1

Ärkekansler Caranar hade alltid älskat politik, men nu var han uttråkad. Smärtsamt uttråkad. Han satt nedsjunken i sin fåtölj nära balkongen och såg ut över staden. Den nedgående solen målade hustakens tegel eldröda och havet av blodfärgade tak sträckte sig nästan ända bort till bergen. När det brinnande klotet försvann helt bakom bergstopparna började fönstren lysa upp ett efter ett, och de små fladdrande ljusen framför honom påminde om en stjärnhimmel.

En djup suck ekade ut i rummet och han blundade för ett ögonblick. Det politiska spelet var hans talang. Det var därför han sökte sig till senaten direkt efter Akademin. Högsta rådet var målet och den dagen hans namn ropades upp, och studsade mellan stenväggarna i det vita tornets samlingssal, hade lyckan varit total. Folket runt omkring honom hade suddats ut och vägen upp till rådets bord kändes milslång. Ärkekansler hade han knappt vågat drömma om i den stunden, men nu satt han här, med mest, makt i hela imperiet, förutom kejsaren förstås. Trots drömmarnas infriande at tomheten på honom. Vad gör man när man har nått toppen? Vart går man härnäst?

”Ert te, herrn.”

Ärkekanslern rycket till. Han hade inte ens hört sin betjänt komma in.

”Tack, Aidan”, sade han utan att vända sig om. ”Ställ det vid brasan.”

”Är allt väl, herrn? Ni verkar bekymrad.”

”Trött, sade ärkekanslern och reste sig.” ”Känns som blir ni på bättre humör efter banketten.”

Banketten! Caranar rös. Varför i all världen kejsaren envisades med att fira hans 200 år som ärkekansler kunde han inte förstå. Banketten skulle bara innebära ännu fler förnäma damer som försökte tvinga på honom sina döttrar. Den senaste tiden hade han lyckats hålla sig undan och tackat nej till alla middagsinbjudningar, vilket resulterade i rykten om att han var ointresserad av kvinnor överhuvudtaget, eller ägnade sig åt allsköns perversiteter på kvällarna. Det gjorde honom inget.

Men firandet skulle tvinga honom från sitt trygga torn ner i festsalen och hoppet om att få imperiets näst mäktigaste man som make till sin dotter brann ännu i många av damernas hjärtan. Bara tanken på att stå i pinsam tystnad med en korkad ung jungfru fick honom att må illa och med ett högt stön sjönk han ner i soffan framför den öppna spisen. Aidan lyfte på ögonbrynen och gav honom tekoppen.

”Ni vet att kejsaren förväntar sig att ni är där”, sade betjänten.

”Alltför väl, Aidan.”

2

På lätta fötter förflyttade sig Car genom natten. Skuggorna, som lurade mellan husen, gav henne ett perfekt tillfälle att öva sina färdigheter och hon smög ljudlöst från gata till gata. Mörka figurer skymtade till ibland. Några raglade förbi som om inget fanns, medan andra stannade upp, tittade in bland skuggorna för att sedan knall vidare. Som lillasyster till skråets ledare kunde Cari välja bland de bästa kontrakten, och det var något med att bli beordrad att utföra ett jobb som irriterade henne. Pappersbiten som brodern hade skickat henne befallde att hon skulle stjäla en diamantring från en av senatorerna.

Med ett lågt mutter svängde hon in genom grinden till senatorns trädgård och letade sig fram till husväggen. Hon kisade upp längs den skrovliga stenväggen och räknade ut ett sätt att ta sig upp till balkongen på tredje våningen. Med ett litet skutt var hon uppe på väggen och fingrarna sökte efter varje liten greppbar spricka. På ett par minuter kunde hon svinga sig över balkongräcket för att sedan dyrka upp dörrarna och ta sig in.

Husets mörker tog emot henne och hon slogs av tystnaden. Vakterna vid dörren måste sova, annars skulle deras låga prat ha letat sig upp till hennes öron vid det här laget. Hon smög längs korridoren mot senatorns sovrum och stannade med jämna mellanrum för att vara helt säker på att vakterna var tysta. En obehagskänsla tog plats i magen och hon skakade lite på huvudet för att försäkra sig om att inte öronen hade slagit lock.

Sovrummet var ännu svartare än det övriga huset, men en strimma månljus tog sig in genom en spricka mellan fönsterluckorna. Ljuset räckte gott och väl för att Cari skulle hitta smyckeskrinet bredvid sängen, och hon plockade fram dyrkarna ur fickan. Klicket, som låset gav ifrån sig när det öppnades, tycktes få hela rummet att darra, men snart lade sig den pressande tystnaden över henne igen. Hon öppnade skrinet och plockade ur ringen. Månstrimman reflekterades i stenen och hon log.

Ett ljud. Hon spratt till och vände sig om. Någon kom upp för trapporna. Senatorn? Nej, han låg i sin säng precis bredvid hennes axel. Tystnaden! Hon for upp och stirrade på senatorn. Ett djupt sår avslöjade sig på hans hals och blodfläcken under honom var kolsvart. Inga andetag. Varför hade hon inte lyssnat efter andetagen? Cari, din idiot!

Ut! Hon snurrade runt och skyndade sedan mot fönstret. Gångjärnen knirrade när hon lossade haken, men ljuden försvann fort och spelade inte längre någon roll. Fotstegen var vid dörren. Dämpade röster letade sig genom träet. Nästa hake öppnade fönsterluckorna. Det var högt. Ett hopp kunde lätt bryta benen på henne. Bakom ryggen öppnades dörren och fackelskenet fladdrade över väggarna.

”Där! Få fast ’en”

Innan hon han få upp foten på fönsterbrädet grep två av vakterna tag i hennes armar och drog omkull henne. Hon kämpade sig upp bara för att få en hård smäll över kinden och nya blåmärken på armarna. När vakterna lugnat sig, stirrade hon rakt in i kapten Lex mörkblå ögon och hånfulla flin. Han lutade sig fram tills näsan var ett par centimeter från hennes kind och tobaksstanken från munnen pressade sig upp i hennes näsborrar.

”Jaså, här har vi vår mördare”, sade han och skrattade till.

Mördare? De kunde väl inte tro… Hon kastade en blick mot sängen. Blodet blänkte mörkrött i ljuset från facklorna. Lex drog näsan utefter hennes kind och gav ifrån sig ett mmm-ande ljud.

”Tänk att vår förövare skulle dofta så gott”, viskade han och sneglade på vakterna. De log och slängde ytterligare blickar på varandra. Cari ville spotta kaptenen i ansiktet, men käken värkte och hon bet ihop hårt för att den skulle sluta bulta.

”Lyckligtvis fick vi in ett tips”, fortsatte Lex. ”Annars skulle du ha kommit undan med det.” Han vände sig till den närmaste vakten och nickade mot dörren. Med ett ryck släpade de med sig Cari genom huset och hon trodde att armarna skulle lossna vid axeln.

3

Drömmen försvann så snabbt att ärkekansler Caranar inte fick tid att fundera över bilderna som hade snurrat runt i huvudet. Faktum var att han knappt hann få upp ögonen innan Aidans händer skakade hans axlar igen.

”Senator Kalda har blivit mördat”, sade betjänten. ”Halsen avskuren, och mördaren greps på plats.”

Caranar satte sig upp i sängen och drog handen över ansiktet. Han plockade hårbandet från sängbordet och knöt upp hälften av sitt ljusa hår i nacken för att få bort det från ansiktet.

”Vilket uppvaknande.”

”Kejsaren vill att rättegången sker så snart som möjligt”, sade Aidan medan han hällde upp teet i koppen. ”Och han vill att ni ska döma, herrn.”

Ärkekansler tittade upp på honom. Döma? Verkade ju vara ett lätt fall. Mördaren tagen på bar gärning och allt. Det kunde väl en rådman ta hand om. Visserligen var en senator offret, men politikermord var knappast ovanliga. Han lade handen på magen och drog längs ärret med fingret, sedan klev han ur sängen och plockade fram den fotsida ämbetsdräkten ur klädskåpet. Lika bra att få det hela ur världen. Med en smörgås i handen, gick han ner till arbetsrummet.

”Bäst jag tar mig en titt på brottsplatsen då”, sade han till Aidan, som följde efter honom med frukostbrickan i händerna. ”Kalla hit ett par vakter. Vem av kaptenerna var närvarande vid gripandet?”

”Kapten Lex, herrn”, sade Aidan. Porslinet på brickan klirrade när han ställde ner den på skrivbordet.

Lex? Var hade han hört det namnet förut? Caranar lutade sig tillbaka i soffan och tog en tugga av smörgåsen. Tjuvarnas skrå. Kapten Lex hade jagat ledaren i åratal, trots flera befallningar från kejsaren att ägna tid åt existerande brottslingar. Han smålog och skakade på huvudet. Vilken dåre! Jaga skuggor. Nåja, nu tycktes han äntligen ha fått fast någon att bringa till rätten.

En stor folksamling hade redan hopat sig utanför senator Kaldas hus. Gatorna var trånga allaredan och de två vakterna var tvungna att använda både armbågar och skapa röster för att få ärkekanslern fram till dörren. Väl inne möttes han av kapten Lex som stod med händerna i sidorna och gungade på hälarna. Läpparna smalnade av i ett självsäkert leende.

”Professionellt”, sade kaptenen och nickade åt de döda vakterna vid dörren. ”Jag fick in ett tips och skyndade mig hit. Tur att vi fick fast henne.”

Caranar backade några steg för att slippa den fräna tobakslukten från kaptenen och inspekterade istället de döda vakterna. Deras halsar var avskurna. Enfaldiga människor! Tänk att de inte kunde höja sig över att döda varandra, eller andra för den delen. Revolternas tid var visserligen över, men brottsligheten var fortfarande betydligt högre än han och kejsaren önskade.

”Senatorns sovrum är andra dörren till höger – tredje våningen, ers nåd”, sade Lex och pekade mot trappan.

Handen gled över räckets lena trä då Caranar gick upp för trappan med Lex och vakter i släptåg. En korridor klädd med ekpanelsskivor sträckte ut sig framför honom och blicken föll på balkongdörrarna längst bort. Den ena stod på glänt. Vinden fick den att gunga till, men inte tillräckligt mycket för att den skulle stängas helt.

Lex trängde sig förbi honom och sköt upp sovrumsdörren. Han sträckte ut armen och knyckte till med nacken. ”Ärkekansler?”

Kaldas kropp låg fortfarande i sängen och Caranars mage vill vända sig ut och i vid åsynen. Rakt över halsen gapade att mörkrött snitt, så djupt att han nästan kunde ana sig till nackkotorna.

”Människosläktet”, muttrade han för sig själv. ”Ingenting annat än barbarer.”

När han gick närmare, trampade han på något och böjde sig ned. En ring. Smyckeskrinet bredvid sängen stod öppet. Han lade tillbaka ringen och stängde locket. Innan han stegade ut ur rummet, kastade han en sista blick på senatorn och fnös.

I rådssalen var rättegången på väg att börja och balkongerna som löpte längs väggarna var överfulla med folk. Myllret skickade en rysning nedför Caranars rygg och han försökte koncentrera sig på dokumentrullarna som låg framför honom på bordet. Men mumlet surrade runt i lokalen och han kände sig tvingad att titta upp. Kapten Lex såg ovanligt nöjd ut där han jäsande satt med armarna korsade över bröstet och vägde på stolen. Åklagaren plockade med sina papper och sneglade bort mot Lex, men patenen gav honom bara en nick och log brett. Med en djup suck grep Caranar tag i klubban och slog den hårt i bordet.

”Tystnad”, sade han och spände ögonen i vakterna vid dörren. ”Ta in den åklagade.”

Hon såg inte ut som en mördare. Man föreställer sig alltid mördare som stora, fula och blodtörstiga monster, men flickan var liten. Hennes mörka hår hängde i stripor och kläderna var fläckade av blod och smuts. Ovanför ögonbrynet löpte ett jack. Blodet hade runnit ner i ansiktet och torkat i klumpar. Hon bar samma bruna skjorta och byxor som alla fångar bar och de var på tok för stora. Runt handlederna satt bojor med kedjor som löpte till ner bojorna runt fötterna. Fyra vakter omringade henne och fick henne nästan att se ut som ett barn. Men med huvudet hållet högt och med blicken fäst på ärkekansler Caranar klev hon in i mitten av salen. Kedjorna rasslade och skrapade över stenplattorna, och en av vakterna böjde sig ner för att fästa fotkedjorna vid järnringarna i golvet med hjälp av hänglås. Caranar väntande tills han var klar och harklade sig sedan.

”Cari Nevida ställs till svars för mordet på senator Kalda”, sade han. ”Hur ställer ni er till anklagelserna, fröken Nevida?”

Hennes fixerade blick gjorde honom obekväm och han skruvade sig i stolen. Varför kunde hon inte titta någon annanstans? Vid den tanken släppte hon taget om honom och vände sig mot kapten Lex. Hennes ögon brann till och käkarna hårdnade.

”Icke skyldig”, väste hon utan att ta ögonen från kaptenen.

Med hakan lutad i handen hade Caranar lyssnat till vittnesmålen från vakterna och kaptenen. Timmar hade passerat. Efter en kort paus för lunch hade kapten Lex fortsatt att babbla på om sin heroiska insats vid gripandet. Hans rödlätta ansikte blev ännu rödare och han viftade med armarna när han beskrev hur hon hade gjort motstånd. ”Ingen som är oskyldig gör sådant motstånd”, hävdade han. Vakten bakom kaptenen nickade instämmande och åklagaren log medan han bläddrade bland sina papper. Caranar kvävde en gäspning. Alla klart överdrivna historier om den livsfarliga mörderskan gjorde honom åter igen uttråkad och han önskade att allt var över, men så blev det flickans tur. Med skramlande kedjor steg hon började tala. Hennes klara stämma studsade runt i salen innan den landade hos honom och sakta lyfte han huvudet ur handen.

”Jag är en simpel tjuv, det erkänner jag”, sade hon. ”Jag var i huset för att stjäla och ingenting annat. Senator Kalda var redan död när jag klev in i sovrummet och…” Hon tittade ännu en gång rakt in i hans ögon. ”…jag tycker ers nåd ska fråga kaptenen var mordvapnet är.”

Caranar nickade åt kapten Lex som genast bleknade, for upp från stolen och harklade sig.

”Hon… hon kastade väl ut det genom fönstret”, stammade han.

”Så ni hittade det utanför i trädgården?”

”Någon tiggare fick väl tag i det. Ni vet hur det är, ers nåd. Som skator, de där…”

”Kapten Lex. Eta vakter hade omringat huset och ni säger att mordvapnet inte har hittats?”

Kaptenen stod stum och åter igen illröd i ansiktet, så ärkekanslern vände sig till flickan igen.

”Fröken Nevida, hur kom ni in i huset?”

”Genom balkongdörrarna. Jag… klättrade på några lådor.” Pratet kom fort och ögonen glödde mer än förut. ”Ers nåd, den här rättegången är löjlig. Ni har inte ens frågat kapten Lex vem som tipsade honom. Hur kunde den personen veta att senatorn var död? Jag skulle fråga tipsaren först av allt. Den är inte ens kallad som vittne. Dessutom hade jag inget vapen på mig eller något blod på kläderna när jag greps. Allt blod ni ser nu, kan ni tacka kaptenen för – han slog halvt ihjäl mig i cellen.” En svart blick kastades mot patenen ingen och han ramlade nästan av stolen när den träffade. Hon steg av podiet och rasslade fram till Caranar. Nedanför den upphöjda delen av rummet där rådsbordet stod, såg hon ännu mindre ut än förut. ”Ers nåd, jag har hört att ni är god och rättvis. Ni har chans att bevisa det idag. Se på mig. Se mig i ögonen och säg att jag är skyldig.”

Ett sus gick genom salen och folket började röra sig i bänkarna. Vakterna klev fram mot Cari, men Caranar lyfte handen och de stannade tvärt. Han lutade sig tillbaka i stolen och knäppte händerna. Blicken föll på Lex medan han kramade sina fingrar. Kaptenens förut självgoda leende var förbytt till en sammanbiten ilsken min och han såg ut att vilken sekund som helst hoppa upp från stolen för att slå ihjäl henne. Flickan hade rätt. Det här var löjligt. Han vände huvudet mot Cari. Hon var enveten och djärv – och säkerligen en tjuv, men knappast en mörderska.

”Kapten Lex”, sade han och log. ”Jag förväntar mig att fångarna behandlas väl och jag misstänker att ni inte vill att det här ska rapporteras till kejsaren.” Blodet försvann snabbt från kaptenens ansikte och axlarna sjönk ihop. ”Och angående det här fallet är jag böjd att hålla med den anklagade. Åklagaren har inte lyckats bevisa att fröken Nevida är ansvarig för senatorns död. Fallet avskrivs.”

”Du är galen!” skrek Lex och for upp från stolen. ”Du kan inte bara låta henne gå. Hon…”

”KAPTEN LEX”, röt Caranar och reste sig upp. ”Ett enda ord till från er och jag kommer personligen ett kasta ner er i den djupaste fängelsehålan!”

Lex öppnade munnen ett par gånger för att säga något, men sedan satte han sig ner med en duns och korsade armarna över bröstet. Leendet som spred sig över fröken Nevidas läppar smittade även ärkekanslern och han nickade åt henne.

”Ni är fri, fröken. Om ni följer med vakterna ser de till at ni får er tillhörigheter tillbaka.”

4

Handlederna värkte som om någon har huggit av dem och huvudet dundrade, men Cari följde ändå rakryggad vakterna ner mot fängelset igen. Deras ringbrynjor rasslade framför och bakom henne då de gick genom den ljusa hallen med enorma bågformade fönster utanför rådssalen och vidare genom de grå korridorerna med smala fönster, som troligen någon gång hade varit skottgluggar och släppte in både drag och det lilla solljus som var kvar av dagen. En järndörr gnisslade upp framför henne och efter vad som kändes som en evighet under jord, kom de fram till de fönsterlösa gångarna och rummen nere i fängelsedelen av ämbetsområdet.

Inte en blick lät hon vakterna få medan de låste upp hennes bojor och inte en min rörde hon när fängelsevakten plockade fram hennes tillhörigheter ur en träkista. De som hade följt henne ner försvann ut och fängelsevakten blängde på henne medan han lade ner hennes kläder på bordskivan. Svart skjorta, svarta byxor och lika svarta läderstövlar. Bältet fanns där också, och skinnpåsen. Hon samlade åt sig sakerna, men ilskan bubblade upp när hon märkte att penningpungen saknades.

”Var är pengarna?” fräste hon och tog ett par steg mot vakten.

Han satte händerna i bordet och lutade sig fram.

”Ni hade inga pengar, fröken.” Ett brett flin blottade de saknade framtänderna.

Vreden brann upp och då hon lade märke till att hon stampade på stället, tvingade hon fötterna att vara still, sedan lutade hon sig fram och grep tag i vaktens burriga skägg.

”Pengarna!” sade hon och drog till. Vakten kved, men fick tag i hennes hår och ryckte henne åt sidan.

”Vad i självaste pågår här?” gormade en röst bakom henne och greppet om håret lossade. Hon gnuggade sin hårbotten medan vakten backade upp mot väggen.

”Är… ärkekansler Caranar”, stammade han och svalde hårt.

I dörröppningen tornade ärkekanslerns vita gestalt upp sig. Den fotsida dräkten hade samlat på sig gångarnas smuts, men trots det grå var hans uppenbarelse oklanderlig. Den snidade huvudbonaden av silver som han hade burit under rättegången, prydde inte längre hans huvud och halssmycket med brickor av guld och rubiner, som Cari nästan hade dreglat över, hade han inte heller längre på sig. Rummet tryckte skälva när han klev in och vakten pressade handflatorna mot väggen bakom sig.

”Han stal mina pengar, ers nåd”, sade Cari och kämpade mot impulsen att buga sig. En snabb blick på vaktens håriga ansikte väckte ilskan igen och hon slog ut med armen mot kräket. ”Vad för sorts drägg anställer ni egentligen?”

”Hon ljuger”, skrek vakten, men en ass blick från kanslern tvingade honom tillbaka mot väggen. Ärkekanslern pekade mot kistan på golvet vid vaktens fötter och inom ett par sekunder klirrade penningpungen då den lyftes upp. Med ett ryck slet ärkekanslern den ur händerna på honom.

”Förvänta er åtgärder”, sade Caranar till vakten då han gav Cari pengarna. Hon tackade och plockade ihop sina kläder, som hade fallit till golvet.

”Jag följer er ut fröken.” Ärkekanslern tog henne under armen, men hon lossade den och gick före honom uppför trapporna. Förväntade han sig ett tack, eller? Det var knappast någon tjänst att följa lagen. Caranars långa steg slog bakom henne och den tunga brokaden, som hans dräkt var sydd av, släpade över golvets stenar. Medan hon kramade kläderna i famnen, stack hans blick i nacken och hon skyndade på sina steg. Fotsulorna brände av det hårda underlaget och hon försökte tvinga sig själv att inte skaka. Blicken fäste hon långt bort i korridoren och hon pressade samman läpparna hårt. De gick uppför flera trappor och förbi många dörrar innan ärkekanslern stannade utanför en av dem. Cari fortsatte mot trappan som skymtade i slutet av korridoren, men saktade ner sina steg.

”Köket”, sade han bakom henne. ”Ni kanske vill tvätta er och byta om. Jag kan även be tjänarna plocka fram lite mat.”

Mat. Bara ordet fick magen att värka och bulta. Fötterna slutade att fungera och hon blev stående med blicken på klädbytet. Under naglarna låg en tjock rand av torkat blod. Hunden var täckt av smuts från fängelsehålan och hon vågade inte ens tänka på vad smutsen bestod av. Men hon ville bara hem.

”Jag behöver inte er välgörenhet”, fnyste hon med blicken över axeln.

”Kanske inte”, sade han med ett leende, sedan öppnade han dörren och klev in.

Huvudvärken gjorde sig påmind igen och längtan efter att få badda ansiktet med kallt vatten blandade sig med rummet från magen. Cari tog några steg längs korridoren, men när doften av mat nådde hennes näsa, vände hon tvärt och gick in i köket. Rummet öppnade upp sig. Takhöjden var lägre än i korridoren, men det avlånga rummet sträckte sig ut och tycktes inte ha något slut.

Överallt brann eldar med puttrande grytor hängande i kedjor, och mitten av rummet pryddes av ett enormt långbord. Tjänare skyndade hit och dit med karotter och fat, och när de fick syn på ärkekanslern snabbade de på sina steg ytterligare. En av dem, en äldre man med välansat skägg och guldbroderad tunika, stannade till framför kanslern och bugade sig.

”Herrn”, sade han. ”Vad kan jag stå till tjänst med?”

Ärkekansler Caranar såg sig omkring, sedan klev han bort mot en dörr i hörnet. Förutom eldarna lyste lyktor upp det skumma köket och han grep en av dem på sin väg. Hans händer doldes nästan helt av de vida ärmarna på dräkten, så han vek upp den ena för att inte bränna tyget. Efter en kort titt in bakom dörren, vinkade han åt Cari.

”Här kan du byta om”, sade han och släppte förbi henne. ”Det finns en tvättskål också. Jag ber Aidan sätta fram lite mat åt dig.”

Det iskalla vattnet sköljde för ett ögonblick bort smärtan i huvudet, men så fort de sista dropparna fallit tillbaka i skålen dunkade det på nytt. Hon gnuggade bort de värsta blodklumparna ur håret och tvättade hastigt resten av kroppen innan hon drog på sig sina egna kläder. När hon trädde armarna i sin svarta skjorta, slappnade kroppen av och hon trängde ner händerna i de snäva byxfickorna för att försäkra sig om att alla dyrkar var kvar. En saknades, men det brydde hon sig inte om. Det var lätt att göra nya.

När hon kom ut i köket igen var ärkekanslern borta. En konstig känsla av lättnad och besvikelse stannade kvar en stund i bröstet, men då skålen med köttsoppa ställdes fram, glömde hon allt annat. Hon kastade i sig den första skålen och betjänten hällde upp mera. Soppan satte hon dock i halsen då ärkekansler Caranar uppenbarade sig i dörröppningen. I famnen hade han ett par flaskor och några plåtburkar, och dessa ställde han ner på bordet framför henne. Lyktornas sken reflekterade sig i silverbroderierna på hans dräkt och Cari knep ihop ögonen när ljusskimret träffade henne i ögonen.

Den äldre mannen, som kanslern hade kallat Aidan, ställde fram en skål soppa till och Caranar satte sig ner vid bordet. Han vek upp ärmarna och drog lite av håret bakom örat innan han började äta. All tjänarna, förutom Aidan, försvann ut med sina karotter och fat, och tystnaden lade sig över det stora köket. Den gamle betjänten skar upp bröd och ställde sedan fram det på bordet tillsammans med en fruktskål. När Cari märkte att hon stirrade på ärkekanslerns spetsiga öron, vände hon blicken mot soppan istället och lät skeden fara mellan morötterna och köttbitarna.

”Låt mig se på det där”, sade han när han hade ätit klart. Han pekade mot såret i hennes panna och drog korken ur en av flaskorna med ett plopp, sedan reste han sig från stolen, rundade bordet och kom fram till henne. Medan han hukade sig ner, tog han hennes hand i sin och betjänten gav honom en tygbit. Ärkekanslern baddade hennes handleder och panna med den stinkande vätskan. Det sved och hon grimaserade, men vägrade låta kvidandet i halsen smita ut. Tygbiten lade han på bordet, sedan tog han fram en av plåtburkarna och smorde i hennes sår med salvan som var i. Smärtan försvann och svalka spred sig upp i armarna. Till och med den envisa huvudvärken lättade och ärkekanslerns ljusbruna ögon såg så milda ut att hon vågade sig på att slappna av för ett ögonblick. Medan hon andades ut kändes det som om axlarna sjönk ner till golvet.

”Jag är nyfiken”, sade ärkekanslern. ”Vad gjorde du egentligen i senator Kaldas hus? Det är knappast ett jobb för en simpel tjuv.”

Hon hoppade till och musklerna i nacken spändes.

”Jag har redan sagt att jag var där för att stjäla. En diamantring, för att vara mer exakt”, sade hon och rest sig så snabbt att kanslern nästan rasade omkull framför henne. ”Om du bara tog mig hit för att förhöra mig, så tackar jag för mig. Adjö, ers nåd!”

Hon satte av mot dörren, men en hand om hennes arm stoppade henne.

”Jag ber om ursäkt. Jag försäkrar er att min fråga kommer ur nyfikenhet, inget annat. Om vi gör så här: Jag svarar på en fråga som du ställer – så svarar du på min.”

Efter en lång stund av skeptisk betraktelse, nickade hon och satte sig ner vid bordet igen. Hans kläder prasslade när han slog sig ner mittemot henne och lutade hakan i händerna. Det långa ljusa håret föll fram och nuddade vid bordsytan, och hon följde svallet med blicken. En fråga. Hon skulle kunna fråga om statshemligheter. Kanske smaskigt skvaller om kejsaren som kunde användas vid något senare tillfälle. Eller fråga om nycklarna till rikets skattkammare. Nej… det var något annat som intresserade henne.

”Vad heter du?” frågade hon.

Ärkekanslern satte sig rakt upp.

”Heter?”

”I förnamn?” sade hon och bröt en bit av brödet.

Hans ögon smalnade av och han korsade armarna över bröstet. Ett kort ögonblick ångrade hon sin fråga, men när leendet spred sig över ärkekanslerns läppar försvann ångesten.

”Brannon.”

Om ärkekanslern trodde att han skulle få information om skrået så trodde han galet fel. Cari gav samma svar på hans fråga som tidigare och trots att han envisades så var hon allt envisare. Sång och skratt tog över samtalet medan fruktskålen tömdes. Aidan ställde fram en flaska vin på bordet, sedan försvann den gamle betjänten ut genom en dörr i bortre delen av köket. Vin var adelns dryck. Importerat från sydprovinserna och ett populärt byte för stråtrövarna som följde karavanernas väg genom kejsardömet. Brännvin och mjöd fanns det gott om i skrået, men starka drycker hade aldrig legat henne i smaken. Hon skakade på huvudet när Caranar fyllde hennes glas, men han insisterade på att hon åtminstone skulle ta en klunk. Den söta drycken fyllde munnen och när hon hade svalt, passade hon genast på att ta en klunk till.

”Inte så tokigt, eller hur?” Caranar log och höll upp glaset mot lyktan som hängde från taket. ”Det ska vara från Therange – sötaste druvor och bästa kvalité.”

”Hm… svårt att få tag i där jag bruk…” Hon stängde munnen och tittade ner i den blodröda drycken. Inte avslöja för mycket.

”Där du brukar vara? Skrået?”

”Jag säger ingenting.”

”Och jag är inte korkad.”

Cari tog ännu en klunk av vinet och reste sig.

”Jag måste gå.” Hon rättade till skjortan och tog sikte på dörren, men fötterna ville inte röra sig alls. Hon borde göra något mer. Tacka honom. Säga farväl. Buga sig eller ta honom i hand. Kanske be om fripass om hon skulle åka fast ännu en gång. Tanken fick henne at skratta till och ärkekanslern log.

”Vad?”

”Bara en fånig idé.”

”Om det finns något jag kan göra för dig, så är det bara att fråga.”

Han ställde sig upp och tog hennes hand, sedan lutade han sig fram och pressade sina läppar mot hennes. Vad i Lodovs namn? Kalla stötar sköt upp längs ryggen och hon knuffade till honom i bröstet så att han stapplade bakåt.

Med handen sökande längs bältet efter kniven som inte fanns där, backade hon mot dörren och svalde undan kväljningarna i halsen. Hon kände händer på sin kropp och snurrade runt bara för att stå med näsan mot ekdörren. Det fanns ingen utanför i korridoren och hon gled in i skuggorna för att sedan gripa tag i haken vid fönstret. Ljudlöst hivade hon sig upp på avsatsen under taket och tryckte sig mot väggen.

5

Han skulle aldrig ha kysst henne. Våndan frätte i bröstet och Brannon Caranar tryckte pannan mot skrivbordet medan armarna blev hängande slaka mot golvet. Varför hade han kysst henne? Glädjen i hennes ögon hade försvunnit på en sekund och skräckslagen backade hon ut ur köket. Självklart hade han följt efter henne för at ursäkta sin påflugenhet, men korridoren utanför var tom. Inte ens vakterna vid ytterdörren hade sett någon svartklädd kvinna lämna ämbetsbyggnaden. Som en vindpust var hon försvunnen och trots att han beordrat Aidan att finna henne, hade flera månader passerat utan att betjänten hade gjort några framsteg.

Med en suck rätade han på ryggen och stirrade ut i rummet. Bokhyllorna täckte väggarna nästan helt och en vild eld brann i den öppna spisen. Sprakandet fyllde hans öron och han vände huvudet mot skrivbordet igen. Dokumentets bläck hade suddats ut och han drog handen över pannan. Svart. Medan han lunkade bort till soffan gnuggade han huden i pannan ren med en flik av ärmen.

Varför plågade hon honom så? På nätterna ville drömmarna inte lämna honom ifred och på dagarna dök hon upp i huvudet när han minst anade det, vilket ofta ledde till pinsamma stunder i rådet. Speciellt när han vid röstningen inte hade någon aning om vilka förslag han skulle sammanfatta eller när han fastnade i dagdrömmen medan de andra rådmännen väntade på hans slutord. Frustrationen över hans eget beteende den där kvällen i köket. Stackars Aidan fick utstå många utbrott från sin herre och började alltid sina besök med ”Inget nytt ännu, herrn.”

Caris ljusa skratt studsade runt i hjärnan och han ruskade på huvudet. Hans namn hade hon frågat efter. Ingen annan hade hittills vågat eller brytt sig om att fråga efter hans förnamn, inte ens kejsaren. Förutom brodern Númiel var nu denna mystiska unga kvinna den enda i hela staden som visste hans fullständiga namn. Själv hade hon envisats med det enkla svaret ”Jag var där för att stjäla en ring”, och han hade snart släppt ämnet för att istället roa henne med en gammal sång. Undrar hur länge sedan det var han sjöng? 300, kanske 400 år? När han fortfarande bodde i Mangoral, högalvernas provins, och ännu inte vigt sitt liv till politiken.

Inget nytt.

Hur kunde någon bara försvinna? Visserligen var Vindoran en stor stad, men Aidan hade goda kontakter och fick vanligtvis snabbt den information som ärkekanslern krävde. Brannon reste sig från soffan och gick på balkongen. Framför honom bredde sig Vindorans fönsterhimmel ut sig och han lade händerna på stenräcket. Månarna blekte världen med sitt blåvita sken och han tittade ner på sina armar. Som en ande, eller spöke, lyste det vita tyget tillbaka. När han hörde Aidan komma in, gick han tillbaka till kammaren och mötte honom.

Inget nytt…

Varför sa han inte de välbekanta orden? Aidans ögon var blanka och hunden vitare än vanligt. Han andades häftigt och stödde sig med handen mot soffan.

”Vi har hittat henne”, flåsade han och Brannons inre glödde till. ”Tyvärr verkar det som om stadsvakterna hittade henne först.”

De skyndade nedför tornets trappor och förbi rådssalen, nedför fler trappor och in i köket. Aidan gick bort mot en vägg och sökte med fingrarna tills en dold dörr öppnade sig. En gång gapade svart innanför och betjänten tände en liten lykta som hängde innanför dörren. Ner i underjorden trevade de sig tills ett rum öppnade sig. Där brann redan ett par lyktor och två män satt på knä på golvet bredvid en enkel bädd. Svartsjukan sved i Brannon, men när han väl såg henne, sjönk den undan.

Cari. Trots hennes svarta skjorta syntes blodet tydligt och hon jämrade sig när en av männen försökte lägga om såret. När de klev in på stengolvet harklade sig Aidan och mannen med bandaget i handen tittade upp. Han gav tygtrasan till den andre och reste sig. Likheten gick inte att ta miste på. Samma mörka ögon och hår som Cari och lika slankt ansikte.

”Aidan påstår att ni är duktig på läkekonst, ers nåd”, sade han och bugade sig lätt. ”Såret är djupt, och mina kunskaper räcker inte till. Cari har sagt att ni hade lovat att hjälpa henne, om något skulle hända – är det sant?”

Brannon nickade, sköt mannen ur vägen och föll på knä vid hennes sida. Försiktigt lirkade han upp hennes skjorta och blottade skadan. Såret var djupt; en lång skåra precis under revbenen och ut på sidan. Hunden runt om var mörkröd av blod och mer fortsatte att flyta. Fukten och kylan här nere i källaren skulle aldrig låta det läka ordentligt, dessutom var alla hans flaskor och salvor långt upp i tornet. Cari skakade häftigt och när han lade handen på hennes panna, kved hon till. Han smekte hennes kind, sedan lyfte han upp henne och nickade åt Aidan att lysa upp vägen för honom.

6

Första gången Cari öppnade ögonen, bländade solstrålarna henne och hon knep genast ihop ögonlocken igen. Någon drog i en gardin och ljuset försvann. När huvudet klarnade något, nådde henne en underlig doft. Inte den dova, halvt unkna lukten som hon var van vid från hemmet under staden. Detta var en blandning av den skarpa stanken av medicinsalva och doften av nybryggt örtte. Hon tog ett djupt andetag, sedan öppnade hon ögonen bara för att stirra in i ärkekanslerns ljusbruna. Han log och rörde vid hennes hand, men hon drog bort den och stoppade den under täcket.

”Välkommen tillbaka till världen”, sade han och tog en kopp från bordet bredvid sängen. ”Såret är inte läkt, men på god väg.”

Hon nickade och drog täcket upp till hakan innan hon försiktigt lade handen på bandaget under nattskjortan. Ärkekanslern reste sig med koppen i handen och gick fram till ett av de andra fönster lät solen smita in på golvet; det tredje var täckt av den fördragna gardinen. Längst bort stod en dörr öppen och bakom den ledde en trappa neråt. Sängen hon låg i var vackert utsnidad av ljust trä och lika bred som tre av sängarna hon var van vid. Det tjocka duntäcket flöt över henne och hon funderade över om det var så här att ligga inbäddad i en kokong, eller kanske nere i jorden. Ärkekanslern hostade till borta vid fönstret och hon vände blicken mot honom.

Solen lyste upp runt hans huvud och fick det blonda håret att likna en krona. Hans guldbroderade mörkblå dräkt var åtsnörd med ett svart läderbälte och blicken fäst någonstans i fjärran. Cari kämpade sig upp till sittande och stoppade en kudde bakom ryggen.

”Var det Lex?” sade han plötsligt och vände sig emot henne.

Hon kilade fast täcket under armarna och tittade ner på mönstret i tyget. Där snirklade sig all möjliga växtrankor och blomstjälkar, och då hon stirrat en stund, såg de nästan ut att röra på sig. Lex. Den satans knölen. När hon var frisk nog skulle hon? Om hon slapp se det där rödflammiga ansiktet mer i hela sitt liv skulle hon vara nöjd.

”Bakhåll, ers nåd”, sade hon. ”Han måste ha planerat den fällan i månader. Kontrakten är noggrant kontrollerade, men detta lyckades han smyga in i skrået på något sätt.” Hon rycket till vid sina egna ord. Skrået! Varför i Lodovs namn hade hon nämnt det? Hon sneglade upp på ärkekansler? Caranar, men han stod lugnt kvar vid fönstret och nickade sakta.

”Vem tog mig hit?” frågade hon.

”Din bror.”

”Hit?”

”Min betjänt Aidan har kontakter över hela staden”, sade Caranar och kom fram till sängen. ”Sällsynt goda kontakter visade det sig. Han känner tydligen er bror ganska väl, och var mycket förvånad över att han aldrig hört talas om er, fröken Nevida.”

”En säkerhetsfråga”, sade hon och tittade sig omkring. ”Var är mina kläder?”

”Ni går ingenstans, fröken. Ni stannar här tills skadan är läkt. Lex misstänker säkert att han inte tog död på er och hans vakter är överallt. Detta är det sista stället någon skulle leta på, det förstår ni nog. Era kläder blev förstörda av blodet, men Aidan har skaffat nya.”

Han nickade bort mot en stol i hörnet.

”En klänning?” Cari rynkade på näsan och sjönk ner i sängen igen. Såret på magen högg till och hon kapade ett andetag med ett stön.

”Hur är det?” frågade ärkekanslern och lade handen på hennes arm, men hon puttade bort den. Klibbiga händer. Varför hade alla män kletiga händer? Han stod stilla vid sängkanten en stund, sedan gick han bort mot dörrhålet och försvann nedför trappan.

De kommande dagarna återfick hon lite rörlighet. Oftast halvlåg hon i soffan i arbetsrummet och läste någon av de miljoner böcker som bodde på bokhyllorna omkring henne och nu var hon där igen. Ärkekansler Caranar satt vid sitt skrivbord och signerade dokument, men ibland sneglade han upp på henne. Hon brydde sig inte om att möta hans blick utan bläddrade vidare i boken.

Han kon aldrig nära henne och hon behövde inte ens kräva att hon skulle ha sovrummet på övervåningen för sig själv. Brannon Caranar sov nere på soffan och spenderade också ganska mycket tid i rådsalen, så hon hade hela kammaren ensam.

Med ena handen drog hon längs bandagekanten som anades under det tunna tyget. Klänning! Det hade hon fortfarande inte smält, och Aidan hade fått en ordentlig utskällning av henne tillsammans med en ny order att skaffa fram riktiga kläder. Hon kände kanslern blick igen och suckade. Om ett par dagar skulle hon kunna ge sig av. Stå ut i ett par dagar till.

Efter en lätt knackning på dörren klev Aidan in. Denna gång var han inte ensam, utan bakom honom trädde fler tjänare in i kammaren. Alla bar på varsin bricka och på det större bordet borta vid dubbelfönstret dukades en festmåltid upp. Dofterna spred sig i rummet och Cari lade ifrån sig boken. Hon slog sig ner vid bordet och lyfte på ett av locken till karotterna. Maten värmde magen och ärkekanslern satte sig också till bords.

På väggen bredvid dörren hängde en enorm målning. Den föreställde ett landskap, i förgrunden en högrest alv som skulle kunna vara ärkekanslern själv – eller kanske en släkting. I bakgrunden rödbruna trädstammar som bildade en skog högre än tornet hon nu befann sig i och mitt i skogen en stad. Husen var för långt borta för att kunna utröna några detaljer. Historierna var många, men de var nog mer sagor än sanningar. Hon flyttade blicken till mannen mitt emot henne.

”Berätta om Mangoralprovinsen.”

”Vad vill du veta?”

”Allt. Jag har aldrig varit utanför Vindorans murar.”

”Varför inte?”

”Har aldrig behövt. Eller aldrig haft orsak. Min mor – hon grundade vårt gille när det gamla blev korrupt – verkade aldrig utanför staden och min bror är för rädd om mig, tror jag. Han föredrar att skicka andra på långväga uppdrag.”

”Och din far?”

”Han var mors högra hand, men han blev dödad under ett uppdrag. Som så många andra.” Hon satte armbågarna mot bordet och lutade hakan i händerna. ”Byt inte samtalsämne. Berätta.”

Caranar tog en tugga av brödet och såg upp mot kristallkronan ovanför bordet medan han hummade. ”Svårt att veta var jag ska börja…” sade han efter en stund. ”Nå, jag växte upp i Mandriel, huvudstaden. Den är byggd i cirklar runt Tinget, Akademin och Karahtemplet. Som ringar på vattnet, kan man säga. Det var länge sedan jag var tillbaka där, men jag antar att det är sig likt.”

”Gator av guld?”

”Inte alls. Men vit sten, som de flesta hus är byggda av. Vi vill helst inte hugga ner anga-träden, men det händer att vi använder trä, speciellt om trädet blåst omkull eller fallit av andra orsaker. Jorden är bördig, men angaträd växer långsamt. Lika långsamt som vi lever. Ingen brådska när man har århundraden att fylla. Fredligt folk, men det antar jag att du vet. Akademin är navet, där de allra flesta utbildar sig i de viktigaste lärorna. Kunskap ger makt, inte svärd och blod. Kejsaren är fel ute där.”

Cari fyllde sitt glas med get mjölk och tog en stor klunk, sedan lade hon upp ännu ett kycklingben på tallriken. ”Hans förfader tog dock över makten en gång i tiden.”

”Inte den reella. Det har suttit en högalv på ärkekanslerposten i 200 år – glöm inte det.” Caranar höjde sitt glas och log brett. ”Jag kanske inte styr över stadsvakten, men jag styr resten, till och med armén. Med politik kommer man längre än med våld, men det är inte så att högalverna är odugliga i strid. Av tradition är en del av Akademin tillägnad stridskonsten.”

Han reste sig och försvann in i ett rum vars dörr befann sig under den rundade trappan som löpte upp till övervåningen. Något skramlade där inne och Cari lämnade matbordet. Trots att hon hade utforskat ärkekanslerns kamrar kunde hon inte dra sig till minnes att hon hade varit inne i detta överbelamrade förrådsrum. Längs väggarna stod flera tavlor lutade, ovanpå dem dekorerade svärd, knivar, vaser och andra prydnadssaker. Där fanns kistor, vapenställ, träaskar och skåp, några stängda och andra halvöppna i vilka hon kunde skymta fler skatter. Hur hade hon missat det här?

”Födelsedagspresenter”, sade ärkekanslern och klev över en trälår för att sedan öppna ett skåp i bakre delen av rummet. På krokar i skåpet hängde en gyllene rustning. Harnesket var graverat och dekorerat med bilder av olika växter, inga vilka hon kände igen. Hon gick längre in i rummet och råkade välta ner en pilbåge och dess koger innan hon hade klättrat över trälåren och tagit sig fram till skåpet.

”Mycket vacker”, sade hon och rörde försiktigt vid rustningens ena arm.

”Ja.” Utan att vända på huvudet kände hon att hans blick. ”Mycket vacker.”

Hon blundade lätt och suckade. Ärkekanslern harklade sig och torkade sig i pannan.

”Vi kanske borde avsluta middagen”, sade han och klev över trälåren mot utgången.

7

Hur i all världen låter man bli att förälska sig i någon? Speciellt i någon som Cari. Hennes kyliga yttre gjorde visserligen att Brannon höll sig på säkert avstånd från henne, och mycket tid gick åt att fundera över hur han skulle våga visa henne sina känslor. Tyvärr stördes de tankarna av andra tankar om hur idiotiskt det var att ägna så mycket tid till bara tanken och inte handling, men Cari verkade gladare ju längre ifrån henne han var, så han förblev handlingsförlamad.

Soffan gjorde honom stel i ryggen och när han väl satt upp, sträcket han på sig med ett stön. Några fåglars kvitter sjöng sig in genom den öppna balkongdörren och när han vände blicken mot ljudet studsade han till. Cari stod med ryggen mot honom och tittade ut över staden. Solen lyste upp henne och formerna skymtade genom klänningstyget. Att blicken fastnade just där fick hans kinder att hetta, men sedan tog han ett andetag och reste sig upp. Gå till handling.

Utan att bry sig om att dra på sig mer kläder än sin långa nattskjorta gick han fram till henne och rörde lätt vid hennes arm. Han lät fingrarna vandra ner över tyget tills han nådde naken hud vid handleden, sedan lade han sin andra hand på hennes höft och njöt då doften av hennes hår smög upp i näsborrarna.

Hon vände sig tvärt. Iskalla ögon skar in i honom. Kinden brände till då hennes handflata träffade och han backade mot soffan.

”Rör mig inte” väste hon, stegade iväg mot trappan och upp mot sovrummet.

Musklerna i kroppen förtvinade på en sekund och Brannon blev stående med blicken fladdrande mellan trappan och balkongen. Bröstet kändes tomt och andetagen sved tillsammans med den bultande kinden. Från trappuppgången ekade hennes hårda steg uppe i sovrummet och när han plötsligt förstod vad som höll på att hända, fick han fart på fötterna. På fyra kliv var han uppe och bevittnade förtvivlat hur Cari plockade ihop småsaker i en skinnpåse.

”Snälla, gå inte”, fick han fram, men hon lyssnade inte.

Han skyndade över golvet och tog tag i hennes armar, men hon slet sig loss.

”Våga inte röra mig!” skrek hon och backade upp mot väggen. Ansiktet vitnade då han tog ett steg mot henne. Blanka ögon stirrade tillbaka och kroppen kändes tyngre än någonsin. En tår letade sig ner för hennes kind och hon lag armarna om sig. Med ett kvidande sjönk hon till golvet där hon kröp ihop med huvudet mot väggen.

En helt ny insikt tog plats i Brannons huvud. Lex. Det svinet.

Med vreden pulserande i huvudet, rusade han ner för trappan och drog på sig kläderna. Att människor var våldsbenägna hade han för länge sedan accepterat, men det intensiva begäret efter Lex blod som plötsligt hade exploderat, förvånade honom. Det fanns dock inget annat. Att tvinga sig på en kvinna var förkastligt. Han plockade åt sig ett svärd från vapenstället i förrådet men när han satte kurs mot dörren, tvärstannade han. Cari stod pressad mot kammardörren och med tårarna strömmande, skakade hon på huvudet.

”Jag vill inte att någon ska veta”, sade hon. ”Speciellt inte min bror.”

”Lex ska få betala för vad han har gjort dig, Cari.” Brannon kramade svärdshandtaget. ”Jag ska skära tasken av honom.”

”Snälla. Ingen får veta. Du måste lova, Brannon. Lova mig att du inte gör något, inte säger något.”

”Hur ska jag kunna lova något sånt?” Han trampade fram och tillbaka över golvet. Huvudet bultade och hans inre brändes till svärta.

”Det är hans barn”, viskade Cari och satte händerna för ansiktet.

Barn? Brannon trappade svärdet och stod förlamad mitt i rummet. Vid dörren satt en liten darrande boll av stålet hade dött bort, slet han loss fötterna. Han satte sig på knä på golvet framför henne och stirrade på henne en lång stund innan han varsamt tog bort hennes händer från ansiktet och torkade bort tårarna.

”För min skull”, sade hon. ”Lova att du inte säger något. Jag vill inte att barnet ska veta hur det blev till. Det förtjänar det inte.”

Han följde de röda strimmorna på hennes kinder med blicken tills synen grumlades av egna tårar.

”För din skull. Och för barnets.”

8

Cari plockade upp den svarta skjortan från stolen och lät sidentyget flyta över fingrarna. Svalkan fick henne att rysa och hon log. Sedan föll blicken på sammetsklänningen som hon hade burit de senaste dagarna och hon lade ner skjortan igen. Med en suck satte hon sig på sängkanten och pillade på underklänningens fåll vid handleden. Ärret efter handbojorna tittade fram och hon drog ner ärmen en aning. Bilden som dök upp i huvudet tryckte hon genast undan och hon tvingade sig själv att fokusera på varenda detalj i rummet. Solstrålarna bröts av fönstrens många rutor och de färgade glasen högst upp bildade en liten regnbåge på golvet. Som en staty satt hon där men blicken på regnbågen och försökte sluta känna, men avskyn som frätte i bröstet fick magsyra att tränga upp och hon svalde gång på gång på gång. Tårar fanns det inga kvar. Inte en enda.

När illamåendet tog överhanden, lade Cari båda händerna på magen, men än så länge var där bara en stilla liten bulle. Hon blundade för att hindra minnenas blixtrande, men Lex röda ansikte och fräna tobakslukt hade etsat sig fast i henne. På väggen ovanför den öppna spisen hängde det två böjda svärd i kors. De var prydda av ädelstenar och säkert inte vassa alls, men hon lyfte ner det ena och höll det utsträckt framför sig. Om jag fick syn på den där grisen skulle jag sprätta upp honom. Gärna med ett oslipat svärd. Eller ett rostigt. Trycket över bröstet, som ofta dök upp när hon minst anade det, infann sig igen och armarna blev så tunga att hon inte ens orkade sträcka på sig för att hänga tillbaka svärdet. Varför var det så svårt att andas?

Underklänningen tyngde ytterligare och hon kurade ihop sig till en boll på sängen. Med ena handen drog hon en flik av täcket över huvudet. I mörkret öppnade sig avgrunden och hon föll. Cellen dök hastigt upp. Järnkedjor hängde från väggen och på golvet i hörnet låg en ung kvinna med mörkt hår. Cari svävade ovanför henne. Ville sträcka ut handen och ta henne därifrån. Dova skratt ekade. Tobakslukt. Tusen händer som ville dra henne ännu djupare ner i mörkret.

Kippande efter luft satte hon sig spikrakt upp i sängen. Måste göra något. Måste…

Händerna sökte sig till magen igen. Det var inte barnets fel. Barnet var oskyldigt.

Steg ekade uppför trappan och efter en knackning tittade Aidan in.

”Önskar ni frukost, fröken Nevida” frågade han, men hon skakade på huvudet. Kväljningarna tryckte på och hon svalde igen. Aidan försvann och hon ställde sig upp. Den ena dörren på klädskåpet stod öppen och där hängde rader av dekorerade dräkter. Guldtråd, silvertråd, sammet och brokad så långt ögat nådde. Ärkekanslern hade hon knappt sett till den senaste veckan. Inte för att han undvek henne, utan för att ännu ett politikermord hade skakat staden och han blev ständigt kallad till kejsaren eller till rådet. Han bad alltid om ursäkt för att han var tvungen att gå och såg till att Aidan försåg henne med vadhelst hon önskade.

Brannon… det var svårt att kalla honom det. Varför högalvernas förnamn hölls inom familjen hade hon aldrig förstått, men å andra sidan var ärkekanslern den enda högalv hon någonsin hade träffat. I tjuvarnas skrå fanns det gott om både mörkeralver och låglandsalver, med dem var simpla varelser med få ambitioner. Inte ens i skrået hade de någon hög ställning, förutom Phaere, som var den som höll uppsikt över vaktronderna. Med sin gråa hy smälte hon in i skuggorna bättre än Cari.

Hemmet under staden. Tänk att man kan sakna en kloak så. Fast inte var det gångarna, stanken eller källarrummen som hon längtade efter – det var brodern, vännerna och tryggheten. I det vita tornet på ämbetsbyggnaden kunde visserligen inte vakterna eller Lex nå henne, men utan ärkekanslern i närheten kändes omgivningen kall. Hon var ensam högt över Vindorans tusen hustak.

Efter ännu en stund framför stolen med kläderna, drog hon på sig sammetsklänningen och efter ännu en smekning över magen, gick hon ner till arbetsrummet.

Brannon Caranar satt för ovanlighetens skull vid skrivbordet med fjäderpennan i ena handen och huvudet lutat i den andra. Han tittade inte upp när hon sa god morgon, och han svarade inte heller. Hon satte sig i soffan och stirrade på frukostbrickan som Aidan, trots hennes avslag, hade lämnat där. Ett krafsande höjde hennes blick. Brannon kliade sig i nacken och tittade sedan upp på henne.

”Hädanefter är det mitt barn”, sade han.

”Ditt?”

”Om någon skulle fråga, och om du vill ha mig som far förstås.”

”Men du är ärkekansl…”

”Jag bryr mig inte om skvaller”, avbröt han och reste sig från skrivbordet. ”Har aldrig gjort. Barnet förtjänar en far och så får ju societeten något att prata om också.”

Han sköt undan frukostbrickan och satte sig på bordet framför henne.

”Jag…” började han, men tystnade och pressade ihop läpparna. Kinderna fick en svag röd nyans och han tittade ner på sina händer, pillade lite under naglarna och sedan reste han sig upp igen.

Tusen tankar for runt i Caris huvud. Hur hon skulle förklara sin graviditet för brodern hade hon våndats över. Hittills hade det varit planer på att lämna staden, att gå under jorden – längre under jorden än de redan levde, eller att ta in på något barnbördshem i sydprovinserna – mest för att hon alltid hade längtat efter att se sydprovinserna och högalvernas hem. Och förstås att hålla sig borta så pass längre att hon aldrig skulle behöva förklara någonting annat än ett en het natt med en främling hade resulterat i ett barn. Hon tittade bort mot ärkekanslern som sakta gick över rummet med silverbrokaden prasslande runt fötterna och alvernas traditionella flätor hängande vid öronen.

”Du är alv”, sade hon. ”Barnet är människa.”

Brannon stannade till och skakade lätt på huvudet. ”Det finns många halvblod som inte har några speciellt utmärkande drag.” Han kastade en blick på den stora tavlan vid dörren och började sedan gå igen.

”Du kan förvänta dig ett rejält underhåll varje månad”, sade han när han hade kommit bort till balkongdörren. ”Om du vill, köper jag dig ett hus också. Barn ska ha en trädgård att leka i, eller hur?”

Cari nickade, men visste inte riktigt varför. Ett hem hade hon redan och det hade varit gott nog åt henne att växa upp i. Brannon stod med ryggen mot henne och hans blonda hår flödade ned över axlarna. Han blev stående så en lång stund, men sedan vände han sig om.

”Aidan har talat med din bror”, sade han och Cari blev iskall. Hon reste sig sakta och höll blicken stadig på Brannon. ”Om att såret är läkt.” fortsatte han och lättnaden lyfte henne. ”Han är på väg hit för att… ta med dig hem.”

De sista orden darrade lite och han vände åter igen ryggen mot henne, sedan gick han ut på balkongen. Innan hon hann följa efter knackade det på dörren och Aidan trädde in. Bakom honom lyste brodern ansikte upp och med ett stort steg, klev han in i rummet. Sandro rusade fram och lyfte upp henne i luften. När han snurrade runt, bubblade illamåendet upp igen och hon bad honom att sätta ner henne. Väl nere på golvet, tog han en bit av klänningstyget i nyporna och lyfte upp det, sedan släppte han ner det igen.

”Men hur ser du ut?” sade han och skrattade.

Hon rodnade och tittade ner i golvet.

”Ärkekanslern…” började hon, men sneglade sedan ut genom balkongdörren. Där syntes bara Brannons mörkblå ryggtavla. Han stod med händerna mot räcket och huvudet nedböjt.

”Gå och byt om, så ger vi oss av sedan”, sade Sandro och skjutsade i väg Cari mot trappan.

Ännu en gång tittade hon bort mot balkongen, men ärkekanslern stod orörlig.

Sidentyget var lika svalt som förut och hon drog på sig skjortan, men när hon sträckte ut armarna stack ärret till och hon stönade. Hon drog handen över bandaget. Ett ögonblick funderade hon över att ta med sig klänningarna som hon hade fått, men skakade bort tanken. Vad skulle hon med dem till?

När hon kom ner till arbetsrummet igen hade ärkekanslern kommit in från balkongen och samtalade lågt med hennes bror. Rädslan högg till i henne, men hon påminde sig själv om vad han hade lovat. Han gav en svart sammetspåse till Sandro och klappade honom sedan på armen.

”Ah, som folk igen”, log Sandro då han fick syn på henne och han pussade henne i pannan. Ärkekanslern försvann bort till skrivbordet där han sjönk ner och fattade en av fjäderpennorna medan han stirrade på dokumenten som låg framför honom. Blicken vägrade möta hennes, så hon gick fram till honom och tog hans hand.

”Tack för allt. Oroa dig inte, jag klarar mig, Sandro vet var jag är – om du vill mig något.”

Hans huvud fortsatte att hänga ner mot bröstet, men han kramade hennes hand och nickade. Då hon böjde sig ner för att få ögonkontakt, tog han sig förbi henne och gick ut på balkongen igen.

”Kom nu”, ropade Sandro, men hon följde efter Brannon ut i solskenet.

Vindorans tegelhav mötte henne och hon lät solen värma ansiktet ett ögonblick innan hon tittade upp på honom.

Han grät.

Långsamt rullade tårarna ner längs kinderna, släppte från hakan och sögs upp av tyget i hans dräkt. Caris inte blev kallt och halsen började svida. Hans glansiga ögon stirrade bort mot bergen och inte förrän hon lade handen mot hans kind, mötte han hennes blick. Hon log försiktigt men leendet bleknade när nya tårar tog fart utför hunden. Hon hävde sig upp på tå och lät läpparna nudda vid hans. Salt. Fukt och värme. Han lade händerna mot hennes rygg och drog henne intill sig. De var inte kladdiga längre. Bara varma och mjuka.

9

Mörkret omslöt Brannon och han tillät det. Vad fanns det mer än svärta? Ångesten och smärtan frätte upp hans kropp och musklerna tynade bort. Det tomma dunkla sovrummet återspeglade hans inre, och tystnaden fulländade tillståndet. När Aidan började dra undan gardinerna i ett av fönstren, ryckte han till och tittade upp.

”Nej”, sade han, sedan lade han kinden mot kudden igen. Hennes doft var kvar där och han drog den långt ner i lungorna.

”Ni kan inte stanna i sängen för evigt, herrn”, sade Aidan medan han hällde upp te i koppen på brickan. ”Dessutom måste ni äta.”

”Varför?”

”Bryr ni er inte ens om ert uppdrag längre? Ärenden har skjutits upp i veckor för er skull, rådet är kaos och kejsaren är mer förvirrad än någonsin.”

Brannon drog dunbolstret över huvudet och blundade.

”Ni behöver frisk luft.” Aidan slängde av honom täcket. ”Gå och hälsa på er bror. Prata med honom. Han, om någon, borde veta hur ni känner er, herrn.”

Bara för att få honom, satte Brannon sig upp i hängen. Tjatet stod honom upp i halsen, och av någon anledning anade han att betjänten inte tänkte ge sig i dag.

”Det enda du behöver göra är att säga till så söker jag upp Sandro”, sade Aidan och satte sig på sängkanten.

”Nej.” Brannon gnuggade sig i ansiktet, sedan klev han ur sängen och lunkade bort mot klädskåpet.

Gatstenarna osade av sommarvärme och han kisade upp mot stadens park. Karahtemplets svarta torn reste sig nästan lika högt som hans eget i ämbetsbyggnaden och pelaren utgjorde ett utmärkt mål att ta sikte på under promenaden. Aidan hade påpekat att ärkekansler borde ha vakter med sig, men han stod inte ut med att ha folk nära inpå just nu. Istället hade han hängt en kniv vid bältet, om någon skulle få för sig att han var ett lätt byte.

I templet reste sig en gigantisk staty av gudinnan, uthuggen i svart marmor. Brannon blev stående vid hennes fötter och stirrade upp på de slingriga ådringarna i stenen. En dörr slog igen vid hans högra sida och Númiel tappade nästan kandelabern han höll i, när han fick syn på sin bror. Ljusstaken ställde han på en av bänkarna och sedan omfamnade han Brannon.

”Lillebror! Det var som…” utbrast han och kramade sedan om honom igen.

”Jag borde väl komma hit oftare”, mumlade Brannon och tittade bort mot gudinnan.

”Jag trodde du satt inlåst i tornet. Ledsen att jak inte har besökt dig. Det är mycket med de hemlösa, förstår du.” Han harklade sig lite. ”Folk säger att du fick ett nervöst sammanbrott.”

”Tänk inte på det.”

Med en tung suck satte han sig på träbänken längst fram och Númiel slog sig ner bredvid honom. Det grova linnetyget i broderns dräkt lade sig i skarp kontrast till sidenbrokaden som Brannon bar. Gråbroder, tjänare till Karah – livets gudinna. Númiels val hade alltid varit en gåta för Brannon. Fast kanske en mindre gåta nu för tiden. Ännu en gång for Brannons blick upp på den svarta statyn och en hastig minnesbild av det välbekanta Karahtemplet i hemprovinsen for förbi.

”Tänker du ofta på Indra, Númiel?”

Brodern slog ner blicken och lutade armbågarna mot knäna. Han knäppte händerna framför sig och suckade.

”Varje dag.”

”Men det har gått århundraden”, sade Brannon och lutade sig fram. ”Försvinner aldrig smärtan?”

”Smärtan dämpas, men skulden finns alltid kvar, Brannon. Hennes död skaver mitt samvete.” Han reste sig och rättade till några ljus borta på altaret. ”Varför frågar du?”

”En kvinna.”

Númiels ansikte sken upp och han satte sig på bänken igen.

”Äntligen! Så, berätta.”

”Jag lät henne gå.”

”Gå?” Númiel for upp och grep tag om hans axlar. ”Är du helt tokig?”

”Det är komplicerat.”

”Och du tycker att kärlek ska vara enkel?”

”Nej, men åtminstone besvarad.”

Han slog bort broderns armar och gick bort till statyn. Karah, livets gudinna. Livet. Trots hans många år tycktes livet ha passerat med en vindpust. Inte förrän kärleksstormen drog i stannade det av och blev en plågsam svart sörja. Och Lex. Det svinet hade fått nya krafter och inlett en massiv kampanj för att få fast tjuvarskråets ledare, vilket förstås ledde till att hela gillet gick under jorden och Brannon visste inte ens om pengarna han hade skickat hade nått fram till henne.

Ett ljud längre bort i templet fick honom att vända sig om. Númiel rynkade pannan och kisade nedför gången, men ingen syntes till. De tittade kort på varandra, sedan gick de tillsammans bort mot ytterportarna. En skugga skymtade bakom en av pelarna. Brannon grep om knivhandtaget och Númiel fick tag i en kvast som stod lutad mot väggen bredvid porten.

När gestalten visade sig, släppte Brannon genast kniven och slappnade av. Sandro stod med sammanbiten min och tittade sig vaksamt omkring.

”Jag fick ett meddelande om att ni var här, ers nåd”, sade han. ”Är Cari hos er?”

Cari? Brannon skakade på huvudet samtidigt som blodet frös till is.

”Hon brukar alltid höra av sig”, sade Sandro och sneglade mot dörren. ”Men nu är det en vecka sedan jag hörde något. Oron äter på mig, ers nåd. Jag hoppades att hon hade sökt upp er, så som jag bad henne. Kapten Lex vakter är som tokiga, till och med i kloakerna rotar de runt. De finns inte många ställen kvar där vi är säkra.”

Huvudet snurrade och Brannon lutade sig mot en pelare.

Lex.

10

Sandro mötte upp Brannon i källarrummet under köket och de tog sig tillsammans längre in under staden. Lyktan gav inte mycket ljus och han försökte att inte tänka på var han satte fötterna. Några råttor kilade förbi och deras gälla pip studsade mot väggarna. Ibland smalnade gången av och taket sänktes så att de var tvungna att gå böjda, men oftast var tunnlarna ganska vida och överallt blandades gnagarnas krafsande med vattens porlande och skvalande.

Trots att han bar sin lätta alvrustning, gjorde ovanan vid det hårda och stela harnesket det svårare att andas och han hade redan skavsår på de mest underliga ställen. Även Sandro hade dragit på sig en nitad brynja av läder över sina vanliga svarta kläder och på ryggen var två långa knivar fastspända.

”Jag har vuxit upp här”, sade Sandro medan han trevade sig längre fram i gången. ”Hittar som i min egen ficka. Det finns en utgång inte långt ifrån vaktbaracken. Om Lex inte har hittat på något annat djävulskap borde han vara där.”

”Och Cari?”

”Vet inte. Har fortfarande inte hört något.”

Sandro stannade när gångarna korsades och hukade sig ner. Han kikade runt hörnet och reste sig sedan upp igen.

”Jag fattar inte”, sade han och skakade på huvudet. ”Lex har alltid varit ute efter mig, inte henne. Om han inte på något sätt lyckats klura ut att hon är min lillasyster, så förstår jag inte varför han är så besatt av att ta död på henne. Kontraktet han smugglade in var specifikt utskrivet till Tacet, hennes täcknamn, bara där borde jag ha blivit mer misstänksam men å andra sidan är hon känd för sin skicklighet. Hon är till och med skickligare än jag, måste jag erkänna. Hon får många kontrakt i sitt namn.”

Brannon stirrade in i lyktans fladdrade låga och pressade samman käkarna. Mitt i ljuset framträdde Caris sorgsna och rädda ögon, och bröstet värkte till. Han rörde lätt vid svärdet vid bältet och rättade till spännet vid halsen.

”Hon talade mycket väl om er, ers nåd”, fortsatte Sandro. ”Det var därför jag bad henne söka upp er igen. I ert torn skulle hon vara trygg, och…” En råtta pep till vid hans fot, men kilade sedan vidare. Sandro tittade ner och följde den med blicken tills den försvunnit in i mörkret. ”…och hon berättade om barnet – om ert barn.”

Ett litet leende smet ut på Brannons läppar och han tittade bort längs tunneln. Sandro började gå igen och han följde snabbt efter. En hop fladdermöss väcktes ur sin slummer då de två männen landade på botten av en grund brunn. Flaxande och skriande försvann djuren upp och bort. Sandro plockade upp en sten från brunnsgolvet och började knacka på väggen medan han sökte med fingrarna i fogarna mellan tegelstenarna.

Ett klick studsade uppåt i brunnen och ett stycke av väggen sjönk in. Håligheten blottade en gång knappt stor nog att åla sig in i, men Sandro blinkade inte ens utan slank in i mörkret. Brannon böjde sig ner och kikade in. En rysning sköt upp i nacken och han torkade svetten ur pannan. En stank av mögel och jord nådde honom, mycket starkare än den lätt unkna lukten som tidigare hade fyllt tunnelgångarna. Här luktade det död. Säkert hivades lik ner i gatubrunnarna och flöt omkring i det grunda vattnet medan råttorna festade på köttet. Hur sjutton kunde folk leva här?

Med ena handen trevande framför sig och den andra över näsan, kröp han in i hålrummet. Efter bara någon meter insåg han svårigheten att ta sig fram med bara en hand och tvingade sig att andas genom munnen. Gången var kolsvart och inte ens hans skarpa ögon kunde skymta Sandro, men ett skrapande ljud avslöjade att mästertjuven fanns i närheten.

Då ålandet äntligen fick ett slut, fann sig Brannon stående i brunt vatten upp till knäna. Han blundade lätt och bad till Karah att han aldrig skulle få veta vad som guppande omkring i den här sörjan. Längre bort i kloaken lyste ett vagt ljus och då de kom närmare visade det sig vara facklor som var hängda på väggarna med jämna mellanrum. Där ljuset började kunde de också kliva upp på torr mark – ett golv av sten och träplankor. Lukten var fortfarande frän, men facklorna brände bort lukten av förruttnelse och avföring. Sandro klev fram till en trädörr och knackade, först tre korta gånger till med längre mellanrum. Ett lås gnisslade och dörren öppnades.

En helt ny värld avslöjade sig. Rummet var brett och överallt rörde sig mörka figurer. Runt små bord satt några och samtalade medan de spelade tärning eller brickspel. Längs ena väggen hängde folk över en bardisk och i hörnet lyste ljus runt en trästaty av Lodov – nattens gud. När Brannon klev längre in i rummet, tystnade sorlet och blickarna vändes mot honom. En högrest man grep om sitt svärd. Spelbrickor föll till golvet när figurerna vid ett bord for upp, ljudet av spända pilbågssträngar och fler klingor som lämnade sina skidor studsade mellan väggarna. Sandro ställde sig framför Brannon och höll upp händerna.

”Bröder och systrar!” ropade han. ”Ärkekansler Caranar är här på min begäran. Han är Caris vän…” Han kastade en blick över axeln och log. ”…och min.”

En tunn hinna av spänning låg kvar i rummet då de rörde sig mot den bortre änden, men vapnen sänktes och småpratet fyllde luften igen.

”Hört något från henne?”

En man dök upp från höger. Sandro skakade på huvudet och mannens ansikte förvreds i förtvivlan. Han såg bekant ut. Ett kortklippt skägg prydde hakan och han bar en nitad läderrustning. Då han började insistera på att följa med, dök minnet upp och Brannon knöt händerna. Det var samma man som hade suttit vid Caris sida i källarutrymmet under köket. Tinningarna började bulta.

”Jag svär”, sade mannen och lade händerna på Sandros axlar. ”Jag skulle göra allt, vad som helst – det vet du.”

”Vi vet inte om Lex har fått tag i henne, Airk. In och ut snabbt, bara för att vara säkra. Om du vill hjälpa oss så se till att stadsvakterna är upptagna på annat håll.”

Airk mötte kort Brannons blick, sedan nickade han och vinkade åt några andra att följa med honom. Gruppen försvann ut och bultandet i pannan lugnade ner sig. Caris tidigare luv visste Brannon mycket lite om och han ville helst inte veta något heller, men han intalade sig själv att hon hade varit lika avståndstagande mot den där mannen som mot honom.

11

Cari fingrade på kniven vid bältet. Sandro skulle självklart ha försökt att stoppa henne. Hon själv hade vägt fram och tillbaka, men i de svagaste stunder växte hatet sig så stort att hon hade kunnat göra bort sig ordentligt genom att på egen hand storma vaktbaracken där svinet höll till. I andra stunder ville hon fly eller gräva ner sig eller klättra uppför det vita tornets väggar och gömma sig under duntäcket i Brannons säng, men rädslan för att han skulle vilja dela den med henne, höll henne borta.

Vindbryggans kedjor rasslade ännu en gång och träkonstruktionen rörde sig långsamt mot marken. Cari kröp bakåt och tryckte sig mot husväggen. Avsatsen var inte mer än en fot bred. Ett felsteg var inte att tänka på. Bakom husknuten kunde hon höra bryggan slå i fundamentet och hästars hovar dundrade över. Ljudet förändrades när skritten nådde gatstenarna och klapprandet försvann nedför gatan. Hon sträckte på nacken och kunde se två vakthjälmar guppa bort i natten. När de försvann bakom en krök, kikade hon fram.

Stadsmuren delade sig i två precis bredvid vindbryggan och den ena bildade avgränsningen till vakområdet. Under tiden hon hade väntat uppe under hustaket, hade flera patruller rört sig ut från ekportarna och spritt sig längs gatorna och gränderna. Lex hade hon inte sett till, men kaptenerna lät vanligtvis fotfolket sköta nattronderna. Fylleri, barslagsmål och småstölder var inget de ville befatta sig med.

Hon grep om vattenrännan ovanför och hivade sig upp på tegeltaket. Skymningens skuggor gömde henne inte tillräckligt här uppe, men hon behövde bara ta sig två hus bort för att sedan kunna använda stadsmurens bröstvärn som skydd. Vakter patrullerade visserligen muren också, men tornen utgjorde gömställen.

Vindoran hade varit mittpunkt och handelsplats långt innan imperiet existerade och husen var hus byggda på hus byggda på andra hus. Cari tog sats och med ett språng var hon över på nästa tak. Tegelpannorna gled när hon landade och det skrapande ljudet fick henne att se sig om en gång extra, men vakterna nere vid porten rörde inte en muskel. Efter ännu ett par hopp landade hon bakom bröstvärnet och hukade sig intill stenväggen.

Planen var löst sammanhållen. En vecka hade hon ägnat åt att rekognosera och hon visste i vilken av barackerna som Lex hade sitt rum. Det var dock det enda rum som inte hade något fönster. Av paranoia eller andra orsaker satt fyra tjocka brädor fastspikade på utsidan av det som borde ha varit ett. Enda vägen in var genom sovsalen med över trettio britsar och gudarna vet hur många vakter. Ett ögonblick av ånger fick henne att se tillbaka mot hustaken, men röster skärpte hennes sinnen och hon smög sig bort mot vakttornet. På kullen bortom vakområdet reste sig kejsarens palats och solen kröp sakta ner bakom torn och tinnar. Skuggorna blev än längre och hon kunde smidigt ta sig från den ena kuren till den andra. Då någon passerade, trängde hon sig in i ett av tornets hörn och höll andan.

Ett torn kvar. Ringbrynjerassel närmade sig och hon stannade precis vid ingången. Ljudet tystnade och hon skymtade en bepansrad arm i dörröppningen. Fortsätt gå, vaktsvin. Men armen blev kvar och någon hostade till där inne. Hjärtat dunkade för högt i bröstet och hon försökte andas långsammare. Fötter skrapade mot stenbeläggningen, men flyttade sig inte från tornets mörker. Cari bet ihop hårt och blundade, men ögonen slog upp när ljudet av fler fötter dök upp. Två vakter närmade sig från andra hållet. Vid Lodov, har de bytt rutt? Hon kröp ihop vid väggen, men inte ens de skuggor som palatset erbjöd kunde dölja henne helt.

Det dröjde inte ens en minut innan de två andra vakterna uppenbarade sig. Cari lutade sig över bröstvärnet, men muren var slät och det fanns ingenting som hon skulle kunna få fäste i någon längre stund. Klantigt. Mycket klantigt. Förvåningen i vakternas ansikten när de fick syn på henne lyste lång väg, men ett ögonblick senare sträckte den ena av dem på sig och betraktade henne med ett överlägset uttryck.

”Ah, Tell, jag tror att jag vet vem det här är…” Kvinnans ögon smalnade av och hon tog ett par steg mot Cari. ”Och jag tror Lex snart kan vara redo att ge mig en befordran.”

Caris hand slöt om knivens handtag och hon bet ihop hårt.

12

Kvällshimlen var fortfarande röd när Brannon och Sandro klättrade upp ur avloppstrumman närmast vaktbaracken. Stadsmuren reste sig svart och hög på ena sidan gränden och en husvägg på den andra. Sandro vinkade åt honom att stanna medan hon kontrollerade att kusten var klar.

”Det sitter två vakter utanför baracken”, sade Sandro när han kom tillbaka. ”Det är onödigt att väcka uppmärksamhet, så jag föreslår att vi tar bakvägen istället. Lex kammare är på övervåningen, men för att komma dit måste vi ta oss genom sovsalen. Hoppas bara de flesta är ute på patrull och att Airk gör sitt jobb.”

Den grå stenbaracken låg längs stadsmuren och utan att vakterna på framsidan misstänkte något, smög de längs muren till baksidan av huset. När steg ekade ovanför dem försvann Sandro blixtsnabbt in i stenmurens mörker och Brannon hukade sig ner, och då fötterna fortsatte förbi sträckte han på ryggen igen och Sandro trädde fram ur från skuggorna. Bakdörren var låst, men Sandro dyrkade upp den och smet in. Innan Brannon följde efter slängde han en blick längs muren. Ingen syntes till.

Hallen innanför var kolsvart, men Sandro sköt försiktigt upp en dörr och tittade in. Brannon hukade sig ner vid hans sida och kikade också in genom den smala springan. I mitten av den avlånga sovsalen satt flera vakter runt ett bord dukat med mjödkrus och pipor. De skrattade högt och hällde upp mera mjöd i krusen. Till höger ledde en smal trappa uppåt. Det kunde inte vara mer är tre-fyra meter dit.

”Vänta här”, viskade Sandro. ”Jag tar lätt mig förbi dem och upp till övervåningen.”

”Och Lex? Ska…”

Brannon hann inte avsluta meningen innan fotsteg slog mot trappans trä. Kapten Lex slog sig ner vid bordets kortsida och hällde skrattande upp mjöd åt sig själv. Brannon knöt nävarna. Blodet rusade upp i huvudet och det svartnade för ögonen. Han reste sig upp och drog sitt svärd.

”Hitta Cari”, sade han.

”Är du inte klok?” Sandro grep tag i hans arm och höll honom fast. ”De är minst tio stycken och om du, mot alla odds, överlever det där, så kommer du att avrättas för mord.”

”Jag måste. Hon är inte säker förrän han är död. Hitta henne!”

Han slet sig loss och knuffade iväg Sandro mot trappan. Med handen om svärdet, stegade han rakt mot samlingen i mitten av rummet. När Lex fick syn på honom, tog ett stort flin över hans rödlätta ansikte.

”Ärkekansler Caranar”, sade hon och reste sig från bordet. ”Varför denna förnämliga visit – och med paraduniformen på?”

Brannon grep tag i hans vapenskjorta med ena handen och drog honom till sig.

”Om jag hade mer tid skulle jag se till att din död blev plågsam, Lex”, väste han och kramade svärdshjalten. ”Du kommer alltför lätt undan.”

Han släppte taget om Lex och klingan blixtrade till i luften. Kaptenen föll ner på knä. Huvudet rullade iväg över golvet och den tunga kroppen landade med en duns. De andra vakterna flög upp från stolarna och drog sina vapen. De omringade honom och en efter en vågade de sig på ett anfall. De första tre föll lika hårt som Lex, men en vakt lyckades få in en träff rakt över Brannons underarm. Smärtan sköt upp genom musklerna, men adrenalinet trängde bort den igen. Svärdsarmen var fortfarande oskadd och Brannon svängde runt för att hugga en vakt över bröstet. I attacken träffade en annan honom precis där rustningen glipade vid armen och när nerverna kapades, tappade han greppet om svärdet.

Blodförlusten och smärtan skakade hans kropp. En brännande hetta sig ut i armarna och tyngde dem nedåt. Kraftig yrsel slog till och tvingade honom sätta ner ena knäet i golvet för att inte ramla ihop helt. Mellan det välta bordet och en av pallarna fick han syn på ett kort svärd som en vakt troligen tappat, med ett stön grep han om hjaltet och körde upp det i buken på en av männen som gjorde ett utfall mot honom.

Flera otydliga figurer rörde sig omkring honom och han svalde hårt. För många kvar. Ett slag träffade i bakhuvudet och rummet svartnade för ett ögonblick. Han ruskade på huvudet och slog ut med armen mot ett par ben vid sin högra sida. Tre suddiga vakter tornade upp sig framför honom, men rätt som det var föll en av dem ihop och sedan den andra. Vakten som stod med svärdet höjt rakt framför honom bleknade. En hand lades på hans panna och sedan ett knivblad mot halsen. När eggen skar genom huden, gurglade han till och föll åt sidan.

Cari.

Där stod hon. Med svarta ögon och kniven i handen. Någon grep tag under hans armar och drog upp honom. Sandros leende gnistrade till, sedan försvann han bortåt, där han böjde sig ner vid en vakt och tryckte fingrarna mot halsen, för att sedan utdela ett snabbt hugg mot pulsådern.

Huvudet snurrade fortfarande och Cari suddades ut framför honom, men han kände hennes hand på kinden och hennes läppar mot sina.

”Tack”, viskade hon.

Stödd av Sandro och Cari vacklade han ut ur baracken och sjönk ner med stadsmuren bakom ryggen. Cari rev av en bit av sin skjorta, rullade ihop tyget till en boll och tryckte hårt mot hans sår. Han log. Faktum var att leendet inte hade lämnat hans läppar sedan hennes svarta gestalt uppenbarat sig för honom. Hennes spruckna läpp log inte och blåmärket på kinden såg svart ut i natten, men hon lutade huvudet mot hans axel och trycket tygbollen hårdare mot jacket vid armen.

Sandro höll ett vakande öga på den mörka gränden och muren ovanför dem, och när ett par patrullerande vakter dök upp, tecknade han att dra sig mot skuggorna längre bort i gränden. Han kom själv strax efter och satte sig bredvid Brannon på marken.

”Så, hur ser du på ett liv under jord, ers nåd?” sade han och log.