hos dig själv - förlåt dig själv

För allt du skäms över.

För allt du är stolt över.

För allt du vill dölja.

För allt du vill visa upp.

För allt som inte blev som det skulle.

För allt du är.

För allt du ville vara.

Förlåt dig själv.

2

I begynnelsen vandrade människan på månen.

Världen leddes av Nixon och Sträng. Pappor arbetade heltid och mammor arbetade halvtid, man skulle tänka på barnen i Biafra, och äta upp all den goda maten man fått. Det fanns rika barn i i-länder och fattiga barn i u-länder, men de rika barnen kunde ge till de fattiga barnen och då blev allt genast bättre.

På Lutherhjälpens papperssparbössor fanns olika exempel på hur lite som faktiskt behövdes för att göra nytta: "8 kronor kan bli en varm filt. 20 kronor kan bli en mugg mjölk åt 125 barn. 300 kronor kan bli en byggsats till ett enkelt hus. 1000 kronor kan bli en ny start för en hel familj - bostad, mark, redskap, skola och hälsovård."

Det var tröstande att veta.

På alla områden blev allt bara bättre och bättre, Sverige var rikast i hela världen och allt utgjorde en del av Guds plan.

Sådan var världen som Juha Lindström föddes till och växte upp i.

En gång när Juha var sju år och gick i första klass blev han väckt mitt i natten av Ritva.

Allting var så konstigt. Fastän natt var alla vakna. Levande ljus brann på borden och i fönstren. Bengt och Ritva hade ätit räkor och druckit vin. Radion stod på. I trädgården bredvid deras sprang grannen med en löjlig pappersmössa på huvudet och satte eld på raketer.

Hela himlen lystes upp av fyrverkerier. Världen var förvandlad. Det var hans vanliga hem och ändå inte. Natten gjorde allting annorlunda. Skuggor fladdrade och pappa och mamma kysste varandra.

Juha stod i fönstret och tittade på fyrverkerierna. Han hade bara pyjamas på sig och var barfota, men Ritva höll om honom så han frös egentligen inte. Raketerna exploderade i gnistrande regn av röda och gröna stjärnor, men det Juha skulle minnas starkast var att Ritva verkade så uppriktigt glad och förväntansfull. Hon tryckte honom till sig och gnolade. Ibland ropade hon till förtjust när en särskilt vacker fyrverkeripjäs detonerade.

- Gott nytt år, älskling! viskade hon i hans öra, nu är det 1970, ett helt nytt decennium.

- Bäst du passar på, skrattade Bengt och klappade Juha på huvudet, hela sjuttiotalet är du barn. Sedan är du aldrig barn mer.

Om Juha varit äldre, om han hade förstått vad pappa menade skulle han kanske ha blivit rädd, men nu tyckte han att det lät fantastiskt: han skulle ju vara barn i en evighet!

På ett fat låg flera Remi.

Ritva gav Juha tillåtelse att ta så många han ville ha. Detta var i sanning en förtrollad natt.

Det godaste Juha visste var Remi. Remi var ett chokladkex med mintfyllning. Tolv kex låg i varje ask och kostade tre kronor. Tre kronor var exakt vad Juha hade i veckopeng. Tolv kex åt man på tio minuter.

Tre kronor var också exakt vad martinen kostade på biografen borta i Täby Centrum. Tarzan och den blå gudinnan, Walt Disneys Oscarsfestival, Slaghöken och Kapten Blod.

Allting var så precist uträknat. Tre kronor exakt. Hur gick det att tvivla på Guds existens när hans tanke genomlyste allt?

Ritvas kropp var varm mot hans. Om han lutade sig mot henne nådde han henne precis till hennes stora mjuka bröst. Den sista Remin smälte i hans mun. Nu skulle han kunna sluta ögonen och somna - ögonblicket innan världen började att röra på sig, röra på sig och vakna.

4

Vinterkväll i förortsområdet. Himlen blånar över skogarna, över villorna och radhusen. Rymden tränger sig på från här och till evigheten. En satellit rör sig i en ensam båge över stjärnhimlen. I söder är horisonten rosa. Det är Stockholm som lyser upp natten. Om man är riktigt tyst kan man till och med höra det avlägsna dånet från alla bilarna.

Men här är det nästan som på landet. I skogens öppningar kan man se ned till villor där det lyser, varmt och ombonat, i fönstren, och i somliga trädgårdar hänger utomhus-belysning i de frusna äppelträden. Snön ligger tjock och orörd på marken.

Juha är elva år, snart tolv. Han har lagt sig ned i en glänta i skogen och flaxar med armar och ben. Fastän han ligger direkt på snön är han varm och alldeles torr längst in vid kroppen, han har mycket kläder på sig. Mössan kliar mot hårbotten. Det rinner från näsan. Snöret torkar han bort med lovikkavanten som är stel av snö. Genom det kala grenverket ser han stjärnorna. De speglar sig i hans ögon.

Han gör en ängel i snön.

Men när Juha rest sig upp och borstat snön från kläderna tittar han på sitt verk och konstaterar besviket att det inte alls liknar en ängel.

Nej, det liknar ingen ängel. Snarare ett avtryck eller ett nedslag av en ängel. Som en ängel som tagit mark, rest sig upp och gått sin väg och nu bidar sin tid någonstans i närheten.

Just som han tänkt ut detta hör Juha ett ljud inifrån skogen. Han rycker till.

Var det inte en kvist som bröts? I detsamma vet han att kvisten bröts för att någon trampade på den.

Hör han inte något som knarrar, något som rör sig, något som rentav andas?

Och i detsamma som han tänker detta hör han tydligt det otäcka knarrandet från något okänt som gömmer sig inne bland träden, han hör någon som rör på sig, som andas tungt.

En ängel som tagit mark, rest sig upp och gått sin väg.

Juha spänner ögonen och försöker se in i mörkret.

- Är det nån där? ropar han och blir rädd när han inte får något svar.

För nu är det alldeles tyst.

Alltför tyst.

Det är som om någon tittar på honom, någon som gömmer sig bakom träden. Någon som han inte kan se, men som kan se honom.

Någon som ler.

Med glimmande tänder, glittrande ögon.

Någon med klor.

Juha kan inte hjälpa det. Ängeln får huggtänder, klor och ondskefulla ögon. I detsamma som han tänker det växer tänder och klor ut och ängelns ögon börjar glöda som brinnande kol, Juha kan inte hjälpa det. Han försöker tänka att ängeln är mild och god, men det är försent - den har redan börjat närma sig honom.

Aldrig förr har Juha varit rädd för att vistas ensam i skogen kring sitt hus, men nu sköljer fruktan över honom, och han börjar springa.

Han vet att han är förlorad om han springer, att han kan stävja rädslan bara om han lugnt och stilla går därifrån utan att göra sig någon brådska, men han springer ändå och fasan griper efter honom som en rovfågel efter sitt byte.

Han rosslar, han snorar, han snubblar i den djupa snön, och ängeln eller demonen eller vad det än är som förföljer honom vinner på honom. Han hör ljud av hotfullt flaxande vingar. Han vrider på huvudet och ser ögon som glödande kol, utspärrade klor som hugger efter honom, och han skriker.

Och när han skriker snubblar han, och när han snubblar faller han.

Han faller och faller och faller.

För allting faller.

Förr eller senare faller allt.

- Mamma mamma, jag gjorde en ängel i snön!

- Du gjorde din mor gråhårig, det var vad du gjorde. Unge man, har du en aning om vad klockan är?

När Juha går och lägger sig den kvällen är han noga med att dra ned rullgardinen. Någonstans därute i mörkret väntar ängeln på honom, bidar sin tid.

Någonstans i hans närhet finns nu en ängel som blivit till i en vintrig skogsglänta. Juha har frammanat den.

Han letar fram boken om Kajsa Kavat och läser hennes aftonbön: "Det går en ängel kring vårt hus, han bär två förgyllda ljus..."

En sårad ängel. En ängel som blivit vred. Juha har sig själv att skylla. Man ska aldrig frammana något man inte behärskar, för man får alltid stå till svars.

Medan Juha ligger för att somna försöker han gång på gång intala sig att ängeln måste vara god, men Juha vet inte om ängeln vill honom väl eller illa. Att det finns både goda och onda änglar, det vet han.

De onda är de fallna. De som fallit. Är inte det orättvist? Allting faller ju. Förr eller senare faller allt.

5.

Det är morgon. Jag stiger upp, kokar örtte, sätter mig vid arbetsbordet och skriver.

Prövar miner, nöter in spontaniteter.

Nytt material, nya skämt. Mycket jäkt och ingen ro.

Vad har jag lyckats med i livet?

Jag arbetar och arbetar och arbetar.

Vad vill jag uppnå? En plats i Gäster med gester?

Dricker örtte för att beveka Gud.

Gör min morgongymnastik för att inte bli fet och slapp.

Har slutat röka för att slippa dö.

Arbetar, arbetar, arbetar.

När jag var liten dagdrömde jag om att uppträda. Kommer du ihåg alla sketcherna jag framförde? Jag skrev en massa sånger också. Men dem framförde jag aldrig.

För det mesta handlade mina sånger om Gud och om döden, och sånt kunde man ju inte komma med på roliga timmen, precis.

Jag tänkte mycket på Gud och på döden när jag var liten.

Men jag dog aldrig. Jag levde alldeles förskräckligt mycket.

Det var Arvingarna och Onedinlinjen och Halv sju, Lasse Widding och Lennart Swahn och den gudomligt vackra Karin Falck. (Jag var kär i Karin Falck.)

Skolorkestern på onsdagkvällar och fotbollsträning på tisdagar och torsdagar.

Och det var mannagrynsgröt och fiskpinnar och fattiga riddare och plättar och blodpudding och spagetti med falukorv. Om söndagarna åt vi karelska piroger med ägg-smör och kyckling med gräddsås, och efterrättsglassen mättes med linjal för att alla skulle få på millimetern lika mycket var.

Dagarna var färgglada plastpärlor som man trädde på tråd till halsband, och halsbandet skulle bli hur långt som helst och räcka flera varv runt jorden, och plastpärlorna skulle aldrig ta slut.

Ett av mina starkaste barndomsminnen: Jag är i skolan. Det är rast. jag trycker näsan mot fönsterrutan. Genom glaset ser jag de andra barnen leka nere på skolgården. Jag hör knappt vad de ropar till varandra, de är som i en annan värld. Jag andas på glaset och skriver mitt namn om och om igen i imman: Juha Lindström, Juha Lindström.

Försöker förstå att det är jag.

Jag bryr mig inte om dem därnere på gården eller att jag inte får vara med.

För plötsligt vänder jag mig in mot korridoren och skapar teatern: Där är scenen, där är salongen, där är ljuset, där är publiken, och där är jag!

En sak kan jag säga om mig. Jag har hållit mina drömmar i handen.

De har varit nakna och darrande som nyfödda kycklingar, inte alls som jag trodde.

Hela tiden föds nya drömmar. Längtan förflyttar sig ständigt ytterligare ett stycke bortåt, gäckar mig gång på gång. Det är inte tid att sluta utan att fortsätta.

Så jag fortsätter.

Arbetar, arbetar, arbetar. Dricker mitt örtte, gör mina armhävningar, avstår från cigaretterna.

Vaknar nyfiken om rnornarna. Är vuxen nu.

Ännu trär jag plastpärlor på tråd.

Halsbandet har börjat bli långt men ska bli längre.

Hur långt som helst ska halsbandet bli och räcka flera varv runt jorden.

När jag var liten upptäckte jag att jag kunde trolla. Allt jag drömde om kunde jag frammana. Allt jag fantiserade om var verklighet.

Och åren gick och nu är jag här.

I logen i väntan på att jag ska in på scen kan jag vanka av och an som ett inspärrat olyckligt djur. Då och då dunkar jag på väggarna och skriker. Snart måste det ut. Det måste ut snart.

Teatern är fylld till sista plats, precis som det ska vara. Genom Skvallret kan jag höra publiken sorla.

En mikrofon, inget mer. Stor och tom väntar scenen på mig. Scenljuset väntar på mig. Följespoten väntar på mig.

På mig.

Jag blir hämtad. Det är dags att börja. Ljuset dämpas i salongen, publiken tystnar. Stilla går jag in på scenen, ställer i lugn och ro ifrån mig min rekvisita, går fram till mikrofonen, andas in - det är för detta jag förberett mig i månader och år, det är för detta jag våndats och haft ångest, här står jag nu och kan inget annat - och sedan exploderar jag.

Universum exploderar.

Det är dags att fara till månen och tillbaka.

På natten efteråt sover jag oroligt. Jag mår illa och har ont i magen. Ynklig skriker jag till Gud att han måtte förlåta mig mitt högmod, men jag vet inte om ett sådant högmod som mitt går att förlåta.

Vad är det jag begär?

All kraft som finns i himmelen och på jorden.

Allt.

6.

Morgonen är bästa tiden på dygnet, trycker Juha.

Det tycker hans mamma är obehagligt. Hon undrar vad hon har gjort för fel i sin uppfostran.

Juha stiger alltid upp vid fem eller sex. Då kan man tassa barfota över linoleumgolven, och linoleumgolven är svala. I vardagsrummet har de parkettgolv, och om sommarmornarna har solen redan värmt upp en bit av det fernissade träet när han vaknar, och på den varma plätten kan han krypa ihop till ett foster och somna om.

Att rnornarna är tysta är det allra bästa. Taklamporna gungar inte ännu, möblerna har inte börjat rotera, radion vrålar inte, hans lillasyster har ännu inte börjat pocka på uppmärksamhet, hans mamma och pappa har ännu inte börjat skrika, sucka, stöna, stånka, gräla, klaga och slamra sönder dagen.

När Juhas mamma stiger in i köket är klockan sju på morgonen. Då har Juha redan varit vaken i två timmar.

— God morgon, säger Juha.

— Anna mun kaikki kestää! fräser Juhas mamma.

Det är finska och betyder: Ge mig kraft att stå ut!

Juhas mamma är från Finland.

Hon vill alltid dö om mornarna.

Utan att ägna Juha en blick går hon förbi honom och sätter kaffebryggaren i arbete. Kaffebryggaren börjar puttra. Hon stöder sig mot diskbänken och undrar varför hon lever.

Den sura lukten från wettextrasan sticker henne i näsan och får hennes mage att dra ihop sig. Hon tar stöd mot diskbänken och blundar hårt.

Feta feta wettextrasan.

Kladdiga kladdiga spisen.

Under fotsulan känner hon något kallt och klibbigt som är spagetti från gårdagens kvällsvard.

— Anna mun kaikki kestää, mumlar hon, denna gång mer uppgivet, och torkar bort spagettin från foten med en bit ugnsfolie.

Juha äter frostflingor och läser Fantomen.

Kaffet är färdigt. Ritva får fart. Hon plockar fram kaviar, smör, marmelad och mesost från kylskåpet. Bort med locken och fram på bordet. Snabbt går det. Knivar och osthyvel slängs på bordet, glas och koppar kommer fram. Burken med hårt bröd släpper hon med en skräll på bordet, mjukbrödet dunkar hon ett par gånger i diskbänken för att få en uppfattning om hur gammalt det är.

— Frukosten är färdig! skriker hon gång på gång för att överrösta radion. På radion byter de roliga historier med varandra.

Programmet heter Byteskomik.

Juhas pappa kommer in i kalsongerna. Han heter Bengt.

Hans ena pungkula hänger utanför.

Juhas mamma suckar och tittar ut genom fönstret för att slippa se. Det ser ut som om hon drömmer.

Vad drömmer hon om?

Om en morgon, en enda, utan hårig pung till frukost.

Det är vad Juha tror i alla fall. Han koncentrerar sig på Fantomen för att inte behöva titta på pappas otäcka håriga pung.

Ingen säger något.

Juhas pappa läser tidningen.

Juhas mamma stirrar ut genom fönstret. Juhas pappa kliar sig på bröstet. Juhas mamma masserar fötterna.

Marianne är Juhas lillasyster. Hon är sex år. Marianne slickar först av marmeladen från smörgåsen, sedan slickar hon av smöret, sedan ber hon om en ny smörgås.

Ritva börjar genast breda en ny åt henne.

- Vad i själva helvete! fräser Bengt, ska du ge ungen en ny när hon inte har ätit upp den första?

Sedan börjar föräldrarna att gräla medan Juha läser Fantomen och Marianne förnöjt slickar av marmeladen också från den nya smörgåsen.

Bengt skriker att allt han begär är att få läsa tidningen i lugn och ro på morgonen. Ritva skriker att för hennes del får han göra precis vad han vill, bara han stoppar in sin äckliga håriga pungkula innanför kalsongerna. Bengt skriker att Ritva för helvete inte är riktigt klok. Ritva skriker: Ska du saga! Ska du säga!

Så fortsätter de. De håller ihop för barnens skull.

Barnen behöver den trygghet som bara både en mamma och en pappa kan ge.

Marianne tar också en Fantomen ur serielådan.

Juha stjäl den genast från henne.

- Den där höll jag på med! skriker Juha.

- Mamma, säg åt honom! skriker Marianne.

Det skriks mycket om rnornarna hos familjen Lindström. På radion byter de roliga historier med varandra. Programmet heter Byteskomik. Ingen skrattar åt det. Strax efter halv åtta ringer det på dörren. Det är Juhas klasskamrat Jenny.

Ritva och Bengt fortsätter att gräla.

— Ska du fortsätta skrika nu när Juhas kompis är här! skriker Ritva.

— Vad i helvete har den där ungen här att göra så här tidigt på morgonen? skriker Bengt.

— Anna mun kaikki kestää! skriker Ritva, du vet ju att hon kommer varje morgon och att de ska ha sällskap till skolan.

• Jamen hon kan väl vänta utanför! fräser Bengt.

• Jaså, det kan hon, fräser Ritva tillbaka. Så nu får inte våra barn ha vänner heller, det var ju snällt!

— Va? skriker Bengt.

— Snällt! skriker Ritva, det var ju snällt! Hon vänder sig till Jenny.

— Bry dig inte om honom! Bry dig inte om honom! Vill du ha en smörgås?

Utan att vänta på svar börjar Ritva breda en smörgås åt Jenny.

— Förresten, kan du hämta Marianne på fritis?

— Napp! svarar Bengt, gör det själv.

— Det är styrelsemöte i Hem- och Skolaföreningen.

— Inte mitt problem.

Då kramar Ritva sönder Jennys smörgås i handen. Knogarna vitnar. Aprikosmarmeladen rinner genom hennes fingrar.

-- Jag har inget liv, väser hon, men jag har en suppleantplats i Hem- och Skolaföreningens styrelse och den tänker jag slå vaktorn!

Juha läser Fantomen. Marianne läser Fantomen. Jenny läser Fantomen. Taklamporna gungar, möblerna roterar, radion vrålar och föräldrarna har troget börjat skrika, sucka, stöna, stånka, gräla, klaga och slamra sönder dagen.

Det är en helt vanlig morgon hos familjen Lindström.

7

Kanske kan vi bäst beskriva familjen Lindström genom att berätta om familjens dörrar.

Hos familjen Lindström har man för vana att smälla i dörrarna när man blir arg.

Vid varje middag är det alltid någon som har anledning att bli upprörd och börja skrika, någon som har rätt att rusa ifrån sin tallrik med gråten i halsen - och smälla i dörrarna så att de som blir kvar förstår hur illa de handlat, hur elaka och orättvisa de varit.

Dörrar är bra. De smäller distinkt. Man kan egentligen aldrig överskatta den dramatiska effekten av en igensmälld dörr.

Och dessutom: En stängd dörr är en stängd dörr är en stängd dörr.

Enda nackdelen är att dörrarna inte tål vilken behandling som helst. Förr eller senare brakar de.

En efter en av dörrarna hos familjen Lindström har fallit - som när träd faller för sågen.

När väl en dörr gått sönder bärs den ned i garaget och ersätts med storblommiga Marimekko-draperier.

Tyvärr smäller inte draperier något vidare. De fladdrar mest på ett obestämt och saktmodigt vis.

Runt köksdörrens handtag har Ritva knutit skumgummikuddar för att hålet i kylskåpet inte ska bli större än det redan är när de smäller upp köksdörren.

I hallen har de glasdörr, eller rättare sagt hade. Efter ett par gånger brydde inte Bengt sig om att sätta in något nytt glas. Det skulle ju ändå bara gå sönder.

Ytterdörren är ett problem. Den är av annat virke än innerdörrarna. Den smäller inte när man slår igen den, den studsar tillbaka, vilket är oerhört förödmjukande för den rättmätigt upprörde som får sin sorti förstörd och måste hejda sig och stänga dörren på nytt.

På den vägen är det.

Familjen flyttade in i en nybyggd en och en halv-plansvilla i brunt tegel och började genast och med stor iver att riva huset så duktigt de kunde, samtidigt som de oavbrutet skrek TÄNK PÅ GRANNARNA! åt varandra.

De lever med repor i parketten, spindelväv i hörnen, möss och talgoxar på vinden, och i garaget står dörrarna lutade mot väggen i väntan på att en dag bli lagade av den händige fadern med den manliga verktygslådan.

Och där förblir de sedan, dörrarna.

8

I hobbyrummet bor familjens dvärgkanin.

Kaninen heter Plutten.

De kallar den för Prutten.

Den biter barnen när de försöker klappa den.

Så mycket glädje har man av en dvärgkanin.

Den bajsar överallt och biter barnen.

Och så tuggar den hål på alla väggar.

Den tycker om väggar, Prutten.

När de många år senare ska sälja huset måste de sätta upp affischer för att dölja alla hålen och vissla när det kommer husspekulanter för att titta.

"Humpidumpidump — här finns inga hål — humpidumpi-dump."

Men spekulanterna kommer alltid att upptäcka hålen i alla fall och då måste familjen utropa: Ojsan, är det ett hål där!

-- Juha, visste du att det var ett hål där? ska Bengt säga strängt.

— Nej, det visste jag verkligen inte, pappa! ska Juha svara.

— Marianne, visste du att det var ett hål där? ska Berjgt fortsätta.

— Är det ett hål där?

Hela familjen kommer att rada upp sig och betyga att ingen haft en aning om att det fanns ett hål bakom affischen, och mister sålunda allihopa samtidigt sin plats i himlen.

Men det är inte än på flera år. Ännu gnager Prutten förnöjt på väggarna och vet inte om att pappa Bengt om bara några månader ska beställa tid för avlivning hos Djurens vänner, och att hela familjen kommer att applådera när den äntligen förs iväg.

Inte ens Marianne kommer att sörja Prutten, och då är det ändå hon som fick den i födelsedagspresent.

I garaget har de förresten redan en marsvinsbur och en fågelbur. Fågelburen är efter en kanariefågel som föll död ned efter ett halvårs öm omvårdnad då Juha och Marianne turades om att jaga det stackars kräket för att få den tam.

Det var i samband med marsvinen som familjen stiftade bekantskap med Djurens vänner.

Ritva trodde att Djurens vänner var ett förvaringsställe för sällskapsdjur och tog med sig barnen när de skulle lämna ifrån sig Snitten, Snatten och Snutten, för att visa barnen hur fint Snitten, Snatten och Snutten skulle få det över sommaren när familjen var bortrest.

— Vill ni se på när vi avlivar dem? frågade snälla tanten hos Djurens vänner och öppnade locket till en stor låda där Snitten, Snatten och Snutten skulle gasas ihjäl.

Juha och Marianne grät i flera dagar efteråt. Snitten, Snatten och Snutten sörjdes länge.

Prutten däremot kommer aldrig att sörjas.

Ännu en tom bur till samlingen. Det är allt.

9

Jag tycker om att stå på scen, men turnéer är tråkiga, för man är så ensam. Man reser ensam, sover ensam, äter ensam. Före showen måste man koncentrera sig och efter showen är man för trött för att träffa någon.

Sveriges restauranger är obeskrivbart tomma. Ur högtalarna klinkar "Bridge över troubled water". Nere på gatan slår ljuset över till rött och sedan till grönt igen. Jag är ensam på restaurangen sånär som på två unga män som avslutar sin måltid med kaffe.

"En vän till mig berättade att i Stockholm hade en man rusat in i en tunnelbanevagn och skjutit med k-pist!" säger den ene.

"Är det sant? " säger den andre. "Med skarpa skott också?"

"Ja du vet, Stockholm skulle man aldrig våga bo i."

Personalen säger inte "Varsågod" när de ställer fram maten.

"Tack", säger jag.

För att få höra en röst.

Pizzan smakar pizza. Ur högtalaren klinkar "Memories". Jag tuggar. Ljuset slår om från grönt till rött och till grönt igen. "All alone in the moonlight". Inte en människa på gatan.

Personalen säger inte "Smakade det bra?" när de tar undan tallriken.

De säger ingenting.

"Tack ", säger jag, för att få höra en röst, "kan jag få be om notan."

De unga männen har druckit upp sitt kaffe och gått. Ljuset slår om till grönt, sedan slår det om till rött. Personalen kommer inte med någon nota. Bandspelaren har stängts av. ]äg går fram till baren och betalar.

Pizzan kostar femtionio kronor, kranvattnet fem.

"Tar ni betalt för kranvattnet?" frågar jag.

"Ja ", svarar personalen.

Jag tackar inte när jag går.

Hotellrummet är som alla svenska hotellrum i mellanpris-klass, hermetiskt tillslutet och ljudisolerat.

Gardinerna, sängen, sängöverkastet, fåtöljen och soffan är laxrosa. Allt trä är betsat i rosa. MTV tröstar natten lång. Klockan är halv elva. I tretton timmar ska jag vara ensam på hotellrummet.

Jag ringer upp min telef ansvarare.

"Jag är inte hemma just nu men tala in ett meddelande efter andra tonen så ringer jag upp så fort jag får tillfälle."

Bara för att få höra en röst.

10

Det är söndag och Bengt håller på att vända ett nyinköpt solur rätt.

Ingen trädgård i Sävbyholm är så oansenlig att där inte finns plats för ett solur. Till och med på ställen dit solen aldrig når finns de - soluren.

I Sävbyholm finns fler solur än vad det finns lyckliga människor.

På söndagarna har Bengt tid att rå om familjen, se om huset och påta i trädgården. Det är för helgerna man lever.

-- Yessir! Dem och semestern.

Man kan ge sig katten på att det regnar under semestern.

— Yessir! Men va fan, man lever ju bara en gång, och vad gör det om hundra år, och det är jul bara en gång om året eller vad säger man?

Vad säger man?

Bengt tittar på klockan, kisar mot solen och vrider på det tunga uret för att det ska visa rätt tid.

När skuggan äntligen faller som den ska, släpper han soluret, som genast välter.

— Det var väl själva..., stönar Bengt och reser upp soluret på nytt. När han torkar svetten ur pannan med handen välter soluret genast igen.

Då skrattar Bengt glatt.

Nej, det gör han inte. Han svär.

Han svär att han vill döda.

Men det går inte att döda ett solur.

Soluren kommer att överleva dem alla.

Långt efter det att de alla är borta kommer soluren att stå i det som en gång var deras trädgårdar, långt efter det att alla digitalur har smält och alla mekaniska klockor rostat sönder kommer soluren att stå kvar som ett monument över människans primitiva försök att bemästra tiden.

Darrande av ansträngning och med ådrorna svällande i tinningarna reser Bengt ännu en gång upp soluret. Samtidigt går solen i moln och de första regnstänken träffar Bengts ansikte.

- Nej, nu ger jag upp, snyftar Bengt för sig själv, den här förbannade tomten lutar. Det är därför det inte står kvar. Vad i helvete ska man förresten med ett solur till? Dumt är det. I det här förbannade landet regnar det ju dessutom jämt. Det är sossarnas fel. Tomten lutar, och inget tack får man heller. Gnäll och tjat från morgon till kväll. Och vad begär man? Lite värme, lite vänlighet, en gnutta respekt. Men nej då! Nej då, nej då, nej då! Så roligt ska vi inte ha det. Till och med ungarna skriker på en. Aktare om en annan hade skrikit så åt sin far. Så mycket stryk man hade fått. Aktare! Man har varit för snäll. För snäll och slapp-hänt. Det är hela felet.

Han snyter näsan med handens baksida. Det är förfärligt synd om honom, men det är det ingen som bryr sig om.

På grannens välskötta tomt står grannen och vattnar gräsmattan med slang medan hans två tuktade barn släpar bort avskuren och bortrensad sälg.

Nu kopplar grannen slangen till en sprinkler och går fram till staketet och ropar på Bengt med gnällig röst.

— Hördu Lindström, knarrar han, varför drar du inte upp dina maskrosor?

Han fortsätter innan Bengt hinner svara:

-- Dina maskrosor sprider sig över på våra gräsmattor. Vad är det för mening med att sköta sin gräsmatta och rensa bort alla maskrosor om du inte tar bort dina maskrosor? Då kommer ju våra maskrosor tillbaka.

— Jaså du, du har problem med maskrosor du, konträr Bengt och möter grannen vid staketet, ja maskrosor kan ju verkligen vara ett problem..., säger han menande och sparkar på staketet, sträcker på ryggen och spottar framför sig. Själv har jag varit lite krasslig på sistone, fortsätter han och dröjer lite innan han hugger till: Hjärtat, Det går i släkten.

— Å fan! får grannen ur sig, sparkar på staketet, kliar sig på bröstet och spottar framför sig, det har väl inte hänt nåt allvarligt?

— Inte vet jag, jag fick nåt jävelskap av doktorn som skulle hålla det i schack.

I triumf plockar Bengt upp en förpackning nitro ur skjortans bröstficka och visar grannen, spottar framför sig, kliar sig i örat och sparkar på staketet.

— Å fan, får grannen på nytt ur sig, spottar och sparkar på staketet, men har du inga ungar som kan ge dig ett handtag?

— Jo det är klan, stammar Bengt, svär tyst för sig själv och sparkar på staketet, jag ska ropa på dem: Juha! Marianne! Kom ut ett slag!

Inte ett ljud hörs inifrån huset.

— De kommer väl, försöker Bengt och ler generat, sparkar på staketet.

— Du, säger grannen och sparkar på staketet, får jag kolla din medicin och se om det är samma som min.

Grannen får också upp en nitro ur bröstfickan och de jämför.

— Nej, det är inte samma... Vad tar du för magsåret då?

— Du vet... jag har inte magsår - just nu - bara katarr, och mot det tar jag Novalucid.

— Å fan, säger grannen och sparkar på staketet, krafsar sig på handen och spottar, Novalucid, det är flytande va?

— Japp! svarar Bengt, spottar, harklar sig och sparkar på staketet.

— Dålig pli du har på de där ungarna. De kommer ju inte!

• Aj då. Lös bräda.

• Vada?

— Måste laga den här brädan, mumlar Bengt och böjer sig ned för att undersöka den.

— Dålig pli du har på de där ungarna, upprepar grannen. Bengt reser på sig.

— Förstår inte var de blivit av... Juha! Marianne! Grannen utnyttjar sitt övertag genom att drämma till med ett retsamt:

— Jaså, du har inte magsår du.

— Tja, vad ska jag säga, slår Bengt tillbaka, läkarna menar ju att katarr faktiskt kan vara värre än magsår så...

— Å fan. Ja, det är väl katarr jag har då i såna fall. - JUHA OCH MARIANNE! NU KOMMER NI OMEDELBART! ropar Bengt och rösten brister.

— Nån skit med halsen, förklarar han och grimaserar.

— Ingen pli alls på de där ungarna, säger grannen skadeglatt.

— Förresten, här tar det ont på mig, säger Bengt. Han petar allvarligt och länge på sin mage.

-- Är det samma för dig?

— Nej, du vet jag har snarare...

Grannen klämmer högre upp på magen och grimaserar ännu värre.

— Jag vet inte, men det bubblar och spänner!

— Och jag har sura uppstötningar så det räcker och blir över

— Ja, jag är glad om jag över huvud taget kan behålla maten, konträr grannen, trycker hårt mot magen och suckar. Säg, vad tar du till natten?

— Stolpiller mot njursten ifall jag skulle få ett anfall i sömnen, skryter Bengt.

— Å fan!

— Japp! - Å fan!

De blir så rörda att de saknar ord. Det är så vackert detta. De måste ge uttryck för sina känslor. Därför sparkar båda på staketet. Samtidigt kommer Juha ut ur huset.

— Men där har vi äntligen Juha, säger Bengt lättad. Juha, vart ska du?

— Ingenstans.

Han går förbi pappan och grannen utan att stanna.

— Bli inte borta för länge bara, svarar Bengt förvirrad. Ritva öppnar fönstret.

— Maten är klar! ropar hon, hur går det med soluret?

— Käringen är färdig med maten, jag måste gå, muttrar Bengt och börjar gå mot huset.

— Glöm inte maskrosorna sen, hördu, ropar grannen efter honom, och de måste upp med hela roten, annars kommer de igen, maskrosorna. Satans otyg förresten, maskrosor!

När båda gått in till sitt faller fyra brädor ur staketet och blir liggande.

11

Juha hatar att åka skridskor. Hans anklar är för svaga. De viker sig.

Dessutom kan han inte stanna. För att stanna är han tvungen att bumpa in i sargen eller lägga sig självmant.

Och när han äntligen får pappas tillåtelse att lämna isen -blåfrusen, snorig och gråtfärdig - så får han inte upp skridskosnörena för de har frusit fast.

Juha hatar att åka skridskor!

Hans pappa ger honom nya skridskor varje julafton.

Det ingår i hans pappas kampanj: Bli vän med ditt barn.

Juhas pappa har en märklig uppfattning om vad det innebär att vara förälder.

Juhas pappa kan väcka barnen mitt i natten med en enorm orange kräkbalja i handen.

— Vakna, vakna! piper han.

-- Vad är det? Vad är det? frågar Juha och Marianne yrvaket.

— Jo, nu är det så att jag mår lite illa, så om ni hör några otäcka ljud inifrån mitt rum så ska ni inte bli rädda för då är det bara jag som KRÄÄÄKS! säger deras pappa.

Sedan går han och lägger sig och somnar omedelbart medan Juha och Marianne ligger vakna hela natten och lyssnar efter otäcka ljud.

Om vintern tvingar pappan ut dem på söndagsutflykt.

Hela familjen rultar fram på längdskidor, dricker varm choklad ur termos, äter apelsin och smörgås, smörjer in läpparna med Idomin...

Ja, under de härliga vinterutflykterna är alla i familjen lyckliga lyckliga lyckliga, får lunginflammation och dör.

12

Annars trivs jag med att vara ensam. Jag tycker om att tänka. Det gjorde jag som liten också. Helst ser jag andra människor som publik. Det är enklare så. Då vet jag hur jag ska förhålla mig till dem. Här är jag och där är de, om du förstår.

Ungefär som när man skriver sådana här brev.

13

Solveigs Livs drivs av Solveig.

Solveig är en rund tant från Halland som alltid endera skrattar eller vässar sina knivar. Ibland gör hon bäggedera samtidigt. Då blir Juha rädd.

Affären är inhyst på nedervåningen i Solveigs hem. Solveig själv bor med sin familj en trappa upp. Sin förmodade familj, för man ser aldrig nånsin skymten av dem, och aldrig hör man att någon skulle röra sig i övervåningen, spela musik eller göra det minsta väsen.

Kanske har Solveig bara hittat på att hon har familj.

Eller också har hon dödat dem med sina vässade knivar och malt ned dem till köttfärs.

Solveig är inte riktigt att lita på.

Trots att Solveigs Livs är litet som ett dockskåp ryms där precis allt i hela världen som går att äta: fiskpinnar, djupfryst kyckling, makaroner, morötter och kärnmjölkslimpa.

Allt är färskt och fräscht. Beställer man köttfärs får man till och med se på när Solveig mal. Hos Solveig säljs inga sekunda varor.

Det är åtminstone vad Solveig själv oavbrutet säger medan hon skrattar och vässar sina knivar.

— Direkt från bageriet! Känn, det är närapå varmt ännu! informerar Solveig om brödet, grönprickigt av mögel.

— Inte är det något fel på de här, säger hon och tar ifrån Juha bananerna han misstroget klämt på, bananer ska vara mer bruna än gula, det vet ju minsta småbarn. Eller hur, fru Lindström?

Ritva rodnar och vet inte vad hon vågar säga.

— Eller hur, fru Lindström? upprepar Solveig och Ritva förstår att det är en anklagelse och skyndar sig att ropa:

— Naturligtvis! Bananerna ser verkligen fina ut. Faktum är att vi tar hela klasen. Kiitos, kiitos.

— Här säljs inga sekunda varor, ropar Solveig segervisst och stoppar snabbt bananerna i påse, en liten affär som min har inte råd med missnöjda kunder, det förstår ju var och en.

Sanningen är att hos Solveig handlar familjen Lindström på krita. Därför finns all anledning att hålla sig väl med Solveig.

Noggrant och omständligt skriver hon för hand upp varje vara i en svart anteckningsbok.

"Standardmjölk, l l, 1:35... Köttfärs, 600g, 12:60..."

I slutet av varje månad, när Ritva ska betala, börjar hon och Solveig alltid att gräla.

Då hötter Solveig triumferande med sin svarta anteckningsbok i luften och ropar:

— Det är bara att kontrollera, fru Lindström, här står minsann allt uppskrivet!

Ritva kastar en irriterad blick på de prydliga tabellerna med varor och priser som Solveig håller framför näsan på henne.

- Jaja, men vad bevisar det? Det är omöjligt art fyra personer skulle kunna äta så här mycket.

— Anklagar hon mig för bedrägeri? tjuter Solveig gällt, blir högröd i ansiktet och låter som om hon har svårt att få luft.

— Har jag inte sagt! försvarar sig Ritva.

• Har hon mage, hon har alltså mage att stå här i min butik och påstå att jag skulle förfalska räkenskaperna! Nej vet hon vad, det säger jag bara, vet hon vad! Fortsätter Solveig.

• Anna mun kaikki kestää! muttrar Ritva och tar fram

plånboken.

Hon vet att hon inte har skuggan av en chans. Ger hon sig inte nu kommer Solveig att tillsammans med henne gå igenom hela anteckningsboken, från pärm till pärm, post för post — som så många gånger förr — för att bevisa att allt är korrekt, för nu står Solveigs heder och ära på spel, -och det slutar ändå alltid med att Ritva måste betala, så hon betalar, hon betalar, hon svär tyst, men hon betalar.

När räkningen väl är kvittad återvinner Solveig sitt goda humör. Det är inte för inte hon kallas soliga Solveig, som hon brukar säga.

Hon skrattar och vässar sina knivar och bjuder Juha på femöres kola.

— Var inte blyg, ta bara! uppmanar hon honom och lockar med burken, ta två — de är så små!

Juha tackar artigt och tar en hallonkola varpå Solveig genast greppar sin svarta anteckningsbok och börjar på ny rad: "l st hallonkola, S öre."

Sedan ser hon upp från boken och ler, böjer sig över Marianne och skakar lockande kolaburken:

— Nog ska lillasyster också ha!

14

Vad trodde de egentligen, hans dumma föräldrar? Naturligtvis skulle Juha klara av att ta hand om Marianne en enda kväll och gå och lägga sig själv.

Huset är ju det gamla vanliga trygga huset, och Juha är väl ingen barnunge heller!

Trots allt är det över ett år sedan han tvingade pappa att ta ned det där porträttet av en gammal gubbe, vars blick följde efter en när man gick förbi.

Förresten var det inte bara Juha som tyckte att gubben var otäck, många andra också.

Marianne åtminstone.

Dessutom skulle han säkert inte vara rädd för porträttet numera när han blivit så mycket äldre. Han har nästan tänkt säga till pappa att porträttet kunde hängas upp igen.

För Juha är inte rädd av sig, det ska ingen kunna komma och säga.

Så även om de inte fått tag på barnvakt kan mamma och pappa lugnt fara på femtioårskalas och komma hem först sent på natten — ja, elva, tolv eller när de vill. Juha grejar biffen.

Och så otålig han är att de ska fara sin väg. Det tar en hel evighet för dem att klä på sig.

Men så blir de också finare än de nånsin förut varit. Mamma har vinröd sidenklänning och underkjol, nypermanentat hår, långa handskar och rosa pärlemorskimrande läppstift. Hon ser ut som en drottning.

Pappa är nog ännu stiligare. Han har svart smoking, blänkande svarta skor och doftar gott av rakvatten. Juha nästan rodnar när han ser på sin pappa, och hans hjärta bultar av stolthet.

Äntligen är de klara att åka. De sätter sig i bilen. Juha står i strumplästen på grusgången och vinkar.

Ha det så roligt, hej då hej då, åk nu! Jodå, Juha vet att mamma lagt en lapp vid telefonen med telefonnumret till dit de ska. Minst tusen gånger har hon sagt det.

När bilen försvunnit bak backkrönet hör han pappa lägga in en ny växel, sedan hör han dem inte alls.

Vinden slår honom i ansiktet. Snön är evig, träden kala och kvällen kommer tidigt. Det är kallt om tårna att stå i strumplästen på det februarifrusna gruset, så Juha återvänder in. Han stänger ytterdörren om sig med en smäll.

För första gången är han herre i ett hus. l sitt hus. Det är tyst. Tystare än tyst. Så tyst att han själv smyger så ljudlöst han kan uppför trappan till övervåningen.

I köket är diskmaskinen klar efter middagen. När han öppnar luckan slår ett hett maskindiskmedelsdoftande moln av ånga emot honom. Han plockar ur porslinet fast det ännu är så varmt att han bränner sig på det. Men är man så stor som Juha gör man som pappa brukar göra och bryr sig inte om att det bränner lite på fingrarna.

Därefter torkar han av köksbänken. Bakom hushållsassistenten är en hel hög med smulor som inte ens mamma sett. Han är så nöjd med sig själv när han fått hela bänken

fin.

Av bara farten fyller han en bytta med vatten och såpa och börjar frivilligt att tvätta köksskåpsluckorna men hejdar sig strax när han minns hur mördande tråkigt det är att tvätta köksskåpsluckor.

Köket är nog tillräckligt putsat som det är, bestämmer han. Han har arbetat färdigt för dagen.

Byttan med vatten blir stående på golvet.

Dags att gå igenom vad för hemligheter som kan tänkas finnas i mammas och pappas nattduksbord. Först måste han kontrollera att dumma Marianne inte har tänkt snoka på honom. Han smyger bort till Mariannes rum. Hon ligger på golvet och tittar i serietidningar och märker honom inte.

Marianne är inte alls lika tagen av att vara ensam hemma som han är.

Han kastar sig på föräldrarnas dubbelsäng, studsar några gånger mot fjädringen. Sedan öppnar han nattduksbordets enda låda. Försiktigt tömmer han den på innehåll. Pappersnäsdukar, våtservetter, mammas vigselring — hennes fingrar har blivit för tjocka för ringen - och så längst ned i lådan det han letat efter: en förpackning kondomer.

Mamba — kondomen som kramas.

Detta är beviset. Hans mamma och pappa knullar med varandra.

Flämtande av upphetsning stjäl han en kondom. Det dunkar i tinningarna. Han stoppar tillbaka allt i lådan, är noga med att lägga allt exakt som det låg.

Med kondomen i sin knutna näve låser han in sig i badrummet.

Hans penis är darrande och styv när han befriar sig från byxorna.

Han undersöker kondomen, drar i den, luktar på den -innan han rullar den över pitten ända ned till roten.

Det blir lite skrynkligt.

Kanske lite väl skrynkligt.

Blir den inte större än så här kommer han aldrig att kunna göra det med en flicka, det är ett som är säkert.

Han går omkring i badrummet med pitten stående rakt ut i vädret, kondomen är på. Han ställer sig på en pall och tar ned pappas rakapparat från badrumsskåpet. Han luktar på den. Den luktar gott. Ännu är den lite varm eftersom pappa rakade sig alldeles innan de for hemifrån.

Han tassar fram till dörren för att lyssna efter några ljud från Mariannes rum, sedan sätter han på apparaten och rakar sig försiktigt. Inte för att han har någon skäggväxt såklart, mer än små små ljusa fjun på överläppen, men han har sett en film som hette Havets hjältar och i den sa de att man ska börja raka sig tidigt om man vill ha riklig skäggväxt.

När han är klar tar han av pappas rakvatten. Pitten står fortfarande på honom. Den står så att han aldrig tror att den kommer att göra annat. Han lägger sig ned på badrumsgolvet och runkar tills det rycker i pitten och det liksom går som en darrning längsmed ryggen.

Sedan ligger han stilla och andas, stirrar in under badkaret, tänker att där är smutsigt. Han ser en gammal tvål som är fastgrodd vid golvet, några klädnypor, en plastspade. Ingenting spelar någon roll. Han är märkligt avslappnad, ligger stilla och andas medan hans penis mjuknar.

Kondomen spolar han ned på töa.

Senast klockan åtta har han lovat att Marianne ska ligga för att sova, och prick klockan åtta tvingar han också med våld på henne nattlinnet och pressar ned henne i sängen. Han hotar att slå henne gul och blå om hon inte omedelbart somnar.

Marianne skriker att hon vill läsa en stund i sängen, för det brukar hon alltid få för mamma. Sedan skriker hon att han inte får stänga dörren och att hallampan måste vara tänd.

Juha skakar roat på huvudet - ja se småungar! - och sätter sig i pappas fåtölj i vardagsrummet och tittar på TV.

Det är han som är herre i huset nu.

Han tittar på vuxenprogram. Kvällsöppet.

Han kliar sig i näsan precis som pappa brukar göra och säger håhå jaja.

Först när sista programmet sänts stänger han av TV:n. Med ens hör han husets alla ljud. Han hör någon som smyger. Förskräckt fnyser han til!. Han kan inte ha hört fel. Det är någon som smyger i huset.

Säkert är det bara Marianne som går på toaletten.

— Marianne! ropar han, och hans röst är liten och ängslig, och han sväljer sista stavelsen.

Den rösten skrämde knappast några skurkar. Snarare var det som om han med sin ljusa gossröst ropat: Fritt fram, allesammans, här är bara en liten fröken hemma!

Och ingen svarar. Någon eller något knakar på övervåningen, han tassar upp för att försäkra sig om att det bara är Marianne.

Det måste vara Marianne!

Men Marianne ligger i sin säng och sover på en bädd av Kalle Anka-tidningar. Tryggt snarkar hon med täcket ned-sparkat till fötterna.

Det är som när de åkte Spöktåget tillsammans på Gröna Lund förra sommaren.

Noga instruerade Juha Marianne att hon inte fick blunda nu när de skulle få åka för dyra pengar, hur otäckt och läskigt det än var. Dessutom var ingenting på riktigt, förklarade han, även om Marianne var för liten och dum för att förstå det.

Så bar vagnen iväg med dem, och Juha gjorde sig beredd att skratta och ha roligare än han någonsin tidigare haft.

Det var bara det att det var nattsvart och kusligt och att vagnen gnisslade, han kunde inte hjälpa att han blev rädd.

— Blunda inte nu! viskade han till Marianne och nöp henne i armen. I detsamma for ett par mörka luckor upp och en gorilla med lysande röda ögon röt mot dem.

Blixtsnabbt knep Juha ihop ögonen.

Vagnen svängde, han kunde känna vinddraget, något annat otäckt skrek bredvid dem, han öppnade ögonen ett kort ögonblick, bara för att se ett rasslande skelett, det knöt sig i magen på honom av skräck och han började nästan gråta. Vagnen gick inte att stoppa. Mamma och pappa var utanför. Han var ensam med sin dumma syster. I mörkret knep han ihop ögonen och bad till Gud, så rädd var han. Plötsligt knackade Marianne honom på axeln och sa:

— Juha du blundar ju!

Juha öppnade ögonen och stirrade omkring sig. Vagnen hade för en stund kommit ut i det fria för att barnen skulle kunna vinka till sina föräldrar. Nedanför på marken stod hans mamma och pappa och mängder med andra mammor, pappor och barn. Alla hade sett honom blunda.

— Jag blundade inte alls! skrek Juha.

— Det är inget att vara rädd för, förklarade Marianne beskäftigt, ingenting är på riktigt.

— Jag blundade inte alls! skrek Juha på nytt och slog henne det hårdaste han kunde, på samma gång som vagnen på nytt for in i den mörka, otäcka spöktunneln.

— Erkänn att jag inte blundade! skrek Juha och slog sin syster en gång till.

Om nu alla sett honom vara feg skulle han med våldets makt åtminstone förmå Marianne att ta tillbaka vad hon sett. Men plötsligt kastade sig en spindel mot dem och Juha glömde av att övertyga sin syster och kramade henne hårt med sina svettiga händer.

När de kom ut i det fria sprang Marianne emot sina föräldrar och skrek att hon inte blundat det minsta. Efter henne kom Juha blek och skakad.

Pappa smekte honom mjukt över kinden och frågade om det hade varit mycket läskigt. Juha ryckte undan huvudet och fräste att det inte var det minsta kul. Hela Gröna Lundbesöket var förstört.

Resten av dagen gick han några meter bakom de andra.

Han skämdes så att han kunde dö över att alla sett honom blunda.

Det spelar ingen roll hur mycket Juha än vet att något inte är farligt på riktigt. Han är rädd i alla fall. För spöken och djävulen och mördare.

Juha vet att han bara inbillar sig. Der hindrar honom inte från att vara rädd.

Han går runt i huset och gör i ordning för natten, och för varje lampa han släcker blir han räddare. Natten erövrar rum efter rum och skrapar större hål för lystnader som inte är rysta.

De otäcka ljuden blir allt fler. Överalltifrån kommer de. Med känslan av att någon lurar på honom i undervåningen skyndar han uppför trappan till sitt sovrum, borstar tänderna, drar på sig pyjamasen och går till sängs.

— Nu ska det bli skönt att sova! säger han högt och låtsas gäspa. Sedan mumlar han som pappa brukar: Håhå jaja! och släcker sänglampan.

Den är släckt i tio sekunder.

För vad är det som knakar, vad är det som tickar, vad är det som raspar?

Med svettiga händer famlar Juha efter lampan och tänder.

Mamma och pappa kommer inte att vara hemma på länge än.

När de gick var de finare än de nånsin förut varit.

Mamma bar en vinröd sidenklänning, långa handskar och rosa pärlemorskimrande läppstift. Pappa bar svart smoking och doftade gott av rakvatten. De var klädda för att roa sig hela natten.

Vid telefonen har mamma lämnat numret till dit de skulle, om det skulle hända något. Juha skulle kunna ringa och säga att det hänt något, att han har blivit sjuk.

Nej förresten, naturligtvis att Marianne har blivit sjuk.

Men han vet hur mycket mamma och pappa glatt sig åt att få gå på fest, och hela sista veckan har de behandlat Juha nästan som en vuxen eftersom han skulle sitta barnvakt åt sig själv. Han kan bara inte ringa och störa dem.

Juha ligger och funderar på hur många dörrar de har i huset. Det är otäckt med så många dörrar. Tänk om det skulle knacka på någon av dem! Man borde klara sig med en enda dörr. Förresten, han har väl inte glömt att låsa dörren?

Nu skrämmer jag upp mig själv, tänker Juha och tänker sedan genast på alla fönster som någon kan stirra in genom.

Stå där tyst och kall och ondskefull och bara stirra.

Men det finns inget därute. Ingen står vid fönstret och stirrar in. Ingen med glimmande gula ögon, ingen med en förskärare i handen, ingen som är död.

Det är en trädgren som skrapar mot rutan.

Det är huset som knakar, inte någon som rör sig i det. Ljudet Juha hör kommer från köksklockan som tickar eller från oljepannan. Även om det låter som om någon slår en gaffel mot en tallrikskant är det inte så.

Som i spökhistorien: Något dunkar mot biltaket. Dunk, dunk, dunk. "Lämna bilen på tecken från oss och, vad du än gör, vänd dig inte om!"

Vänd dig inte om! och hon vänder sig om... "och på bilen satt dvärgen och dunkade hennes mans avslitna huvud mot taket. Dunk, dunk, dunk."

Där ser man. Allt har en naturlig förklaring.

Bara en mördardvärg skulle sitta i ett främmande hus och slå en gaffel mot en tallrikskant.

Juha reser sig ur sängen och smyger ut ur sitt rum. Han ropar:

— Jag är här! Jag är här! Jag är här!

När föräldrarna kommer hem vid tvåtiden på natten finner de alla lampor tända i huset och Juha, som somnat i trappan med pyjamasen på och med ficklampan bredvid sig.

Försiktigt lyfter pappa upp den lille hjälten och bär honom till sängen utan att han vaknar.

15

Jag är den nya himmelen och jorden, ett oändligt universum. Jag är allt!

När jag uppträder inbjuder jag publiken att flyga med l mig. Om de bara vill kan jag ta dem till månen och Mars, l jag kan ta dem vart som helst. Liksom Ikaros har jag vingar.

Jojo, naturligtvis kan man vingklippa mig. Det är inte ens svårt, nej, det är bara att göra. Klipp klipp. "Ett stick gjort på ett kick!" (Kommer du ihåg den filmen?) Då kommer vi ingen vart. Då står jag där som en skadskjuten höna och flaxar, och det kanske är roligt för några. Själv hatar jag alla som vill slita vingarna av mig, som vill tvinga mig att bli

som de.

Min producent håller redan på att boka in nästa sommar. Vad säger du om det, va? Nu skulle de se mig, alla jävlar i

Sävbyholm.

När jag tänker på vår uppväxt känns det ibland som om jag kom undan i sista stund, just som fällan skulle slå igen. Ungefär som när Pinocchio nästan förvandlas till åsna. Med en rysning tänker jag att jag överlevde, att jag lever, och jag blir jublande glad över att vara vuxen och på väg bortåt.

Jo, på något sätt känns det som om jag fortfarande är på väg bortåt, som om rörelsen är oavslutad sedan jag klev på tåget vid Sävbyholms station den där junidagen för så många år sedan.

"Där är där man inte är. Här är där som man är." Så sjöng Magnus, Brasse och Eva.

"Hem" lämnar man bakom sig, eller snarare tappar man bort någonstans på vägen.

Hur som helst är det härligt att vara vuxen, och det är härligt att få folk att skratta. Humorn är en besvärjelse mot sorgen. När jag skämtar om barndomen skrattar vi lättade, eftersom vi trots allt överlevde.

Så länge vi skrattar är vi inte besegrade.

16

Juha och Jenny är bästa vänner. Det bara är så. Så ska det alltid vara.

De har båda bågar som det står Adidas på. De bor i likadana hus alldeles bredvid varandra. Juha kan se in till Jenny, och Jenny kan se in till Juha. Ibland står de i fönstren och tittar, bara tittar på varandra.

Det är bara med henne som han är trygg. Hon är den enda han aldrig behöver muta.

Jenny har skrattgropar och hennes ögon glittrar när hon ler. Juha kan få henne att skratta bara genom att göra en grimas. Jenny är hans bästa publik och han älskar att se henne skratta.

Jenny är sladdbarn. Hennes syskon är vuxna och hennes föräldrar nästan pensionärer. Hemma hos Jenny luktar det dammigt av gamla böcker och uppstoppade djur. Jennys mor är sjuklig och ligger nästan alltid till sängs. Hennes hår är vitt som på en farmor.

Jennys far bär alltid pullover, har pomada i håret och röker pipa. Han ser ut som någon i en svartvit långfilm på TV. Alla är rädda för honom. Det är för att han är så bister.

Eftersom Jennys mor oftast är sjuk måste man alltid vara tystlåten när man är hemma hos dem. För det mesta när de är hos Jenny ligger de på sängen i hennes rum och läser serietidningar.

Eller också ligger de på sängen i hennes brors rum och läser serietidningar.

De läser mycket serietidningar.

Jennys bror heter Konrad och bor hemma fast han är tjugosju år gammal. Konrad är lik sin far, bär samma sorts pullovrar och har glasögon, men han röker inte pipa.

Konrad arbetar på Naturhistoriska Riksmuseet som konservator, det vill säga han stoppar upp djur hela dagarna, kokar skelett rena i stora kastruller och sånt där.

När Juha var liten trodde han att kungen bodde på Naturhistoriska Riksmuseet.

En blåvals tunga väger tre ton, har Konrad berättat. Den skulle man inte vilja hamna på.

En blåvals hjärta väger sexhundratrettio kilo. Juhas hjärta är litet som en knytnäve.

Förra året ordnade Konrad så att hela Juhas och Jennys klass fick komma på besök en dag till museet. Då fick alla som ville känna på ett etthundrafemtio miljoner år gammalt lårben som tillhört en dinosaurie. Den dagen var Jenny populärast av alla flickorna i hela Sävbyholmsskolan.

Det är visst inte så att hon i vanliga fall skulle vara illa omtyckt, alls inte. Men hennes föräldrar är så gamla och konstiga, och själv är hon osynlig. Hon vågar aldrig säga någonting om inte Juha och hon är ensamma, och hon rodnar jämt.

Dessutom kan man bara inte klä sig som hon gör. Juha antar att det är hennes föräldrars fel, det med. Hon har ett fult hårspänne i sitt fula, stripiga hår. Hennes byxor är rosa och hopplöst omoderna, smala nertill när de borde vara utsvängda.

Juha skäms för henne, han skäms över att hon är så tontig. Han skäms för att han skäms, men han skäms ändå. Han kan inte hjälpa det.

Han vet att hon vet att han skäms, men hon förebrår honom inte. Det är bara med henne som Juha är trygg. Hon är den enda han aldrig behöver muta.

Blyg och tyst finner hon sig i allt. Juha behöver aldrig be henne om förlåtelse när han överger henne för de tuffare kamraterna.

För det gör han.

De har sällskap till skolan varje morgon, men båda vet att i samma ögonblick som de stöter ihop med Lennart, Stefan, Simon eller någon annan lämnar Juha henne genast och skyndar ikapp den andre.

Och Jenny går lydigt tio meter bakom för att Juha ska slippa skämmas.

Det bara är så. Så ska det alltid vara.

En tyst överenskommelse dem emellan. Å ena sidan får hon inte ställa några krav, å andra sidan kommer han alltid tillbaka till henne.

Ibland får Juha ont i hjärtat bara av att tänka på Jenny. Hon är så lätt att göra illa. Det är bara att slå. Juha skulle vilja skydda henne från alla som vill göra henne illa, från alla dem som slår.

Juhas hjärta är litet som en knuten näve.

Det bara är så. Så ska det alltid vara.

17

Det är Jenny själv som öppnar dörren. Hon skiner upp när hon ser att det är han.

— Å hej, Juha, kom in. Jag är ensam hemma. Far är med mor på sjukhuset.

Juha stiger in i den mörka hallen och tar av sig träskorna. En taklampa i rött och mörkblått glas fläckar väggarna med röda och violetta reflexer. Ett djurhuvud stirrar hjälplöst ned på dem från en krok högt uppe. Det är en gems som Jennys far sköt i Alperna långt innan Jenny föddes.

Förutom gemsen finns i huset uppstoppade uttrar och harar, två ugglor, en ormvråk samt ett jättelikt älghuvud som spruckit en aning så att det på ett kusligt sätt ser ut som om älgen ler.

Och varför skulle den stackars döda älgen le? Över huvud taget är det kusligt med alla döda djur som stirrar på en överalltifrån, fångna, utställda till allmän beskådan, liksom uppfläkta. Juha skulle inte vilja vara ensam hos Jenny en mörk natt, det säger han bara.

— Vad ska vi göra? frågar Jenny när Juha fått av sig ytterkläderna.

Juha tänker.

— Ska vi läsa serietidningar i din brorsas rum? föreslår han.

Så går de in i storebroderns rum, trots att de vet att de inte får.

Konrads rum är lika ålderdomligt som resten av huset: skrivbordet, takkronan, läsfåtöljen — allt är mörkt och urgammalt. Men på golvet ligger Seriemagasinet slängda, i bokhyllan står Agent X9 prydligt samlade i årgångar, på väggarna hänger popaffischer på Queen och l Occ - och en sammetsaffisch som föreställer en solnedgång över ett landskap med höga vattenfall och branta smala klippor.

På toppen av den högsta klippan står en naken man och kvinna och hälsar solen med lyfta armar.

Egentligen är paret på affischen oproportionellt stort i jämförelse meu klipporna och vattenfallen, men det gör ingenting, sammetsaffischer - silhuetter i svart sammet mot en sprakande lila, rosa och brandgul grund — är ändå det vackraste Juha vet.

Till varje födelsedag står sammetsaffischer högst upp på önskelistan, tillsammans med "Den lille kemisten - 40 spännande experiment du kan göra själv".

Han får aldrig någondera.

Och den allra vackraste affischen är den som Jennys storebror har på sitt rum.

Juha går genast fram till den.

— Vad fin den är!

Jenny ställer sig bredvid och betraktar allvarligt affischen. Hon nickar.

— Ja, den är vacker. "Den första soluppgången".

-- Solnedgången.

— Soluppgången. Det står här.

— Fast jag fattar inte hur de någonsin lyckats komma upp på toppen av den där branta klippan!

— Har du tänkt på hur de ska ta sig ned när de tröttnat på att stå där och vinka då?

— Äsch, det spelar ingen roll. Den är ändå det vackraste som finns.

Ännu en stund drömmer Juha sig bort i den första soluppgången som ser ut som en nedgång.

— Nej, nu läser vi serietidningar, bestämmer han sedan och kastar sig på sängen som är smal och obäddad och som knakar och sviktar när man kastar sig på den.

Det är något som ligger under madrassen. En porrtidning som är gömd men som skymtar fram bara litegrann och som det absolut inte är meningen att någon ska veta att den finns där. Juhas hjärta slår snabbare. Han visste väl att det skulle bli en bra dag denna.

— Titta Jenny! viskar han och plockar fram porrtidningen.

Jenny rodnar.

— Å fy! ropar hon förtjust.

Juha bläddrar fascinerad i tidningen, tittar på de grälla bilderna på kvinnor i rosa och ljusblå afroperuker, grön ögonskugga och rödmålade öppnade munnar, kvinnor som skrevar och åmar sig, som får sina springor fyllda av pittar stora som vedträn. Han stannar vid ett uppslag där en man och en kvinna ligger skavfötters med varandras könsorgan i munnen.

— Det här måste vara trickfotograrerat på något sätt, för så här kan man bara inte göra. Titta!

Han ger Jenny tidningen. Hon begrundar allvarligt bilden och nickar eftertänksamt.

-- Jättekonstigt!

Juha och Jenny vet allt man behöver veta om sex. Pappan stoppar upp snoppen i mammas slida och då kommer ett gult frö som blir ett barn.

Att man skulle ligga skavfötters pä det där sättet med varandras könsorgan i munnen är rena löjan.

— Läs! ber Juha.

— "Jag fyllde hennes fitta ända upp med min stora kuk, vibrerande av kåthet, och hon kved av vällust. 'Det brinner! Det brinner!'" Jenny avbryter läsningen och ser frågande på Juha.

— Jag undrar vad det är som brinner.

— Det är ju för att det är skönt fattar du väl! suckar Juha och himlar med ögonen, ska man behöva förklara allting? Så här ska det låta: Det briiinner...

Han gör grimaser med ansiktet och stönar högt.

— Sluta! skrattar Jenny och slår på honom för att han ska låta bli, så där kan det ju inte låta!

— Det gör det visst.

— Hur vet du det?

— Jo för jag har faktiskt legat under morsans och farsans säng när de knullade så jag vet faktiskt hur det låter! triumferar Juha och räcker ut tungan.

— Nähä. —Joho.

De tittar på varandra och brister i skratt. Sedan hoppar Juha upp ur sängen.

— Du, ska vi kolla om din farsa har några kådisar gömda. - Okay!

Jenny tassar efter Juha till föräldrarnas sängkammare.

-- Fast jag lovar att han bara har medicin och huvudvärkstabletter där, suckar hon eftersom hon känner sin far.

18

Det Sävbyholm Juha och Jenny vandrar genom på väg till skolan är ett samhälle med egnahemshus, stora trädgårdar där det växer hallon, krusbär, vinbär och plommon, uppstyckade tomter med nybyggda villor i mexitegel och skokartongsliknande fristående garage vid vilka det står nyplanterade tuktade enar och lika nyplanterade tuktade ro-dodendronbuskar.

Sävbyholm är ett tyst samhälle, alldeles orörligt, som en kyrkogård. Tallarna är gamla och stolta, stenen gråsprängd och bevuxen med mossa. Längs de smala vägarna löper diken där det om vårarna blommar tussilago.

Alla vuxna har Volvo. Barnen har cyklar med rocketsty-re. Femtonåringarna har moped. Så har allt sin tid och sin plats. Varje ålder bär sina drömmar.

Det finns så många drömmar.

En dröm om solur. Den handlar om solen.

En dröm om väderkvarnar i miniatyr. Den handlar om vinden.

En dröm om utomhusgrillar. Den handlar om att tycka om varandra och att vara tillsammans.

Och en dröm — den hemligaste — om att få nog, packa sin vaska och resa sin väg. Vad handlar den drömmen om?

Om en värld, utan solur, utan väderkvarnar och utomhusgrillar.

En helt annan värld.

19

Jag tänker ofta på det. Sävbyholm. Paradiset på jorden, som vi alla flyttade till när vi var tvä och tre och fyra år gamla. Där skulle vi få växa upp skyddade mot allt ont. Det var så vackert därute. Våra föräldrar drömde om lyckan men fick magsår av oro för kvartalsamorteringarna på huslånen.

Sävbyholm ligger kvar där det ligger, en dryg mil utanför stan.

Oförändrat, opåverkat, lika slutet som förut. Det har för länge sedan suddat ut varje minne av oss som växte upp där, av mig, dig, Marianne, Jenny — av alla de andra.

Sävbyholm andas inte, rör sig inte, det vilar efter maten.

Det är som om Sävbyholm väntar men inte på något särskilt, det bara väntar. Det bidar sin tid men inte för att använda den till något: det äter tiden som det äter människor, som det åt oss - för att bli fetare, äldre, än mer välmående.

Sävbyholm är dast och prunkande, i allt sig själv nog.

Där lider ingen någon nöd.

Paradiset på jorden, vad gjorde det inte med oss.

Inne i husen låg människor på mage med kudde för munnen och skrek.

Det hördes inte ut så ingen skulle erkänna att det var sä. Men det var sä. De skrek!

De skrek! Ingen ville erkänna det, men de skrek!

Jag kan ännu höra dem skrika.

20

När Juha själv lärt sig läsa bestämde han sig för att också Marianne måste kunna. Han var just åtta fyllda och hon var tre.

Den första bokstav han själv fått lära sig var M. Alltså fick också Marianne börja med M.

Juha slog upp läseboken på en sida där orden Mor, ror, far, rar, Sam, Karo, os, mos och ris stod skrivna med stora bokstäver.

— Mmm, ljudade Juha, kan du säga mmm?

- Mmm, ljudade Marianne lyckligt.

- Vad är det? frågade Juha och pekade på ett M.

- Mmm, ljudade Marianne lyckligt.

Nöjd gick Juha över till nästa bokstav som var ett O.

— Ooo, ljudade Juha.

-- Ooo, upprepade Marianne.

— Vad är det? frågade Juha och pekade på ett O.

— Mmm, ljudade Marianne lyckligt.

— Nej, det ser du väl att det inte är, fräste Juha irriterat, det är ju ett O.

— Ooo, ljudade Marianne osäkert. Då slog Juha Marianne.

— Ooo, ljudade Marianne ängsligt.

— Och det där?

Juha pekade uppfordrande på ett M. Marianne svarade inte.

— Och det där? upprepade Juha.

— Ooo, ljudade Marianne olyckligt. Då slog Juha Marianne på nytt.

— M! skrek han, det är ett M begriper du väl! Nå, vad är det?

Då började Marianne gråta, och Juha skrek att hon var en hopplös unge och gick därifrån.

21

Sävbyholmsskolan har tolv klasser — fyror, femmor och sexor.

Fyrorna är ena små skitar, nästan som lågstadieungar. Femmorna får kvala till Vi i femman. Det är bara därför man går i femman. Annars hade man kunnat hoppa över hela årskursen.

Förra året var det deras klass tur. Juha och Jenny visste att de var bäst. Om klassen bara lyckades kvala in till TV-omgångarna skulle det vara Juha, Jenny och någon till som fick sitta i buren och svara på frågor, och höra hejaramsor, ha med maskot i buren och bära Sävbyholmsskolans tröja.

På fråga A svarar vi Karl den tolfte, på fråga B svarar vi 1718 och på fråga C svarar vi... eh, kan vi inte.

Juha och Jenny låg i hårdträning en månad före provet. De läste ut Oä-boken i förväg, Jenny läste till och med ut hela sexans Oä-bok. De förhörde varandra på alla regeringsmedlemmar i Sverige, alla statsöverhuvuden i Europa, USA och Sovjet, tränade stavning av särskilt svårstavade ord - c-h-a-u-f-f-ö-r, c-h-a-u-f-f-ö-r, s-k-e-L-e-t-t - och läste tidningen noggrant varje dag.

Ibland diskuterade de vem de skulle ha med sig som tredjeman i buren. Jenny var bäst på djur och natur, Juha var oäst på historia och religion. Kanske borde de ha någon som var riktigt duktig i rättstavning - c-h-a-u-f-f-ö-r, c-h-a-u-f-f-ö-r, s-k-e-1-e-t-t - eller sport. Varken Juha eller Jenny kunde någonting om sport bortsett från Ingemar Stenmark och Björn Borg förstås, och Bragd-Birger.

Men för att få vara med i TV krävdes att hela klassen svarade bra på provet.

Det hade gått fullkomligt åt fanders. Deras klasskamrater var hopplösa. Alla Juhas och Jennys förberedelser var bortkastade. Resten av femman var bara att sitta av.

Nu är de sexor.

Sexorna regerar skolan. De är kungar. När sexorna startar snöbollskrig gömmer sig alla andra. 6E rules OK!

Fast redan nästa år är de minst igen. Det är när de börjar högstadiet och får åka buss till skolan som ligger över en mil bort. Då får de busskort och kan börja ta sig in till stan själva.

Detta är det sista året i Sävbyholm.

Sedan slukar världen dem.

22

Deras klassfröken ser alltid missnöjd ut. Till och med när hon försöker vara glad. När hon ler vad hon tror är ett milt leende är det som om något i hennes ansikte går sönder av ansträngning.

Att le är för henne att med smärta tvinga mungiporna uppåt.

Hon är avmagrad, som en svulten fågel. Hennes huvud är på tok för stort för den spinkiga kroppen och bräckliga halsen.

Det är som om hennes huvud när som helst skulle kunna trilla av och rulla över golvet.

Säkert är det därför hon så ofta har ont i nacken. Varje gång de har skrivning brukar fröken sitta i katedern och massera nacken, stöna och grimasera av smärta medan hon väntar på att tiden ska gå.

Över huvud taget är deras fröken en människa som väntar på att tiden ska gå.

Som om hon är felplacerad och väntar på att bli placerad rätt.

Under lektionerna sitter hon ofta och tittar ut genom fönstret. Ibland glömmer hon bort att barnen sitter där. Då börjar hon nynna och vagga fram och tillbaka med huvudet. De gångerna verkar hon nästan lycklig.

Andra gånger sitter hon på spänn och spanar liksom ilsket ut genom fönstret. Som om hennes tålamod är på upphållningen. Kommer de inte nån gång, de som ska komma och placera henne rätt? Stör någon av barnen henne vid de tillfällena blir hon alltid arg och skäller ut klassen.

— Vänta tills ni kommer upp på högstadiet! gormar hon, där blir det ord och inga visor, där är de inte så snälla som jag, där går det inte an att tissla och skicka lappar och komma indrällande försent efter rasten!

Varje gång hon skällt ut klassen blir hon mörkröd i ansiktet. En lång stund måste hon sitta ned och massera tinningarna, för hon har fått huvudvärk.

Allt är på något sätt barnens fel. Det är liksom underförstått.

Att hon är där hon är och inte någon annanstans. Att hon har ont i huvudet. Att de aldrig kommer, de som ska komma och äntligen placera henne rätt.

23

VITSAR BERÄTTADE AV JUHA UNDER ROLIGA TIMMEN

-- Mamma mamma, lillebror är röd i ansiktet!

— Tyst unge, och stäng ugnsluckan!

(Här, redan efter den första vitsen, lämnar fröken klassrummet.)

— Mamma mamma, jag tycker inte om lillebror!

— Tyst unge, och ät vad du tagit för dig!

(Här tar fröken en sup ur pluntan som hon håller gömd i kartrummet.)

- Mamma mamma, pappa tar mig på fittan!

- Tyst unge, och fortsätt slicka!

(Här protesterar flickorna högljutt. Pojkarna jublar. Juha har förutsett bägge reaktionerna.)

- Mamma mamma, hur stor är Atlanten?

- Tyst unge, och fortsätt simma!

(Här skriker Pia och Eva-Lena att de slår ihjäl Juha om de tvingas höra en enda "mamma mamma"-historia till.)

- Mamma mamma, varför springer pappa i sicksack?

- Tyst unge, och ladda om!

(Här kommer fröken tillbaka till klassrummet. Alla barnen skriker i mun på varandra. I handen kramar Juha ett skrynkligt papper med femton noggrant memorerade "mamma mamma"-historier. Han har fortfarande tio stycken kvar. Lektionen avbryts i förtid. Utanför klassrummet klöser Pia och Eva-Lena Juha i ansiktet så hårt att det kommer blod.)

24

Juha vet inte varför han vil' vara i centrum, men det vill han.

Han vill att människor ska lägga märke till honom, att de talar om honom när han inte är där, att de beundrar honom.

Han vill vara viktig.

Ofta dagdrömmer han om att han är död och att alla sörjer honom. Precis som när Jonatan Lejonhjärta dog. Varje gång Juha läser början av Bröderna Lejonhjärta börjar han att gråta och kan inte låta bli att fantisera om att det var han som var så tapper och blev föremål för så mycket kärlek.

I fantasin brinner deras hus, och Juha tar Marianne på ryggen och hoppar från övervåningen, och slår ihjäl sig.

Gud som de sörjer sedan!

Alla i klassen. Hela Sävbyholm.

Lennart gråter. Stefan gråter. Till och med dumma Eva-Lena gråter och ångrar att hon varit så elak och dum och korkad.

Jenny är otröstlig.

Stackars Jenny. Vem ska nu vara hennes vän när Juha är död? Det blir inte lätt för henne.

Och så tyst och tungt det är därhemma! Mamma, pappa och Marianne sitter vid matbordet, ser ner i tallrikarna, försöker tigande tvinga i sig av maten, platsen där Juha brukade sitta är tom.

Tom.

Gång på gång när Ritva dukar ställer hon fram för fyra innan hon kommer ihåg att det numera bara är tre. Då börjar hon gråta.

Alla gråter.

Fröken gråter.

Hela klassen kommer på begravningen och sjunger psalmer och lämnar blommor och tänker på honom som de mistat-Juha - som ligger där och är död, död, död.

Vem ska nu sprida glädje, berätta roligheter och hitta på äventyr? Vem?

Fröken håller tal: Käre lille Juha...

Det är så vackert och så sorgligt.

Nog vore det värt att dö för så mycket uppmärksamhet.

25

Man hamnar i centrum genom att vara bäst. Juha försöker vara bäst i allt. Ivrigt räcker han upp handen för att svara på frökens frågor. Självklart har han femma på alla prov. I kören sjunger han starkast av alla. Juha är så stolt över sin starka röst som skär genom luften och överröstar alla andra: STILLA NATT, HELIGA NATT, MÖRKRET FLYY-YR...

Ingen kan undgå hans stämma.

Allt går inte att vara bäst i. Han är bara halvbra i gymnastik. När de väljer fotbollslag blir han alltid vald bland de sista. Det är så förödmjukande. Därför brukar han ställa upp på att vara målvakt för att själv få vara den som väljer.

Men det allra bästa sättet att få vara i centrum är att uppträda. Det gör Juha jämt. På skolgården, i matsalen, på kalasen och på roliga timmen.

När Bengt och Ritva får gäster ställer han sig upp på en stol och sjunger med sin starka röst som skär genom luften och överröstar allt annat: HONEY HONEY, SÖTA RARA - AHA HONEY HONEY, YOU'RE A SEX MACHINE...

Och eftersom gästerna skrattar tar han allt en gång till, ännu högre och ännu starkare: HONEY HONEY, SÖTA RARA...

Då skickar Bengt honom i säng. Juha känner sig ofattbart förödmjukad.

Art uppträda är Juhas sätt att umgås. Att vara rolig är hans enda egentliga sätt att skaffa sig vänner, något annat förstår han sig inte på.

Han ägnar veckor åt att memorera Hasseåtage-sketcher och Povel Ramel-sånger, drar sig undan för att repetera, för att sedan när allt är klart slå dem alla med häpnad.

Och Juha är rolig.

Till och med dumma Eva-Lena måste medge det. Man kan inte låta bli att skratta.

Juha ställde till och med upp på att framträda på Mariannes barnkalas. Han mimade till "Set me free" med The Sweet. Han var Brian Connolly. I slutet av låten slet han sönder T-shirten han hade på sig. Det var hans favorit-T-shirt med Mumintrollstryck, men han offrade den för sitt framträdande.

Mariannes kompisar förstod ingenting. De var bara sex år.

Mariannes uppgift var att huka gömd bakom en fåtölj och blåsa såpbubblor på Juha som scenisk effekt.

Det kom nästan inga bubblor alls, för hon blåste för hårt.

Efteråt slog Juha henne fast det var hennes kalas. Hon hade ju förstört hela hans show.

26

O, jag älskar att få beröm, ända sedan jag var barn har jag fikat efter att få höra hur duktig jag är.

Ett sådant intelligent litet barn, så mogen för sin ålder, och en sådan prydlig handstil sedan! Vad är det du skriver? Dikter minsann! Så absolut underbart och bedårande. Och så allvarsam, och så uppsluppen när han vill det. En liten rackare, en spelevink, en spjuver, en rolighetsminister, ett charmtroll, ett underbarn, ett geni, en gud, en gud, en gud.

Man måste försöka fixa det på något sätt. Det är inte så lätt, man gör vad man kan. Man tager vad man haver, och ibland räcker det inte.

Här ar jag nu. Ensam. Står framför spegeln och blundar hårt.

"l don't know why she's leaving or where she's gonna go, l guess she 's got a reason but l just don't wanna know..."

Jag kunde aldrig förstå varför de alltid övergav mig, varför ingen stannade kvar när skolklockan ringde och roliga timmen var slut. Med vilken likgiltighet reste de sig inte, satte upp stolarna på bänkarna och gick. Jag var ju rolig. De tyckte ju om mig. De skrattade.

Som nu. Publiken skrattar, och då tror jag att de ska stanna kvar, men när de skrattat färdigt och ljuset tänts reser de sig och går. Då känner jag mig alltid lite lurad, där jag står bakom scenen beredd på ytterligare inrop.

Inte kan jag rusa fram och ropa Kom tillbaka! när folk är halvvägs ute vid garderoben. Ett sädant mod äger jag bara inte.

Jag har aldrig satt ut någon avsändare på mina brev till dig. Kanske för att jag inte ville ha något svar. Kanske för att jag var rädd för att du ändå skulle ha svarat, att du inte skulle vilja veta av mig. Kanske ågde jag inte mod tillräckligt.

Nu får du min address. Du får gärna svara. Säga att du finns.

Ibland undrar man ju var alltsammans blev av.

Gör inte du?

27

Böcker inköpta av Juha för att kunna underhålla klasskamraterna under roliga timmen.

101 roliga historier

sjuk humor

har du hört den forut

101 ännu roligare historier.

Best jokes for Every Occasion

Världens bäste skottehistorier (den tråkigaste bok Juha läst i hela sitt liv)

28

Om man lyckas hamna bredvid Lennart och Stefan i kön till matbespisningen är chansen stor att man får sitta vid samma bord som de. Helst ska man ha platsen alldeles efter så att det bara är att följa med i kölvattnet till det bord de väljer.

Är man före dem i kön måste man stå och vela med brickan i väntan på att de ska bli klara. Om man själv väljer ett bord och sätter sig är det långtifrån säkert att de också sätter sig där.

Det är så oerhört förödmjukande att sätta sig vid ett stort tomt bord för att många ska få plats om ingen sedan slår sig ned. Där sitter man och stirrar ut genom fönstret och hatar alla i hela världen medan potatisbullarna växer i munnen på en.

Stefan och Lennart sätter sig oftast vid ett bord för fyra. I regel har de sällskap av Roy. Återstår en plats. Det är om den kampen står.

Ibland får Juha sitta med och underhålla de andra med sina fräckisar. Ofta blir han så ivrig att roa Lennart och Stefan att när det är dags att gå har han inte hunnit äta någonting.

Men för det mesta är det Simon som norpar fjärdeplatsen.

Eller Roger eller Peter. Någon gång blir Juha till och med brädad av Erik, vilket är fullständigt obegripligt och djupt kränkande.

Ibland undrar Juha om det bara är han som uppfattar att det är en tävling, en ständig kamp om rangordningen, aporna emellan. Och kampen om fjärdeplatsen är stenhård.

I gymnastiken delar man skåp fyra och fyra.

Naturligtvis är det viktigt vem man delar skåp med. Att Stefan och Lennart är tillsammans är självklart, och kanske också att Roy är med, Roy är onekligen ballare än Juha, men fjärdeplatsen borde ha varit Juhas, det tycker han verkligen.

Men fjärdeplatsen har återigen Simon.

Vad har egentligen Simon att komma med förutom att han är tidigt utvecklad och har största pitten i klassen? Ingenting! Förresten har Simon stora bröstvårtor som står rakt ut. Det är äckligt. Är det verkligen bara Juha som ser hur äckligt det är?

Juha delar skåp med Roger och Peter. Det är inget fel på Roger och Peter. Om det bara hade varit för dem skulle det väl inte ha gjort något.

Men han delar skåp med Erik också.

Erik är tjock och slemmig och har allvarliga fel på hjärnan. Dessutom är han sanslöst dum. Erik är kär i Pia. Om man tror att en ful liten CP-unge som han skulle ha en chans på en sån som Pia är man verkligen sanslöst dum.

Juha drömmer inte om att vara den tuffaste. Han nöjer sig med att få vara i de tuffas närhet. Allt Juha vill är att vara som andra. Instinktivt härmar han sådant han uppfattar som rätt. Ord, gester, miner — som en kameleont anpassar han sig efter omgivningen.

Han apar sig och han apar efter.

Rättar sina åsikter, korrigerar sina omdömen efter Lennart och Stefan, Pia och till och med Eva-Lena, även om han i hemlighet föraktar henne och tycker att hon är bara för mycket!

Och eftersom Juha vet att han gör allting rätt borde det vara han och ingen annan som har den åtråvärda fjärdeplatsen. Han kan känna sig både illa behandlad och förbigången när han tänker på att det inte är så.

Som om de andra stjäl något som rätteligen är hans. Att de förnekar honom detta enda han begär.

Att få höra till.

29

Thomas Karsk delar inte skåp med någon. Han har blivit över.

Honom är det synd om. Hans pappa är död, och hans mamma är inte klok i huvudet. Hon är från Tyskland.

Egentligen är det ingen som har träffat Thomas mamma eftersom ingen nånsin följt med Thomas hem och lekt, men de vet ändå art hon inte är klok i huvudet. Sådant bara vet man, det går inte att förklara. Själv är Thomas Karsk en hopplös typ. Hela lågstadiet hoppade han hopprep med tjejerna. Eller rättare sagt — de lät honom slå.

Och han slog. Rast efter rast.

Nu på mellanstadiet går Thomas för det mesta ensam på rasterna. Han söker sig bortom fotbollsplanen dit ingen annan går. Där vankar han fram och tillbaka i väntan på att det ska ringa in. I regn och snö, när gräsmattan bara är en enda lera går han ensam där bortom fotbollsplanen. Det ser ut som om han alltid fryser. Ibland står han bara vid staketet och stirrar rakt ut i luften, som om han drömmer.

En gång undrade Juha vad Thomas tänker på. Fast han undrade bara ett litet tag.

Det står en konstig lukt av utanförskap om Thomas som gör Juha livrädd. Det är på något sätt alltid ett tomrum mellan honom och andra.

Thomas Karsk får dela skåp med pojkar från andra klasser som också blivit över.

Hans gymnastikshorts har ingen innerbyxa. Ibland sticker hans pitt fram ur byxbenet. En gång när de satt i ring på gymnastiksalsgolvet kunde varenda en se hans pitt. Tjejerna också. Själv märkte han ingenting, och ingen skvallrade.

Hade det hänt Juha skulle Juha ha dött.

-- Jag skulle fan i mig bara ha lagt mig ned på marken och dött! kraxade Juha när de kom ner i omklädningsrummet efter lektionen.

Sedan fick Thomas stryk av Erik. Erik skulle väl visa att han vågade. Thomas försvarade sig inte.

Det gör han aldrig.

Nästa gymnastiklektion behöll Thomas kalsongerna på under shortsen. Det var allt.

Men han sa ingenting.

Det gör han aldrig.

30

Sävbyholmsskolans gymnastiksal är en grå betongbunker i ett hörn av skolgården.

Pojkarna håller på att klä om till gymnastik. Juha, Roger och Thomas sitter på omklädningsrummets bänk halvavklädda med gymnastikpåsarna bredvid sig. De andra kikar genom nyckelhålet i dörren som leder till flickornas omklädningsrum. Eller rättare sagt: Lennart kikar. De andra trängs bredvid.

— Ser du nåt? Ser du nåt? frågar Stefan upphetsat och skuffar på Lennart.

Lennart skrattar belåtet. Flera av de andra börjar också skratta utan att de vet varför.

-- Ser du nåt eller varför skrattar du? bräker Stefan otåligt.

Lennart skrattar på nytt, som om han riktigt gottade sig. De andra skrattar ännu högre tills Lennart med ens slutar att skratta.

— Nej, jag ser inte ett jota. De andra tystnar tvärt.

— Bort med dig! fräser Stefan, knuffar undan Lennart och intar själv platsen vid nyckelhålet.

— Sedan är det min tur! ropar Erik ivrigt.

— Håll käften, jag försöker se! klipper Stefan av.

— Sen är det min tur! upprepar Erik ännu ivrigare och råkar knuffa på Stefan, som snabbt och hotande hugger tillbaka som en reptil.

— Jag slår in pannbenet på dig om du inte håller käften! Erik gnyr och drar sig undan i ett hörn, som ett skrämt och missnöjt barn.

Som en strykarhund som slickar sina sår. Stefan koncentrerar sig åter på nyckelhålet.

— Där är hon! jublar Stefan plötsligt, vilka pattar! Fatta vilka pattar den bruden har!

Han låter Lennart se.

-- Pattar! flinar Erik från sitt hörn men vågar inte röra sig av rädsla att få stryk.

— Tänk att få knulla Pia! suckar Stefan.

— Knulla! flinar Erik.

— Man kan knullaråm med kuken mellan pattarna. Det gillar brudarna! förklarar Lennart världsvant.

De andra ser gränslöst beundrande på Lennart och väntar på att han ska fortsätta, men Lennart blänger istället överlägset på Juha, Roger och Thomas som sitter på bänken med sina gymnastikpåsar i knät.

De anklagades bänk.

Juha stelnar när han märker att hela uppmärksamheten riktats mot dem. Han skruvar på sig. Lennart gör en grimas av förakt när han uttalar Juhas namn:

— Juha!

Juha rycker till.

— Va ere om? säger han och försöker låta så kaxig som möjligt.

— Har du knullat nån gång?

Juha himlar med ögonen och låtsas som om han nästan storknar.

— Såklart jag har! säger han indignerat.

— Jaså du? säger Lennart och ler roat, väntar på ett mer uttömmande svar. Juha blir genast mer osäker. Han harklar sig och kastar ängsligt med blicken.

-- Ja man e väl ingen svenne heller! får han ur sig.

— Nänä, man är väl inte det. Roger då?

Lennart vandrar med blicken till Roger som också han lyckas få till ett lagom kaxigt tonfall.

— Va fan troru?

-- Thomas då?

Lennart spottar ur sig namnet.

Alla tittar på Thomas som förskräckt tittar ner i golvet. Han är liten och spinkig. Precis som de andra har han ännu två, tre år till puberteten. Han vet inte vad han ska svara. Han rodnar, flackar med blicken, får inte fram ett ord.

— Nå, säger Lennart, har du knullat eller inte?

— Jag? piper Thomas, vada? Om jag har? Vad sa du? Förlåt, jag satt och tänkte på annat. Thomas är klassens sämsta lögnare. Lennart ler elakt när han fäller domen.

— Thomas har inte knullat!

-- Thomas har inte knullat! konfirmerar Stefan.

— Thomas har inte knullat! jublar Erik.

Alla barnen skrattar åt att Thomas inte har knullat. Stefan knuffar till honom.

-- Och varför har du en sån jävla ful brun rock? Thomas svarar inte. Han försöker göra sig tom inuti för att inte känna.

Han vill göra sig döv och stum.

Trotsigt försöker han möta deras blickar men klarar det inte. Han får tårar i ögonen och biter ihop munnen.

— Du svarade inte! väser Lennart. Vem har sytt din jävla fula rock?

— Mamma, viskar Thomas så lågt han kan.

— Hans morsa! flinar Erik och ser på Lennart och Stefan för att få beröm, lämnar sitt hörn för att vara med och slå.

Lennart kryper tätt inpå Thomas, nästan smeksamt.

Hans röst är lugn och behärskad när han talar, det är som vätte han den svagare kamratens kind med hundratals mjuka kyssar.

— Jag vill att du ska veta en sak. Det känns bäst om du vet. Efter plugget idag, Thomas, när du går hem, Thomas, ska vi vänta på dig, Thomas -

Han gör ett uppehåll, håller andan, fortsätter sedan:

- och vi ska slå dig, Thomas, fy helvete vad vi ska slå dig! Mer stryk än du nånsin förut fått.

Försiktigt stryker han Thomas över kinden som smekte han sin käresta.

-- Fattaru?

När han inte omedelbart får svar slår han utan förvarning Thomas i magen. Thomas viker sig. De andra barnen har slutat att skräna.

— Fattaru? upprepar Lennart och slår. — Jag fattar, jag fattar, viskar Thomas. Lennart slutar slå och tar ett steg bakåt.

— Bra. Jag vill bara att du ska fatta.

Han ler och vänder sig från Thomas för att se om någon av de andra har några invändningar.

Men ingen vågar säga något. Erik skrattar till, det är som om han hickar. Juha och Roger kramar sina gymnastikpåsar, och deras händer är svettiga. De andra pojkarna ser ner i marken. Ingen vågar försvara Thomas. Det vet Lennart. Han njuter av sin makt. Stefan lägger sin arm över hans axel.

Plötsligt ljuder en gäll visselpipa. In i omklädningsrummet, med långa bestämda kliv, stolpar gymnastikfröken i träskor, stretchbyxor och V-ringad velourtröja.

— Är alla omklädda? ryter hon. Hon blåser i pipan.

-- Ni är ju inte alls omklädda! Hon klappar i händerna.

— Så så, uppställning om fem minuter! Du också Thomas! Vad sitter du där för och kutar med ryggen?

Utan att invänta svar vänder hon helt om och går ut igen med samma långa kliv, blåser i sin visselpipa och skanderar:

— Och så börjar vi lektionen med att springa tvåhundra varv runt skolan!

— Och så börjar vi lektionen med att rulla oss i snön!

— Och så börjar vi lektionen med ettusen uppfriskande armhävningar!

— Och så börjar vi lektionen med att skrapa upp knäna mot det hårda gymnastikgolvet!

— Och så börjar vi lektionen med att skratta åt tjocke Gutte som inte kan hoppa över plinten!

— Och så börjar vi lektionen med att undersöka om någon av pojkarna närmar sig puberteten!

Hon blåser i sin pipa.

Hon har inget märkt, inget sett, inget hört.

Hon marscherar därifrån medan hon blåser i sin pipa.

31

GYMNASTIKFRÖKENS MARSCH - EN IMITATION AV JUHA

- Och så avslutar vi lektionen med att duscha.

Så så, in i duschen, alla ska duscha.

Av med kalsongerna, alla ska duscha.

Du också Juha, alla ska duscha.

Av med kalsongerna, av med kalsongerna.

Var inte löjlig, bli inte generad -

av med kalsongerna, alla ska duscha.

Tror ni inte jag sett nakna pojkar förr — va?

Tror ni inte jag sett nakna pojkar förr - va?

Nakna pojkar, hårlösa snoppar,

späda små skinkor, alla ska duscha.

Tror ni inte jag sett nakna pojkar förr -va?

Oj oj oj, ni skulle bara veta.

Oj oj oj, jag säger bara det.

Oj oj oj oj oj oj oj.

Det är vad jag säger.

En petterniklas, två petterniklas,

tre och fyra, fem petterniklas.

Ingenting märkvärdigt, ingenting märkvärdigt,

ingenting märkvärdigt alls — Piiip!

32

Barnen räknar i Hej Matematik.

Deras fröken har lutat sig bakåt på stolen och tittar ut genom fönstret.

Thomas blänger ängsligt på Lennart och Stefan som viskar till varandra. Fröken ser att Lennart och Stefan viskar till varandra. Det kan hon se utan att sluta titra ut genom fönstret.

— Stefan och Lennart! Har ni något att säga, så säg det högt så att hela klassen hör det, säger fröken.

Stefan och Lennart tystnar genast.

— Jag tänkte väl det.

När skolklockan ringer vänder fröken sig mot klassen och säger åt dem att lägga ned matematikböckerna.

Alla kastar genast ned böckerna i bänkarna. Fröken ser irriterad ut över oväsendet som uppstår men bestämmer sig för att le.

— Då ska vi som vanligt avsluta skolveckan med roliga timmen. Er egen timme.

Thomas avbryter henne genom att räcka upp handen.

— Ja vad är det, Thomas?

Thomas går fram och viskar i hennes öra. Fröken svarar honom högt så att hela klassen hör.

— Ont i magen? Men inte har du så ont i magen att du inte kan vara kvar sista timmen som är roliga timmen och allting. Det kan jag väl ändå inte tro. Nej, jag tänkte väl det. Så så, gå och sätt dig nu ska du se att det snart känns bättre.

Besviken går Thomas och sätter sig. Fröken slår ihop händerna.

-- Roliga timmen alltså. Är det någon som har förberett något?

Juha räcker ivrigt upp handen. Fröken låtsas som om hon inte såg honom.

— En sketch? Frågesport? Några gåtor? Någon? Hon låter alltmer vädjande.

-- Jag! ropar Juha, jag!

— Någon annan?

Ingen annan räcker upp handen. Fröken suckar. — Jaha, vad hade du tänkt att bjuda på den här veckan då?

— En sketch där jag spelar alla rollerna själv.

-- Jag kunde tänka mig det, suckar fröken och ser illamående ut. Är det verkligen inte någon annan som har någonting? Nähä. Nå, varsågod då, Juha.

Juha kastar sig ur bänken och upp på podiet framför svarta tavlan. Så ivrig är han att han till att börja med pratar nästan osammanhängande och sväljer flera stavelser. Varje vecka underhåller Juha klassen på roliga timmen. Det är hans främsta uppgift i livet.

33

SKETCH FRAMFÖRD AV JUHA UNDER ROLIGA TIMMEN

Det var en kille va, som hette, jag vet inte vad han hette, men i alla fall gick han till en rik gubbe och fråga om han kunde få jobb där som betjänt, och då sa den rika gubben (mörk röst): Okay då, men du måste sköta dig noga. (ljus röst) Ja, goa herrn, det ska jag göra. (mörk röst) Då kan du börja med att putsa fönster! (ljus röst) Ja herrn. Och så då va gick den rika gubben ut och gick, och killen bara stod och gjorde så här va smack smack över fönsterna, och sen kom den rika gubben tillbaka och sa: (rnörk röst) Men vad i fridens dar gör du? Du skulle ju putsa fönsterna! (ljus röst) Oj, jag tyckte att du sa att jag skulle pussa fönstren...

(Här gör Juha paus för art ge klasskamraterna tillfälle att skratta. Jenny skrattar, men hon är den enda.)

(mörk röst) Grrr! sa den rike då, men okay, jag ska ge dig en chans till - gå och köp bullar men snöre runt hörnet! (ljus röst) Ja, goa herrn, det ska jag göra. Klamp klamp klamp, kan jag få en plåt med bullar tack. Klamp klamp klamp tillbaka hem då liksom va.

(När Juha av någon anledning börjar peta sig i näsan och låtsas smeta snor över bullarna reser sig fröken upp och säger: Avbryt inte för allt i världen. Det är så hemskt trevligt. Jag måste bara gå ert ärende. Är strax tillbaka.

Hon lyckas pressa fram ännu ett leende och lämnar klassrummet. Väl utanför mumlar hon att det var det äckligaste hon någonsin sett i hela sitt liv och smyger sedan in i kartrummet och tar en tröstande sup ur en gömd fickplunta.)

(mörk röst) Men vad är det här för äckligt? Nu blir jag alldeles rasande. Grrr! Grrr! (ljus röst) Men goa herrn, det är ju precis vad herrn ville ha. Bullar med snor på. (mörk röst) Grrr! Jag sa att du skulle köpa bullar men snöre på!

(- Fattar ni? Snöre pä! Inte snor på!

— Så var det inte! skär Eva-Lenas röst genom klassrummet, den rika gubben sa att han ville ha bullar men snöre runt hörnet.

Juha blir ställd.

-- Nej nej, protesterar han, så sa jag| väl inte?

-- Det gjorde du visst! envisas Eva-1 Lena.

Flera ropar att hon har rätt. Juha j rodnar. Snart skanderar hela klassen] taktfast:

- Du sa fel! Du sa fel! Du sa fel!

Fröken kommer tillbaka och undrar varför det är sånt oväsen.

-- Ska jag inte kunna vända ryggen till en enda minut utan att ni sätter igång? gnäller hon.

Sedan får Juha fortsätta. Han hatar allesammans. Slutet av sketchen framförs utan entusiasm. Han har ingen lust längre. De andra kan skylla sig själva om det inte är roligt. Rätt åt dem.

Fröken sätter sig tyst ned i katedern, råkar hicka, sätter fingret över munnen, ler och låtsas lyssna roat och uppmärksamt.

När Juha är färdig tystnar han och vänder sig mot fröken för att få beröm.

— Är du klar? frågar fröken överraskat och låter nyvaken.

— Ja. Den är slut.

— Jaha, det var ju trevligt, säger fröken och ordnar anletsdragen, då tackar vi Juha för den fina sketchen.

Hon tar upp en lam applåd och tittar samtidigt på klockan.

— Och ja, om det inte är någon annan som...

— Jag har förberett en till, mumlar Juha.

Frökens leende stelnar till en grimas.

-- Där ser man! Så roligt! Framför

den då genast!

Hon reser sig.

- Jag måste bara gå ett ärende. Ursäkta mig...)

34

Skoldagen är slut, men Thomas vågar inte gå hem. Han står påklädd och stirrar ut genom fönstret. Ute är der marsslask, grådask, evig vinter, tråkväder.

Hemma väntar hans mamma som aldrig något får veta, hon som stoppar om honom om kvällarna, tröstar honom och säger att ingenting är farligt.

Han vill inte göra henne ledsen. Han vill inte tala om för henne att hon har fel.

Thomas pressar sig mot det heta elementet. Han är klädd i sin fula bruna rock och på huvudet har han sin pälsmössa. Han stirrar ut genom fönstret.

Det är så mycket han aldrig kan berätta, om någon nu skulle fråga.

Hans mun skälver. Thomas är en människa som är rädd, som har skäl att vara rädd, som tusen gånger har fått det bekräftat att det finns skäl att vara rädd.

Thomas bor nästan längst bort av alla. Han har långt att gå, långt att gå hem.

Någonstans på vägen har Lennart och Stefan lovat att de ska vänta på honom. De har lovat att slå honom, de har lovat honom mer stryk än han någonsin förut fått.

För att han är tolv år och aldrig har knullat och för att hans bruna rock är så ful.

Inga andra skäl. Den bruna rocken som hans mamma sytt åt honom faller inte Lennart och Stefan i smaken.

Därför ska de slå honom, och därför vågar inte Thomas gå hem. Han står med näsan tryckt mot fönstret, med kroppen tryckt mot elementet. Under kläderna svettas han, det har börjat klia av värmen. Han darrar, för det finns ingen väg ut ur detta.

Det finns bara en väg, och någonstans på den vägen väntar Lennart och Stefan.

Han vet att till slut måste han gå, vet att Lennart och Stefan har all tid i världen att vänta.

Åter samlar han mod för att bli slagen.

Vet att barndomen är lång.

35

-- Men är du kvar än? frågar fröken när hon låser klassrummet, hade inte du ont i magen ?

När Thomas inte svarar fnyser hon och börjar gå mot lärarrummet under det att hon muttrar:

— Nå, där ser man hur ont i magen han hade. Jag säger då det. Alla försök är bra utom de dåliga, men de som är dåliga, de är riktigt usla.

Sedan hickar hon för sig själv och försvinner runt hörnet.

Jenny och Juha tar på sig ytterplaggen. De är förutom Thomas sist kvar.

Juha går fram till Thomas och frågar hur det är. Thomas sparkar på elementet.

-- Det var himla taskigt det där på gymnastiken, försöker Juha. Lennart och Stefan, de är helt pantade i skallen!

Han gör ert par grimaser för att få Thomas att skratta. Då vänder sig Thomas mot honom.

— Kan inte du följa mig hem? säger han. Juha flinar generat.

— Men du vet, jag har ju sällskap med Jenny... och mamma ville att jag skulle komma hem direkt... och -

— Jag vet att de är där, viskar Thomas.

— Okay då, suckar Juha, jag följer dig hem.

36

Thomas bor bortom idrottsplatsen, vid en vändplan där det samtidigt byggts fyra likadana röda tegelvillor med balkong som löper längsmed hela långsidan. Några andra hus finns inte i närheten. Vägen löper till vändplanen, tegelvillorna är vägens mål. Innan villorna byggdes fanns där ingen väg. Då fanns där bara en äng. Vägen slutar i intet.

Bruna som brunbjörnar är telefonstolparna, blekgrönt är det frusna gräset, mjölkvit är himlen bakom vilken Gud någonstans sitter i ett glänsande rum av koppar.

I skogen bakom huset brukar de ha orientering på Sävby-holmsskolans friluftsdagar. Ett elljusspår går förbi Karsks tomt på bara några meters avstånd.

Annars är det aldrig någon som kommer dit.

Egentligen bor Thomas så långt bort att han borde cykla till skolan, men hans mamma tillåter inte det. Hon är så rädd att han ska vurpa och slå sig. Därför går Thomas, för han är en lydig pojke, och någonstans på vägen har Lennart och Stefan lagt sig i bakhåll för att ge honom mer stryk än han någonsin förut fått.

Juha är nervös och vänder sig ideligen om, Thomas är sammanbiten och stirrar envist rakt fram.

— Så! Nu är vi snart hemma hos dig! säger Juha så käckt han förmår när de passerar idrottsplatsen, jag sa ju att inget skulle hända!

Thomas fnyser.

— Jomen Lennart och Stefan är inget att vara rädd för, försöker Juha ivrigt övertyga honom, jag var hemma hos Stefan en gång.

— Var du? ifrågasätter Thomas skeptiskt.

— Han snodde pengar ur sin morsas portmonnä. Hans morsa är superäcklig, för hon har lösnaglar.

— Det har min mamma också, suckar Thomas. - Min mamma biter på naglarna.

De tystnar för ett ögonblick och begrundar sina mammor.

Sedan börjar Juha ånyo:

— Lennart är så korkad att det liknar ingen sort. Kommer du ihåg när han skulle redovisa grupparbete i Oä, och han hade Danmark, och allt han hittade var en jättegammal bok, så det enda han redogjorde för var hur många kor och grisar och getter och ankor det fanns i Danmark för fyrtio år sen. Kul att veta! säger jag. Det enda han är bra på är fotboll och gymnastik.

-- Kanhända. Men jag är å andra sidan inte bra på nånting. Jag är sämst på allt.

— Nähä, för jag är sämst på kast med liten boll.

— Det är bara för att du kastar tjejkast.

— Du, jag kastar faktiskt längre tjejkast än jag kastar kill-kast.

De tittar på varandra och brister ut i skratt. Då hör de en vissling bakom sig. Hastigt vänder de sig om. Bakom dem står Lennart och Stefan. - Vad skrattar ni åt då? flinar Stefan. — Juha, vad gör du här? flinar Lennart. Nu har de hunnit ikapp.

37

Fyra pojkar står mitt på vägen i ett förortsområde. En koltrast skriker någonstans högt uppifrån sin igenmurade himmel. Det droppar överalltifrån. Solen värmer. Om någon månad ska det vara vår, och pojkarna ska få sina första sommarfräknar.

Lennart och Stefan tar några steg mot Thomas. En gardin rör sig i villan bredvid Thomas hem, en persienn fälls ner. Någon väljer att inte se. Detta är Sävbyholm.

— Titta, lille Thomas, bara några meter från morsan, retas Stefan, tänk så nära det var att du hann hem.

Thomas blundar. Det dunkar i det varma mörkret innanför ögonlocken, och han finns inte. Femtio meter kvar. Kunde lika gärna ha varit femtio mil.

Han tänker på den första snödroppen som tittat fram vid väggen på husets södersida, han tänker på hur glad han blev när han såg den, han grävde med fingrarna i den hårda jorden för att hjälpa de andra snödropparna att komma upp.

— Sluta! Låt honom vara! skriker Juha och sliter i Lennarts jacka.

— Vad är det med dig nu dä? fräser Lennart och slår sig fri, du var ju med på det här. Jävla smart art låtsas följa med Thomas hem och lajja.

— Fan varu ljuger! Thomas, det är inte sant!

— Det är det visst.

Lennart vänder sig till Thomas.

-- Det ska du snart få se, Thomas lille.

— Den som inte är med oss är emot oss, förklarar Stefan.

— Och Juha här vill absolut vara med oss, fyller Lennart i. Han vänder sig mot Juha.

— För Juha, du är väl med oss?

Juha blir osäker. Katten leker med råttan innan den dödar.

— Det är klart jag är med er, jag vill bara inte att ni --Bevisa det, Juha!

Lennart bryter bak armarna på Thomas.

— Vi håller i så du inte behöver vara skraj. Han slår inte tillbaks. Inte bussiga Thompa!

Stefan klappar Thomas på kinden.

— Bussiga Thompa slår inte tillbaka, och han skvallrar inte heller, för han är så himla hygglig.

Juha är förintad av rädsla.

Han ser olyckligt på Thomas som vädjande ser tillbaka på honom. Juha ryggar bakåt och skakar på huvudet.

— Jag kan inte, mumlar han.

— Antingen det eller också skiter vi i Thomas och slår dig istället! förklarar Stefan sakligt, såna är reglerna.

— Tills du spyr, finnjävel! väser Lennart.

— Så. Mycket. Stryk!

Stefan spottar ut orden som loskor.

Då slår Juha.

Han slår Thomas.

I magen slår han honom.

— En gång till! befaller Lennart. Juha slår en gång till.

— En gång till! befaller Stefan. Och Juha slår.

Han slår och han slår och han slår. Han börjar gråta medan han slår, men han slår ändå. Lennart och Stefan skrattar inte. Misshandel är en allvarlig sak.

På grinden utanför Thomas hus finns en träskylt med texten VÄLKOMMEN TILL FAMILJEN KARSK!.

Den har Thomas gjort i slöjden.

De andra gör pallar, skärbrädor och ljusstakar. Thomas gör bara skyltar.

När man bränner bokstäver får man stå ensam i svets-rummet. Därför gör Thomas skylt efter skylt.

"Välkommen till familjen Karsk", "Välkommen till Sävbyholm". Välkommen, för helvete, välkommen!

Till slut släpper de Thomas. Thomas har svårt att andas och sjunker ned på alla fyra.

I samma ögonblick öppnar Thomas mamma ytterdörren och ropar oroligt på honom.

— Är det du, Thomas?

Utan att ens sätta skor på fötterna skyndar hon sig ut. Lennart och Stefan flyr. Juha står som fastvuxen kvar.

Han är tillbaka i skogsgläntan där han skapade ängeln i snön. Det är vinter. Han är ensam. Något kommer emot honom. En ängel, en demon. Han kan inte springa. Fötterna är tunga som bly.

— Men vad har hänt? ropar Thomas mamma förskräckt och borstar av Thomas, och rocken, min lille lille Liebling, den är ju alldeles i trasor! Har de slagit dig igen!

Hon ruskar honom.

— Har de det?

— Det är inget, mumlar Thomas sammanbitet.

—Ach Junge, det ser jag väl! säger hans mamma och släpper honom, och din vän här hjälpte dig hem. Det var väl modigt!

Hon stryker en hårtest ur pannan och räcker ut handen för att hälsa på Juha.

-- Jag är Thomas mamma. Så snällt av dig att stödja Thomas. Kom in nu ska ni få saft och bullar.

— Jag måste nog gå hem, viskar Juha.

— Inte, bestämmer Thomas mamma, vi måste dig på något sätt få belöna. Måste vi inte, Thomas, Liebling.

— Jo, viskar Thomas, vi måste honom belöna.

38

Du teg du. Precis som du tiger nu. Och jag skämdes så förskräckligt. Kan du förstå det? Jag skäms ännu. Jag skäms och du tiger. Också en jävla relation.

Varför svarar du inte som jag bett dig om?

Kommer inte breven fram?

Jag skickar de här breven till Sävbyholm, till din barndomsadress, utan att ens veta om där finns någon som kan skicka breven vidare. Jag har bara utgått från det.

Kanske har jag i alla dessa år skickat ut mina brev i intet.

Som de radiosignaler man sänder ut i rymden för att få svar. Jag tycker inte att jag begär så mycket. Några rader, en hälsning, det borde väl till och med du kunna åstadkomma.

Thomas mamma dukar fram saft och en tysk kaka garnerad med torkad frukt. Hon pratar oavbrutet med Juha, som om Thomas inte fanns i rummet, eller som om Juha var vuxen och Thomas inte.

-- Tag nu en rejäl bit, säger hon och skjuter uppmanande fatet mot Juha, de har skickat kakan ända från Tyskland, och den är full med russin och frukt. Russin tycker du väl är godis, ja? Tag en riktigt riktigt stor bit, bättre kan du. Var inte så blyg, bättre kan du! Så där ja!

Hon sätter sig på stolen bredvid Juha med hakan i händerna och granskar honom noggrant.

-Jaha, du är alltså Juha, säger hon utforskande. Juha. Är det ett svenskt namn?

— Finskt, mumlar Juha.

— Finland som är så schön! jublar Thomas mamma och slår näven i bordet, und Sibelius! Sibelius! De flesta tonsättarna är ju annars tyska...

Så försjunker hon i sig själv som om hon drömde sig bort till sin barndoms Bayern, för att sen plötsligt ropa högt så att Juha rycker till:

— Bababa baaa! Hon skrattar.

— Den känner du till, ja? Beethoven. Bababa baaa! Hon skrattar högt men slutar tvärt i det att hon bekymrat ser på sin son.8

— Ach, om jag kunde förstå varför de ska vara så stygga mot Thomas! Warum sind sie so böse, Kind?

Smeksamt rufsar hon Thomas i håret, Thomas slår genast bort handen. Hon skrattar.

— Så där får man inte göra längre. Stora karln har han blivit. Så morsk så. Blir du lika arg när din mor vill smeka dig, Juha?

Hon inväntar inte svaret.

— Jaja, mammor är sig lika. Men vi måste göra något åt de stygga pojkarna, måste vi inte, Juha? Ska jag ringa klassföreståndaren, ska jag göra det? Men du har ju också söta kamrater, Thomas. Som Juha här.

På nytt vänder hon sig mot Juha.

— Jag kan inte tacka dig tillräckligt för att du hjälpte Thomas. Det var mycket modigt av dig.

Sedan åter till Thomas:

— Och du ska få lägga dig i badet sedan. Bara för att återvända till Juha:

— Tycker du om att bada, Juha? Thomas tycker inte om att få tvål i ögonen. Själv tycker jag inte om klassföreståndaren. På det förra, vad heter det?, föräldramötet hade hon ett rött öga. In i en dörr hade människan gått, påstod hon. Jag vet nog vad för en dörr det var.

Plötsligt slår hon ihop händerna i förtjusning.

--Aber natiirlich! Nu vet jag! Mutti ska ordna det här, Thomas. Ett kalas! Vi ska ha stort kalas för dig och bjuda alla i klassen. Med lekar och presenter och god mat och kanske dans också. Då blir du populär. Juha, vad säger du? Tror du inte att ett kalas gjorde, vad heter det? Susen.

— Kanske, jag vet inte riktigt säkert, stammar Juha, men Thomas mamma lyssnar inte. Tanken på kalaset har gjort henne så upphetsad att hon reser sig och går fram och tillbaka i köket som om det hjälpte henne att tänka.

-- Det blir naturligtvis dyrt, argumenterar hon högt med sig själv, men det får det vara värt.

Hon stannar upp vid Thomas och mäter honom med blicken, som om hon gjorde en uppskattning av hans värde.

— Kära barn, du är ju doch det dyrbaraste jag har, nicht wahr! Men då säger vi så. En sådan rolig och bra idé. Tack käre Juha för hjälpen.

När hon återigen kramar Juhas hand märker hon att något är fel.

— Vad är det? Pratar jag för mycket? Hon släpper Juha och drar efter andan.

— Nu förstår jag. Ni vill bli lämnade ifred! Ni tänker: Ska inte den arma mänskan ha babblat färdigt snart så vi får prata ifred. Jaja. Mammor är sig lika. Jag går augenblick-lich! Ni har förstås mycket att prata om. Tag mer kaka, var inte så blyg. Jag sätter mig i syrummet så får ni vara ifred. Jag syr en kostym åt Thomas.

Hon blinkar åt dem och försvinner, för att bara ett ögonblick senare åter stå i köket.

— Hörni, jag fick en till idé! Jag ska vara färdig med kostymen lagom till kalaset! Det vore väl något att, vad heter det?... äsch, det där med att hänga julgranen. Å, jag ska genast sätta mig att sy!

Upphetsad lämnar hon köket ännu en gång.

När de blivit ensamma reser sig Juha upp.

— Jag ska nog gå nu.

— Jag förstår det, svarar Thomas tyst.

• Uräcklig kaka förresten.

• -Jag vet.

Thomas rullar in Juhas kakbit i hushållspapper och ger honom.

— Här, så kan du slänga kakan på vägen och så talar jag om för mamma hur mycket du gillade den.

— Tack.

— Tack för att du kom med mig hem.

Han tvekar och biter sig i underläppen, säger som i förbifarten:

— Kom tillbaka nån gång i alla fall om du vill.

Juha svarar något mumlande som inte går att tyda. De går mot ytterdörren.

— Förresten, säger Juha, du måste tala om för din mamma att man bara inte har barnkalas när man går i sexan. Det är urlöjligt. Du kommer att skämma ut dig inför hela klassen.

— Jag vet.

— Ska du redan gå? ropar Thomas mamma från syrum-met. Men det var väl synd! Vänta ska du få!

Symaskinen tystnar. Hon galopperar förbi dem in i köket och återkommer med resten av kakan.

— Här. Tag kakan med dig. Kan du bjuda din far och din mor på, och dina syskon. Har du syskon?

— En lillasyster, mumlar Juha och tar emot kakan. Thomas mamma lägger armen över Thomas axel.

— En lillasyster. Där ser man. Thomas är ensam. Det är väl det som är felet. Nå, farväl nu Juha och tack än en gång för all din hjälp.

Ännu en gång skakar hon hjärtligt hans hand.

— Och lova att du kommer många gånger hit och leker med Thomas, nu när du känner vägen. Du får komma hur ofta du vill.

— Tack. Jag kommer nog, mumlar Juha och harklar sig, försöker undvika hennes bedjande blick.

— Vad roligt, vad roligt! ropar hon,; jag är så glad att Thomas fått en riktig vän. Vill du ha en slant?

Innan Juha hinner protestera tar hon fram en femkronorssedel ur sin portmonnä och stoppar den i hans hand.

— Att köpa godis för, kanske en serietidning. Det måste du få.

Plötsligt griper hon tag i Juha. Kramar honom. Det gör ont. Juha blir rädd.

— Nu måste ni hålla, vad heter det? Kontakten, ja.

Juha vrider sig som en mask, hon släpper honom. Han harklar sig.

— Tja då, Thomas! säger han.

— Säg adjö till din vän nu, Thomas! befaller mamman.

— Tja då, vi ses på måndag, säger Thomas.

Juha går. Thomas mamma vinkar med armen lagd över Thomas axel och stänger sedan dörren i det att hon föser in sonen.

Vid grinden vänder sig Juha om och tittar på Thomas skylt VÄLKOMMEN TILL FAMILJEN KARSK! och allt känns med ens eländigt och trasigt och så helt outhärdligt sorgset att han knappt kan bära det.

Vid stora vägen kastar han kakan ifrån sig så långt han kan. I samma ögonblick den tar mark blir den mosad av en bil.

Koltrasten sjunger för att den slipper vara människa.

40

jag ser ut genom fönstret. Det regnar.

Det har regnat och det ska regna.

Utan uppehåll faller regnet, som en påminnelse om att allt faller.

Förr eller senare faller det.

Det spelar ingen roll att du inte svarar. Jag fortsätter att skicka mina brev i alla fall. Har jag nu skrivit i åtta år kan jag ju skriva ett tag till. Jag funderar så mycket över barndomen.

När jag var liten kunde jag trolla. Jag kunde göra underverk, läka sår och gå på vattnet, färdas obegränsat i tid och rum, jag hade makt att förvandla världen eller skapa en ny.

När jag var liten kunde jag trolla.

Det var innan de lärde mig att jag inte kunde.

När jag var liten skrattade jag som ett barn, mitt sinne var som ett barns, och jag hade barnsliga tankar.

Det tog de ifrån mig och jag måste få hata dem för det, för vad de gjorde med mig, för vad de gjorde med oss, gjorde oss till halva människor.

Det otäckaste med Sävbyholm var att det var så tyst. Inte fridfullt tyst utan hotfullt tyst. Något tungt och fuktigt pressade sävbyholmarna mot marken. Där fanns inga ljud. Allt var vadderat, bedövat, inbäddat i förrädiskt prunkande grönska, och Gud var död.

Där växte vi upp utan medel att ifrågasätta någonting.

Jag ville att Sävbyholm skulle älska mig. Det gjorde det aldrig. Av någon anledning bestämde det sig för att jag inte passade in. Så jag lämnade Sävbyholm för att inte gå under. Jag trodde att jag tog avstånd från Sävbyholm, jag trodde att jag var starkare, att det var jag som avgick med segern.

Och här är jag nu, utkastad, tigger om att bli älskad. Av någon, vem som helst, någon enda. Det jag åstadkommer på scenen idag är vad som är kvar av mitt trolleri, utspätt med billiga trick och rutingrejer. Jag gör det för pengar numera. För att fä ihop till hyra och el och gas och mat och telefon. Och jag gör det inte hälften så bra som då. De tog kraften ifrån mig när de lärde mig att jag var ingen.

Jag ser tillbaka på vår uppväxt i Sävbyholm, och jag sörjer. Jag sörjer och hatar.

Som de stympade oss, Thomas.

Gjorde oss till halva människor.

Jag har inte glömt och inte förlåtit.

Du var alldeles för snäll för att hata. Men du kan vara alldeles lugn.

Jag ska hata för din räkning.

41

SÅNG FRAMFÖRD AV JUHA, FÖRSTA GÅNGEN PÅ ETT SKOLLAGER I DALARNA, SEDAN VID ETT FLERTAL TILLFÄLLEN PÅ ROLIGA TIMMEN SAMT NÅGON GÅNG PÅ BEGÄRAN PÅ SKOLGÅRDEN. JUHAS STÖRSTA SUCCÉ VID SIDAN OM "DÖDA DÖDA". SÅNGEN STAL JUHA FÖR ÖVRIGT FRÅN "RISKEN FINNS" - EN SÅNGGRUPP HAN HÖRT PÅ SKIVA HEMMA HOS SINA KUSINER

De kallar mig Adolf fast utan mustasch

Mot fred och harmoni jag gör en grimas

Jag stöds utav dem som aldrig har tänkt

Och de som har tänkt, dem har jag hängt

Jag stöds utav kvinnor med lager av smink

Med gyllne rolls roycar och trosor i mink

De utgör vårt lands majoritet

De som inte gör det försvinner diskret

Men det kan vara bra med lik

Till exempel i vårt senaste val

Mina konkurrenter led stora kval

När jag förgifta dem med arsenik

(Den här versen hittade Juha på alldeles själv.)

De kallar mig Adolf fast utan mustasch

Mot fred och harmoni jag gör en grimas

Till den som är neger jag säger:

Vad trist Vad synd för dig att jag är nazist

(Här tog sången abrupt slut, vilket varje gång generade Juha en aning.)

42

Två gånger har Thomas haft tur i livet. Första gången var när han vann en ugnsgryta i Lions jullotteri. Andra gången var när han kom med i Upp till tretton och fick prata med Ulf Elfving.

Visst hade han skrivit dit och så, men han trodde ju aldrig att de skulle ringa. Sånt händer ju egentligen inte.

Men så en onsdagkväll ringde de och sa att han skulle få vara med.

-- Hej du Thomas! hade Ulf Elfving sagt.

Då sa Thomas inget alls, för det var ju liksom ingen fråga.

— Och var ringer du ifrån?

— Sävbyholm, sa Thomas och visste att han borde säga var det låg någonstans.

— Och var ligger det någonstans?

— En och en halv mil norr om Stockholm, viskade Thomas mamma och knuffade till Thomas.

— Aj, sa Thomas, en och en halv mil norr om Stockholm.

— Jaha, sa Ulf Elfving, och du går i skolan och trivs?

— Va? sa Thomas.

— Nu ska vi se, om du är elva år... då går du i femman, fortsatte Ulf Elfving, men det är väl kul!

— Sådär, sa Thomas.

— Det kanske är jobbigt att lära sig en massa, sa Ulf Elfving, men kompisarna är väl kul!

— Ja, sa Thomas.

— Har du några kul kompisar? frågade UlfElfving. Vad skulle han svara?

-- Ja, svarade Thomas.

— Mmm, sa Ulf Elfving, och vad brukar ni hitta på?

— Vet inte, sa Thomas.

— Allt möjligt kanske? sa Ulf Elfving. Då svarade inte Thomas.

— Du, det verkar kul det där, sa Ulf Elfving, ska vi kanske ta en fråga, vilket nummer vill du ha?

Tre gånger har Thomas haft tur i livet, för han fick en halvchans. Sådant händer egentligen inte, men klockan slog, och Ulf Elfving sa:

— Ojsan! och:

— Nämen det var väl tur.

Thomas visste att det här var det viktigaste ögonblicket i hans liv.

Sedan kunde han inte svaret.

Halva klassen lyssnade.

Vilket är Europas högsta berg?

Det stod alldeles stilla i Thomas huvud.

— Vilket är Europas högsta berg? upprepade Ulf Elfving. Frågan var inte ens svår. Den var enkel och klar som bergsluft. Thomas såg ett stort och vackert berg framför sig med gnistrande vit snö på toppen. Vid foten fanns en alphydda och betande getter, och toppen var högt högt uppe i den blå himlen.

-- Mount Everest, viskade Thomas och visste från början att det var fel.

Halva klassen lyssnade.

Fröken tvingade dem att plugga blindkartor på Europas berg hela resten av terminen.

Om man väcker Thomas mitt i natten och visar honom en lila prick på en blindkarta över Europa ropar han: Mont Blanc, Mont Blanc, Mont Blanc.

— Men det var väl synd, sa Ulf Elfving tröstande, men du får ju höra din önskelåt i alla fall, vilken är det?

— "Flyg din väg", mumlade Thomas.

— Då lägger vi på den, sa Ulf Elfving, och den var alltså önskad av Thomas Karsk, elva år, i Sävbyholm. Hej då, Thomas.

Det var det sista Ulf Elfving sa till Thomas. Nästa samtal kom till Upp till tretton, och nästa och nästa medan Thomas satt kvar med telefonluren i handen.

"Flyg din väg, Fågel Blå

Flyg me'ns vingarna bär

Flyg din väg, flyg din väg

Du får inte stanna här..."

43

När det ringer till rast springer alla för att komma ut. Varför är svårt att förstå. På skolgården finns inget att göra. En niggerplan vid flaggstången som snabbt blir ockuperad av några sjätteklassare. Det är allt. Inte ens några målade hagar på asfalten finns det, som på lågstadieskolans gård några hundra meter bort.

De flesta barnen ägnar rasten åt att stå i klasar och hänga tills skolklockan ringer och de måste gå in.

Men springer gör de.

Som enfaldiga kossor. Som viljelösa fån. Barnens träskor klapprar mot stengolven.

Träskor!

Aldrig riktigt bra från början. Man måste gå in dem. Snart anpassar sig träet och lädret efter foten. Att ha andras träskor är knöligt.

Och självklart har alla träskor. Det är lika självklart som att solen går upp och ned varje dag och att Olof Palme och Gunnar Sträng bestämmer i Sverige. Så har det ju varit i alla tider.

Men förändringens vind blåser. Pia, Li och Eva-Lena får träskor med handmålade dalamönster. Det duger inte längre med svarta, enkla.

Jenny önskar att hon hade träskor med handmålat dalamönster, men hon får inte ha träskor alls. Hennes far anser att små flickor bör gå i sandaler, så det är vad Jenny har.

Sandaler.

Sandaler, omoderna byxor, ett hopplöst fult hårspänne i ett stripigt hår och inte ens tillstymmelsen till bröst.

Jenny brukar slå på sina bröst för att få dem att växa.

Lennarts och Stefans träskor är helt utslitna. Det är ballt.

Att ha manchesterbyxor där själva manchestern är bortnött, det är också ballt. Sådana har Jenny åtminstone, om än bara ett enda par. Röda. Hon har dem så ofta hon kan. En gång skrek Eva-Lena åt henne att hon var äcklig som aldrig bytte kläder och att hon luktade illa.

Men det var Eva-Lena som luktade illa för hon luktade häst!

Fast det vågade Jenny såklart aldrig säga.

De tuffaste har jeansjacka med bortklippta ärmar som fransat sig vid axlarna. På jeansjackans rygg har de antingen sytt fast ett stort broderat märke, eller också har de skrivit något själv med tuschpenna.

Black Sabbath till exempel, eller Deep Purple eller Alice Cooper eller B.T.O.

En dag kommer Erik till skolan i platåträskor. Det är det allra senaste. Han försöker verka oberörd när klasskamraterna flockas kring honom, som om det vore den naturligaste sak i världen och inte alls hade med platåträskorna att göra.

Egentligen hade platåträskorna passat bättre på Pia. Allting klär en skönhet.

Pia är klassens populäraste flicka. Till och med hennes finnar är attraktiva.

Hon började få bröst redan i fyran. Nu i sexan har hon riktiga bomber.

Bomber. Ballonger. Meloner.

Jenny slår på sina bröst för att få dem att växa.

Flickor är två år före i utvecklingen. Åtminstone ska de vara det om det inte är något fel på dem.

Jenny äter choklad för att få finnar i sitt löjliga släta barnansikte. Hon ber till Gud att puberteten måtte komma och svepa henne med sig.

Bort från barndomen, bort från de uppstoppade djuren, bort från Sävbyholm.

Bort.

Redan är det flera flickor som då och då slipper gymnastiken för att de har mens. Pia och Eva-Lena såklart. Men också Cilla och Lotta och Mette.

Fast Mette bluffar. Det är Jenny nästan bergsäker på. Jenny skulle också kunnat bluffa om hon inte hade så lätt för att rodna.

Pias bästa kompis är Eva-Lena, Eva-Lena är den elakaste människan i hela världen. Hon är dryg och överlägsen och luktar häst. Pia luktar i och för sig också häst, men när det gäller Pia gör det ingenting.

Alla i klassen tävlar om att vinna Pias och Eva-Lenas gillande. Särskilt Juha. Han gör vad som helst för att roa dem. Blev han tvungen att välja mellan dem och Jenny skulle hon inte ha en chans.

Fast Jenny vet att han är rädd för dem. Det ser hon på honom. Alla är förresten rädda för Pia och Eva-Lena. Hon också. Ibland brukar hon fantisera att hon får följa rned dem hem och leka.

I fantasin går de hem till Pia, som bor i radhus på andra sidan motorvägen. Jenny vet precis var, trots att hon aldrig har varit hemma hos Pia. Inte ens på kalas, för Jenny har inte blivit bjuden.

Själv bjöd Jenny Pia på sitt kalas, men Pia kom inte. Det var det förresten ingen som gjorde. Juha hade öroninflammation och alla de andra tackade nej.

Jenny hatar inte Pia. I fantasin får hon följa med Pia hem och leka, och de har massor av saker att prata om, och Pia berättar hemligheter för Jenny som inte ens Eva-Lena får höra, och Jenny lovar dyrt och heligt att inte berätta för någon i hela världen.

De läser Starlet och sminkar varandra, och Pias mamma frågar om inte Jenny vill stanna på middag, och det vill hon gärna. Eva-Lena måste gå hem, men Jenny sitter tillsammans rned Pias hela familj. Spagetti med köttfärssås och till efterrätt en glassdrink som Pias mamma gjort i deras moderna mixer. Sedan spelar Jenny och Pia skivor, och sedan flätar de håret på varandra, och sedan blir de fulla i skratt, och sedan frågar Pia om inte Jenny vill sova över, och sedan ligger de vakna hela natten och babblar.

Men det kommer aldrig att hända förstås.

Hon och Pia har gått i samma klass i nästan sex år. Ändå har de knappt pratat med varandra. Eva-Lena däremot flyttade till Sävbyholm först i fjärde klass, men hon och Pia blev minsann bästisar bums.

Alldeles innanför skoldörrarna finns en skylt som det står RAST INNE på.

Är den skylten tänd slipper man gå ut.

Under Jennys alla år i Sävbyholmsskolan är RAST IN-NE-skylten aldrig tänd.

Hur det än snöar eller regnar, hur vidrigt kallt det än är. RAST INNE-skylten är endast en hägring, något man givit barnen att drömma om, men som aldrig kommer att bli verklighet.

44

Juha är så upphetsad att han inte ens ger Jenny tid att få av sig täckjackan när hon kommer till dem. Skorna behöver hon inte heller ta av, bara hon skyndar sig. Han rycker och sliter i henne. När hon frågar vad det är som hänt kan Juha inte hålla sig längre: De har köpt en /ärg-TV!

-- En färg-TV! suckar Jenny och himlar med ögonen, förlåt att jag säger det, men ni är sist i hela Sävbyholm med att få färg-TV.

— Tror du inte att jag vet det, svarar Juha, men du vet inte vad den här har: fjärrkontroll!

Han suger på varje stavelse i ordet.

— Nähä! säger Jenny.

— Joho! säger Juha och sliter med sig Jenny till vardagsrummet där Bengt håller på att installera TV:n.

Marianne sitter i soffan med tummen i munnen och en Draculatidning i andra handen och väntar på att pappa ska bli klar så att hon kan titta på Halv fem.

— Akta! ropar Ritva stressat när Juha och Jenny kommer in, pappa ska just pröva fjärrkontrollen! Ni får under inga omständigheter gå ivägen! Man kan aldrig veta vad för konstiga vågor som strömmar ur en sån mackapär! Nå, tryck nu Bengt!

Hon sätter sig bekvämt i soffan. Juha sätter sig bredvid. Jenny står bakom. Ritva är så nervös att hon ett ögonblick får för sig att hon ska hålla för Mariannes ögon.

Hela familjen stirrar förväntansfullt först på TV:n, sedan på Bengt och sedan på TV:n igen. Ingenting händer.

-- Tryck nu Bengt! uppmanar Ritva.

— Det är ju det jag gör!

Bengt håller i fjärrkontrollen som om den vore av glas. Försiktigt, försiktigt trycker han på knapparna. Han trycker och trycker. Svetten tränger fram i hans panna. Han viftar med fjärrkontrollen upp och ned och trycker och trycker och trycker.

Ingenting händer.

-- Det är nåt fel på TV: n säger han slutligen med gråten i halsen.

Ritva går fram till TV:n och slår på den, en utmärkt ljudlös bild.

— TV:n är prima, muttrar hon, det är du som gör nåt fel! Hon sliter fjärrkontrollen ur hans händer.

— Nu höjer jag volymen, hörni! meddelar hon de andra. Ingenting händer.

— Nu höjer jag volymen en gång till! Ingenting händer.

— Kanske står jag för långt ifrån, säger Ritva sammanbitet och försöker hålla modet uppe, nu byter jag kanal!

Steg för steg närmar hon sig TV:n, samtidigt som hon trycker på kontrollen så att knogarna vitnar. Till slut håller hon fjärrkontrollen direkt mot TV-rutan och skriker:

— BYT KANAL NÅN GÅNG, DIN SATANS PERKELES FITTANS JÄVLA SKITKONTROLL!

— Får jag pröva! säger Juha och griper efter fjärrkontrollen.

— Akta! skriker Ritva, du kan få cancer! Nej, den är sönder, och Gud vet vad den läcker ut! Jag låser in den i finskåpet.

-- Det är ändå en fin TV, försöker Jenny.

— Ta av dig skorna, satans unge! fräser Ritva blixtsnabbt, klampar du med skorna på inomhus hemma också?

Den stora klumpiga fjärrkontrollen blir sedan kvar i finskåpet, där den ligger tillsammans med de finska jultallrikarna och familjebibeln, som ett av familjens magiska och orörbara kultföremål, som något man inte pratar om. Ett par gånger varje år tar Juha fram den i smyg för att pröva och se om den inte som genom ett mirakel börjat fungera.

Det har den inte.

Juha står en stund och trycker och viftar med den framför TV:n och lägger sedan tillbaka den på sin plats.

Så småningom får fler och fler i grannskapet fjärrkontroll till sina TV-apparater och familjen Lindströms otympliga grovhuggna tingest liknar alltmer något från stenåldern och inte ett elektroniskt underverk.

En dag i en avlägsen framtid ska den vuxna Mariannes dåvarande fästman finna fjärrkontrollen, undersöka den och fråga varför man inte satt i batterier.

Men det är som sagt i en avlägsen framtid som ju ingen säkert kan sia om.

45

Världen som jag föddes till finns inte mer. Den är lika histc risk som sjuttonhundratalet, lika obegriplig.

Så faller hjältarna. Så dör dinosaurierna. .

Så faller Leninstatyer och sosseregeringar, och världen\ blir skinande ny och blank.

Som stål så kall.

På grottmålningar i framtiden ska man finna astronauter som går på månen. De gjorde det en gång för länge sedan, och det ansågs viktigt och märkvärdigt då. "Ett litet steg för en människa men ett jättekliv för mänskligheten." Så sa en av dem, men det ska vi också glömma.

"Jag hörde musik någonstans. Den kom från en frusen orkester." Så sjöng man i världen där jag växte upp, där kapprustade öst och väst och där tävlade man i rymden.

Tävla i rymden, en sådan tanke! En Blixt Gordon-fantasi från stenåldern.

Men det var verkligt då. Det präglade vår uppväxt.

Liksom Sovjetunionen. När jag var liten fanns ett imperium, större än någonsin romarriket, hur ska mina barnbarn kunna tro mig. Förödande starkt var Sovjetunionen. År efter år vann de ishockey-VM, de körde över Tjeckoslovakien med stridsvagnar, hotade hela världen med sina förintelsevapen, och inget kunde rubba den väldiga kolossen som beslutsamt malde ned allt som kom i dess väg.

Poff. Borta.

Vada Sovjetunionen? säger barnbarnen.

Så faller hjältarna. Så dör dinosaurierna. När de är borta är de borta. På slagfältet växer gräset sig tjockt och frodigt igen. Tiden läker inte alla sår, men den skingrar efter hand liklukten.

Vi reser på oss och ser oss omkring och ingenting är längre som förut. Inte ens det evigt oföränderliga.

Allting faller. Ingenting består. Inte vår barndom, inte Sävbyholm, inte Ingemar Stenmarks storhet, inte Björn Borgs, inte astronauterna, inte Sovjetunionen, våra steg är pyttesmå och inget kliv alls för mänskligheten. Det gäller att bita ihop, att härda ut. Det tar slut. Det kommer något annat. Vilddjuret rasar, men dess tid är kort. Det var verkligt då, och det präglade oss, men när det är borta är det borta, och vi har svårt att förstå varför vi var så rädda. På avstånd tycks det oss mindre och futtigare, säkert inbillade vi oss farorna, säkert gjorde det inte så ont som vi tyckte att det gjorde. Ingenting är svårare än att minnas. Jag minns inte vår uppväxt i Sävbyholm annat än som en rysning, som om jag stod i en sammanbiten ängels väldiga och kalla skugga.

46

-- Är ni kära i varandra? frågar Marianne plötsligt en kväll när Jenny stannat kvar hos dem över middagen. Jenny rodnar.

— Håll käften, jävla unge, det är vi inte alls! skriker Juha.

— Ssss, säger Ritva.

— Vada, vad pratar ni om? säger Bengt.

47

Jenny måste ta mod till sig och fråga.

Fast egentligen är det dumt. Egentligen borde hon låta allt förbli hemligt. För så länge allt är hemligt kan det vara som hon vill, hon behöver inte rätta sig efter någon annan.

Men hon måste fråga. Hon måste riskera att förstöra alltsammans.

I Bröderna Lejonhjärta, som är Jennys favoritbok, står det på ett ställe att ibland måste man göra sånt som man egentligen inte vågar, för annars är man ingen människa utan en liten lort.

Det svider i henne varje gång hon tänker på den meningen.

Hon har aldrig vågat nånting i hela sitt liv.

Hon tänker på sig själv som en lort.

Hon tänker på sig själv som en lort som vill bli människa.

48

I Jennys mors sovrum finns två garderober. I den vänstra har Jennys mor ställt undan sitt bröllopsfotografi. Varför vet inte Jenny. Det har alltid varit så.

Ibland, när ingen är hemma, tar Jenny fram det och tittar på det, och på något sätt är det som om hon gör något förbjudet.

Fotografiet är i färg och inramat. Både mor och far är yngre. De ser hela ut. Mor har skrattgropar, precis som hon själv. Mor ler och hennes tänder syns. De är vita. Hennes läppar är målade. Mor är vacker. Hon står tätt intill far som verkar mer skärrad, som om han inte riktigt vet om han verkligen vill vara där. Han har glasögon med mörkbruna bågar som gör honom lik sig.

Det var här allting började, tänker Jenny, hennes mor och far är unga och friska, obrutna, ogrälade, fulla av tillförsikt. Onåbara tittar de tillbaka på Jenny från fotografiet.

Så här oförstörda skulle de aldrig mer bli. Jenny tittar och tittar på sin mor, i blå klänning och med röda rosor i brudbuketten, hon tittar och försöker förstå det där glada, okomplicerade leendet som Jenny aldrig själv fått se.

Varför har hennes mor ställt undan fotografiet? För dess naiva tillförsikts skull? För art inget sedan blev som det skulle?

49

När Juha en lördagseftermiddag ringer och ber henne komma över och leka, beslutar Jenny i samma ögonblick som hon lägger på luren att det är idag det ska ske.

Hon förbereder sig noga, tvättar håret och fönar det torrt, klär sig i sina tuffaste kläder som är röda manchesterbyxor och en rutig blus.

Sedan ser hon sig i spegeln och vill gråta för att hon är så ful.

Underst i lådan med trosor och strumpor har hon gömt sin sminkväska. Det är egentligen ingen riktig sminkväska utan ett pennfodral i plast med Jan Långben på.

Och hon äger bara två sminksaker. En mascara och en ljusblå ögonskugga. De är hennes dyrgripar.

Hittills har hon bara vågat sminka sig hemma, när hon varit helt ensam, hon vet att klasskamraterna skulle skratta åt henne om hon kom sminkad till skolan.

Hennes far skulle aldrig tillåta det. Mor däremot skulle inte förbjuda, men hon skulle bli ledsen och besviken på Jenny.

Det blir hon alltid.

Jenny blir inkallad till rummet där modern ligger och är sjuk, och modern tittar på Jenny med sina sorgsna ögon och säger med sin sorgsna röst:

— Jag är så ledsen och besviken på dig. Det förstår du säkert. Det var väl vad du ville?

Jenny är rädd att modern ska ta det roliga ifrån henne genom att säga så. Det är värre än något förbud eller straff. Det är som om en hand grep om hennes hjärta och kramade det hårt.

Mascaran och den ljusblå ögonskuggan i pennfodralet med Jan Långben på är det enda i hennes liv som är hennes, och som inte är, hur ska hon förklara det?, Sävbyholm.

Med sminket blir hon nästan söt.

Åtminstone om hon kisar.

Hon håller en penna mellan fingrarna, låtsas att det är en cigarett, drar ett par bloss, ler självsäkert och är världsvan.

Idag ska hon våga fråga, för hon är ingen lort.

Försiktigt lägger hon på ögonskugga, gör sig fin för Juhas skull.

Skimrande blå blir hennes ögon.

50

De går in på Juhas rum. Juha låser dörren så att de får vara ifred. Jenny sätter sig rak i ryggen och lite högtidlig på stolen vid skrivbordet. Juha kastar sig på sängen som han brukar. Jenny hickar till av nervositet.

Hon ser på honom och undrar vad han egentligen tycker om henne. Han har inte sagt något om att hon är sminkad. Har han alls sett det?

När Marianne frågade om Jenny och han var kära hade han haft väldigt bråttom att säga Håll käften jävla unge, det är vi inte alls!

Hur skulle man tolka det? Antingen eller. Som man ville. Herregud, hon måste fråga.

För att slippa se Juha i ögonen fäster hon blicken på en Sweet-affisch på väggen. Hon andas, blundar, ryser, hickar. Orden är på tungan, alldeles på tungspetsen. Det är som att hoppa från treans eller femmans trampolin, det går runt i magen. Nu kommer frågan, nu kommer den -

— Men har du sminkat dig? frågar Juha plötsligt. Jenny studsar överrumplat.

—Va?

— Jag har aldrig sett dig med ögonskugga.

— Är det fult? Ska jag tvätta av det?

— Nej nej, skyndar sig Juha att säga, det är bara så... så ovanligt. Men väldigt sött, förstås!

— Tyсker du?

Jenny flämtar till. Hon får tårar i ögonen av lycka. Hon slätar ut håret, rättar till blusen, sätter sig försiktigt på den allra yttersta sängkanten. Hon ler, och när hon ler kommer hennes skrattgropar fram, som mjuka veck. Det dunkar under ögonlocken. Det dunkar i hennes kropp. Nu eller aldrig, tänker hon.

-- Juha, viskar hon men skulle ha velat viska Min Juha. Min Juha, min Juha, min Juha!

— Ja?

— Vad tänkte jag säga... är du kär, är du kär i nån? Hon försöker göra sin röst så oberörd som möjligt.

— Klart jag är, svarar Juha glatt, i Li!

Jenny nickar. Hon blundar. Nu har hon vågat. Hon har vågat och förlorat. Så fick hon bekräftat att ingen kan älska henne. Inte undra på, så ful och otäck som hon är.

— Ja, Li är ju söt, väser Jenny olyckligt och känner hur nånting går sönder i henne.

Men det spelar ingen roll. Gör ingen skillnad. Allt är som förut. När hon slår upp ögonen igen ska allt vara som vanligt. Hon är en blunddocka, oföränderligt leende, nickande och likgiltig.

— Ja, Li är ju söt, upprepar Jenny ihåligt.

— Visst är hon! svarar Juha hänfört.

— Och så fin i håret.

— Visst är hon! Alltså jag är så kär i Li att jag kan dö. Hon vill bara komma därifrån. Rusa hem, tvätta av sig sminket, bli ren igen. Hon vill gnida bort det blå från ögo-! nen med en nagelborste, klippa av ögonfransarna som klibbat saminan av den billiga mascaran, göra sig ren, ren, ren som en ödla.

Hon är en ödla.

Allt är som förut. Ingenting har hänt. Jenny ler.

Jenny ler som det förväntas när bästa vännen anförtror en sina kärleksbekymmer. "Så roligt." "Jag är så glad för din skull." "Verkligen grattis!"

Hon harklar sig och ler. Hon är en blunddocka, oföränderligt leende och likgiltig.

— Har du frågat chansen då?

— Det är klart jag inte har!

— Ha en hippa och bjud henne då!

— Skulle jag ha hippa? Det skulle jag aldrig få för pappa! Pappa hatar när det blir rörigt i huset. Och så är han sjuk jämt!

— Du, det var faktiskt bara ett förslag, fräser Jenny.

— Varför är du sur? frågar Juha oskyldigt. - Jag är inte sur! skriker Jenny, jag är glad!

51

Jag banar mig väg genom publiken, koncentrerad som en gymnast inför sitt program, andas häftigt ut ett par gånger för att behärska nervositeten och förvandla den till energi.

Konferenciern ropar mitt namn och jag kliver upp på scenen. För ett ögonblick bländas jag av spotlighten, publikens jubel väller mot mig som en jättevåg, applåderna dånar, och allt man vill ge mig är kärlek och kärlek allenast -på villkor naturligtvis att jag är rolig som fan!

Cirka trettio sekunder har man på sig att vinna publiken. Man måste få de första skämten att sitta, för att kunna slappna av, för att få en grund att stå på för resten av kvällen.

Vansinnigt egentligen, men vad gör man?

Jag greppar mikrofonen, blundar - och kastar mig ut!

I varje ögonblick blir man vald eller inte vald.

Jag kommer till klubben bara några minuter innan showen ska börja. Det är lång kö utanför.

"Kors då!" säger taxichauffören, "vad köar man för en vanlig måndag? "

"Mig!" svarar jag.

Och det är sant.

52

Ännu en gräns som ska passeras. Det duger inte längre att bjuda på kalas. Ska det vara, ska det vara hippa.

Hippa.

Ett sådant mystiskt och lockande ord.

Juha har aldrig varit på någon hippa, men han vet vad som förväntas hända.

Man dansar.

Juha har aldrig dansat.

Alldeles innan hippan är slut dansar rran tryckare. Då är det allvar. Då ska man dansa med den man är kär i.

Innan dess leker man pusslekar där allt sker på order och enligt regler, men när man dansar tryckare är det inte på låtsas längre.

Då är det allvar.

Juha har endast en vag uppfattning om hur tryckare utförs, men han tror att man dansar som vanligt tills man plötsligt kastar sig över flickan och kramar henne. Han vet inte. Han får väl improvisera.

På hippor gör man allt sånt på riktigt, håller om varandra och sitter under bord och pussas.

Varför man sitter just under ett bord och pussas har Juha inte riktigt fått grepp om, men det gör man.

Juha har aldrig hållit om någon, och det finns bara en han vill hålla om.

Li.

Den lilla koreanska adoptivflickan som ser ut som en pojke, och som är len och snäll, inte alls som de andra flickorna.

I ett helt år har han hållit av henne.

Men för art komma henne nära bör de vara på en hippa tillsammans. Jenny har rätt. Enda säkra sättet att bli bjuden är att själv ha den.

För på en hippa - till skillnad från de tidigare årens barnkalas - bjuds inre hela klassen utan bara de utvalda, de som alltid har varit de utvalda.

Tio, tolv eller fjorton personer, inte mer. Resten av klassen ska helst inget veta. De ska naturligtvis uppfatta att något spännande är i görningen och att de själva inte får vara med, men mer får de aldrig veta -- förrän efteråt såklart.

Somliga blir alltid bjudna, som Lennart och Stefan och Pia och Eva-Lena, andra aldrig.

Juha har inte blivit bjuden hittills. Han vet inte varför.

Att man inte bjuder Thomas Karsk eller Sofi Boden på en hippa, det förstår han. Vem skulle kunna dansa med en flaggstång som Sofi Boden? Och att ha Thomas Karsk med i pusslekarna — det skulle ju vara jätteäckligt för flickorna.

Men att han själv inte blivit bjuden begriper han inte. Han som är så rolig och får alla att skratta.

Fast det är klart. Han är ju ful. Det begriper han att han är.

Han antar att det är skäl nog. Flickorna kanske skulle tycka att det vore äckligt att ha med honom i pusslekarna också.

53

Rirva sitter framför TV: n i papiljotter. Hon anstränger sig att följa med i programmet som lär ut engelska för nybörjare. Hon böjer sig framåt mot rutan och koncentrerar sig.

— Please say after me: I don't know..., säger programledaren.

--1 don't know, svarar Rirva andlöst.

— I don't know..., säger programledaren på nytt.

— I don't know, upprepar Ritva.

— Good! säger programledaren och Ritva slappnar av något, lutar sig bakåt i fåtöljen och tar en klunk av mellanölen.

Juha rör vid hennes axel för att få uppmärksamhet. Ritva viftar irriterat undan honom.

— Peter says, "I don't know!" He doesn't know..., säger programledaren.

-- Får jag ha hippa? frågar Juha.

Ritva låtsas som om hon inte hör. Nu är det snart dags igen.

— Please say after me, säger programledaren, He doesn't know...

— Mamma, svara! Får jag det?

Juha rycker i henne. Ritva slår efter honom.

-- He doesn't know..., upprepar programledaren tålmodigt.

— He doesn't know, he doesn't know! skriker Ritva ilsket, tyst med dig! Du får fråga pappa.

— Good! säger programledaren.

-- Vittu, nu hann jag nästan inte med för din skull! fräser Ritva och tänder en cigarett, spottar ur sig röken.

—Tina says, "I don't know!" Please say after me: She doesn't know..., säger programledaren.

—Jag kan ha den tillsammans med Stefan så blir det billigare. Han får för sina föräldrar.

— She doesn't know..., säger programledaren på nytt.

— Mamma, snälla! ber Juha.

— Good! säger programledaren.

— Anna mun kaikki kestää! fräser Ritva. Ser du nu vad du ställer till med. Jag missade för din skull! She doesn't know, she doesn't know, she doesn't know... Anna mun kaikki kestää! Du får väl ha hippa då!

— Good!

54

Jag minns er inte.

Ni är otydliga som figurerna i TV när man tittar en ljus eftermiddag och hela vardagsrummet speglar sig i skärmen.

Ja, ni är som en av de tjeckiska dockfilmer med dubbade röster som sändes i Halv fem på TV.

Ibland drömmer jag om er. Som spöken är ni, som vålnader. Plötsligt är ni där i drömmen, och jag tänker: Varför lärde jag aldrig känna dessa pojkar och flickor? Hur kunde vi dela barndom utan att komma varandra nära?

Ni vet ingenting om mig. Jag vet ingenting om er.

Jag antar att man måste betrakta det som ett misslyckande.

Du kanske undrar varför jag började skriva efter så många år. Det vet jag knappt själv. Jag mår bra, allt är toppen, jag är lycklig, det är jag verkligen.

Men jag drömde om dig, och ibland händer det att jag undrar var alltsammans blev av.

Du vet, allt.

Jag ser mig omkring som om jag just vaknat och inte vet var jag är. Bor jag här? Vem är det där i spegeln? Är det

Känns det aldrig på det viset för dig? Jag har inte träffat en enda från klassen sedan vi slutade. Ibland föreställer jag mig att ni allesammans är kvar därute, i Sävbyholm, att ni fortfarande är tolv år gamla och har cyklar med rocketstyren och hänger vid stationen och Mo-bilmacken.

Att jag ensam har rört mig bortåt.

Dessa barn från Sävbyholm. Som spöken är de.

Jag minns dem inte.

Jag minns inte Stefan, jag minns inte Lennart, jag minns inte Eva-Lena, jag minns inte Pia, jag minns inte Li, jag minns inte Simon, jag minns inte Roger, jag minns inte Erik, jag minns inte Sofi, jag minns inte Jenny -

och jag minns inte dig.

55

Erik med flinet. Så kallar de honom.

Erik, som har så lite att komma med att han måste hänge sig åt fånerier för att imponera på klasskamraterna.

En gång tog han med en kondom till skolan som han försökte trä över huvudet medan fröken hade ärende till kartrummet.

En annan gång placerade han ett par kalsonger på huvudet och satt trotsigt med dem på när fröken kom in i klassrummet. Sedan kunde han inte låta bli att börja fnittra hysteriskt åt sitt eget tilltag.

Liksom för att hjälpa de andra på traven med fnittret. Men ingen annan fnittrade. De skruvade bara på sig generat. När fröken sedan gav honom en åthutning började han gråta. Nej, Erik vet att ingen är imponerad.

Han vet att de andra föraktar honom. Ändå kan han inte låta bli. Det är som om han njuter av det. Det där flinet — han dreglar nästan - gläder sig åt de andras hån. Inte ens en rest av värdighet har han när han är elva på sitt tolfte.

Det är som om han hela tiden sjunker djupare och djupare ned och inte kan förhindra det. Som om han ständigt drunknar.

56

Erik är en idiot. Han uppvaktade Pia på födelsedagen med fem enkronor som han hade tejpat fast på ett papper. GRATTIS PÅ TOLVÅRSDAGEN! hade han skrivit med penolpennor, varannan bokstav lila, varannan bokstav grön. Först förstod inte Pia vilken Erik det var frågan om, men när hon insåg att det måste röra sig om Erik med flinet blev hon rasande.

I skolan på måndagen märkte Pia att Erik ideligen vände sig om och glodde på henne som en förväntansfull hund. Trodde han verkligen att hon tänkte tacka? Hennes storasyster hade retat henne hela födelsedagen med fästeman och fjälla, och deras far hade velat bjuda hem Erik för att få bekanta sig med den unge mannen.

En idiot! Det var han.

På frukostrasten gick hon fram till honom och spottade honom i ansiktet. Så var det gjort.

Trots det har Erik fortsatt att uppvakta henne.

Han har givit henne godis och glass, cigaretter, billiga ringar och armband. Hon har trampat ned hans godis i marken, slängt glassen efter honom, vridit sönder hans armband, kastat bort hans ringar.

Cigaretterna tar hon emellertid utan ett ord emot.

Och som Pia förtalar honom, som hon hånar honom. Det är hon som leder utfrysningen, det är hon som styr mobbningen, får hela klassen att vända sig mot honom.

Erik med flinet. Erik med negerläpparna. Erik den läspe och halte.

Ändå ger han inte upp utan till och med intensifierar sin uppvaktning. Vart hon än går följer han henne på avstånd. Han är hennes skugga, hennes hund.

Ibland, när ingen ser det, kallar hon honom till sig för att klösa och sparka honom.

Också det tar han emot, tigande och flinande.

Hon hatar honom. Han söker henne -- hennes hat, hennes glåpord. Hon ger, han tar.

Han apar sig för henne, gör grimaser och kastar saker på henne -- allt för att fånga hennes uppmärksamhet.

När hon börjar kräva pengar av honom ger han henne vad han har och lovar att skaffa mer. Han stjäl ur sin mors portmonnä för att ge till Pia.

Han ger, hon tar. Så binds de till varandra.

Hon hatar honom verkligen. Ibland när hon kommer hem från skolan är hon så arg att hon måste låsa in sig på sitt rum och gråta.

Hon hatar att hon inte kan förhindra att det uppstått ett band mellan honom och henne, även om det bandet endast består av hans efterblivna kärlek och hennes vämjelse. Hon hatar att han lyckas med att skilja ut sig. Till och med de andra i klassen märker hur han kråmar sig och gör sig till för henne.

Och hon hatar att vara jämnårig med honom, för han är ett barn, en skitunge, och Pia har bråttom att bli vuxen. Varför har han valt henne? Varför ger han inte upp? Hon måste hitta ett sätt att få honom att sluta.

57

Så en dag kommer Erik finklädd till skolan. Precis så som han måste se ut när hans rika föräldrar klär upp honom — kavaj med breda slag, gabardinbyxor och slips.

Erik bor i en villa med swimmingpool med fisförnäma skitföräldrar och en äcklig hårlös hund som ser ut som en råtta och som hela tiden darrar, och som man bara vill sparka ihjäl.

Första lektionen har Erik svårt att sitta still. Ideligen måste han vända sig om och söka kontakt med Pia.

Han ler hemlighetsfullt mot henne och nickar, pekar på sin skolväska som för att tala om att där finns en skatt gömd.

På rasten söker han upp Pia bakom gymnastiksalen där hon och Eva-Lena står i leran och smygröker. Han har skol- J väskan med sig. Så noga han är med att inte få lera på byxbenen. En sån sprätt!

— Kom! ber han Pia och vinkar henne till sig. Hur understår han sig?

— Vill du nåt får du komma hit! spottar Pia ur sig. — Nej, du måste komma! envisas Erik.

Pia borde bränna honom med cigaretten för hans oförskämdhets skull.

Hon är en drottning och vad är han? Inte ens en narr.

Men han står på sig och till slut ger Pia efter och följer honom.

-- Jag har något till dig, säger han lyckligt när de kommit runt hörnet och han försäkrat sig om att ingen ser dem.

Ur sin väska halar han upp ett kuvert, räcker över det till Pia och väntar sedan otåligt på att hon ska öppna.

Kuvertet innehåller ett vanligt A4-papper. På papperet står en enda mening skriven med kulspets: HÄLSNINGAR TILL ERIKS PIA! undertecknat RALF EDSTRÖM.

— Vad är det här? frågar Pia skeptiskt.

— Hans autograf! jublar Erik, det är Ralf Edström, han hälsar till dig, fattar du inte!

— Var det allt? fräser Pia.

— Men, stammar Erik som inte kan förstå att inte Pia är överväldigad, det var ju han som gjorde 1-0 mot Västtyskland på halvvolley, det var han som nickade in 3-3 mot Ungern i kvalet, och han gjorde en hel massa mål mot Malta.

— Skiter väl jag i!

— "En gör så gött en kan!" Jamen det känner du väl igen?

Och Erik sliter upp flera skrivböcker ur väskan.

De blå med psykedeliska bubblor på.

I bubblorna har han skrivit Ralf Edströms namn gång på gång. Ralf Edström, Ralf Edström, Ralf Edström. Också Roland Sandberg, Benno Magnusson och Ronnie Hellström, men mest Ralf Edström.

Han visar Pia. I böckerna finns hans Ralf Edström-samling. Ralf nickar, Ralf gör mål, Ralf säger "En gör så gött en kan".

Ralf är skadad, Ralf blir invalid för livet, Ralf blir proffs, Ralf gör succé, Ralf trivs som fisken i vattnet i sin nya klubb PSVEindhoven.

Ralfs käresta, Ralf gör reklam för Alla stjärtars byxa...

Och foton. Foton på en lång människa som sparkar, nickar, springer, hoppar...

-- Jag skiter väl i din jävla autograf! väser Pia, knycklar ihop papperet Erik givit henne och återvänder till Eva-Lena.

— Värita! ropar Erik gällt och springer efter, vad gör du? Du måste vara rädd om autografen!

— Eva-Lena, ge mig tändaren!

-- Nej, du får inte! skriker Erik.

Då vänder sig Pia om. Hennes ögon blixtrar.

— Ge hit de där löjliga klippböckerna! befaller hon.

— Nej! piper Erik och trycker dem till sig.

Han svettas. Den lille grisen har blivit svettig av att springa efter Pia.

— Hit med dem, sa jag! upprepar Pia och hennes befallning är en drottnings, som inte låter sig motsägas.

Motvilligt lämnar Erik ifrån sig böckerna, står sedan där i leran bakom gymnastiksalen, i sin löjliga kavaj och sina löjliga gabardinbyxor.

Titta på honom där han står — ett sånt äckel!

— Ge mig tändaren, säger Pia till Eva-Lena, som en kirurg som ber om en skalpell.

Då är det som om något brister hos Erik.

Han rusar på Pia och börjar förtvivlat hamra på henne med knytnävarna. Han slår och slår. I ansiktet, i bröstet, i magen.

Pia skriker. Erik skriker. Eva-Lena sliter åt sig klippböckerna, sätter tändaren under — böckerna fattar genast eld. De flammar upp, häftigt som en nödraket.

Då släpper Erik Pia.

Samtidigt släpper Eva-Lena de brinnande böckerna.

Papperet med Ralf Edströms autograf singlar brinnande till marken.

Varken Pia eller Eva-Lena skrattar. Inte ens så mycket bryr de sig.

Erik sjunker ihop på den leriga marken. Av böckerna är snart bara kanter kvar, av autografen endast aska, och Erik kan inte dölja att han gråter.

-- Lipa inte, jävla unge! fräser Eva-Lena och knuffar till honom.

— Äsch, bry dig inte om honom! säger Pia och lägger armen om henne.

Sedan lämnar de Erik att krypa omkring på marken och samla ihop resterna av sin Ralf Edström-samling. Hans fina kläder är fläckade av smuts. Han har slutat gråta och gnyr bara svagt.

Nu har han lärt sig narrens läxa.

Aldrig mer ska han besvära Pia igen.

58

Nära Juhas och Jennys hem finns en liten lekpark med sandlåda och gungor. Ända sedan de var små har de gått dit tillsammans. Fortfarande är det bland det roligaste Juha vet att hoppa från gunga i hög fart.

Alldeles innan man släpper taget pirrar det till innanför naveln. Glider man för långt ut på gungan eller lossar greppet om kedjorna lite för mycket är det försent. Då faller man av vare sig man vill det eller inte, och i värsta fall slår man sig illa, men släpper man självmant när gungan är i sin högsta position framåt blir hoppet ljuvligt och långt.

Det finns en punkt varefter något är oåterkalleligt, och när Juha närmar sig den punkten pirrar det alldeles innanför naveln i en speciell håla som Juha kallar kittelmagen, och därför är det så roligt att hoppa från gungor.

Juha, Jenny och Thomas gungar i våldsam fart. Jenny och Juha skriker av förtjusning medan Thomas blir allt blekare och mer sammanbiten.

Vad roligt vi har! tänker Thomas.

Högre och högre slår gungorna. Himlen och tallarna är upp och ned. Kedjorna rasslar och spänner. Snart måste de hoppa.

Thomas händer är så svettiga att han är rädd att tappa greppet om kedjorna som han förtvivlat klamrar sig fast i.

-- Snart! ropar Juha, snart hoppar vi!

— Snart! tänker Thomas, snart kräks jag!

Med ett tjut hoppar Juha och Jenny och landar i sanden. Thomas är kvar på gungan och önskar att han vore i Afrika.

-- Hoppa nån gång! ropar Juha.

— Jag ska, jag ska! skriker Thomas och pressar genast ihop läpparna för att inte spy.

— Förresten, säger Jenny och vänder sig mot Juha, frågade du nånsin din mamma om du får ha hippa?

--Va? Ska du ha hippa? ropar Thomas och glömmer för ett ögonblick att han sitter på en förfärlig gunga och gungar fram och tillbaka.

— Kanske, kanske inte, svarar Juha och ler hemlighetsfullt. Ni får se. Hoppa nu!

— Jag är på väg ser du väl! fräser Thomas och blir åter illamående.

I samma ögonblick far Juha upp och borstar hastigt av sanden från byxorna. Det är Stefan som han fått syn på. Stefan gör en elegant sladd med cykeln och stannar intill dem.

— Tja, säger han och lutar nonchalant armbågarna mot rocketstyret, leker ni i sandlådan?

-- Tja Steffe, fan heller vi gör! skriker Juha som vore han en menig i det militära som svarade en officer.

Ilsket vänder han sig mot Thomas och fräser:

— Sluta gunga nån gång då, Thomas! Juha rodnar.

Thomas förstår ingenting. Först ska man hoppa och sen ska man inte hoppa.

— Förresten ska jag vara med Stefan nu, fortsätter Juha, så jag har inte tid med er.

Utan att säga hej då sätter han sig upp bakom Stefan på cykelsadeln och får skjuts därifrån.

Jenny biter ihop och ser ned i marken, hon slår med näven i sanden. Även om hon vet att just detta är villkoret för deras vänskap är det ändå lika förödmjukande varje gång det sker.

Så samlar hon sig och låter allt bli som vanligt. Hon vet ju att han kommer tillbaka till henne.

Jenny reser sig, rättar till hårspännet i sitt fula stripiga hår och är bara lite lite ledsen, så ledsen en flicka som inte har några känslor alls kan vara.

-- Han vill fråga chans på Li, förklarar hon för Thomas och ser längtande efter Juha.

— Vill han? Det skulle jag aldrig våga, svarar Thomas med beundran, hon som är så söt.

— Thomas, vet du om att du är en jävla CP-idiot! skriker Jenny argt och går.

Ensam kvar i lekparken sitter Thomas, gungar allt sak-tare i den bleka aprilskymningen.

— Det är klart jag vet det, säger han sig till sig själv, hur skulle jag kunna låta bli att veta det?

59

Thomas är rädd för att vara långt hemifrån. Varje gång han ser bilder på astronauter, särskilt såna som går omkring på månen, känner han en hemlängtan som gränsar till panik.

Han förstår själv att det är knäppt, så han har förstås aldrig berättat det för någon.

Men att vara så långt borta och inte kunna komma hem, att se hemmet som ett avlägset blått klot som han inte når hur mycket han än hoppar — bara tanken får honom att nästan kvävas.

Dessutom är han rädd för att bli åksjuk, han tycker över huvud taget inte om att resa, inte ens till Södertälje, varför skulle han då vilja resa till månen?

Thomas genomgående drag är rädsla.

Han är rädd för nästan allt. För alla klasskamraterna utan undantag. För alla fröknarna och slöjdläraren, för tillsynsläraren, skolsköterskan och alla tanterna i skolbespisningen. Det är det ingen som vet.

Myror, spindlar, humlor. Han tror att man dör av ett getingstick. Han tror att man blir jagad av älgar om man går in i en skog, han är rädd för alla hundar, för han har hört om treåringar som blivit ihjälbitna av schäfrar - ja, han är rädd för marsvin och hamstrar också.

Blir man biten av ett marsvin får man stelkramp.

Går man för nära en fågelbur får man salmonella.

Om Thomas tänker på att mjölk kommer från en kossas äckliga tarmar kan han inte få ner en droppe.

Rädsla av det här slaget är något man tiger med, för den är barnslig och dum. Thomas tiger.

Fast han till och med är rädd för sin egen kropp. För i kroppen finns blindtarmen. Den är som en tickande bomb som när som helst kan detonera.

Ibland känns det som om hans hjärta skulle stanna. Han kan vakna med ett ryck mitt i natten och ängsligt lyssna efter sitt hjärtas slag.

Thomas är rädd för att åka pulka, han är rädd för att få skjuts med cykel, han är rädd för att hoppa från gungorna i lekparken — allt som man kan göra sig illa på, skrapa upp knäna och händerna, bita sönder tungan, slå i hakan, knäcka revbenen, mosas sönder.

Detta vet inte heller någon, för Thomas är rädd för att bli retad.

Och han är väldigt rädd för att bli förgiftad. Det kan man bli av nästan allt. Rengöringsmedel till exempel. Står ma-skindiskmedlet i skafferiet tror han att giftet tränger igenom paketet och impregnerar all mat i skafferiet. Åtminstone är det så det känns.

Förvaras oåtkomligt för barn, läser han och börjar nästan gråta. Att hans obetänksamma mamma inte ens kan läsa innantill.

Tar man på toalettporslinet kommer man förresten att | kräkas.

Äter man något som har legat på köksgolvet kräks man. | Det hjälper inte om golvet är aldrig så nyskurat. Rengö-1 ringsmedlet är ju också kräkframkallande. Man kräks av nästan allt.

Thomas är rädd för att vara övergiven, han är rädd för att få ont i magen, han är rädd för att bli stor.

Hemligen har han utformat ritualer för att skydda sig

mot alla tänkbara hot - tvättar händerna upp till armbågarna, lägger toapapper på sitsen utan att nudda porslinet, räknar timmarna efter varje måltid för att se om han är förgiftad eller inte, och om han någon vinterkväll varit hos någon springer han mellan lyktstolparna på väg hem för att inte bli äten av mörkret.

Allt är så ohyggligt svårt, men det tiger Thomas med, för ingen skulle ändå förstå.

De skulle bara försäkra att han har fel och inte ge sig förrän han medger att inget farligt finns, och sedan lämna honom att gå under.

Precis som i skräckfilmerna där idioterna släcker lampan i hallen, stänger sovrumsdörren, avlägsnar all vitlök och alla krucifix, och till slut öppnar fönstret för att släppa in den friska nattluften — och greve Dracula.

I Thomas spinkiga bröst bultar ett uppskrämt fågelhjärta.

Thomas är rädd för livet.

Det här är inget man talar om. Inte med någon, inte ens med mamma.

Rädsla är något man lever med ensam.

60

Juha och Stefan sparkar av sig träskorna i hallen hemma hos Juha. I köket står Ritva och lagar middag. Det ska bli fiskbullar i hummersås.

Fast Marianne äter inte fiskbullar så hon får fiskpinnar, och Juha äter inte heller fiskbullar så han får blodpudding.

Och så blir det snabbmakaroner till alltsammans för det går fortast.

Fiskpinnarna och blodpuddingen steker hon i samma | panna förärt spara tid och disk.

Fisksaft och grisblod blandar sig med margarinet utan att det bekommer Ritva det minsta.

Hon är småbarnsmor.

-- Mamma, ropar Juha, Stefan och jag sätter oss på mitt rum.

— Får jag vara med? ber Marianne och rycker i Juha.

— Nej det får du inte, dumma unge! svarar Juha och vänder sig till Stefan. Det här är min syster.

— Hej, säger Stefan.

— Jag vet. Hon ser ut som om hon har cancer i hjärnan. Sista stadiet.

Han knuffar undan Marianne.

Ritva går förbi på väg till toaletten. Hon torkar sig om händerna med grytlappen.

--Hej Stefan. Marianne, lämna pojkarna ifred, de ska planera sin lilla hippa.

Så kan hon inte låta bli att vända sig om och tillägga ett retsamt Pusi pusi! innan hon låser dörren till toan.

-- Sluta! skriker Juha och skyndar sig att fösa in Stefan i sitt rum och stänga dörren.

Utanför står Marianne och piper:

— Pusi! Pusi! Pusi! Pusi! Juha rycker upp dörren.

-- Ska jag slå in pannbenet på dig, jävla unge! Skrattande rusar Marianne därifrån.

-- Pusi! Pusi! Pusi! Pusi! Pusi!

61

Juha tar ett kollegieblock i handen och skriver: JUHAS OCH STEFANS HIPPA!

— Nå, vilka ska fä komma? frågar han.

-- Okay, vi börjar med dig och mig, svarar Stefan. STEFAN och JUHA, skriver Juha.

— Så vill jag bjuda Li, säger han och skriver LI. -Du är kär i Liva?

-- Och så måste vi bjuda Lennart, rabblar Juha och låtsas som om han inte hör. Och så Roy och Pia förstås.

— Li är söt. Det är hon, fortsätter Stefan sakligt. Fast hon, har inga pattar. Koreanska brudar har aldrig några pattar.

Varför kan inte Stefan hålla sig till ämnet? Måste han tjata om Li? Han märker väl att Juha blir generad.

— Och bjuder man Pia måste man bjuda Eva-Lena, nästan skriker Juha, annars kommer inte Pia.

Han tystnar och rodnar.

— Eva-Lena är Guds straff på jorden, tillägger han skamset.

— Men henne får man på köpet. - Jag vet.

Båda suckar. EVA-LENA, skriver Juha.

— Vilka mer? undrar han, Thomas Karsk? Stefan skrattar rått.

-- Kan du tänka dig Thomas Karsk på en hippa!

-- Nej, det förstås, mumlar Juha osäkert.

— Har du förresten hört att Thomas Karsk ska ha kalas? Superpinsamt!

— Ja, just det! Superpinsamt liksom! harklar sig Juha och skäms.

Framför sig ser han Thomas mamma som sitter och syr på kostymen hon ska ha färdig till kalaset, och den äckliga tyska kakan som han kastade ifrån sig på stora vägen.

-- Men vi bjuder väl Simon, för annars får inte Charlotte nån att dansa med, för hon är ju så lång. Och Roger också, och Lena. Hur många har vi?

Juha skriver upp deras namn.

— Sex killar och fem tjejer. Det fattas en tjej.

— Borde inte du bjuda Jenny? Stefan ser begrundande på Juha. - Jo, jag borde väl det, mumlar Juha.

-- Fast hon är jävligt ful den bruden. Och det där fula hårspännet i det där mjälliga håret.

-- Ja, just det, viskar Juha.

— Och hennes byxor ser ju inte kloka ut, det är inget bra att ha med henne på hippan.

— Och hon skrattar vid fel tillfällen och sätter sig i ett hörn och vågar inte prata med någon, fortsätter Juha olycklig

— Den bruden är en sån sorn sätter fruktsoda i halsen. Du kan inte bjuda henne. Det måste hon förstå!

Juha tänker på Jennys skrattgropar. Ibland tror han att han är riktigt lycklig bara de gånger som han får Jenny att skratta och hennes ögon att glittra.

Det är bara med Jenny som Juha är trygg. Hon är den enda han aldrig behöver muta.

— Cilla! säger Juha sammanbitet och skriver hennes namn nederst på listan.

Han hör ett svischande ljud som när en ängel slår med vingarna. Han blundar och ser ängelns klor, de glödande ögonen, munnen som hånler åt honom.

Närmre kommer ängeln, styrkt av hans ynkedom.

— Vi tar Cilla, upprepar Stefan, nu har vi allihop.

62

När vi äntligen slutade grundskolan var jag så trött på att vara den jag blivit, den de gjort mig till. Jag ville få vara något annat, något mer. Så jag bröt med alla. Jag var tvungen till det. Och Gud vet att jag har kämpat hårt för att bli... någon annan.

Jenny förlorade jag också kontakten med. Hon for visst till USA. För att bli någon annan. Det är åtminstone vad jag tror.

Det är du då. Du är den ende. Jag vill att du ska veta det. Du får de här breven. Om du nu får de här breven. Eller hur man säger, jag vet inte hur man säger.

Jag menar, om allt nu faller måste det ju också gå att upprätta, eller hur?

Jag var verkligen en fjant som barn. Alltid rädd att hamna utanför, därför alltid lika äckligt inställsam. Tro inte att jag inte var medveten om det.

Kommer du ihåg den här sången:

"Döda döda, bara döda, döda på min fö 'Isedag, sen när jag ser allt det röda komma fram då skrattar jag!"

jag hatade den sången. Jag tror att jag sjöng den varenda rast hela jävla lågstadiet. Och ni stod i ring runt mig och hejade. Sedan gick ni.

Och jag kan tala om för dig att det är tråkigt att upptäcka att man fortfarande är en fjant.

För det är jag - en äcklig inställsam komikerfjant! Jag har inte kommit någon vart. Folk står i ring runt mig och hejar.

Sedan går de.

63

När Thomas kommer till skolan på fredagsmorgonen ett par veckor senare, märker han genast att något inte är som det ska. Klasskamraterna är upprörda. De viskar med varandra, och de viskar om honom. Han förstår ingenting. Har han dålig andedräkt? Har han en snorkråka i näsan?

Thomas försöker att inte vara äcklig. Han duschar varje dag och tvättar håret, tuggar Läkerol för att inte lukta illa ur munnen. Varenda rast går han in på toaletten och kammar håret.

Han vet att de andra retar sig på att han ideligen harklar sig, men han kan inte hjälpa det. Det är som om en hinna i halsen hela tiden vill lossna, och då måste han harkla sig.

Innerst inne vet han att han ändå är äcklig.

Det spelar ingen roll vad han gör för att dölja det.

På rasten knuffar Lennart honom framför sig.

— Vem i helvete tror du och din jävla morsa att ni är? fräser Lennart, vem i helvete tror du vill komma hem till dig? Va?

Nu förstår Thomas. Hans mamma har skickat ut inbjudningar till kalaset. Men det är väl inget att vara arg för? De kan ju bara låta bli att komma. De kan ju bara flabba honom i ansiktet och låta honom gå ned till sin gräsmatta bortom fotbollsplanen där han inte är ivägen för någon. Varför måste de vara arga?

Klassens flickor håller krigsråd i en ring runt Pia och Eva-Lena.

— Gå på kalas till honom och den där äckliga tyska mamman! säger Pia med avsmak.

— Mamma sa att jag inte skulle få någon veckopeng om jag inte gick, säger Cilla.

— Tänk att hon skrev till alla föräldrarna för att bjuda oss! fyller Eva-Lena i och härmar hans mamma högt för att Thomas ska höra: Tjära Herr och Frau Magnusson, lilla Efa-Lena är hjärtligen inbjuden på kalas, Heil Hitler!

Thomas blir kall. Nu inser han vidden av katastrofen. Hans mamma har inte skrivit till dem utan till deras föräldrar. Nu kan de inte tacka nej. Alla måste komma.

— Titta, där är han! viskar någon.

Flickorna låtsas inte se honom när han går förbi. Han känner att han håller på att börja grina. Varför kan han inte låta bli att grina? Han vill bara därifrån, vara hundra mil därifrån, i en annan tid, en annan värld, någonstans där inte allting är hemskt som nu.

Då springer Jenny ifatt honom och börjar gå vid hans sida.

-- Jag tycker att det ska bli roligt, säger hon tröstande.

— Roligt? skriker Pia efter dem, du är ju fullkomligt flummig!

— Bara för att du aldrig blir bjuden nånstans! skriker Eva-Lena.

Jenny snurrar runt.

— Vada? Vad menar ni?

— Ingenting, ljuger Eva-Lena och ler elakt.

-- Men du kan ju fråga Juha, ropar Pia och drar med sig de andra flickorna därifrån, fråga om det händer något särskilt ikväll.

Deras skratt är som skränande måsar, och högst av alla skriar Eva-Lena.

64

På eftermiddagen har Juha och Jenny som alltid sällskap hem från skolan.

I vanliga fall pratar de oavbrutet med varandra. Eller rättare sagt: Juha pratar, Jenny lyssnar och skrattar.

Men den här fredagen tiger de. Jenny ser ned i marken, Juha sparkar en sten framför sig.

Juhas svek står alldeles klart för Jenny. Ändå väntar hon i varje ögonblick på att Juha skrattande ska avslöja den skojiga överraskningen och säga att hon naturligtvis är bjuden.

Det gör han inte. De går tysta bredvid varandra.

Juha vet att Jenny vet. Han ser att det gör ont i henne, men han kan inget göra.

Jenny platsar inte på hippor. Det måste hon förstå.

Ibland måste man vara hård. Det bara är så.

När de ska skiljas åt vid Juhas hus säger Jenny till slut så obesvärat hon kan:

— Ska vi leka?

För hon måste säga något. Juha harklar sig generat.

— Kan inte. Ledsen hördu, men Stefan kommer över till mig ikväll.

— Jaha, suckar Jenny och biter ihop. Juha ser bort. Jenny svänger nervöst med skolväskan men tvingar sig till att se honom i ögonen.

-- Vad var det jag skulle säga, fortsätter hon och märker hur hennes röst darrar, ska du göra nåt särskilt ikväll ?

Då ser Juha henne rakt i ögonen och svarar:

-- Nej, vad skulle det vara?

— Jag bara undrade, säger Jenny och tillägger: Pia och Eva-Lena kommer att ha maxikjolar på sig. De sa det på gymnastiken.

— Vad pratar du om?

— På din och Stefans hippa.

Hon biter sig i tungan. Nu sa hon det. Hon borde inte ha sagt det. Nu kommer han att bli arg.

— I så fall ljuger de, svarar Juha upprört, för jag ska inte ha nån jävla hippa.

— Förlåt, viskar Jenny och blundar.

— Det fattar du väl att om jag skulle ha hippa hade jag bjudit dig! f ortsätter Juha.

Jenny rycker på axlarna. Hon vet inte. Det är det som gör mest ont. Hon hade trott att hon visste. Att hon när det gällde kunde lita på honom.

— Bli inte arg, viskar hon.

— Fattar du? fräser Juha.

— Ja, jag fattar. Du ska inte ha hippa och du skulle aldrig ha hippa utan att bjuda mig.

-- Precis, säger Juha, nu måste jag gå in.

— Vi ses väl på måndag då? avslutar Jenny sorgset.

— Visst. På måndag ses vi.

Jenny går lydigt och tyst bortåt sitt hus. Juha ser efter henne. Han klarar det inte.

— Vänta! skriker han.

Jenny vänder sig om och ser på honom.

— Stanna där, ropar Juha, jag är snart tillbaka.

Medan Jenny står kvar utanför skyndar han in till sig, upp på sitt rum, rotar fram en pärm i en skrivbordslåda och rasar sedan nedför trappan igen. Ritva kommer ut ur köket och försöker hejda honom.

-- Tack och lov, där är du ju. Är det klockan sju de kommer? Förstår inte hur jag ska hinna. Vart ska du så bråttom? Ska du inte vara hemma och pynta för festen, du?

- -Jag hinner inte prata! flåsar Juha och skyndar ut ur huset till den väntande Jenny.

Att ställa till rätta. Hur gör man det?

Andfådd sticker man en pärm i handen på vännen man svikit och säger:

-- Här.

— Vad är detta? svarar vännen.

— Min bioannonssamling.

Alla Juha och Jenny känner har samlingar. Ofta flera stycken olika. Först en frimärkssamling. Det har alla. I regel med olika specialiteter. Jenny samlar på blomfrimärken, Lennart på sportfrimärken, Erik har frimärken med Walt Disney-motiv.

Juhas specialitet är fjärilsmotiv.

Juha vet ingenting om fjärilar. Han är inte ett dugg intresserad av fjärilar, han kunde ärligt talat inte bry sig mindre — men han samlar på dem som frimärken.

Juha har ett frimärksalbum med svarta sidor som gör frimärkena mycket grannare än i de gammaldags albumen med vita sidor. De bästa frimärkena kommer från State of Oman och Yemen. De är störst och vackrast. För 3:50 får man en serie om fem frimärken nere i leksaksaffären.

En vacker serie med fjärilar från State of Oman är absolut värd 3:50.

Förutom frimärken kan man samla på det mesta: klistermärken, bokmärken, luktsuddgummin, miniatyrspritflaskor, modellflygplan, ölburkar.

Juha samlar på bioannonser.

Han klipper ut bioannonser ur tidningen och så samlar han på dem.

Han är väldigt stolt över sin bioannonssamling.

Att ställa till rätta alltså. Man tager sin bioannonssam- f Ung...

-- Jag klistrar in dem i den här pärmen, förklarar Juha för Jenny och bläddrar. Ibland tittar jag på dem. Det här är min favorit.

Han visar på en annons för katastroffilmen S.O.S. Posei-don.

-- Men den är bfbj förstås, suckar han, alla spännande filmer är bfbj. Ture Sventon med Stig Grybe är inte bfbj. Den är barntill. Ville se Ture Sventon med Stig Grybe, öh!

— Det var en fin samling, berömmer Jenny som inte kan låta bli att vara snäll.

— Du får den.

— Får jag den? invänder Jenny skeptiskt, varför då?

Att ställa till rätta. Ett tafatt försök att ta till trolleri. Räknas? Räknas inte?

— Jag måste gå in nu. Hej då, Jenny!

Han ser på henne att trolleriet inte fungerat den här gången.

De skiljs åt.

Hårt trycker hon Juhas pärm mot sitt bröst.

65

Jenny klär sig fin. På sängen ligger kläder hon ratat. Hon tar på sig sin maxikjol. Den tog det henne ett år att tjata sig till.

Ur garderoben plockar hon fram sin vackraste blus, som är ljuslila och har puffärmar och är alldeles ny. Det är första gången hon använder den.

Hon stryker över tyget med handen.

Blusen är len som Juhas kind.

Juhas kind som hon drömmer om, drömmer om att få smeka, art försiktigt få stryka över med pekfingret. Han ska le, och hon ska le, och de ska vara de bästa av vänner, gömda för världen, långt långt borta från Sävbyholm.

Hon suckar och drar blusen över huvudet.

Sedan sätter hon sig framför spegeln. Försiktigt lossar hon spännet ur håret, försöker borsta fram en modernare frisyr.

Med kam och borste försöker hon forma lockar, lugg och fall — tvinga fram en söt flicka ur den fula.

Länge sitter hon framför spegeln, betraktar sig själv, drar med borsten genom håret.

Hon plockar fram sin sminkväska, hon lägger skimrande Watt på ögonlocken, duttar mascara på ögonfransarna -försöker att bli någon hon inte är.

Någon som blir bjuden på hippor.

Hon försöker bli värd att älska.

Telefonen ringer.

Jenny rycker till. Hennes kropp fylls med jubel. Det är han. Det måste vara han. Hon vet att det är han.

Hon skyndar sig för att svara, men i hallen där telefonen står har hennes far redan lyft luren.

— Jenny? säger han, visst! Ett ögonblick så ska jag ropa på

henne!

Stolt bankar hjärtat i bröstet. Hennes bröstkorg häver sig under blusen. Käraste Juha!

— Det är nån som heter Thomas, säger hennes far, han undrar om ni kan leka.

Jenny hejdar sig. Thomas! Det är ju helt fel. Hon backar några steg. Tårar tränger fram i hennes ögon. Hon för handen till munnen för att inte skrika, men hon skriker ändå.

Ett litet litet skrik som hon inte hinner kontrollera.

Ett litet litet skrik som rinner över.

— Ett ögonblick, Thomas, säger fadern i luren och vänder sig sedan ogillande till dottern:

— Värst vad du har spökat ut dig då!

Där står hon med blått på ögonfransarna och maxikjol och hela hennes längtan utställd till beskådan, och skammen är henne övermäktig.

Hon försöker skyla sitt ansikte med händerna. Hon skäms så att det bränner i huden. Hon springer mot sitt rum. Hon måste vara ensam så att ingen kan se henne, för hon är ful, fulare än någonsin.

Hennes far ropar efter henne:

— Tro inte att du blir sötare bara för att du gör dig till, det säger j äg bara!

Hans röst ekar som prästens röst ekar i kyrkan: Tro inte att du är något! Gör dig inte till!

Jenny smäller igen dörren efter sig, kastar sig på sängen och gråter.

Det blir fläckar av mascara på den vackra nya blusen.

Hon vill döda alla i hela världen. Hon vill döda sig själv.

Hon ber till Gud att hon ska slippa vara med.

Men hon är med. Hon är med denna och alla andra dagar.

Och barndomen har ingen botten, oupphörligt slinter hon och tappar taget.

66

I den stora kastrullen fylld med fett vatten simmar ännu några korvar. Popcornen är nästan slut. Nu är hippan i full gång. Alla dansar.

På skivtallriken snurrar "Get down and get with it" med Siade.

Juha dansar med Li, och som han fjädrar sig för henne!

Li ler bara. Henne gör det inget att Juha inte riktigt vet hur man bär sig åt när man dansar.

Han studsar intensivt upp och ned, klappar i händerna och stampar med fötterna, försöker att entusiasmera de andra.

De andra dansar mer värdigt.

Stefan försöker med oroliga blickar få Juha att inse att han är på väg att göra bort sig.

"Get down and get with it" är partylåtarnas partylåt, tror Juha.

Det är det ingen annan som tror.

Pia dansar, demonstrativt uttråkad, med Lennart.

Eva-Lena dansar med Stefan, hon skakar på huvudet åt Juha. En sådan gås han är.

Och Juha stampar och klappar och hoppar och studsar, far fram och tillbaka på golvet och vet inte till sig av lycka, alltmedan Siade sjunger: "Everybody everywhere, come on and stamp your feet, I said stamp your feet, yeah yeah yeah, come on and stamp your feet."

Till sist bestämmer Eva-Lena att det är nog. Hon går fram till Juha och petar på honom med pekfingret.

-- Har du ingen annan musik? Juha slutar förvånat att dansa.

— Vada, är det inte bra?

Stefan stänger av grammofonen. Det blir tyst.

— Jag håller med Eva-Lena. Har du ingen annan musik?

Som på givet kommando flockas alla vid grammofonen och börjar rycka i Juhas skivor: "Propaganda" med Sparks, "Sweet Fanny Adams" och "Desolation Boulevard" med Sweet, "Sheer Heart Attack" med Queen. Man ratar förslag efter förslag, skivor hamnar på golvet, någon råkar spilla fruktsoda på "Sweet Fanny Adams".

Juha stirrar vanmäktigt på dem.

Det är som i klassrummet när fröken ska visa bildband.

Hon rullar in en diabildsprojektor och en rullbandspelare och säger:

— Hörni, är det nån som kan vara bussig och hjälpa mig med bandspelaren?

Samtliga pojkar utom Juha och Thomas kastar sig fram och börjar mixtra med rullbandspelaren, den ene ivrigare och högljuddare än den andre.

Någon av flickorna räcker upp handen och frågar:

— Vad är det för bildband, fröken? Fröken läser från kassetten:

— "Trädets väg från skogen till pappersmassefabriken".

— Ar det från POGO ? skriker Eva-Lena förskräckt. Fröken tittar efter.

— Ja.

— Å nej! skriker alla flickorna och rasar framåt i bänkar-^na så pannorna dunsar mot bänklocken.

Bildband från POGO är till och med snäppet värre än Staffan Westerberg.

-- Jaha, mumlar fröken, det var ju livat och glatt. Medan ni ordnar med bandspelaren passar jag på att gå ett litet ärende.

På hippan letar Eva-Lena skeptiskt igenom Juhas skivor för att hitta något värt att spela.

— Har du inte "I feel love" med Donna Summer? gnäller hon.

— Eller "School's out" med Alice Cooper? säger Stefan. I kartrummet tar sig fröken en sup ur sin plunta.

— Satans ungar! muttrar hon och tar en sup till.

— Nej, men jag har "Love to love you baby" med Donna Summer, säger Juha.

-- Okay, säger Eva-Lena, sätt på den då!

— Fast det är mammas så vi måste vara rädda om den, mumlar Juha och startar grammofonen, hon slår ihjäl mig om den går sönder.

"Ooo, love to love you baby! Ooo, love to love you baby!" strömmar ur högtalarna. Genast börjar alla att dansa.

Eva-Lena och Pia sjunger med i sången, de stönar och låtsas att de är Donna Summer.

Juha går fram till Li som sitter i soffan och dricker läsk. Han bugar sig för henne.

— Ska vi dansa en gång till?

— Nej tack, avböjer Li, nu vill jag vila mig lite.

Hon fläktar sig med handen för att visa hur varm hon är. Juha står kvar men vet inte vad han ska säga. Han harklar sig och byter fot.

Just som han tänkt ut en rolig vits att berätta för Li rycker Stefan upp henne ur soffan.

— Kom, så dansar vi! ropar han.

— Okay! säger Li.

Och så dansar de. Kvar står Juha och mumlar tusen vitsar för sig själv.

Best Jokes for Every Occasion.

Alla dansar utom han.

Juha går fram till fönstret, ser bort mot Jennys hus. Han flämtar till.

I fönstret på andra sidan står Jenny.

Hon ser så sorgsen ut.

Som en i förväg öppnad adventskalenderslucka.

Juha trycker sina händer mot fönsterrutan, stirrar på Jenny. Det är som om de befinner sig i varsitt akvarium när de borde vara i samma. Juha har hamnat i fel.

"Ooo, love to iove you baby! Ooo, love to love you baby! Ooo, love to - love to - love to -"

-- Det är ju ett hack i skivan! skriker Eva-Lena ilsket och flyttar oförsiktigt pickupen.

Det skrapar förfärligt i högtalarna. Juha blir åter närvarande på sin hippa.

— Akta skivan! ropar han. -Äsch! säger Pia.

— Ooo, love to love you baby! säger Donna Summer. Och när Juha åter ser ut genom fönstret är Jenny borta.

67

Stefan stänger av grammofonen och klappar i händerna.

-- Nu leker vi sanning och kånka! Alla sätter sig!

-- Kom nu allesammans! ropar Juha.

Detta ska bli hans första Sanning och Konsekvens. Det är nästan högtidligt.

Barnen sätter sig i en ring på golvet. Man bestämmer att Stefan ska leda.

— Vem ska börja? undrar Stefan. Lennart föreslår Pia.

— Inte jag, jävla CP-unge! skriker Pia och slår Lennart.

— Okay, vi börjar med Eva-Lena.

— Så fan ni gör! skriker Eva-Lena.

— Någon måste ju börja, suckar Lennart.

-- Ja ja ja, fräser Eva-Lena, sanning i så fall. Leken kan börja.

Stefan ska just ställa sin fråga när dörren plötsligt öppnas och Ritva sticker in huvudet.

— Hej ungar, hur går det för er? Juha rusar upp högröd i ansiktet.

-- Ut härifrån! Du får inte vara här!

-- Är det Ryska posten ni leker? retas Ritva.

— Ut med dig! ryter Juha och tillägger mer vädjande: Du har lovat!

— Jaja, säger Ritva, jag ville bara veta om korven räckte. — Ja, den räckte. Gå nu!

Juha föser ut henne.

-- Jag går, jag går! skrattar Ritva, pusi pusi!

Så fort de blivit ensamma frågar Stefan Eva-Lena vilka tre pojkar i klassen som hon tycker är sötast.

— Kan inte nån annan börja, stönar Eva-Lena.

— Nej nej, säger Juha, berätta nu!

— Stefan, Simon och... Lennart, meddelar Eva-Lena. Lennart skiner belåtet upp.

— Där ser man, där ser man! säger han och klappar sig på magen.

— Okay, då är det Juhas tur, bestämmer Stefan. Juha rätar på ryggen. Detta har han väntat länge på.

— Sanning eller kånka? frågar Stefan.

— Sanning! säger Juha högt och tydligt.

— Fegis! väser Lennart och knuffar på Juha.

— Sluta! väser Juha tillbaka och slår undan Lennart.

— Sanning! säger Stefan, okay... Vilken flicka tycker du är allra sötast i klassen?

Stefan vet ju svaret. Han ler elakt. Juha rodnar och stirrar på Li.

— Li, viskar han.

Li ler. Juha vet inte vart han ska ta vägen.

— Där ser man! säger Lennart, spänningen stiger.

-- Då är det Pia, vare sig hon vill det eller inte, säger Stefan.

— Sanning, bestämmer Pia.

— Alla kan |u inte ta sanning, klagar Simon.

— Okay då! Jag tar väl kånka då, fräser Pia irriterat, men jag tänker inte pussa nån, så där blev Simon besviken, den äckliga CP-ungen!

— Nu ska vi se, nu ska vi se, mumlar Stefan och tänker en stund innan han kommer på något bra, jag vill att du går °ch tackar Juhas morsa för den äckliga korven!

Alla barnen skriker av skratt. Juha blir vit i ansiktet.

— Okay! säger Pia nonchalant.

Hon reser sig. De andra följer fnissande och viskande efter henne. Det här håller på att utveckla sig till en alla tiders hippa.

Ritva sitter med Bengt och tittar på TV, som de för kvällen flyttat upp i sovrummet.

Barnen grupperar sig utanför dörren, hyssjar åt varandra, försöker kväva fnissningarna. Pia knackar på dörren.

— Kom in, säger Ritva. Pia öppnar dörren.

-- Ursäkta, säger hon och går fram till Ritva, tar henne artigt i hand och niger, fortsätter sedan till synes fullständigt oberörd, jag ville bara tacka för den äckliga korven. Finns det nån toalett jag kan kräkas i?

Alla barnen exploderar av skratt utanför dörren. De rasar över varandra nedför trappan till vardagsrummet. Nöjd och stolt som en drottning förenar sig Pia med dem.

-- Det var det fräckaste! skrattar Bengt roat. Sabla busungar! ropar han efter dem.

— Ni har lovat båda två! vädjar Juha förtvivlat, förresten var det på lek.

-- Äsch, det förstod vi väl, skrattar Ritva och viftar undan honom. Gå ned och roa dig nu. Det var förresten en redig flicka, den där Pia. Sådär skulle jag också vilja säga till din pappa på lördagskvällarna: Tack för den äckliga korven! Finns här någonstans att spy?

-- Ritva! fräser Bengt och blir mörkröd i ansiktet.

— Anna mun kaikki kestää! fräser Ritva tillbaka och så är allting som vanligt.

Juha går ned till de andra och fortsätter hippan. Stämningen har höjts flera grader. Det är Lis tur i Sanning och Konsekvens.

-- Kånka! väljer hon modigt. Alla jublar.

— Då vet jag precis! säger Stefan listigt och gnider sina händer, pussa Juha!

Juha tror först inte att han hört rätt. Ska Li pussa honom? Hans första puss.

Medan barnen håller andan reser sig Li, går leende fram till Juha och kysser honom på kinden som om det vore det omärkvärdigaste hon kunde göra.

Barnen skriker ut sin förtjusning. Juha vet inte till sig av lycka. Det här är den bästa dagen i hela hans liv.

-- Hörni, nu dansar vi tryckare! ropar han.

— Vi är inte färdiga med leken, gnäller Lennart.

— Men jag vill dansa tryckare nu, och det är min hippa! säger Juha och vågar för första gången utmana Lennart.

— Jag håller med Juha, säger Pia. Vi dansar tryckare istället.

Pia håller med Juha. Det är för bra för att vara sant. -Ja, för snart är klockan tio och då måste jag gå hem, säger Eva-Lena.

— Herregud, är hon så mycket! ropar Cilla.

— Jag får inte vara ute senare än tio, meddelar Pia.

— Kan du inte ringa hem och be att få stanna lite längre? undrar Stefan.

— Då måste jag också ringa, säger Simon,

Alla trängs för att komma ut i hallen där telefonen står. -Men tryckaren då? piper Juha som nu känner sig fullständigt förvirrad.

-- Senare, meddelar de andra, vi måste ringa först.

Och av en slump blir Juha ensam kvar i rummet med Li.

Han sväljer. Detta är hans chans.

Med darrande händer sätter han på grammofonen. "How does it feel" med Siade. Sedan går han fram till Li och ber om lov.

— Ska vi dansa tryckare i alla fall?

-- Vänta på de andra, ber Li.

Juha harklar sig. Han byter fot, vet inte var han ska göra av händerna. Han gömmer dem bakom ryggen och byter fot igen.

— Himla bra låt! säger han eftersom han inte vet vad han ska säga.

— Mmm, säger Li.

— Det är Siade, berättar Juha.

— Jag vet, säger Li. De blir tysta.

Juha vet att han måste skynda. De andra är tillbaka vilken minut som helst och då är det försent. Han kan bara inte förstå hur han på ett naturligt sätt ska komma in på ämnet.

— Vill du ha popcorn? säger han och hans röst är inte mer änettynk.

— De är slut, säger Li.

-- Förresten, har jag chans på dig? viskar Juha och rodnar.

— Nej, säger Li.

— Nähä, säger Juha och hickar, jag bara undrade.

68

Lite senare dansar de andra tryckare. Lennart har släckt så att ingen ska vara generad. Alla dansar utom den långa Charlotte, som sitter i soffan och glufsar i sig den sista korven.

Och Juha.

Han står vid fönstret och stirrar ut.

Månen skiner.

Li dansar med Stefan. Tätt ihop.

Plötsligt står Jenny i fönstret i villan mittemot.

Hon och Juha tittar på varandra. En lång stund står de så och tittar, bara tittar på varandra.

En ängel går mellan husen, upp i den mörka skogen.

69

På lördag förmiddag ringer Juha på hos Jenny. Han ska försonas. I fickan har han en liten present. Hennes far öppnar och blänger surt på Juha.

-- Jaså, är det du, muttrar han bistert. Jenny säger att hon är sjuk. Inte för att jag förstår vad som är fel på henne, men hon säger att hon inte vill träffa nån.

— Men, jag har med mig en present, stammar Juha och fårj upp paketet ur fickan.

Jennys far låtsas inte om Juhas present.

— Hon bad mig ge dig den här, fortsätter han och ger Juhäi pärmen med bioannonssamlingen. Hon sa att den tillhöfj dig. Hon hälsar säkert och tackar för lånet.

Juha öppnar munnen för att protestera.

— Kila hem nu! befaller Jennys far.

Han grimaserar åt Juha och stänger dörren framför ögonen på Juha.

Juha blir stående utanför med sin bioannonssamling och sin försoningspresent.

70

På väg hem stöter han ihop med Lennart och Stefan som kommer cyklande. Han morskar upp sig.

— Tack för senast kanske man ska säga, flinar Lennart.

— Tack, svarar Juha, hoppas ni hade kul. Lennart rycker likgiltigt på axlarna.

— Vad har du i pärmen? Juha blir generad.

— Det här? Det är en... en bioannonssamling.

— Gud vad töntigt! Vems är den?

— Det är... Jennys. Eh, jag skulle lämna tillbaka den, men hon var inte inne.

Han skrattar ängsligt.

— Jävla barnsligt att samla på bioannonser! tillägger han och svänger fram och tillbaka med pärmen, jag måste gå hem nu. Hej då.

Han har hunnit ett par meter ifrån dem när Stefan ropar efter honom:

— Förresten frågade jag chans på Li igår.

Juha stelnar till, vänder sig långsamt om och försöker låta sa ointresserad som möjligt. -Jaha, säger han, vad sa hon då?

— Va fan troru? säger Stefan triumferande. Ja, såklart! Juha blundar. Hans hjärta dunkar. Han har helt sig själv

att skylla.

71

Jag ska minnas detta, tänkte jag en julinatt när jag dök i den svarta tjärnen som låg tyst, gömd bakom granarna, fljjupt inne i skogen, detta ska jag alltid minnas.

Storlommens rop som ekot kastade fram och åter, de tunna slöjorna av dimma som smekte vattenytan, granarna som speglade sig i den svarta tjärnen.

Detta ska jag alltid minnas och aldrig glömma.

Nu är det i slutet av september.

Åter far jag med taget genom Sverige. På väg till en krog i Örebro för att uppträda inför glada människor som inte begär annat än att få skratta bort allt som är höst och elände. Säsongen är i f ull gång.

Björkarnas löv gulnar, ormbunkarna är redan novemberbruna. Klockan är bara lite i sex på kvällen, men solen är på väg ned.

Den brinner upp.

Som allt brinner upp. Som jorden snurrar. Som vännerna dör.

Jag har redan glömt allt det jag aldrig skulle glömma.

Hösten är här. Den biter tag i mig och sveper mig med sig.

Överallt har sommaren tappat taget, kylan sipprar in från alla håll, kvällarna blir mörkare. Klockan är inte mer än sex, ändå är det redan djupt blått och skymning. Gula och röda står träden som ännu inte har förlorat sina löv.

Bönderna har skördat vad som går och fälten ligger i träda i väntan på nästa vår. Nu går vi över till vintertid, och då finns ju inget kvar att hoppas på. Vintern kommer snart, den halvårslånga. Allt ska vi förlora.

Tack och lov har ICA extrapris på stearinljus. 15:90 för en tiopack.

Så vi bränner våra ljus och drar på oss lufsiga koftor, sitter inne och skriver, läser Asterixserier och ser våra kattungar växa till riktigt ståtliga tigrar. Det susar i elementen av varmvatten. Kyrkklockorna ringer till vila.

Allting faller. Leninstatyer och sosseregeringar. Ingen makt består. Också tyranner dör en dag.

"Advent är mörker och kyla... kom Herre, kom hit i tid!" Minns du den psalmen? Vi sjöng den på julavslutningarna.

Tåget dunkar mot rälsen. Träden står som svarta silhuetter mot himlen, l väster lyser fullmånen. Här sitter jag på tåget och sörjer.

Igår var jag i Karlstad. Ett vidrigt gig.

Arrangören visste inte ens vad jag hette. Han kallade mig för Juha Lindkvist. "Du är ju inte precis Svullo!" sa han. Jävla as. Publiken var så full att de välte borden. De hatade varje uns av mig.

Och efter giget träffade jag Stefan Larsson. Han trängde sig in i logen med den rätt som gamla bekanta tar sig. Jag blev alldeles kall när jag såg att det var han.

"Tjänare, Juha!" ropade han, "känner du inte igen mig? "

Så skrattade han det där otäcka bullrande skrattet som han hade redan som barn: Ha ha ha ha! "Känner du inte igen mig?"

Visst fan kände jag igen honom. Och jag tänkte att jag var vuxen, att han inte kunde göra mig illa. Jag tänkte: Jag är stjärna! Han kan inte nå mig hur mycket han än försöker

"Ja, här bor jag nu för tiden!" sa han. "När jag läste i tidningen att du skulle komma tänkte jag att det vore roligt att se hur det gick för dig."

Vilket jävla as!

"Det brukar gå bättre än sä här ", sa jag.

"Jag hoppas det!" sa han, och så skrattade han igen, det där vidriga skrattet: Ha ha ha ha!

"Annat var det på roliga timmen ", fortsatte han, "minns du?"

Och så började han sjunga: "Döda döda, bara döda..." "Minns du? " ropade han, "minns du f" \

"Nä, jag minns inte", sa jag och tände en cigarett^Jag fattar inte varför jag blev så nervös. Varför bad jag honom inte bara dra åt helvete?

"Och du då? Vad gör du nu för tiden? " pep jag som ett annat fån.

"Fan, du är ju berömd!" gick han på. "Hur känns det att va kändis, va? Ha ha ha ha!"

"Och du då?" skrek jag och märkte att jag försökte låta som han, "vad har det blivit av dig då?"

"Ja, inte har jag blivit kändis om det är det du tror."

Så vart han tyst ett slag innan han plötsligt sa i en mycket lägre ton: "Ingenting. Det har inte blivit någonting av mig."

Han skrattade generat. Fattar du? Stefan Larsson skrattade generat! Jag trodde jag skulle smälla av.

"Hur kan du säga så? " sa jag, "när vi gick i skolan var du ju så bra på..."

Och sedan dröjde det en minut innan jag kom på nåt han hade varit bra på.

"...brännboll och kast med liten boll. Du hade ju ett himla schvung i armen."

Vad jag njöt av det. Där fick han, den djävulen.

"Jaha ", svarade han, "begär du att jag ska jubla? Mitt liv har inte vant bortkastat, för en gång i världen var jag en hejare på brännboll."

Finns sorg också i en sådan som Stefan Larsson? Det är ju också en fråga att ställa sig. Jag kan inte tro det, men i ett ögonblick tänkte jag att saker och ting hade kunnat vara annorlunda.

Men han gaskade förstås upp sig och började skratta igen. "Jävlar, vad kul vi hade, kommer du ihåg gymnastikfrökens 'Alla ska duscha, alla ska duscha!' Ha ha ha! Och så spanade man på brudarna genom nyckelhålet, ja jävlar vilka tider."

"ja, jag fick ju aldrig vara med och spana genom nyckelhålet", sa jag, så högt jag vågade.

"Och vilka pattar Pia hade när hon var tolv, rena rama bomberna."

"Jaså? "

"Vet du vad hon gör nu för tiden förresten? " "Nej."

"Lennart då? " "Nej."

Nej. Nej. Nej. Jag hörde inte på. Jag gjorde mig till en liten hård sten.

"Vem fan var det du hängde ihop med? Just det ja, Jenny hette hon!"

Mitt hjärta bultade som en hammare. Vad fan menade han med att komma in i mitt jävla liv när jag ordnat upp alltsammans och blivit nån, blivit något att vara stolt över, och äntligen hade det bra?

Varför bad jag honom inte att dra åt helvete?

"Jag träffar inte nån", försökte jag säga så kallt som möjligt, "jag har inte träffat en enda från klassen sedan vi &ck ut skolan."

"Det är klart, dig går det ju så bra för. Hålla på och fjänta sig pä scen. Får du betalt för skiten också? "

"Jag klarar mig."

"Vet du om förresten att jag fingerpullade Jenny en gång?"

Jag stelnade till. Hade Stefan Larsson varit på Jenny?

"Det visste du inte. Visst, förstår du. I åttan. Hon var full som ett ägg, nästan medvetslös. Vi drog av henne brallorna och pulla henne allihop. Fan, Lennart körde upp en flaska i fittan på henne utan att hon märkte nåt. Ha ha ha ha!"

Där stod jag, Thomas, i min jävla loge, som hankade klampat in i, och han berättade den äckligaste historia jag någonsin hört om den enda människa jag någonsin... och jag teg. Jag teg!

Som du tiger.

Lilla Jenny. Min lilla stackars Jenny.

Vad hade de gjort med henne? Och jag bara stod där och kunde inget göra.

Vet du vad jag sa, Thomas? Jag sa bara en enda sak: "Jag måste gå. Jag är ledsen men jag måste gå. Jag måste dra mig mot hotellet. Ska upp tidigt, ska ta ett morgonplan hem. Ingen rast och ingen ro, du vet!"

Som en f avla mes, Thomas, bad jag honom, vädjade jag till honom att få gå.

Och han, den där satans Stefan Larsson, han blev arg!

"Hörrudu din lille fjant!" fräste han. "Plötsligt är man så jävla kaxig! Akta dig ditt lilla äckel!"

Så tryckte han upp mig hårt mot dörren. Min tröja gick sönder, det gjorde ont som fan.

"Tro för helvete inte att du är nån!" väste han.

"Jag tror inte att jag är nån ", pep jag. "Släpp mig!"

Han brottade ned mig på golvet, vred om min arm. Det var som om ingen tid alls gått, som om vi var tillbaka i Sävbyholm, som om ingenting hänt, som om vi fortfarande var barn. "Sjung 'Döda döda' så släpper jag dig!" skrek han. "Slicka golvet där jag står!"

Och jag sjöng. Jag sjöng. Jag slickade och sjöng.

Med ansiktet tryckt mot det skitiga golvet i min loge sjöng jag för Stefan Larsson, precis som när jag var liten: "Döda döda, bara döda..."

"Otroligt!" ropade Stefan och sken som en sol. "Otroligt! Du är dig precis lik. Du har inte förändrats ett dugg!"

Han hade rätt.

Våra roller var desamma som då.

Stefan Larsson lallade ut ur logen och in på diskoteket. Discjockeyn spelade "Love to love you baby": "För alla som minns sjuttitalet, här en goding från dazumal." Och Stefan vickade på rumpan och mimade med i sången, som var från den tid då allt var så mycket bättre än nu.

Jag lämnade diskoteket utan att se, utan att höra, utan att röra någon.

Och framför mig skred ängeln tyst med huvudet böjt.

72

— Satan är en fallen ängel.

Så brukar Juhas farmor säga.

Med det menar hon att man inte kan se på en människa om hon är god eller ond. Därför är det bäst att inte lita på någon.

"Det går en ängel kring vårt hus, han bär två förgyllda ljus", ber Juha ibland när han ska somna.

Det händer att han ligger vaken i flera timmar sedan och tänker på att just den här ängeln som smyger runt huset kan vara en av de fallna.

När Juha ska föreställa sig en fallen ängel ser han alltid sin farmor framför sig.

Juhas och Mariannes farmor blir förskräckligt ful när hon skrattar. Hon drar upp axlarna och skjuter fram huvudet samtidigt som ansiktet skrynklar ihop sig.

Det är kanske därför hon så sällan skrattar.

Själv säger hon: Vad skulle det vara bra för? Och menar att sådant som inte nyttar något till inget är att ha.

Juhas och Mariannes farmor talar alltid i negationer.

Det allra mest generösa någon någonsin hört henne säga om någon annan människa är: Den gör sig aldrig märkvärdig!

En gång per år kommer hon och bor hos dem. När hon kommer får Bengt åka och hämta henne vid stationen inne i stan.

-- Kör inte så fort! Du kör ihjäl oss! gnäller hon.

— Mamma lilla, jag håller femti, protesterar Bengt.

— Du kör ihjäl oss i alla fall!

-- Men mamma lilla, jag -

— Säg inte emot!

— Som du vill. Jag kör ihjäl oss. Men Ritva väntar med lagad mat.

-- Se där, ännu ett skäl art köra långsammare. Din brors fru, hon kan laga mat, hon. Bra människa på det hela taget, hon gör sig aldrig märkvärdig, hon.

— Gör Ritva det då?

— Har jag aldrig sagt. Jag sa bara att din brors fru, hon gör sig aldrig märkvärdig, hon.

— Hur länge var det du sa du skulle stanna?

— En vecka. Förresten läcker den här bilen.

— Den läcker inte alls!

När de kommit innanför dörren rusar Juha och Marianne fram och kramar farmor.

— Hej farmor! säger Juha och kysser henne artigt på kinden, när åker du igen?

— Titta farmor, ropar Marianne glad, jag har en ny blus!

— Hon har fått välja den själv, förklarar Ritva som står med en grytlapp i handen och lutar sig mot dörröppningen till köket.

— Tja, skrockar farmor, blänger på Mariannes blus och suger lite på sin lösgom innan hon svarar, den var ju inte så ryslig som det fanns anledning att befara.

Juha ger farmor den teckning som han gjort till henne i välkomstpresent och som han har haft gömd bakom ryggen.

Farmor tar teckningen och klappar Juha på huvudet.

-- Tack lille vän, fulare har man ju sett! Jaha, så var man "är igen då... vad står ni båda och glor på?

-- De är så glada att se sin farmor, skyndar sig Ritva att säga.

— Jaha, ni vill ha godis, ropar farmor och ler surt, öppnar sin stora handväska.

— Varsitt paket russin har jag köpt åt er, varsågod. Barnen tar besvikna emot russinen och går därifrån.

— Gick resan bra? försöker Ritva.

— Usch nej, och ett sånt väder vi har! klipper farmor av.

— Men solen skiner ju!

— Ja det är det jag menar. Nå, hur länge ska jag behöva stå här i farstun?

— Förlåt kära Britta, suckar Ritva och bär in svärmoderns väska i gästrummet bredvid, jag tänkte att du får tussilulla i gästrummet som vanligt. Vi har köpt ny säng sen sist. Du klagade ju så på den förra.

Farmodern grymtar något ohörbart, följer efter Ritva in i rummet och känner misstänksamt på sängen.

— På tok för mjuk, klagar hon, jag hoppas att den åtminstone var billig.

— Hur länge var det du skulle stanna, kära Britta? suckar Ritva.

Det är alltid meningen att farmor ska stanna en vecka, men hon far alltid efter tre, fyra dagar.

På kvällen när hon farit dricker sig alltid Ritva full. Det är inte lätt att inte duga.

73

När är det man ska söka förlåtelse?

En bra idé är att vänta tills man ligger på dödsbädden, för då kan man ha kul hela livet och ändå få komma till himlen. Det tycker Juha verkar lockande.

Och när man ändå håller på att ångra sig kan man ju lika bra ångra precis allt, så man är säker på att ingen liten oförlåten synd ligger kvar och skvalpar.

Men det kanske är att försöka lura Gud: att ångra sig med kall beräkning är kanske en synd i sig.

Juha tycker att det är så mycket med Gud som tål att tänka på.

Tänk till exempel på vad bra det vore att vara Jesus. Då skulle man ha sitt på det torra. Att bara veta att man är Guds son och utan synd, det vore ju toppen!

Juha vet att han ska vara glad som förts till barn i Sverige och inte i Biafra, men tänk vilken tur att vara född till Jesus! Snacka om vinst i lotteriet.

Fast det är klart, det måste ha varit urläskigt att lida och dö. Att bli piskad kanske man kunde stå ut med, men att få spikar genom händerna!

Juha ryser vid blotta tanken och gömmer sina händer för att skydda dem.

A andra sidan var ju det hemska över efter något dygn och när Jesus återuppstod tre dagar senare var ju allting Jättebra igen.

Då är det nästan mer synd om Judas.

Han står utanför allesammans och ingen vill ha med honom att göra. Varför kunde inte Jesus"förlåta honom också?

För att han gjorde fel en enda gång.

Det hade varit bättre för den människan, om hon icke hade blivit född, sa Jesus och menade allvar. Han skämtade inte. Inget försonande leende. Det fanns ingen förlåtelse att få.

För en enda synds skull. För ett enda svek.

När Juha tänker på det blir han rädd för Gud.

Han kan se framför sig hur förtvivlat Judas skrek efter Gud, hur han skrek efter förlåtelse, men Gud fanns inte for honom, och han fick hänga sig alldeles ensam, utan någon som grät för hans skull, utan någon att hålla i handen.

Och inne i Juha gnager en förfärlig misstanke om att det är Judas han själv är lik, att han skulle kunna göra likadant.

Usch, man måste skaka av sig sådana otäcka tankar. Juha vill vara god, han vill få vara bland dem till vilka Jesus säger: Kommen, I min Faders välsignade, och tagen i besittning det rike som är tillrett åt eder från världens begynnelse.

Det är så mycket med Gud man måste försöka förstå. Som till exempel att det står att Jesus var död i tre dagar, men han dog ju på en fredag och återuppstod på söndagen, och hur man än räknar blir det bara två dagar. Helt obegripligt!

Under påsklovet ägnar Juha all tid åt passionsmysteriet.

Bengt ska vara med i en teatertablå som Juha tänkt ut. Juha håller som bäst på att instruera honom. Ett par meter ifrån dem sitter Marianne och läser en Draculatidning.

— Ligg stilla så! instruerar Juha sin pappa. Så! Bra! Nu ligger jag har och är död.

Juha lägger sig värdigt bredvid Bengt och knäpper siruy händer över magen.

De ligger stilla. Inget händer.

— Hur länge ska vi.ligga så här då? viskar Bengt efter en stund.

— Du ska vara tyst! viskar Juha irriterat tillbaka. Tills ängeln kommer och rullar undan stenen.

-- När kommer ängeln då? viskar Bengt.

-- Snart. Tyst!

De väntar ännu en liten stund. Sedan finner Juha för gott att gripa in.

— Marianne! väser han. Hon reagerar inte.

— Marianne! Vad håller du på med?

-- Vänta..., mumlar Marianne som är fullkomligt uppslukad av sin Draculaserie, jag ska bara läsa färdigt den här.

Juha lyfter på huvudet.

-- Äckliga skitunge! Antingen kommer du nu eller också är du inte med alls! Då är jag både Jesus och ängeln.

Marianne reser sig utan att släppa blicken från tidningen.

-- Okay då! Vad ska jag göra ?

-- Du ska rulla undan stenen så att graven blir öppen. Sedan ska du återuppväcka mig.

--Hur då?

-- Fråga inte så mycket. Rulla undan stenen bara! Marianne knuffar på sin pappa som inte rör sig.

-- Rulla undan då, pappa! viskar Juha.

-- Jag gör en rolltolkning, viskar Bengt.

-- Rulla undan, dumma sten! ropar Marianne. Bengt suckar och rullar oinspirerat nedåt slänten.

-- Mera! Mera! ropar Marianne förtjust och springer efter sin far. Hon knuffar på honom så hårt hon kan. Han får för mycket fart och måste ta tag i något.

Han får fatt i soluret. Det välter.

-- Jävlar, soluret! fräser Bengt.

— Tyst! hyssjar Juha. Väck mig nu, Marianne!

— Vakna! Vakna! ropar Marianne. Högtidligt reser sig Juha upp. Bägge barnen skanderar:

— Jesus är uppstånden. Ja, han är sannerligen uppstånden. Ritva har kommit hem från Solveigs Livs. Hon stiger ur

bilen med matkassarna.

— Och vad håller ni på med? frågar hon misstänksamt.

— "Jesus återuppstår ifrån de döda."

-- Och Juha är Jesus och jag är ängeln och pappa är stenen som är framför graven, förklarar Marianne.

— Soluret välte, säger Bengt. Satans skit!

— Han är världens sämsta sten, klagar Juha, han bara pratar hela tiden. Om du vill kan du få vara de tre sörjande kvinnorna.

— Nej tack lille vän, säger Ritva, herregud Bengt, varför lånar du dig till de här sagorna?

— Det är inga sagor! protesterar Juha och Marianne samstämmigt.

Ritva himlar med ögonen och går mot huset med kassarna.

— Jag har fått barn som tror på Gud. Vad har jag gjort för fel i min uppfostran?

74

Ja, jag trodde på Gud. Jag väntade på att han en dag skulle komma och befria oss, det var vad jag gjorde.

Hur föreställde jag mig Gud?

Som en rymdmänniska. Som någon som kom och ställde till rätta, tröstade alla, förlät allt. På fältet bortom Sävby-holmsskolan skulle han landa. Alla i Sävbyholm skulle samlas - av någon anledning skulle allesammans GÅ dit, inte åka bil - somliga skulle ha anledning att vara rädda, vi andra skulle med glädje hälsa Gud.

Härskaror av änglar i glänsande silverdräkter skulle gruppera sig runt Herren själv som skulle sitta på en stol i mitten och hålla räfst.

Eftersom Gud färdades rent fysiskt genom rymderna kunde man gott förstå att det tog tid innan han hann fram, men varför Gud dröjde så väldigt länge kunde jag inte begripa. Varför denna stumhet? Varför inte ge oss åtminstone ett litet tecken.

Det var nästan elakt av honom.

När jag inte längre orkade vänta, började jag förbereda nig för att själv lämna Sävbyholm.

Kanske kommer Gud först i dagarna dit. Nu när inte jag längre är kvar.

75

-- Jag har gjort en topplista på vilka jag tycker mest om, säger Juha vid middagsbordet.

— Jaha du, låt höra! säger Bengt.

— Ta nu av fiskpinnarna! säger Ritva.

— Jag vill ha ketchup på fiskpinnarna! säger Marianne. Ritva räcker henne ketchupen. Marianne häller ett rikligt lager över fiskpinnarna. Bengt suckar och tittar åt ett annat håll.

— Bäst tycker jag om mig själv, förklarar Juha, sen om mamma, sen kommer Marianne och sist kommer pappa.

— Jaha, det var ju roligt och snällt sagt, säger Bengt.

— Tack, säger Juha och häller också han ketchup på sina fiskpinnar.

Bengt blundar illamående.

— Jag tycker bäst om mamma! säger Marianne.

-- Å lilla gumman, vad söt du är! ropar Ritva och pussar henne på pannan.

— Och sen mig själv och sen Juha... och sist pappa.

— Vad jag älskar att äta middag i den här familjen, muttrar Bengt.

— Så så, nu ska vi inte vara missunnsamma, säger Ritva. Här har du ketchup till fiskpinnarna. Tig och ät!

76

Fredag kväll framför TV:n. Bengt och Ritva dricker vodka och coca-cola. De är på gott humör. Juha får poppa popcorn, Marianne ska sitta i pappas knä. Ritva rufsar Juha i håret och viskar åt honom att han kan smyga ut i köket och ta en Remi i skafferiet.

Ett par timmar går. Vodkan är slut. Bengt dåsar i fåtöljen, klämd mellan honom och armstödet sover Marianne. Ritva har börjat bli vresig. Det är någon hon skäller på, men man förstår inre vem. Juha koncentrerar sig på Columbo.

Plötsligt och utan förvarning börjar Ritva att gråta. Hon gråter högt och besinningslöst, nästan ilsket. Juha håller för öronen. Han vill inte höra sin mamma gråta. Han avskyr att hon är full. Det finns inget han kan göra för att trösta henne, för det är inte sant att barn är en mors hela lycka. Bengt vaknar och bär upp den sovande Marianne i sängen. När han kommer tillbaka stänger han av TV: n mitt i Columbo och säger att det kanske är bäst att de alla går upp och lägger sig. Sedan föser han med sig Juha uppför trap-pan. Ensam kvar framför den avstängda TV:n sitter Ritva ännu en lång stund och gråter. Det finns inget särskilt skäl.

77

Lördag eftermiddag framför TV:n. Björn Borg spelar tennis, Juha knäböjer bakom fåtöljen och ber till Gud att Björn Borg ska vinna. Inför varje ny boll upprepar Juha ritualen. Om han lät bli skulle Björn Borg inte vinna.

Juha ber innerligt, för det är viktigt detta att Björn Borg ska vinna.

-- Såja! ropar Bengt varje gång Björn tar hem en poäng, som om Bengt visste nånting alls om tennis.

Både Juha och Marianne står i kö till Sävbyholms Idrottsförenings nybörjarkurs i tennis.

Där kommer de att stå länge, för där står alla, och man tar bara in tio i taget.

Största idolen i familjen är emellertid inte Björn Borg utan Ingemar Stenmark.

Lördag förmiddag framför TV:n. Ingemar Stenmark deltar i alpina världscupens storslalom, första och andra åket. Juha har likadan mössa som Stenmark har. Hälften av pojkarna i klassen har en sådan mössa.

Alla tittar när Stenmark tävlar, till och med Ritva, som mumlar ett mantra av finska svordomar medan Stenmark är ute i backen.

När Gustavo Thöni eller Piero Gros — Stenmarks värsta konkurrenter — åker skanderar hon: Kaadu, saatana!

Det är finska och betyder: Fall, din jävel!

Så sitter varje familj samlad framför TV:n. Varje familj

för sig i varsitt hus.

Inte en människa syns på vägarna, inte en bil far. I varje hus i Sävbyholm står en TV på, och i dess bleka ljuskrets sitter en mamma och en pappa tillsammans med små barn Taget som dunkar fram genom Sävbyholm har inga passagerare, och , kiosken vid Sävbyholms station handlar ingen just nu.

för hundra år sedan fanns inget annat än åkrar här och några bondgårdar. Nu finns ett nätverk av vägar, ett gytter av tomter och på tomterna hus med TV-antenner vinklade upp mot umversum, och högt uppe i rymden snurrar satelliterna som sänder världscupen i storslalom, och i haten åker från Tärnaby Sverige och alla svenskars stolhet

78

I Sävbyholm värnar man om den lilla världen. Sävbyholm är paradiset på jorden dit barnens föräldrar flyttade för att ge barnen en trygg och skyddad uppväxt. I Sävbyholm är trädgårdarna tunga och mätta, fruktträdens grenar hänger över staketen och döljer sävbyholmarnas ansikten för världen. I gräset ligger fallfrukt som ingen tar hand om, vid husväggarna växer syren och rododendron.

Runt om Sävbyholm finns farliga höghusområden där ungdomsgäng driver omkring på vägarna och kidnappar barn, rispar dem med kniv och häller salt i såren så att det svider som eld. Sådana historier berättar de för varandra på Sävbyholmsskolans skolgård.

Men sånt händer inte hos dem, överallt annars, men inte där.

I Sävbyholm bryr man sig om varandra.

I Sävbyholm finns inget lidande. Där tror man inte på döden.

På Konsum faller en äldre kvinna ihop. Hon drar med sig konservburkar med tomater i fallet.

Hela och krossade.

Eldorado. Lågpris.

Det är en infarkt, och hon får ingen luft. Hennes kropp rycker i spasmer och hon skriker skräckslaget. Det gurglar från hennes strupe. En rännil av slem och blod rinner ur ena mungipan.

Familjen Lindström är och handlar. Bengt drar Marianne i sulkyn. Ritva drar varuvagnen. Juha går bredvid.

Det är en lycklig liten familj som närmar sig den sjuka. Det faller inga skuggor över dem. Kundvagnen har inga bucklor och inte heller är den röd av blod.

-- Vad är det som händer? frågar Juha när han ser tanten. — Vad är det med tanten? frågar Marianne.

— Tanten mår lite dåligt, men hon är snart bra igen ska ni se! förklarar Bengt.

Ritva försöker komma förbi den döende med kundvagnen.

— Ursäkta! säger hon så vänligt hon förmår, ursäkta, jag försöker kommajwbi men damens arm är ivägen.

När kvinnan inte rör sig, mumlar Ritva att det var det oförskämdaste och skjuter undan kvinnans arm med sin vänsterfot och kommer förbi.

Efteråt utbrister hon lättat:

-- Hörni, hur många vill ha citronfromage till efterrätt?

Efterit är ingenting försent, för ingenting har hänt, och kundvagnen har inga bucklor och inte heller är den röd av blod, och familjen Lindström är lycklig som den alltid varit.

Det har varit en bra dag. En citronfromage-dag.

79

I skolan får de lära sig att det finns u-länder och i-länder, men genom att man lägger en slant i bössan ska inte tåländerna behöva vara u-länder särskilt länge till.

Uret står för Utveckling. De tror alla på det. Alla barnen, alla mammor och pappor.

Så kom oljekrisen när Juha var nio år. Den slog upp en spricka i muren till Sävbyholm, och genom sprickan sipprade världen in, och den var mörk och ondskefull, och inte alls som mamma och pappa hade sagt.

En krasch var oljekrisen. Sedan fortsatte allt — omtumlat. Alla skulle dra sitt strå till stacken och sänka värmen hemma och vara noga med att släcka lamporna. •

Det var sådana små skitsaker.

Att inte skölja disken under rinnande vatten, att ta på sig en tröja extra och sänka termostaten, att duscha istället för att bada.

Man skulle duscha för att möta världskrisen.

Allt det otäcka som trängde sig på kunde motas bort, bara alla lovade att släcka lamporna efter sig ordentligt.

Allt skulle bli bra igen. Ingenting var försent eftersom ingenting hade hänt.

Men när sävbyholmarna sov, drog om nätterna en spök-kundvagn, vanvettigt bucklig, genom de släckta rummen, lämnande efter sig långa spår av blod.

Trängde sig in i deras drömmar som ett skrik.

80

Ser du dessa vissna löv? Det är höst och försent att tänka på allt det som aldrig blev av, allt det som inte blev som det skulle. Genom Sävbyholms ruttnande trädgårdar driver löven, över Sävbyholms nyligen asfalterade vägar. Vissna löv förmultnar i dikena, i trädgårdarna krattas de ihop till högar och bränns. Kala står träden, och det duggar från den mulna himlen.

Vintern kommer snart. Tåget far förbi Sävbyholms station utan att stanna, och löven virvlar in över spåren.

Vid Mobilmacken hänger pojkarna på sina cyklar som vi gjorde en gång. Tolv, tretton och fjorton år gamla är de gudar, är de oövervinneliga. De slänger med håret och blåser bubblor av Hubba Bubba. Ja, gudar är de, sorglösa.

Men blåsten och regnet ska skingra dem och tvinga dem inomhus där deras mammor väntar med maten som ska få dem att växa och bli starka. Som vi växte och blev starka, Thomas. TVm väntar och läxorna och skolorkestern och fotbollsträningen och allt det de ännu inte vet nånting om, och minut läggs till minut, höst läggs till höst, och allt ska en Sång brinna eller förruttna.

Blekna bort ska Sävbyholm, ruttna ska dess trädgårdar, vissna löv ska begrava allt i glömska.

81

Thomas mamma förbereder kalaset. Det har hon gjort i veckor. Där hon kommer ifrån kostar man på när man bjuder. Man knusslar inte.

Äntligen är dagen inne. Balanserande på en hushållsstege hänger hon girlanger i taket. Halva förmiddagen har hon och Thomas blåst ballonger. Röda, gröna och blå.

Glatt trallar hon på Beethoven.

Fik Elise.

Skyndar av och an mellan köket och vardagsrummet. Där hon kommer ifrån ska allt vara perfekt när man har kalas.

Vattnet kokar på spisen. Hon häller massor av korvar i. Hot Dögs. Vattnet bubblar upp. Korvarna virvlar runt. Thomas mamma känner på sig att det är en lycklig dag.

-- Aber Thomas, Liebling! förebrår hon Thomas när han kommer in till henne i köket, du har ju inte alls bytt om till kostymen. Jag har ju doch sytt på den hela natten för att få den färdig i tid, nicht wahr!

— Men mamma, försöker Thomas protestera.

— Inga men! avbryter mamman bestämt. Marsch! Raus! Augenblicklich!

Thomas suckar och går. Han hör hur modern åter börjar tralla i köket.

Fiir Elise.

Hon droppar ned grön karamellfärg i potatismoset och rör runt. Hon skrattar som ett barn.

Ett gurglande skratt, och han vet att i detta svindlande ögonblick är hennes sinne ett barns, och hon har ett barns tankar.

Han önskar att hon alltid fick vara glad.

Älskade mamma.

Det är hans fel att hon så ofta är ledsen.

Han kommer in på sitt rum. På sängen har hon lagt hans kosrym.

Den är illgrön.

Thomas vill gråta. Det är hans fel att kostymen är så ful och illgrön. Snälla mamma som ordnat ett så fint kalas.

Han stänger dörren till sitt rum, tänder inte lamporna. Rullgardinen är neddragen. Rummet är stilla och mörkt. Dagsljuset silas in genom en liten glipa i gardinen.

Här skulle han kunna förbli. Ligga under sängen i dunklet och bara andas. Med näsan mot sängspjälorna. I en lukt av dammråttor och linoleumgolv. Det vore sorgligt men det allra bästa. Finns där något monster under sängeTi^ Nej, där finns bara Thomas.

Hans mor skulle kunna ställa in mat till honom på en bricka ett par gånger per dag. Han skulle se hennes vader och skor, kanske en liten bit av fållen på hennes plisserade kjol- När hon gått skulle han krypa fram för att äta. Men bara då.

Någon gång ibland kanske hon kunde böja sig ned, sträcka in handen under sängen och smeka hans kind, och i dunklet skulle han le mot henne.

Det viktigaste vore att de inte talade med varandra. Att ^lngen sa någonting. Thomas skulle vilja leva hela sitt liv i tystnad under sängen.

Så kommer det ju aldrig att bli förstås. Han suckar och ^satter sig på sängen bredvid kostymen. Det här kalaset kommer han att få äta upp resten av terminen, det är ett som är säkert.

Snart är de komna, alla de som hatar honom. Med sig har de presenter och dllgjorda leenden: Här har du, din gris!

Han måste skydda sin mamma. Lilla ängsliga mamma. För sin mammas skull ska han utstå all smälek, hon får inget veta.

För henne är han beredd att utstå allt.

-- Mein Gott, vad du är söt, Junge! utbrister hon förtjust när han kommer tillbaka till köket i kostymen. Hon slår ihop händerna och skrattar. Få se hur den sitter.

Hon rättar till kostymen och stryker bak hans lugg.

— Jag ska hjälpa dig med slipsen sen. Jo, det blir slips, har man kostym ska man ha slips. Du ska se art det blir ett så trevligt kalas! Du kommer att vara... vad heter det? Talk of the town. Allt ska bli bra nu, Thomas.

Hon skrattar och kramar honom.

— Allt ska bli så bra nu.

Thomas nickar och kramar henne tillbaka.

-- Javisst, snälla mamma, viskar han, nu ska allting bli så bra.

Samtidigt ringer det på dörren. Den första gästen är kommen.

— Mein Gott! skriker hans mamma och lösgör sig, och jag som inte är klädd ännu! Öppna du så skyndar jag mig!

Hon rusar in på sitt rum. Med tunga steg går Thomas för att öppna ytterdörren.

82

Juha och Jenny är först. Det känns skönt. Som att uppskjuta en avrättning eller så.

Sedan kommer Li och Simon. De är inte heller farliga.

För första gången kommer alla barnen hem till Thomas där han bor, längst bort i Sävbyholm, bortom idrottsplatsen, alldeles där vägen tar slut och skogen börjar.

När Thomas mamma gjort sig i ordning ställer hon sig i dörren och tar emot. Hon har klätt om till festkläder och sminkat sig.

Thomas håller sig ett par meter bakom henne. Hur han än försöker kan han inte utplåna flinet från sitt ansikte.

Som ett kraniums hjälplösa grin. Det här är dagen då han slutgiltigt går under.

Juha, Jenny, Li och Simon står någon meter ifrån. De har på sig rena strukna skjortor och blusar. Simon har till och med vattenkammat hår. Fast de försöker kan ingen komma på något att säga.

Det ringer på dörren. Thomas mamma öppnar.

--Välkomna! Välkomna! utbrister hon. Det här måste vara... få se nu, det här måste vara Pia, ja? Och det här die Efa-Lena, ja?

Hon tar flickorna i hand. Pia och Eva-Lena niger och överräcker varsin present.

— Det här är till Thomas, säger de och ser Thomas mamma i ögonen.

— Tack, han kommer att bli så glad, svarar Thomas mamma och tar emot presenterna.

— Thomas! ropar hon och vänder sig mot honom utan att märka att flickorna räcker ut tungan åt henne, kan du tro så fina presenter de snälla flickorna har med till dig! Tacka nu Efa-Lena och Pia snällt!

Det ringer åter på dörren. Thomas mamma skiner som en sol.

— Och det här måste vara... Lennart! Kom in, kom in! Lennart tar i hand och bockar djupt.

— Goddag frun!

-- En sådan artig ung man! Thomas, sådan borde du vara, skrattar Thomas mamma och stöter skälmskt till Lennart. Hördu, du borde komma oftare och lära min Thomas lite vett och fasoner.

— Ja, frun! svarar Lennart.

När han går förbi Thomas väser han:

— Det här kommer att bli så... mycket... stryk!

Thomas flämtar till och flinar ännu värre. Han kan inte annat.

Lennart förenar sig med Pia och Eva-Lena.

Lennart och Pia gör Hitlerhälsningen bakom Thomas mammas rygg.

Thomas ser.

Hans mamma ser inte. Hon ser ingenting.

Det ringer på dörren.

— O, så det ringer! ropar hon, ja, nu ska vi ha riktigt roligt!

Hon öppnar för Erik.

-- Och här har vi bestimmt Erich! Aber willkommen!

På något sätt har hon lärt sig alla namn. Ingen har ju varit där förut. Hon har suttit med skolfotokatalogen om nätterna och memorerat allesammans, namn för namn, ansikte

för ansikte, barn för barn.

Där hon kommer ifrån ska allt vara perfekt när man har kalas. Det är förresten ett underligt kalas. Barnen varken skrattar, tjattrar eller leker som de brukar göra.

När alla har kommit klappar Thomas mamma i händerna.

-- Hör zu nu allesammans. Nu setzen wir uns till bords ja och essen, trinken och är glada, ja!

Utan ett ord sätter barnen sig.

-- Och alla har fått varsin tokrolig mössa att ta på sig. Tigande tar barnen på sig mössorna.

Thomas mamma skrattar förtjust, för hon ser ingenting, förstår ingenting. Hennes skratt är ett barns, hennes sinne är ett barns, hon har barnsliga tankar.

Ifall blickar kunde döda skulle Thomas vara död många gånger om vid der här laget, och om man kunde sjunka genom golvet skulle han ha gjort det för länge sedan.

-- Så skojiga ni alla ser ut, ropar hans mamma, jag ska hämta kamera och fotografera allesammans. Vid varje tallrik finns också en, vad heter det?

Hon plockar upp en papperspipa.

-- En sån här man blåser i.

Hon blåser. Papperet fylls med luft, rullar ut, styvnar och säger piiip. Hon skrattar.

-- Allesammans nu! Barnen blåser i sina pipor. Ett glädjelöst piiip.

Thomas låter bli. Han stirrar på sina skor.

-- O, så roligt! ropar hans mamma, jag har väl aldrig haft så roligt i alla mina dar! Nu kan ni väl prata och slappna av medan jag hämtar mat. Mat, mat, på stora fat! Jenny, kan du hjälpa mig?

Tillsammans med Jenny försvinner hon ut i köket.

Genast blir det tyst. Man tittar på varandra och söker i varandras ögon bekräftelse på hur mycket man hatar Thomas och hans otäcka mamma.

Juha blåser i papperspipan i ett försök att liva upp stämningen men slutar när Lennart ger honom en arg blick.

Thomas mamma och Jenny återkommer med kokt korv, en stor illgrön saftbål och grönfärgat potatismos.

-- Allés ist grön, ja! ropar Thomas mamma förtjust.

— Är det Thomas som har snorat? väser Erik lågt men ändå tillräckligt högt för att alla ska höra.

— Jaha? fortsätter Thomas mamma osäkrare och kväver impulsen att örfila upp den där ouppfostrade ungen, nu sjunger wir alla fur Thomas, ja? "Ja, må han leva, ja må han leva..."

Hon sjunger med hög röst.

Jenny och Juha sjunger — och de som inte vågar annat.

Lennart, Pia, Eva-Lena, Simon och flera andra är tysta.

Erik sjunger först men tystnar när han märker att de tuffa barnen tiger.

Thomas gömmer ansiktet i händerna.

När sången är avslutad ser Thomas mamma förvirrad och osäker ut men tänker att hon måste gaska upp sig.

Bjuda till. Försöka vara glad.

För det måste man ju.

— Jaha, då äter vi, varsågoda allesammans! säger hon och försöker låta käck.

Ingen tar för sig.

Någon viskar något i någon annans öra. Viskningen sprids till nästa barn och nästa. Ondskefullt blänger de på henne.

Viskningen växer rill ett hotande mummel. Som dovt mullrande åska. Thomas mamma ryser.

Det är väl så här barn gör när de har roligt, tänker hon,

och sedan tänker hon att de är som hundar.

-- Kanske ska jag lägga för! Hur många korvar vill du ha, Juha? säger hon sedan - lite för högt och lite för gällt.

Man ska aldrig visa hundar att man är rädd.

För då hugger dem.

83

Efter maten och tårtan är det meningen att det ska bli dans. Bord och stolar ställs undan.

Thomas mamma plockar fram en resegrammofon som hon pluggar in i väggen, lägger på en LP-skiva med topplistemusik hon inhandlat enkom för kalaset.

Hon klappar i händerna.

-- Hör zu alla barn! Nu ska vi dansa! Här har vi grammofon och en skiva, och det är riktig popmusik som svänger. Jag visste inte vad som man tyckte om så jag köpte en skiva med blandade låtar som de sa i affären var populära, ja!

Hon sätter på skivan, ställer sig sedan med armarna i kors vid väggen och övervakar dansen. Hon ler och vaggar med kroppen i takt.

Ingen dansar. På nytt blir hon osäker.

-- Vad är det? undrar hon och försöker låta käck, är ni bly ga? Är det fel låt?

Hon flyttar pickupen till nästa spår. Det är ändå ingen som dansar.

— Men vad är det för fel? viskar hon, varför är det ingenting som duger?

Då börjar Jenny att dansa för att göra Thomas mamma glad. Hon shakar ensam på vardagsrumsgolvet, försöker tvinga med Juha som generat drar sig ur.

— Vad är det för fel? Varför dansar ni inte? ropar Thomas mamma.

Då vänder barnen henne ryggen.

Ensam sitter hennes Thomas i ett hörn. Ingen pratar med honom.

Moderns leende blir till en grimas.

Vad har kalaset kostat? Mat, läsk, LP-skiva, serpentiner, ballonger, festmössor, inbjudningskort, veckor av planering och förväntan.

Hon stänger av grammofonen. Det blir en repa i skivan. Allt hon önskar är att få gråta.

Barnen tystnar när skivan plötsligt stängs av. De blänger på henne. De är monster. Hon är gränslöst trött.

--Tack, stammar hon, för att ni ville komma. Allesammans och fira Thomas. Nu kan de som vill få stanna på filmvisning, och de som vill får gå.

Medan hon monterar duk och projektor lämnar alla barnen rummet och går.

Ingen tackar för kalaset. Ingen säger adjö. De bara går. Alla utom Juha och Jenny. Modern ser trött upp från projektorn.

-- Det var snällt att ni ville stanna, Juha och Jenny, men ni kan också gå nu, tack för att ni var snälla.

Hon blir sittande hopsjunken mitt i rummet vid projektorn. Håret som varit uppsatt i en stram knut har fallit ned över ansiktet. Sminket har runnit. Det är fult och stökigt omkring henne med massor av ballonger och engångstallrikar.

Vad allt förstår hon inte i detta ögonblick.

Thomas går fram till henne. Det sista Juha och Jenny ser, innan de försiktigt stänger dörren bakom sig, är Thomas som håller om sin mor och tröstar henne som ett barn.

— Inte ska du gråta, mamma, viskar han, inte ska du gråta. Själv gråter han inte men skakar.

84

På min ständiga jakt efter nya skämt betar jag av del efter del av mitt liv, vänder och vrider på varje litet minne för att se om där finns något att skratta åt, något värt att förlöjliga.

Skolan, lumpen, farmors begravning. Var jag mobbad i skolan, kissade jag på mig som barn? Allt går att skämta om, allt går att förvränga i en skrattspegel.

Inget är för lumpet eller för privat. Fattar du det? Jag är beredd att offra allt för några lyckade one-liners! Äsch, hur ska du kunna fatta nåt sånt. Det finns ingenting! Ingenting jag inte är beredd att skämta om!

Och av ett enda skäl gör jag det. För att bli älskad. Det låter kanske tarvligt, men det är sant. Att vara rolig är det enda jag kan, det är den vara jag har att ge i utbyte när jag köper kärlek. Patetiskt, inte sant? Varför svarar du inte, Thomas, varför svarar du inte?

Du tror att det här är enkelt? Du tror att det är enkelt att vara komiker? Grattis hönshjärna! Du anar inte hur koncentrerad man måste vara, hur välförberedd. Visst, det ska se ut som om jag bara ställer mig upp och pladdrar, du skulle bara veta hur många timmars övningar och repetitioner som ligger bakom tjugo minuters komik. Fan, du fattar ingenting!

Det var felet med dig: Du hade ingenting att komma med. Du var inte ens rolig!

85

Det är en strålande vacker måndag i början av maj. Björkarna är nyutspruckna. Sävbyholm har exploderat i ett friskt och starkt fyrverkeri av ljust gröna löv. Allt är pånyttfött. Ritva är vårallergisk.

I helgen som gick planterade Bengt och Juha penséer. Gula, violetta och blodröda. Juha fick välja färger. På grannarnas tomter ryckte de upp maskrosor och brände löv.

En sådan här vacker vårdag borde det inte finnas någon olycka. Alla barn borde spela nigger och fotboll och hoppa hopprep, och alla borde få vara med och vara lika mycket värda.

Klass 6E sitter i bänkarna och väntar på att deras fröken ska komma.

Juha har fått en prima idé som borde locka många till skratt. Han ska stoppa pennor och suddgummin i näsan och öronen för att imponera på sina kamrater. Egentligen är det ett lite för billigt trick för att vara i Juhas smak, det är mer ett fåneri värdigt Erik med flinet, men voi vittu, som Ritva brukar säga, vad gör man inte?

En penna i varje näsborre och suddgummin i öronen. Han vänder sig runt om i klassrummet för att alla ska få se. Han kan inte hjälpa att han känner sig lite dum med pennorna i näsan, men som sagt, vad gör man inte! Missnöjt märker han att han inte kan låta bli att flina själv, först förväntansfullt, sedan vädjande. Han känner sig verkligen som Erik. Det är inte bra. Han borde ha låtit bli det här tilltaget, men det är försent att inse det nu.

Mycket riktigt är det ingen som skrattar.

Tvärtom. Pia och Lennart stönar. Då vet Juha att det inte gått hem. Om Pia och Lennart bestämt sig för att skratta skulle hela klassen ha skrattat. De har en sådan makt. Men när ingen av dem godkänner hans tilltag kan inget förhindra hans fall.

— Kolla härå allesammans! ropar Juha, som för att påskynda sitt nederlag.

-- Tror du att du är rolig eller vad är det? fräser Eva-Lena.

— Gud, vad du är barnslig! suckar Li.

-- Och äcklig! tillägger Pia.

Juha söker Jennys blick. Hon brukar ju stötta honom, vad han än tar sig för. Men Jenny rodnar och ser ned i bänken.

Pennorna kliar i Juhas näsborrar. De skaver mot näsbenet. Han skulle vilja nysa. Han funderar på hur mycket snor det kan ha kommit på pennorna. Tänk om de är alldeles kletiga. Det kommer han att få fan för i så fall. Snoriga pennor, det är värre än Erik med flinets kondom över huvudet.

Förnedringen bränner i Juha. Han hatar dem allesammans. Han sitter kvar med pennorna i näsan och suddgum-mina i Öronen som en idiot och hatar dem allesammans.

Då skär plötsligt ett skratt högt genom de andras hån och gliringar. Alla vänder sig om för att se vem som skrattar.

Det är Thomas.

Thomas sitter på sin plats, ensam längst bak i klassrummet, och ger ifrån sig ett gällt hästliknande garv.

Han vet att han gör bort sig och vill sluta, men hur han än anstränger sig förmår han inte.

Han håller händerna för munnen för att förhindra skrattet, men det böljar ändå upp som en väldig spya ur hans inre.

Inget av barnen har någonsin hört något liknande. Inte ett uns av lycka eller glädje finns i skrattet. Det är som om Thomas är utlämnad åt det, hjälplös som någon av djävulen besatt. Han skrattar, och hans skratt är som ett plågat djurs skri.

-- Det är bara Thomas som gillar finnar i den här klassen, fnyser Lennart.

-- Juha och Thompa är verkligen äckligast i världen! skriker Stefan.

Men både Lennart och Stefan är rädda nu.

— Vad är det här för liv? gnäller deras fröken när hon kommer in i klassrummet, alltså så fort man vänder ryggen till sätter ni igång med... ja jag vet inte vad, man kan inte lita på er alls!

Juha har skyndat sig att få bort pennor och suddgummin ur näsan och öronen. Thomas fnissar ännu.

— Om det är nåt som är roligt Thomas, så säg det högt så hela klassen hör det! vräker fröken rutinerat ur sig, men den här gången går det inte att kväsa Thomas.

Ivrig att få skvallra räcker Eva-Lena upp handen.

— Ja, Eva-Lena?

— Det var Juha, han stoppar upp pennor i näsan.

— Jaha, svarar fröken och blänger bistert på Juha, det var ju ovanligt äckligt till och med för att komma från honom.

86

På långrasten planar Juha över skolgården bort till pojkarnas toalett som ligger i samma hus som gymnastiksalen. Han vill bort från de andra. Thomas följer efter honom.

-- Vänta! ropar Thomas andfått, vänta, det var inte meningen att skratta!

Juha ignorerar honom. Han går in på toaletten, smäller igen dörren efter sig. Väggarna och de djupa fönsternischerna är kaklade. Det luktar fränt av urin.

Här har många årskullar pojkar rökt sitt första bloss i smyg, kissat i handfatet, klottrat snuskigheter på väggarna, gömt sig när de skolkat eller dragit sig undan när de velat vara ifred.

Juha kryper upp i ett av fönstren för att sura.

Thomas kommer in på toaletten. Juha låtsas som om han över huvud taget inte märker den andre.

Thomas vet inte vad han ska säga. Han vet vad han vill säga, han vill säga att han vet att de hör ihop, han och Juha, j men det kan han inte säga.

-- Vad ska du bli när du blir stor? försöker han istället. Juha svarar inte. Thomas fortsätter:

— Själv ska jag bli uppfinnare!

-- Anna mun kaikki kestää! suckar Juha på samma sätt som Ritva brukar och vänder skeptiskt blicken mot Thomas, har du uppfunnit nåt då?

— Bara den här.

Thomas visar fram en märklig liten metallmanick. Juha undersöker den noga och nickar sedan allvarligt.

— Den är fin, men vad ska man göra med den?

— Ingenting. Men den säger klick när man vrider på ratten.

— Det är bra med en mojäng som säger klick, säger Juha snällare, lämnar tillbaka uppfinningen och känner sig på lite bättre humör.

Thomas är allt bra hygglig ändå.

— Hur uppfann du den?

— Egentligen uppfann jag den inte så mycket som jag hittade den, erkänner Thomas och rodnar, på gatan -Nähä.

— Men den säger klick i alla fall. Här, du får den!

Han vill ge den till Juha. Juha hoppar ned från fönsternischen och lägger handen på Thomas axel.

-- Tack, men jag kan inte ta emot den, säger han. Han går mot dörren.

— Vi ses sen.

Han nickar åt Thomas. Thomas nickar tillbaka och blir stående på toaletten.

Nere vid flaggstången spelar Erik, Roy, Stefan och Lennart nigger. Juha går fram till dem.

— Får man vara med?

— Var har du Thomas då? retas Stefan.

— Hur skulle jag kunna veta det, säger Juha så nonchalant han kan, han är väl inte min jävla kompis heller!

Men just då kommer Thomas ut från toaletten. Skyndar mot Juha som en fåne. Juha vänder sig rasande om och skriker åt honom:

— Försvinn, din äckliga lilla CP-unge, jag hatar dig!

När Thomas inte omedelbart går sin väg tar Juha upp grus och kastar på honom.

— Dra åt helvete! sa jag! Fattar du dåligt?

Thomas skyggar förskräckt för det haglande gruset. Stenarna träffar honom i ansiktet. Han skriker gällt och försöker skydda sig, kryper ihop i fosterställning på asfalten.

Jenny försöker gå emellan. Hon skriker Juhas namn. Hon skriker att han måste sluta.

Men Juha kastar också på henne. Han skriker:

— Jävla fitta, jävla fitta, flytta på dig! Ni bara förstör alltsammans!

— En sån feg jävel som kastar sten! ropar Lennart. Desperat tar Juha ännu mer sten och kastar på Lennart.

Han kastar på dem allesammans. Jenny får en sten i ögat och sjunker ihop. Lennart börjar blöda från pannan.

— Jag hatar er! Jag hatar er! Jag hatar er! skriker Juha.

Han vet om att han är förlorad. En barn som kastar sten är förlorat.

Juha är en lindansare som kämpat för att hålla balansen, men som till slut, när benen blivit trötta och musklerna stumma, ändå slinter, mister balansen och faller.

För allting faller.

Förr eller senare faller allt.

Fallerallanla, faller allan, spela allah, spela apa, men ändå är ingen nånsin nöjd.

Så Juha kastar sten.

Han kastar och kastar och kastar.

— Ser ni mig nu då! ropar han. Ser ni mig nu då!

Starkare slår ängelns vingar. Den jagar Juha genom skogen bort mot deras hus. Den hinner nästan ikapp. Deras hus ligger längre och längre bort. Det är vinter och mörkt. Gatlyktornas sken är som ödsliga fyrar i natten. En efter en slocknar gatlyktorna.

Det lyser i deras hus, men huset kommer längre och längre bort hur han än springer.

Ängeln förföljer honom, han hör dess vingslag, ser dess klor och huggtänder, känner demonens heta andedräkt i nacken.

Han stannar upp, vänder sig om, tar upp snö och kastar, kastar, kastar.

Och han skriker som han gör på skolgården den smärtsamt vackra majdag när han kastar sten på alla som närmar sig tills alla ligger som blodiga lik på skolgården och är döda, döda, döda.

Medan han kastar, sjunger han som den pajas de gjort honom till:

— Döda döda, bara döda, döda på min födelsedag, sen när jag ser allt det röda komma fram då skrattar jag!

Himlen är blå och fåglarna sjunger. Det är maj och varmt, och högt ovanför dem blänker ett flygplan till i solskenet, och i flygplanet sitter lyckliga människor som är på väg bort.

87

läraren lyfter Juha i öronen och släpar in honom i lärarrummet. Juha tappar sin ena träsko, men det bryr sig slöjdläraren inte om. Hans grepp är hårt och bestämt.

Nere vid niggerplanen tar gymnastikfröken hand om dem som gjort sig illa. Lennart blöder från ett sår i pannan. Han vrider sig och stönar. Det står en ring av gloende barn runt honom.

Thomas har sprungit sin väg.

Jenny ligger tyst på marken. Hon håller handen för ögat. När gymnastikfröken ber henne ta bort handen lyder hon inte. Jenny vågar inte ta bort den. Hon är rädd att ögat ska trilla ut.

Slöjdläraren sätter Juha på en stol mitt i lärarrummet. Juhas fröken skakar av ilska medan hon går av och an framför honom.

Hon skriker att han inte kan ana hur hon skäms.

Juha tänker att hon liknar en häxa.

-- Och det säger jag bara, att förlorar stackars lilla Jenny synen nu är det ditt fel! Det kommer du att få leva med i hela ditt liv!

Slöjdläraren luggar honom.

— Hör du vad din fröken säger?

Juha hör inte vad hans fröken säger, för han är bara ett hål.

Hans fröken knycker på huvudet och drar koftan om sig.

— Såna är de! snyftar hon. Fullständigt känslokalla! Vet inte vad jag ska ta mig till, jag kan bara inte gå ute vareviga rast och passa på dem som en hök, jag orkar bara inte!

— Ser du nu vad du ställt till med? spottar slöjdläraren ur sig och luggar Juha på nytt.

Juha kniper ihop ögonen hårt för att inte börja gråta.

Fallandesjuka! tänker han. Åksjuka!

Innan han svimmar tänker han att han har tappat sin ena träsko, en nyköpt handmålad träsko med dalamönster som han tjatat om i veckor för att få.

Samma kväll går Juha med tunga steg efter Jennys far upp i trappen mot Jennys rum. Juha är hos Jenny för att få sin slutgiltiga dom. Åtminstone är det så det känns.

För ett par pennor i näsborrarna, för en enda stens skull.

Det är Bengt som tvingat iväg honom.

Juha vill skrika åt Jennys far att Jenny har sig själv att skylla, för hon ska alltid lägga sig i, och hon tror att han alltid har tid med henne när han faktiskt har en massa andra mycket viktigare kompisar.

Men Juha tiger. Jennys far skulle döda honom om han sa något sånt.

Juha sväljer ned skräcken som växer som stora geléklumpar i munnen. Glosögda stirrar de uppstoppade djuren ned på honom. Tsss! säger de, tsss! Där är han som gjorde Jenny blind.

Huset är som alltid nedsläckt. Stackars Jenny som måste bo där i dunklet med de döda djuren, sin stränge far och alltid sjuka mor. Det är inte konstigt att hon blivit dum i huvudet.

Fadern slår upp dörren till hennes rum och låter Juha gå före in. Jenny ligger nedbäddad med täcke upp till hakan, stel som en pinne. Med sitt friska öga stirrar hon på Juha på samma sätt som de uppstoppade djuren. Över det andra ögat sitter ett stort bandage.

Juha ryser. Domen faller. Allting faller.

— Tjena! ropar han så käckt han kan. Hur mår du? Jenny svarar inte.

— En centimeter närmare och ögat hade inte gått att rädda, säger Jennys far.

Jenny säger ingenting. Hon har oavvänt blicken fäst på Juha, skärskådar, genomskådar. Hon ser hela honom, och han kan inte undkomma. Det är bara Jenny som vet allt om hans feghet och otäcka svek, ett enda ord från henne och allt är slut.

Juha får tårar i ögonen. Snart kommer han att lipa. Jenny säger ingenting.

Jennys far lägger sin hand tungt på Juhas axel. Nu dödar han mig, tänker Juha. Handen kramar hans skuldra. Den är stor och stark som Guds straffande hand.

-- Ni måste vara mer försiktiga när ni spelar brännboll, lova mig det! säger fadern.

-- Brännboll? viskar Juha förvirrat.

— Ja, Jenny fick ju en tennisboll i ögat.

Nu är det Juhas tur att stirra stort och förvånat på Jenny. Han sätter sig på sängkanten. Hon ser oavlåtligt på honom, väntar på hans nästa drag.

-- Eh, jag tog med mig några Buster, mumlar Juha och får upp ett par serietidningar ur sin skolväska.

-- Det gör ont, viskar hon.

Juha nickar. De sitter tysta. Juha känner hur trött han är. Han skulle vilja lägga sig bredvid Jenny och somna.

När Jennys far lämnar dem gör Jenny tecken åt Juha att hämta ett kuvert som ligger på skrivbordet.

— Det är till dig, säger hon, till din samling.

Ur kuvertet faller en hög prydligt utklippta bioannonser.

89

Sedan var det du och jag och Jenny. Ni var de enda som kändes vid mig.

Liksom Askungens stackars systrar var vi de fula och otäcka. Liksom Askungens systrar skar vi av tår och hälar för att kunna pressa ned våra fötter i den där vidriga lilla glasskon.

Förgäves naturligtvis. Skon var aldrig menad för oss.

Den var menad för någon med nättare fötter än vad vi hade, och det visste de om.

De ville bara se oss skära.

Och Sävbyholm var aldrig vackrare än de dagar i vår barndom då vi lärde oss att vara rädda.

90

framför mig har jag skolfotokatalogen. Jag tittar ofta i den. Stirrar på dessa märkligt avlägsna barn, fångade i sina egna växande kroppar, utlämnade åt varandra. Jag ser vilka som blir slagna och vilka som slår.

Och allt var tyst och prunkande - det förbannade jävla paradiset på jorden.

Sävbyholmsskolan var ingen läroanstalt. Den var ett slakthus

91

Nästa dag när Juha kommer till skolan pratar man inte med honom. Inte över huvud taget.

Jenny är sjuk.

-- Ni vet ju alla varför, säger fröken.

När Juha går fram till pojkarna på rasten vänder de honom alla samtidigt ryggen. När han sätter sig med sin matbricka i skolbespisningen reser sig genast de andra upp och

ar.

Utan ett ord. Utan en blick. Som om Juha inte fanns.

Erik med flinet fnissar. Han sköter sig duktigt. Han får fjärdeplatsen nu.

Någon gång i framtiden kommer Juha att lära sig att det alltid kommer att finnas människor mäktiga att göra honom illa. Människor som i akt och mening avser att skada. Han kommer att bli förvånad över hur många gånger han kan såras - att han är så sårbar - hur mycket han än påstår att det inte spelar någon roll, att han låter det rinna av.

Nu är lärotid. Den som ger sig in i leken får leken tåla.

På väg hem från skolan väntar Lennart och Stefan på Juha.

Stefan håller honom medan Lennart slår.

Lennart slår Juha.

I magen slår han honom.

Detta är en läsövning.

En gång till. Och en gång till.

Juhas ögon rinner, näsan snorar, han kippar efter luft, försöker att trolla, men trolleriet är borta, och Juha lär sig att han är ingen.

Ingen alls.

Och vitsipporna blommar och påskliljorna, och den första fjärilen är en citronfjäril som lovar en varm och solig sommar.

92

Hans vänner är dessa: Jenny. Och Thomas.

"De tre flopparna Bruse" kallas de i klassen. Det har Erik med flinet hittat på. Han är klassens nya clown. Nu rycker alla att han är kul.

Erik säger: Äcklige Thomas med tyska mamman. Äckliga Jenny med fula hårspännet. Äcklige fjanten Juha som tror att han är rolig.

Juha kan inte mer. Alla hans historier och grimaser har tagit slut. Inget finns att strida om, inget finns att vinna. Juha är ett barn, inget annat.

Ett barn som apat sig för att bli älskat.

93

Man gör sig löjlig men kanske blir man älskad. Då är det värt det.

Blir man inte älskad står man där.

Och är löjlig.

94

Juha är livrädd för att kräkas.

Om man kräks när man sover kan man kvävas. Därför ligger Juha alltid i framstupa sidläge och sover.

I bakrutan på bilen har de en första hjälpen-kudde. Den innehåller plåster och gasbinda och skitig bomull och sånt som är bra att ha när alla är döda i bilolycka. I kudden finns också en broschyr som talar om hur man ska göra när man ger konstgjord andning.

Först ska man böja den skadades huvud bakåt, sedan ska man rensa luftvägarna från kräk och slem.

Det skulle Juha aldrig klara.

Ritva brukar hålla honom om pannan när han ska kräkas. Det är tur. Annars skulle hela han följa med ned i kräkbaljan.

En gång när Ritva var borta och Juha måste kräkas stod han på toaletten och ropade desperat på sin pappa, att hans pappa skulle komma och hålla honom, och Bengt satt i köket och låtsades att han inte hörde.

-- Du måste hjälpa mig! ropade Juha skräckslaget.

— Du klarar dig väl själv! ropade Bengt lika skräckslaget tillbaka.

Det är maj, och drygt fem veckor kvar till sommarlovet. Juha har blivit slagen av Lennart och Stefan varje rast i flera dagar. Hans mage är öm av alla slagen, hans armar fulla med blåmärken.

Den som ger sig in i leken får leken tåla.

Nu smyger Juha upp på toaletten på morgonen.

För att slippa gå till skolan stoppar han fingrarna i halsen och kräks.

Han har dödsångest när han gör det, och svetten väter hans panna, men han kräks tills det kommer galla och Ritva måste ringa och säga att han är sjuk.

Juha säger ingenting hemma om vad som händer i skolan, men han önskar att Ritva ändå kunde se att något var på tok. På eftermiddagen när de äter middag vill han att hon ska lägga huvudet på sned och handen på hans kind och säga: Voi voi, så synd det var om dig då!

Det gör hon inte, fast Juha vet att hon skulle kunna. Istället säger hon: Gud, en sån dag jag har haft, jag är fullständigt slut. Anna mun kaikki kestää!

Något år tidigare när han berättade för henne om kompisar som varit dumma svarade hon torrt: Säger du det. Men då tar vi allesammans gift. Ritva förstår sig inte riktigt på sånt där. Dessutom är hon med som suppleant i Hem- och Skolaföreningens styrelse, och då passar det sig inte att hennes egna ungar skulle ha svårigheter. Så Juha kräks, och löser därmed själv sina problem.

En sak har Juha svårt art begripa.

Varför drar inte tandläkaren ut alla ens tänder på en gång när man ändå bara får hål i dem. Då skulle man ju slippa hål, slippa borra och slippa ha ont.

På något sätt är det likadant med livet. Egentligen kunde man ju dö på en gång eftersom man ändå ska dö. Att leva är bara slöseri med tid.

Lika bra att få det överstökat, liksom.

Det finns mycket att tänka på.

Guds allsmäktighet till exempel.

Kan Gud skapa en sten som är så stor att han inte själv kan lyfta den?

Eller det här med Jesus. Varför måste han dö för att människorna skulle få förlåtelse, när det är från Gud förlåtelsen kommer? Han kunde väl bara ha förlåtit, så var det bra med det. Det är ju han som bestämmer.

Juha är tillbaka i skolan. Det är rast. För att inte bli slagen har han låst in sig på toaletten. Det gör han varje rast. Han har smugit med sig knäckebrödssmörgåsar hemifrån som han äter på frukostrasten.

Han står vid handfatet och stirrar på sig själv i spegeln medan han tuggar på det torra knäckebrödet. Käkarna mal och mal. Han sköljer ned brödet med kranvatten. Därefter petar han sig noggrant mellan tänderna och smackar.

Sedan återstår ändå fyrtio minuter av frukostrasten.

Juha önskar att tid gick att spola över som en låt på bandspelaren.

Man trycker på en knapp och så har det gått en timme.

Eller ett år.

Sudda ut allt det obehagliga.

Juha tänker att han står på en scen och är skådespelare. Publiken applåderar och stampar med fötterna i golvet. Juha ger kärlek, så att alla tycker om varandra. Publiken kastar upp rosor på scenen. Juha ler. Han erövrar hela världen med sitt leende.

För övrigt kan man bilda över fyrtio ord av ordet INSTRUKTION - däribland IN, UT, SON, RIS, RUTT, ROT, RIT, RUT, NOT, NIT, KRUS, KRUT, TRON, TUKT, SIKT, STRUT, TRUT, NOS, KO, RO, SO, STO, STOR, ONT, OS, OST, TIK, STINK och SNO.

Hade det funnits ett O till hade man kunnat skriva OSTRON.

Hade det funnits ett A hade man kunnat bilda massor av ord.

Juha funderar på att lägga till ett A eftersom ändå ingen är där och kan se att han fuskar.

Går någon förbi toaletten håller Juha andan. Ibland känner någon på handtaget. Juha är tyst som en mus. Det rycker i handtaget. Juha stirrar på det.

Ni kan inte komma in, tänker han, hit in kan ni inte nå.

96

Jag är ett ufo som har landat i den svenska förorten. En älg som råkat vilse.

Både glad och förvirrad över att vara här. För att inte tala om melankolisk. Finns här en telefonautomat* Har någon ett par enkronor? Jag måste ringa hem.

Hem.

Mamma? Mamma?

Mamma svarar inte. ödsligt tutar det i universum. Ingen hemma. Försök igen om hundra år.

Jag är så vuxen. Mina händer börjar bli gamla. Jag förstår ingenting. Ska vi hoppa hopprep? Ska vi spela nigger? Hälla, var är alla? Fritt fram!

Ska vi hoppa hopprep? Ska vi spela nigger? Ska vi låsa in oss på toaletten hela rasten för att inte bli slagna av våra kamrater.

Kompisar, vänner, polare.

Såna som slår. Om man inte låser in sig. Tills klockan ringer in.

Räddad av gonggongen. Varje rast en ny rond. Matchen slutar inte vid femton ronder. Inte ens vid Knock-out.

Vid Sudden death upphör matchen. Men bara då.

Vad vackert det var att vara barn! Vad långtråkigt det är på en toalett när man räknat kakelplattorna och stirrat färdigt på handfatets undersida och toalettpappershålla-ren.

Förlåt, vad är klockan? När kommer Jesus? När kommer rymdskeppet tillbaka? När kommer de som har kraft att förlåta?

97

Tusen gånger om kan jorden utplånas med atombomber. Juha och Jenny och Thomas och alla barn vet att det kommer en dag då robotarna flyger över himlen, som flyttfåglar som dröjt för att våren blev försenad. Men liksom våren kommer, kommer kriget. Någon idiot tryckte på knappen. Så måste det till slut bli.

På kartan ritar fröken cirklar från nedslagsplatsen. Om en atombomb faller över Sergels torg i Stockholm brinner allting upp i den innersta cirkeln. Inom nästa cirkel rasar all bebyggelse samman av tryckvågen, i cirkeln utanför blir alla blinda av ljusskenet. I cirkeln som Sävbyholm ligger i dör ingen omedelbart. Alla fönster går sönder. Några får lätta brännskador. Det är det mest påtagliga. Förutom förstås att elektriciteten bryts, så man kan inte längre värma sina hus, kylskåpen slutar att fungera och maten ruttnar, himlen förmörkas och solen kan inte tränga igenom molnen. En evig skymning i en evig vinter.

Några veckor senare börjar man kräkas. Sedan tappar man håret och naglarna. Långsamt fräts kroppen sönder inifrån. De flesta dör.

Så kommer det att bli i Sävbyholm.

De som överlever kommer att önska att de var döda. Deras barn kommer att födas vanställda. Själva kommer de att få cancer och till sist dö ändå.

Sådant är det hot barnen växer upp under. Långt borta ljussken och moln formade som svampar.

Definitiva och slutgiltiga.

I väntan på bomben stabiliseras den nya ordningen i klassen. Jenny övertalar Juha att våga sig ut från toaletten. Allt lugnar ned sig, Sävbyholm somnar om. Lennart och Stefan hittar viktigare tidsfördriv än att hämnas på Juha. Han intresserar dem inte mer. Någon fjärdeplats någonstans är det naturligtvis inte tal om längre, lika lite som det lönar sig för honom att försöka hänga sig på dem på väg till skolan eller att försöka få vara med i nigger.

Flickorna låter honom vara med och hoppa rep, men bara om han slår.

Så han slår. Precis som Thomas en gång gjorde.

I repets andra ände står Jenny. Hon och han gör numera allt tillsammans. Ibland har de med Thomas. Oftast inte. Han går för sig själv nere vid gräsmattan bortom fotbollsplanen.

In i hans ensamhet kan de inte nå.

Thomas har en näve grus i vardera handen. Han skande-rar: Hur många barn får jag när jag blir stor?

Sedan kastar han upp gruset i luften och vänder händerna. Gruset rinner genom hans fingrar. Inte ett gruskorn blir kvar.

Det finns ställen Juha drömmer om - Legoland, Kolmården, Kalle Anka-parken i Borås - underbara ställen som han aldrig kommer att få åka till.

Vackrast skimrar drömmen om Disneyworld. Stundom sörjer Juha att han aldrig fått besöka Disneyworld som man sörjer något man mist.

Han vet att i Disneyworld skulle allt vara bra, och han vet att han aldrig kommer dit. Disneyworld har han redan förlorat.

Hans mamma och pappa tar inte ens med honom på Holiday on Ice.

I timtal kan Juha sitta och titta på färgbilden av Askungens slott på baksidan av Kalle Anka-tidningen, där de har en tävling och förstapris just är en resa för två till Disneyworld.

Juryns beslut kan ej överklagas, eventuell skatt på vinster i tidningens tävlingar betalas av vinnaren och framför Askungens slott paraderar Toker och Pluto och Musse Pigg tillsammans med världens lyckligaste barn, och inom Juha rämnar marken och en avgrund av längtan uppstår.

Chitty Chirty Bång Bång bil.

99

Maj går och det blir juni. Barnen är samlade i gymnastiksalen. Idag är alla nyduschade och rena. Flickorna bär klänning, pojkarna kortärmad skjorta. Skolkören sjunger "Vi bygger oss en båt", tvåstämmigt. Den har de övat hela terminen. Musikmagistern har inte sovit på flera nätter av nervositet och har mörka ringar under ögonen.

Tillsynsläraren håller tal till Sommaren och delar ut stipendier.

Jenny får två böcker. En om Fröding och en om Livet.

Till sist sjunger alla "Den blomstertid nu kommer".

Om Guds godhets rikedom.

Sedan går varje klass till sitt klassrum.

För sista gången samlas klass 6E. Det är Juha, Lennart, Stefan, Erik, Simon, Fredrik, Markus, Gutte, Roger och Roy. Det är Jenny, Pia och Eva-Lena, Lena, Cilla, Charlotte, Kattis och Li, Anna G. och Anna O. och Anna F. och Sofi Boden.

I sex år har de vuxit upp tillsammans. Nu sitter de för sista gången i bänkarna, väntar på att fröken ska komma och dela ut betygen och själv få den fula glasvas som klassen samlat ihop till.

Till hösten börjar de i skola närmare stan. Då får de busskort och kan komma och fara som de vill.

Fria.

Nu öppnar sig världen för dem.

Aldrig mer ska Juha behöva oroa sig för fjärdeplatsen vid rätt bord i skolbespisningen. Matsalen ar igenbommad, personalen har semester.

I gymnastikens omklädningsrum står skåpen tömda och urstädade i väntan på nästa termin.

Vem bryr sig nu om vem som delade skåp med vem?

Tomma står duscharna, avstängt är vattnet. På rad hänger duschhättorna som gymnastikfröken brukade trycka ned på barnens huvuden när de skulle duscha.

Golv och väggar och tak är skurade och en frisk lukt av såpa har nästan trängt bort det gångna årets svett och ångest.

Skolgården är sopad. Grusplanen är krattad. Nigger-planen står tom. Den svenska flaggan vajar från flaggstångens topp. Här fanns blodfläckar, men dem har regnet tvättat bort.

En enda bänk längst bak står tom.

Thomas bänk.

-- Kom snart frökenjävel! fräser Pia otåligt. Alltså får jag inte femma i historia slår jag ihjäl henne.

Betyg har de bara fått en gång förut, i lågstadiets tredje klass, från och med nu ska de få betyg varje termin.

— Får jag inte femma i allting slår jag ihjäl rektorn, konträr Eva-Lena. Men det är väl Jenny som står för femmorna i den här klassen.

Jenny vänder sig om.

— Ja, somliga ska det ändå bli skönt att slippa! säger Pia elakt och ser Jenny rätt i ögonen.

— Var är Thomas förresten? säger Stefan.

— Kunde bry mig mindre, öh! svarar Pia.

Klassen tystnar när fröken kommer in i klassrummet med en bunt bruna kuvert i handen. Hon har hicka, ser tillkämpat vänligt på barnen.

-- Jaha. Så var det slut då, säger hon, försöker le, knyter näven för munnen för att dölja en sur uppstötning.

Egentligen skulle hon vilja skrika att det inte alls är slut, för om bara några månader börjar allt om från början igen, med nya otäcka barn, och aldrig någonsin kommer de som ska komma och placera henne rätt.

Men inte skriker hon inte, hon har halsbränna och yrsel och är övergiven av alla. Hon ler surt.

— Nästa år får ni åka buss för att komma till skolan, fortsätter hon och hickar, och det vill jag inskärpa att på högstadiet går det inte an att visa såna busfasoner som många av er gjort här. Jag ska inte nämna några namn en sådan här lite högtidlig dag, men jag måste ändå säga att såväl - hon hickar - Lennart som - hon hickar - Juha kommer att få se upp, så fick jag det sagt.

Hon hickar.

— Ursäkta, jag vet inte vad det är med mig idag. Hon dunkar med näven i bröstet.

— Det har i övrigt varit mycket trevligt att vara föreståndare i den här klassen och jag vill önska er alla lycka till -

Det knackar på dörren. Dörren öppnas och in kommer Thomas mamma. Fröken blir förvirrad. Hon hickar. Thomas mamma ser sammanbiten ut och vrider sina händer, svartklädd och urlakad av sömnlöshet.

— Har han skickat morsan att hämta betyget, viskar Lennart.

— Håll käften din jävla gris! väser Pia.

Thomas mamma nickar kort men vänligt åt barnen. Hon tar fröken i hand. Fröken hickar. Därefter vänder sig Thomas mamma mot klassen.

— Först av allt ska jag naturligtvis gratulera er till er examen, börjar hon mjukt och långsamt, och så vill jag be om ursäkt för att jag stör...

Hennes röst är tunn och mycket trött.

--...men jag tänkte ni ville veta...

Hon sluter ögonen, samlar kraft, tar ett djupt andetag och fortsätter:

- ...eftersom jag vet hur mycket ni alla betydde för Thomas och hur mycket Thomas tyckte om er... Jag vill inte fläcka er stora dag med någon skugga, men jag denkte att ni kanske skulle veta ändå... att Thomas... att Thomas...

Thomas mamma får inte fram de sista orden. Hon kämpar med gråten. Barnen har aldrig varit med om ett tystare ögonblick i sina liv än detta. Vart kan man fly för Guds fruktansvärda ansikte? De tittar ner i bänkarna. Hur kan man skyla sin nakenhet? Stefan harklar sig. Det är något i hans hals som han inte får upp. Jenny har svårt att få luft. Fröken hickar. Juha stirrar framför sig men ser ingenting. En skugga har fallit som en bila över rummet.

Så rätar Thomas mamma på nacken och ser dem alla i ögonen.

En enda gång.

Sedan går hon.

100

Thomas orkade inte vänta längre. Han ville inte längta mer. Nu ska han aldrig mer vara rädd.

Vad de andra ska minnas är att det på skolavslutningens kväll blåste upp till storm.

Alla de pimpinetta små utomhusparties som Sävbyholm ordnat för att fira sina duktiga pojkar och flickor fick flytta inomhus, och sävbyholmarna ömkade sig och tyckte att det närmast var en katastrof - med tanke på allt arbete och all möda som lagts ned på arrangemangen.

Det blåser upp till storm vid horisonten. Hoppas att det blåser upp till full orkan.

101

På en lekplats i Sävbyholm leker Juha, Jenny och Thomas.

Thomas gungar. Högre och högre gungar Thomas. Thomas är rädd, för farten är hög, men snart ska han hoppa. Den här gången har han lovat sig själv att våga. Juha och Jenny ropar till honom: - Hoppa Thomas! Hoppa Thomas, hoppa!

Medan barnen tysta och snälla räknar i sina böcker sitter fröken i katedern och fyller i ett personlighetstest.

Det ska visa vad hon borde bli.

Vad hon skulle ha blivit.

Om inte allting varit.

Fröken har talang. Hon har begåvning. Hon känner sig så outnyttjad.

Hennes ena öga är rött. Hon har gått på en dörr igen. Det är i alla fall vad hon påstår.

Barnen tror henne inte. Hon kan påstå vad hon vill - det skvallras om att hennes man misshandlar henne.

I frökens värld vimlar det av dörrar man går på, och varje gång får man ett rött öga.

Fröken summerar sina poäng i personlighetstestet och konstaterar att hon, precis som hon anat, är en konstnärsnatur.

Hon tittar på klockan och ser att det är dags att avsluta lektionen.

-- Jaha, säger hon och suckar, då lägger vi ned böckerna och har roliga timmen. Idag på roliga timmen hade jag tänkt börja läsa en bok om det inte är nån som har -

Juha räcker ivrigt upp handen.

-- Jag har förberett en historia, fröken!

— En väldigt spännande bok, fortsätter fröken utan att ta notis om Juha, en deckare, Tio små negerpojkar heter den och är skriven av -

-- Jag har en historia! avbryter Juha på nytt.

— Agatha Christie har skrivit boken, väser fröken alltmer pressat, allt rödare i ansiktet, den är hemskt spännande och alla dör...

-- Snälla snälla fröken, jag har förberett en -

-- OCH DET ÄR LÄKAREN SOM ÄR MÖRDAREN! HÖRDE NI DET, LÄKAREN! OCH NU BERÄTTAR JUHA SIN HISTORIA OCH JAG GÅR TILL KARTRUMMET OCH SUPER ARSLET AV MIG!

Med en värdig gest rättar fröken till sin frisyr och lämnar klassrummet. Juha ställer sig upp för att börja. Han är nervös.

— Jag... jag ska berätta en -

- Finnjävel! väser Lennart.

Klassen jublar. Juha skrattar. Falskt skrattar han, men han skrattar.

— Hahaha! Precis! Jag ska berätta en historia om en finn-jävel. En jävla finne!

Han skrattar på nytt, härmar sin mammas finska brytning.

— Pekka var på sjätte våningen i ett niovåningshus och det börja brinna, och när elden hade nått dit ropa vi: "Hoppa Pekka, hoppa Pekka, ingen fara, vi har brandseglet ute!" Men Pekka våga int hoppa så Pekka sprang upp på sjunde våningen, och när elden hade nått dit ropa vi: "Hoppa Pekka, hoppa Pekka, ingen fara, vi har brandseglet ute!" Men Pekka våga int hoppa så Pekka sprang upp på åttonde våningen, och när elden hade nått dit ropa vi: "Hoppa Pekka, hoppa Pekka, ingen fara, vi har brandseglet ute! Hoppa Pekka!..."

Den tionde juni när Juha är femton år ska han stiga på tåget vid Sävbyholms station och lämna Sävbyholm för att aldrig återvända. Med sig har han endast en ryggsäck med tandborste, ombyte för ett par dagar, en radioapparat och boken Best Jokes for Every Occasion.

Thomas gungar. Juha och Jenny sjunger: "Flyg din väg Fågel Blå, flyg me'ns vingarna bär, flyg din väg, flyg din väg, du får inte stanna här!"

Thomas gungar högre och högre. Han gör sig beredd att hoppa, samlar mod, tar sats, tar sats...

-- ...men Pekka våga int hoppa så Pekka sprang upp till nionde våningen, och när elden hade nått dit ropa vi: "Hoppa Pekka, hoppa Pekka, ingen fara, vi har brandseglet ute! Hoppa Pekka" — och Pekka hoppa...

...och hoppar!

- ...och fan va vi garva, för int hade vi nåt brandsegel ute!

Juha är färdig. Det är knäpptyst i klassrummet. Isande tyst. Juha ser på sina klasskamrater och vet att han har förlorat.

Och då börjar Thomas plötsligt att skratta.

Han kan inte låta bli. Han kan inte sluta.

Ett vansinnigt gällt, hysteriskt, förvridet skratt.

Som en hästs skri när den förs till slakt.

102

Ängeln vandrar genom Sävbyholm. Inte en människa syns. Som om alla är döda.

Alla ljud är borta. Som svalda. Vinden tar tag i ängelns vita klädnad. Hans vingar vilar mot hans rygg.

Han är på väg bort. Bort från Sävbyholm. Han vandrar över det öppna fältet mellan den gamla och den nya motorvägen. I det höga gräset.

Jag springer för att komma ikapp, närmar mig och hinner ifatt. Ängeln vänder sitt huvud mot mig, för att ge mig frid. För första gången ser jag hans ansikte.

Ängeln har inget ansikte.

Inga ögon, ingen näsa, inga läppar. Bara ett slätt ingenting.

Som oformad lera.

I leran ett hål som är varelsens mun. Munnen öppnas och den skrattar.

Det är ditt skratt som kommer ur ängelns mun, Thomas, ditt gälla hysteriska skratt som du aldrig kunde kontrollera.

Kommer du ihåg vikarien vi hade som berättade att hon lärt sin dotter att skratta istället för att gråta när något tråkigt hände, och först när deras hund blev överkörd av tåget och hon fann sin dotter skrattande på perrongen, förstod hon att det var fel.

Det är ditt skratt och publikens skratt. De går över i varandra. Jag kan inte säga vilket som är vilket.

Framme pä scenen står jag, ensam i spotlighten. Föreställningen är slut. Min tröja är blöt av svett. Håret klibbar mot huvudet. Jag har givit allt.

Jag säger: Jag är Juha Lindström, och jag vill att ni älskar mig!

Och ni skrattar.

Jag säger: Håll om mig och viska att jag duger!

Och ni skrattar.

Sävbyholm ligger kvar där det ligger, en dryg mil utanför stan.

Oförändrat, opåverkat, lika slutet som förut. Det har för länge sedan suddat ut varje minne av oss.

Sävbyholm andas inte, rör sig inte, det vilar efter maten.

Det är som om Sävbyholm väntar men inte på något särskilt, det bara väntar. Det bidar sin tid, men inte för att använda den till något - det äter tiden för att bli fetare, äldre, än mer välmående — inget annat använder det tiden till.

Sävbyholm är dast och prunkande, i allt sig själv nog.

Där lider ingen någon nöd.

Inne i husen ligger människor på mage med kudde för munnen och skriker.

Det hörs inte ut, så ingen skulle erkänna att det är så.

Men det är så.

De skriker.

Sävbyholm är en ondskefull drake som tagit sävbyholms-borna till gisslan och slavar. Sävbyholmsborna tvingas vattna gräsmattor, kratta grusgångar och bränna löv och på alla sätt hålla den fåfänga draken ren och prydlig, och inte för någon kan de klaga sin nöd.

Sådant är Sävbyholm och det ligger där det ligger. Om jag gick ner till tunnelbanestationen, for till Tekniska högskolan och där bytte till Roslagsbanan vid Östra station så skulle jag vara därute på en halvtimme.

Tillbaka.

Men jag far aldrig ditut, fastän det ligger så nära. För Sävbyholm är paradiset. Dit får jag aldrig mer komma. Sävbyholm förlåter aldrig sina förrädare.

Och fruktträden böjer makligt sina grenar ut över staketen, gräset växer sig tjockt och frodigt, fåglarna sjunger i buskarna, och rododendron blommar inte nu, först när husägaren åkt på semester, men då blommar den i veckor, min kära.

Förlåt mig.

Din vän Juha

103

Om man far genom Sävbyholm och tar till höger och vänster vid rätta ställen och åker uppför backar och nedför backar kommer man så småningom fram till Juhas och Jennys väg, där Juhas hus och Jennys hus ligger så nära varandra att barnen kan stå i vardagsrumsfönstren och vinka till varandra.

Har man tur kommer man just i det ögonblick gatlyktorna med ett plötsligt knäpp slår på och sedan sakta värmer upp sig med ett brummande rosa ljus - och i det ögonblicket skälver Sävbyholm stilla och längs dess ryggrad går en rysning av välbehag.

Ute är ljummen vindstilla majkväll. Det är ganska sent. Dagen faller sakta, planar ut i längtansblått, och natt ska det nästan inte bli.

Juha och Jenny leker tillsammans med Thomas och Juhas syster Marianne. De skrattar och stojar.

Vad är det leken heter? Den som har den studsar en tennisboll i marken, fångar den och ropar stopp. Då måste de andra sluta springa. Sedan ska Den som har den välja ut någon av de andra, komma närmre genom att lägga ett gruskorn på foten och lobba iväg så långt som möjligt, ta tre steg framåt, spotta och ställa sig där loskan hamnar - och slutligen försöka kasta bollen genom Den utvaldes utsträckta armar.

Halli Hälla.

Sa heter leken, och man kan leka den hur länge som helst.

Åtminstone ända tills Ritva öppnar fönstret och ropar till dem att det är dags att lägga sig.

Inte ännu. Ännu får det inte vara slut.

— Marianne i alla fall! ropar Ritva och hennes röst ekar över Sävbyholm: Omedelbart!

-- Jag kanske också måste sticka hem nu, säger Thomas.

— Inte ännu! ber Jenny. Ännu lite till.

— Bara en liten stund! ber Juha.

— Morsan blir tokig om jag inte kommer snart, säger Thomas, ni vet hur hon är.

Jenny och Juha nickar och suckar. Visst vet de hur mammor är.

Jennys far öppnar dörren, deras hund smiter ut. — Jenny! ropar han, kom in nu! Buster! Buster! Hunden har fått korn på något och skäller.

— Kom nu Buster! För helvete Buster!

Jennys far ger upp, tar ett bloss på sin pipa, muttrar Hundjävel! och återvänder in.

— Men vi ses i morgon, säger Thomas.

— Och i övermorgon, säger Juha.

-- Och i övermorgons morgon, säger Jenny.

— Och alla andra dagar! säger Thomas.

De skiljs åt. Juha studsar bollen medan han går mot huset. Marianne har sprungit i förväg in. Bortom skogen håller solen trots allt på att gå ned. Den är varm och orange. Himlen blek som silver.

Hårt studsar Juha bollen i marken och ropar: Halli Hälla, låt bollen gå, högt upp i det blå!

Bollen far i en hög båge genom luften, och Juha sträcker lycklig upp sina händer för att fånga sin barndoms vackraste och eviga lyra.

104

Allt ska vi glömma och allt ska vi förlora.

Och någon annan dag, men inte nu, ska jag visa dig den hemliga grottan, den porlande bäcken jag aldrig fann som barn.

Сканировал Илья Франк www.franklang.ru

Проверила Екатерина Хохлова

37

Мультиязыковой проект Ильи Франка www.franklang.ru

---