Gösta Berlings saga,

av Selma Lagerlöf

INLEDNING.

I. Prästen.

Äntligen stod prästen i predikstolen.

Församlingens huvuden lyftes. Så, där var han ändå! Det skulle inte bli mässfall denna söndagen såsom den förra och många söndagar förut.

Prästen var ung, hög, smärt och strålande vacker. Om man hade välvt en hjälm över hans huvud och hängt svärd och brynja på honom, skulle man ha kunnat hugga honom i marmor och uppkalla bilden efter den skönaste av atenare.

Prästen hade en skalds djupa ögon och en fältherres fasta, runda haka, allt hos honom var skönt, fint, uttrycksfullt, genomglödgat av snille och andligt liv.

Folket i kyrkan kände sig underligt kuvat vid att se honom sådan. Det var mera vant vid att han kom raglande ut från krogen i sällskap med glada kamrater, sådana som Beerencreutz, översten med de tjocka, vita mustascherna, och den starke kapten Kristian Bergh.

Han hade supit så förfärligt, att han inte på flera veckor hade kunnat sköta sin tjänst, och församlingen hade måst klaga på honom, först hos hans prost och sedan hos biskop och domkapitel. Nu var biskopen kommen till socknen för att hålla räfst och visitation. Han satt i koret med guldkorset på bröstet, skolpräster från Karlstad och präster från grannförsamlingarna sutto runtomkring honom.

Det var inte tvivel om att prästens uppförande hade gått över det tillåtnas gräns. Då, på adertonhundratjugotalet, var man överseende i fråga om att dricka, men denna mannen hade försummat sitt ämbete för dryckenskapens skull, och nu skulle han förlora det.

Han stod på predikstolen och väntade, medan sista versen av predikstolspsalmen sjöngs.

Det kom en visshet över honom, medan han stod där, att han hade idel fiender i kyrkan, fiender i alla bänkar. Bland herrskaperna på läktaren, bland bönderna nere i kyrkan, bland nattvardsbarnen i koret hade han fiender, idel fiender. Det var en fiende, som trampade orgeln, en fiende, som spelade den. I kyrkovärdarnas bänk hade han fiender. Alla hatade honom, alltifrån de små barnen, som hade burits in i kyrkan, ända till kyrkvaktaren, en stel och styv soldat, som hade varit med vid Leipzig.

Prästen skulle ha velat störta ned på sina knän och bedja dem om förbarmande.

Men ögonblicket därpå kom en dov vrede över honom. Han mindes nog hurudan han hade varit, då han för ett år sedan besteg denna predikstol för första gången. Han var en tadelfri man den gången, och nu stod han där och såg ned på mannen med guldkorset om halsen, som var ditkommen för att döma honom.

Medan han läste upp inledningen, sköljde blodvåg efter blodvåg upp i hans ansikte: det var vreden.

Det var nog sant, att han hade supit, men vem hade rätt att anklaga honom därför? Hade någon sett prästgården, där han skulle leva? Granskogen stod mörk och dyster tätt inpå fönstren. Fukten dröp ned genom de svarta taken, utför de mögliga väggarna. Behövdes det inte brännvin för att kunna hålla modet uppe, då regnet eller yrsnön jagade in genom bräckta rutor, då den vanskötta jorden inte ville ge bröd nog för att hålla hungern fjärran?

Han tänkte, att han hade varit just en sådan präst, som de förtjänade. De söpo ju allesammans. Varför skulle han ensam lägga band på sig? Mannen, som hade begravt sin hustru, söp sig full på gravölet, fadern, som hade döpt sitt barn, höll supgille efteråt. Kyrkfolket drack på hemvägen från kyrkan, så att de flesta voro fulla vid hemkomsten. Det var gott nog åt dem att ha en försupen präst.

Det var på ämbetsresor, då han i sin tunna kappa hade åkt milslångt över frusna sjöar, där alla kalla vindar hade stämt möte, det var, då han hade kastats omkring på dessa samma sjöar i båt under storm och ösregn, det var, då han under yrväder hade måst stiga ur släden och bana hästen väg genom drivor höga som hus, eller då han hade vadat fram genom skogsträsken, det var då, som han hade lärt sig att älska brännvinet.

Årets dagar hade släpat sig fram i tung dysterhet. Bonde och herreman hade gått med alla tankar bundna vid jordens stoft, men om kvällen hade andarna kastat sina bojor, befriade av brännvinet. Ingivelsen kom, hjärtat värmdes, livet blev strålande, sången klingade, rosor doftade. Gästgivargårdens krogrum hade då för honom blivit en sydländsk blomstergård: druvor och oliver hängde ned över hans huvud, marmorstoder blänkte i mörkt lövverk, vise och diktare vandrade under palmer och plataner.

Nej, han, prästen däruppe på predikstolen, visste, att utan brännvin kunde inte livet levas i den landsändan; alla hans åhörare visste det, och nu ville de döma honom.

De ville slita av honom prästkappan, därför att han hade kommit drucken i deras Guds hus. Ah, alla dessa människor, hade de då, ville de tro, att de hade någon annan Gud än brännvinet?

Han hade läst upp inledningen, och han böjde sig ned för att läsa Fader vår.

Det var andlös tystnad i kyrkan under bönen. Men plötsligt högg prästen med bägge händerna ett säkert tag i banden, som höllo fast prästkappan. Det förekom honom, som om hela församlingen med biskopen i spetsen smög sig uppför predikstolstrappan för att rycka kappan av honom. Han låg på knä och vände inte huvudet, men han kunde just känna hur de ryckte, och han såg dem så tydligt, både biskopen och skolprästerna, prostarna, kyrkovärdarna, klockaren och hela församlingen i en lång rad, slitande och bändande för att få loss hans kappa. Och han föreställde sig livligt hur alla dessa, som ryckte så ivrigt, skulle stupa över varandra utför trappan, då kappan lossnade. Och hela raden därnere, som inte hade kommit åt att dra i kappan, utan bara i den framför ståendes rockskört, skulle också falla.

Han såg det så tydligt, att han måste småle, där han låg på knä, men på samma gång trängde kallsvetten fram på hans panna. Det var ändå för ohyggligt alltsammans.

Så, att han nu skulle varda en förkastad man för brännvinets skull! En avsatt präst skulle han bli. Famns det på jorden något uslare?

Han skulle bli en av landsvägens tiggare, ligga rusig vid dikeskanten, gå klädd i trasor, umgås med skojare.

Bönen var slut. Han skulle börja läsa upp sin predikan. Då kom en tanke över honom och hejdade orden på hans läppar. Han tänkte, att det var sista gången han fick stå däruppe på predikstolen och förkunna Guds ära.

För sista gången - detta grep prästen. Han glömde allt om brännvin och biskop. Han tänkte, att han måste begagna tillfället och vittna om Guds ära.

Han tyckte, att kyrkgolvet med alla åhörarna sjönk djupt, djupt ned, och att taket lyftes av kyrkan, så att han såg in i himmelen. Han stod ensam, helt ensam på sin predikstol, hans ande tog sin flykt mot den öppnade himlen ovan honom, hans röst blev stark och väldig, och han förkunnade Guds ära.

Han var en inspirationens man. Han övergav det skrivna, tankarna kommo ned över honom som en flock tama duvor. Han kände det, som om det inte var han själv, som talade, men han 'förstod också, att detta var det högsta på jorden,' och att ingen i glans och härlighet kunde nå högre än han, som stod där och förkunnade Guds ära.

Så länge inspirationens eldtunga lågade över honom, talade han, men då den hade slocknat och taket hade sänkt sig ned över kyrkan, och golvet kommit upp igen långt, långt nedifrån, då böjde han sig ned och grät, ty han tänkte, att livet hade givit honom sin bästa stund, och att den nu var förbi.

Efter gudstjänsten kom visitation och kyrkostämma. Biskopen frågade om församlingen hade några klagomål mot sin präst.

Prästen var inte längre vred och trotsande som före predikan. Nu blygdes han och sänkte huvudet. Å, alla de eländiga brännvinshistorier, som nu skulle komma!

Men det kom inga. Det var helt tyst kring det stora bordet i sockenstugan.

Prästen såg upp: först på klockaren, nej, han teg, så på kyrkvärdarna, så på de myndiga bönderna och brukspatronerna. De tego alla. De höllo läpparna hårt sammantryckta och sågo smått förlägna ned mot bordet.

»De vänta på att någon skall börja», tänkte prästen.

Den ena kyrkvärden harsklade sig.

»Jag menar det är en rar präst vi ha», sade han.

»Vördig biskopen har själv hört hur han predikar», inföll klockaren.

Biskopen talade något om täta mässfall.

»Prästen får ha lov att vara sjuk, han som envar annan», menade bönderna.

Biskopen gjorde en antydan om deras missnöje med prästens levnadssätt.

De försvarade honom med en mun. Han var så ung, prästen deras, det var ingen fara med honom. Nej, ville han bara ständigt predika så, som han hade gjort i dag, ville de inte byta bort honom mot biskopen själv.

Det fanns inga anklagare, det kunde inte finnas någon domare.

Prästen kände hur hjärtat vidgades och hur lätt blodet flöt genom ådrorna. Nej, att han inte längre gick bland fiender, att han hade vunnit dem, då han tänkte det minst, att han skulle få fortfara att vara präst!

Efter visitationen åto biskopen och skolprästerna och prostarna och de förnämsta socknemännen middag i prästgården.

En av grannfruarna hade övertagit bestyret med festen, ty prästen var ogift. Hon hade ombestyrt allt på bästa sätt, och han fick just upp ögonen för att prästgården inte var så ohygglig. Det låga middagsbordet var dukat ute under granarna och stod där helt trevligt med vit duk, med blått och vitt porslin, med glittrande glas och brutna servetter. Två björkar stodo och bugade över ingången, enris var strött över golvet i förstugan, uppe vid takåsen hängde en blomsterkrans, i alla rum stodo blommor, mögellukten var fördriven, och de gröna fönsterrutorna glittrade käckt i solskenet.

Han var så hjärtans glad, prästen. Han tänkte, att han aldrig skulle supa mer.

Det var ingen, som inte var glad vid det middagsbordet. De, som hade varit storsinta och förlåtit, voro glada, och de förnämligare prästerna voro glada, därför att de sluppit ifrån all skandal.

Den gode biskopen höjde sitt glas och talade om, att han hade anträtt denna resa med tungt sinne, ty han hade hört många onda rykten. Han hade gått ut för att möta en Saulus, men se, Saulus var redan förvandlad till en Paulus, som skulle mer arbeta än de alle. Och den fromme herrn talade vidare om de rika gåvor, som deras unge broder hade erhållit, och prisade dem. Inte därför, att han måtte högmodas, utan för att han skulle spänna alla krafter och vakta väl på sig själv, såsom den måste göra, som bär en övermåttan tung och dyrbar börda på sina axlar.

Prästen blev inte drucken den middagen, men rusig var han. All denna stora, oförväntade lycka steg honom åt huvudet. Himmelen hade låtit inspirationens eldtunga flamma över honom, och människorna hade givit honom sin kärlek. Blodet fortfor att feberhett och med rasande fart strömma genom hans ådror, ännu då kvällen kom och gästerna foro. Långt fram på natten satt han vaken i sitt rum och lät nattluften strömma in genom det öppnade fönstret för att svalka denna lycksalighetsfeber, denna ljuvliga oro, som inte tillät honom att sova.

Då hördes en röst.

»Är du vaken, präst?»

Det kom en man vandrande över gräsplanen fram till fönstret. Prästen såg ut och kände igen kapten Kristian Bergh, en av hans trogna supbröder. En vägfarande man utan hus och gård var han, denna kapten Kristian, och en jätte i växt och krafter. Stor var han som Gurlita klätt och dum som ett bergtroll.

»Visst är jag uppe, kapten Kristian», svarade prästen. »Tycker du detta är en natt att sova i?»

Och hör nu vad denna kapten Kristian säger honom! Jätten har haft sina aningar, han har förstått, att prästen nu skulle bli rädd för att supa. Han skulle aldrig ha någon ro mer, tänkte kapten Kristian, ty dessa skolpräster från Karlstad, som hade varit där en gång, kunde ju komma igen och ta kappan av honom, om han söpe.

Men nu har kapten Kristian lagt sin tunga hand vid det goda verket, nu har han lagat så, att dessa skolpräster aldrig skola komma igen, inte de och inte heller biskopen. Hädanefter kunna prästen och hans vänner supa hur mycket de vilja där i prästgården.

Hör vilket stordåd han har utfört, han, Kristian Bergh, den starke kaptenen!

När biskopen och de båda skolprästerna hade stigit upp i sin täckta vagn och dörrarna hade blivit väl, väl stängda om dem, då hade han stigit upp på kuskbocken och skjutsat dem en mil eller två i den ljusa sommarnatten.

Och då hade Kristian Bergh låtit de högvördige känna hur löst livet sitter i människokroppen. I galnaste sken hade han låtit hästarna löpa. Det skulle de ha för att de inte ville tåla, att en ärlig man tog ett rus.

Tror ni han körde vägen med dem, tror ni han aktade dem för stötar? Han for över diken och stubbåkrar, han for i svindlande galopp utför backarna, han for utmed sjöstranden, så att vattnet yrde om hjulen, han var nära att fastna i träsken, och det bar åstad utför kala berg, så att hästarna stodo med styva ben och kanade. Och under tiden sutto biskop och skolpräster med bleka ansikten bakom lädergardinerna och mumlade böner. Värre färd hade de aldrig gjort.

Och tänk er hur de måtte ha sett ut, då de kommo till Rissäters gästgivargård, levande, men skakade som hagel i skinnpungen!

»Vad skall detta betyda, kapten Kristian?» sade biskopen, då han öppnade vagnsdörren för dem.

»Det betyder, att biskopen skall tänka två gånger, innan han gör en ny visitationsresa till Gösta Berling», sade kapten Kristian, och den satsen hade han tänkt ut på förhand för att inte komma av sig.

»Hälsa då Gösta Berling», sade biskopen, »att till honom kommer varken jag eller någon annan biskop vidare!»

Se, denna bragd stod den starke kapten Kristian och berättade för prästen vid det öppna fönstret i sommarnatten. Ty kapten Kristian hade nätt och jämnt gått upp till gästgivargården med hästarna, och så kom han ned till prästen med nyheterna.

»Nu kan du vara lugn, präst och hjärtebror», sade han.

Ack, kapten Kristian, med bleka ansikten sutto skolprästerna bakom lädergardinerna, men prästen i fönstret syntes i den ljusa sommarnatten förfärligt mycket blekare. Ack, kapten Kristian!

Prästen höjde till och med armen och måttade ett förfärligt slag mot jättens grova, dumma ansikte, men han hejdade sig. Han drog igen fönstret med en skräll och stannade mitt i rummet, skakande sin knutna näve mot höjden.

Han, som inspirationens eldtunga hade lågat över, han, som hade fått förkunna Guds ära, stod där och tänkte, att Gud hade drivit gäck med honom.

Skulle inte biskopen tro, att kapten Kristian hade varit utsänd av prästen? Skulle han inte tro, att han hade hycklat och ljugit hela dagen? Nu skulle han göra allvar av rannsakningen mot honom, nu skulle han suspendera och avsätta honom.

Då morgonen kom, var prästen borta från prästgården. Han hade inte brytt sig om att stanna och försvara sig. Gud hade drivit gäck med honom. Gud ville inte hjälpa honom. Han visste, att han skulle bli avsatt. Gud ville det så. Han kunde så gärna gå med ens.

Detta hände i början av adertonhundratjugotalet i en avlägsen socken i västra Värmland.

Det var den första olycka, som övergick Gösta Berling; det blev inte den sista.

Ty sådana fålar finna livet svart, som inte tåla sporre eller piska. Vid varje smärta, som övergår dem, skena de åstad på vilda vägar mot gapande avgrunder. Så snart vägen är stenig och färden bekymmersam, veta de ingen annan råd än att välta lasset och fara åstad i galenskap.

[http://www.lysator.liu.se/runeberg/berling/i02.html]

INLEDNING.

II. Tiggaren.

En kall dag i december kom en tiggare vandrande uppför Broby backar. Han var klädd i de uslaste lumpor, och hans skor voro så nötta, att den kalla snön vätte hans fötter.

Löven är en lång, smal sjö i Värmland, som på ett par ställen avsnöres av långa, smala sund. Den sträcker sig i norr upp mot finnskogarna, i söder ned mot Vänern. Flere socknar utbreda sig på dess stränder, men Bro socken är störst och rikast. Den intar en god del av sjöns stränder både på östra och västra sidan, men på västra sidan ligga de största gårdarna, herresäten sådana som Ekeby och Björne, vittberömda för rikedom och skönhet, samt Broby stora by med gästgivargård, tingshus, länsmansboställe, prästgård och marknadsplats.

Broby ligger i en brant sluttning. Tiggaren var kommen förbi gästgivargården, som ligger vid backens fot, och stretade upp mot prästgården, som ligger högst uppe.

Framför honom i backen gick en liten flicka, som drog en kälke, lastad med en mjölsäck. Tiggaren hann upp flickan och började tala vid henne.

»Så liten häst för så stort lass!» sade han.

Barnet vände sig om och såg på honom. Det var en liten en om tolv år med spejande, skarpa ögon och en hopknipen mun.

»Gud give hästen vore mindre och lasset större, så försloge det väl längre», svarade flickan.

»Är det ditt eget foder du släpar hem då?»

»Gud nå's så visst. Jag får nog skaffa mig födan själv, så liten jag är.»

Tiggaren grep om kälkstaken för att skjuta på.

Flickan vände sig om och såg på honom.

»Du skall inte tro, att du får någonting för det», sade hon.

Tiggaren till att skratta.

»Du måtte visst vara dotter till Brobyprästen, du.»

»Jojo män, är jag så. Fattigare far har mången, ingen har sämre. Det är dagsens sanning, fast det är skam, att hans eget barn skall behöva säga det.»

»Han lär vara snål och elak, far din.»

»Snål är han, och elak är han, men dotter hans lär bli ändå värre, om hon får leva, säger folk.»

»Jag menar folk har rätt, du. Jag skulle just vilja veta var du har kommit över den här mjölsäcken.»

»Det kan väl inte göra stort heller att tala om det för dig. Jag tog säd i fars spannmålsbod i morse, och nu har jag varit till kvarnen.»

»Får han inte se dig, när du kommer hemdragandes med den?»

»Du har visst gått för tidigt från mästarn. Far är borta i sockenbud, kan du förstå.»

»Det kommer någon åkande bakom oss i backen. Jag hör hur det gnisslar under meden. Tänk, om det är han, som kommer!»

Flickan lyssnade och spejade, och så började hon stortjuta.

»Det är far», snyftade hon. »Han slår ihjäl mig. Han slår ihjäl mig.»

»Ja, nu äro goda råd dyra och snabba råd bättre än silver och guld», sade tiggåren.

»Se», sade barnet, »du kan hjälpa mig. Ta repet och dra kälken, så tror far, att han är din.»

»Vad skall jag sedan göra med den?» frågade tiggaren och lade repet över sina axlar.

»Dra den vart du vill nu till en början, men kom upp till prästgården med den, när det blir mörkt! Jag skall nog passa på dig. Du skall komma med säcken och kälken, förstår du!»

»Jag får försöka.»

»Gud nåde dig, om du inte kommer!» ropade flickan, i det hon sprang ifrån honom, skyndande hem före fadern.

Tiggaren vände kälken med tungt hjärta och sköt den ned till gästgivargården.

Den stackaren hade haft sin dröm, där han hade gått i snön med halvnakna fötter. Han hade gått och tänkt på de stora skogarna norr om Löven, på de stora finnskogarna.

Härnere i Bro socken, där han nu färdades utmed sundet, som binder samman Övre och Nedre Löven, i dessa rikedomens och glädjens ryktbara trakter, där herrgård ligger vid herrgård, bruk vid bruk, här var honom varje väg för tung, varje rum för trångt, varje bädd för hård. Här måste han bittert längta efter de stora, eviga skogarnas fred.

Här hörde han slagor dåna på varje loge, som om säden aldrig kunde bli sluttröskad. Timmerlass och kolryssar kommo oupphörligt ned ur de outtömliga skogarna. Ändlösa malmforor drogo fram på vägarna i djupa spår, som hundratal av föregångare hade filat upp. Här såg han slädar, fyllda med åkande, ila mellan gårdarna, och det tycktes honom, som om glädjen hölle tömmarna och skönhet och kärlek stode på meden. Å, vad den stackaren gick där och längtade upp till de stora, eviga skogarnas fred!

Där borta, där träden stå raka och pelarlika upp ur den jämna marken, där snön vilar i tunga lager på de orörliga grenarna, där vinden är maktlös och blott spelar helt stilla i topparnas barr, där ville han vandra allt längre och längre in, till dess en dag krafterna skulle svika honom och han skulle falla ned under de stora träden, döende av hunger och köld.

Han längtade efter den stora, susande graven ovanför Löven, där han skulle övermannas av förgängelsens makter, där det äntligen skulle lyckas hungern, kölden, tröttheten och brännvinet att förgöra denna arma kropp, som kunde uthärda allt.

Han var nedkommen till gästgivargården och ville där invänta kvällen. Han gick in i skänkrummet och satt i slö vila på bänken vid dörren, drömmande om de eviga skogarna.

Gästgivarmor förbarmade sig över honom och gav honom en sup brännvin. Hon gav honom till och med två, eftersom han bad så ivrigt.

Men mer ville hon inte skänka honom, och tiggaren råkade i full förtvivlan. Han måste dricka mer av detta starka, söta brännvin. Han måste än en gång känna hjärtat dansa i kroppen och tankarna flamma under ruset. O, detta söta sädesvin! Sommarens sol, sommarens fågelsång, sommarens doft och skönhet flöto omkring i dess vita våg. Ännu en gång, innan han försvinner i natt och mörker, vill han dricka sol och lycka.

Så bytte han först bort mjölet, sedan mjölpåsen och sist kälken mot brännvin. Av detta fick han ett gott rus och sov bort en god del av eftermiddagen på en bänk i krogrummet.

Då han vaknade, begrep han, att det återstod honom bara en sak att göra. Eftersom denna usla kropp hade tagit allt herravälde över hans själ, eftersom han hade kunnat supa upp vad ett barn hade anförtrott honom, eftersom han var en skam för jorden, måste han befria den från bördan av så mycken uselhet. Han måste återge sin själ friheten, låta den gå till Gud.

Han låg på bänken i krogrummet och dömde sig själv: »Gösta Berling, avsatt präst, anklagad för att ha supit upp mjölet för ett hungrigt barn, dömes till döden. Vilken död? Döden i drivorna.»

Han fattade sin mössa och raglade ut. Han var varken fullt vaken eller fullt nykter. Han grät av medlidande med sig själv, med sin stackars nedsudlade själ, som han måste ge fri.

Han gick inte långt och vek inte av från vägen. Vid själva vägkanten låg en hög driva. Där kastade han sig ned för att dö. Han slöt ögonen och försökte sova.

Ingen vet hur länge han låg så, men det var ännu liv i honom, då Brobyprästens dotter kom springande framåt vägen med en lykta i handen och fann honom i drivan vid vägkanten. Hon hade stått i timtal och väntat på honom. Nu hade hon sprungit utför Broby backar för att söka reda på honom.

Hon kände genast igen honom, och så började hon skaka på honom och skrika av all makt för att få honom vaken.

Hon måste veta var han hade gjort av hennes mjölsäck.

Hon måste kalla honom tillbaka till livet åtminstone för så lång stund, att han kunde säga henne vad som blivit av hennes kälke och hennes mjölsäck. Söta far sloge ihjäl henne, om hon hade slarvat bort hans kälke. Hon bet tiggaren i fingret och klöste honom i ansiktet, och på samma gång skrek hon som en förtvivlad.

Då kom någon åkande på landsvägen.

»Vem tusan är det, som skriker?» frågade en barsk röst.

»Jag vill veta var den här karlen har gjort av min mjölpåse och min kälke», snyftade barnet och dunkade med knutna nävar mot tiggarens bröst.

»Är det en förfrusen, som du klöser på det viset? Upp med dig, vildkatt!»

Den åkande var en stor, grov kvinna. Hon steg ur släden och kom bort till drivan. Barnet tog hon i nacken och slängde det upp på vägen. Därpå böjde hon sig ned, sköt armarna under tiggarens kropp och lyfte upp honom. Sedan bar hon honom till släden och lade ned honom i den.

»Kom med in på gästgivargården, vildkatt», ropade hon åt prästdottern, »så få vi höra vad du vet om den här saken!»

*

En timme senare satt tiggaren på en stol nere vid dörren i gästgivargårdens bästa rum, och framför honom stod den myndiga frun, som hade räddat honom ur drivan.

Sådan, som Gösta Berling nu såg henne, stadd på hemfärd från kolkörning i skogarna, med sotiga händer och kritpipa i munnen, klädd i en kort, ofodrad fårskinnspäls och randig, hemvävd yllekjol, med becksömsskor på fötterna och knivslidan i barmen, sådan han såg henne med grått hår, rätt uppstruket över ett gammalt, vackert ansikte, sådan hade han hört henne beskrivas tusen gånger, och han förstod, att han hade stött samman med den ryktbara majorskan på Ekeby.

Hon var den mäktigaste kvinnan i Värmland, härskarinna över sju bruk, van att befalla och lydas; och han var bara en stackars livdömd man, utblottad på allt, vetande, att varje väg var honom för tung, varje rum för trångt. Hans kropp skalv av förfäran, medan hennes blick vilade på honom.

Hon stod tyst och såg på den mänskliga uselheten framför sig, de röda, svullna händerna, den utmärglade gestalten och det härliga huvudet, som ännu i förfall och vanvård strålade i vild skönhet.

»Han är Gösta Berling, den galna prästen?» sade hon spörjande.

Tiggaren satt orörlig.

»Jag är majorskan på Ekeby, jag.»

Det gick en darrning genom tiggarens kropp. Han knäppte sina händer och lyfte ögat med en längtans blick. Vad skulle hon göra med honom? Skulle hon tvinga honom att leva? Han bävade för hennes styrka. Och dock hade han varit så nära att nå de eviga skogarnas fred.

Hon började striden med att säga honom, att Brobyprästens dotter hade fått sin kälke och sin mjölsäck tillbaka, och att hon, majorskan, hade en fristad åt honom som åt så mången annan hemlös stackare i kavaljersflygeln på Ekeby. Hon bjöd honom ett liv i lek och lust, men han svarade, att han måste dö.

Då slog hon knytnäven i bordet och lät honom höra sin tanke rent ut.

»Jaså, han vill dö, jaså, han vill det. Jag skulle inte undra stort på det, om det vore så, att han levde. Se, en sådan utmagrad kropp och sådana maktlösa lemmar och sådana matta ögon, och han menar, att han har något kvar att döda! Tror han, att det är tvungen sak att ligga stel och styv, inspikad under ett kistlock, för att vara död? Tror han inte jag står här och ser hur död han är, Gösta Berling?

Jag ser, att han har en dödskalle till huvud, och jag tycker, att maskarna krypa fram ur hans ögonhålor. Känner han inte, att han har munnen full av mull? Hör han inte hur knotorna skramla, när han rör sig?

Han har dränkt sig i brännvin, Gösta Berling, och död är han.

Det, som nu rör sig hos honom, är bara dödningaknotor, och han vill inte unna dem att få leva; om han vill kalla det liv? Det är just, som om han ville missunna de döde en dans över gravkullarna i stjärnljuset.

Skäms han för att han har blivit avsatt, eftersom han vill dö nu? Det vore mera ära med att han använde sina gåvor och bleve till någon nytta på Guds gröna jord, skall jag säga honom. Varför kom han inte till mig strax, så skulle jag ha ställt allt till rätta igen åt honom? Ja, nu väntar han sig väl mycken heder av att bli svept och lagd på sågspån och kallas ett vackert lik?»

Tiggaren satt lugn, nästan småleende, medan hon dundrade fram sina vreda ord. Ingen fara, jublade han, ingen fara! De eviga skogarna vänta, och hon har ingen makt att vända din själ därifrån.

Men majorskan teg och gick ett par slag upp och ned i rummet. Så tog hon plats framme vid spiseln, satte upp fötterna på hällen och stödde armbågarna mot knäet.

»Tusan djävlar!» sade hon och småskrattade för sig själv. »Det är mer sant det jag säger, än jag själv märker. Tror han inte, Gösta Berling, att de flesta i denna världen äro döda eller halvdöda? Tror han jag lever? Ånej då! Ånej då!

Ja, se på mig, han! Jag är majorskan på Ekeby, och jag är väl den mäktigaste frun i Värmland. Om jag vinkar med ett finger, så springer landshövdingen, och om jag vinkar med två, så springer biskopen, och vinkar jag med tre, så dansa både domkapitel och rådmän och alla brukspatroner i Värmland polska på Karlstads torg. Tusan djävlar, pojke, jag säger honom, att jag inte är något annat än ett påklätt lik. Gud vet hur litet liv det är i mig.»

Tiggaren lutade sig fram på stolen och lyssnade med spända sinnen. Den gamla majorskan satt och vaggade framför elden. Hon såg inte på honom, medan hon talade.

»Tror han inte», fortsatte hon, »att om jag vore en levande människa, som såge honom sitta där, usel och bedrövlig med självmordstankar i sinnet, tror han inte, att jag skulle ta dem ur honom i ett andedrag? Då skulle jag ha tårar för honom och böner, som vände upp och ner på honom, och jag skulle frälsa hans själ, men nu är jag död.

Har han hört, att jag en gång var den vackra Margareta Celsing? Det var inte i går, men ännu kan jag sitta och gråta mina gamla ögon röda över henne. Varför skall Margareta Celsing vara död och Margareta Samzelius leva, varför skall majorskan på Ekeby leva, säg, Gösta Berling?

Vet han hurudan Margareta Celsing var? Hon var smärt och späd och försagd och oskyldig, Gösta Berling. Hon var en sådan, på vilkens grav änglarna gråta.

Hon visste om intet ont, ingen hade gjort henne sorg, hon var god mot alla. Och vacker var hon, riktigt vacker.

Det var en ståtlig man, han hette Altringer. Gud vet hur han kom att färdas fram däruppe i Älvdalens vildmarker, där hennes föräldrar hade sitt bruk. Honom såg Margareta Celsing: han var en skön, härlig man, och han älskade henne.

Men han var fattig, och de kommo överens att vänta på varandra i fem år, som det står i visan.

Då tre år voro gångna, fick hon en annan friare. Han var ful och stygg, men hennes föräldrar trodde, att han var rik, och de tvungo Margareta Celsing med lock och pock, med slag och hårda ord att ta honom till man. Ser du, den dagen dog Margareta Celsing.

Sedan dess fanns ingen Margareta Celsing, endast majorskan Samzelius, och hon var inte god, inte försagd, hon trodde på mycket ont och gav inte akt på det goda.

Du vet nog vad som hände sedan. Vi bodde på Sjö här vid Löven, majoren och jag. Men han var inte rik, som folk har sagt. Jag hade ofta svåra dagar.

Då kom Altringer tillbaka, och nu var han rik. Han blev herre till Ekeby, som gränsar till Sjö. Han gjorde sig till herre över sex andra bruk vid Löven. Han var duglig, driftig, en härlig man var han.

Han hjälpte oss i vårt armod: vi åkte i hans vagnar, han skickade mat till vårt kök, vin till vår källare. Han fyllde mitt liv med gillen och nöjen. Majoren reste bort i krig, men vad brydde vi oss om det! Ena dagen gästade jag Ekeby, andra dagen for han till Sjö. Å, det gick som en långdans av nöjen runtom Lövens strand.

Men det gick ont tal om Altringer och mig. Hade Margareta Celsing då levat, skulle detta ha gjort henne mycken sorg, men mig gjorde det intet. Dock förstod jag inte än, att det var, därför att jag var död, som jag var känslolös.

Så kom talet om oss upp till min far och mor, där de gingo bland kolmilorna i Älvdalsskogen. Gumman betänkte sig inte länge; hon reste hit ner för att tala med mig.

En dag, då majoren var borta och jag satt till bords med Altringer och flere andra, kom hon resande. Jag såg henne stiga in i salen, men jag kunde inte känna, att hon var min mor, Gösta Berling. Jag hälsade på henne som på en främmande och bjöd henne sitta ner vid mitt bord och ta del i måltiden.

Hon ville tala till mig, som om jag hade varit hennes dotter, men jag sade henne, att hon tog fel, mina föräldrar voro döda, de hade båda dött på min bröllopsdag.

Då gick hon in på leken. Sjuttioårig var hon, tjugo mil hade hon åkt på tre dagar. Nu satte hon sig utan krus till middagsbordet och tog sig mat; hon var en mäkta kraftfull människa.

Hon sade, att det var sorgligt, att jag hade gjort en sådan förlust just den dagen.

'Det sorgligaste var', sade jag, 'att mina föräldrar inte hade dött en dag förr, så hade inte bröllopet blivit av.'

'Är den nådiga majorskan inte nöjd med sitt äktenskap?' frågade hon då.

'Jo', sade jag, 'nu är jag nöjd. Jag skall alltid vara nöjd och lyda mina kära föräldrars vilja.'

Hon frågade om det hade varit mina föräldrars vilja, att jag skulle hopa skam över mig och dem och svika min man. Ringa heder visade jag mina föräldrar genom att göra mig till en visa i var mans mun.

'De få ligga, som de ha bäddat', svarade jag henne. Och för resten skulle den främmande frun förstå, att jag inte ämnade tillåta, att någon smädade mina föräldrars dotter.

Vi åto, vi två. Männen omkring oss sutto tysta och förmådde inte lyfta kniv och gaffel.

Gumman stannade ett dygn för att vila, så reste hon.

Men så länge jag såg henne, kunde jag inte förstå, att hon var min mor. Jag visste bara, att min mor var död

Då hon skulle fara, Gösta Berling, och jag stod bredvid henne på trappan, och vagnen var framkörd, sade hon till mig:

'Ett dygn har jag varit här, utan att du har hälsat mig som mor. På ödsliga vägar for jag hit, tjugo mil på tre dagar. Och av skam över dig skälver min kropp, som vore den piskad med ris. Må du förnekas, som jag har förnekats, förskjutas, som jag har förskjutits! Må landsvägen bli ditt hem, halmstacken din säng, kolmilan din spisel! Skam och smälek vare din lön, må andra slå dig, som jag slår dig!'

Och hon gav mig ett hårt slag på kinden.

Men jag lyfte upp henne, bar henne utför trappan och satte henne i vagnen.

'Vem är du, att du förbannar mig?' frågade jag, 'vem är du, att du slår mig? Sådant tål jag av ingen.'

Och jag gav henne igen örfilen.

Vagnen for i detsamma, men då, i den stunden, Gösta Berling, visste jag, att Margareta Celsing var död.

Hon var god och oskyldig, hon visste om intet ont. Änglarna hade gråtit på hennes grav. Om hon hade levat, inte hade hon slagit sin mor.»

Tiggaren borta vid dörren hade lyssnat, och orden hade för ett ögonblick förtagit ljudet av de eviga skogarnas lockande sus. Se, denna mäktiga fru, hon gjorde sig till hans like i synd, hans syster i förtappelse för att ge honom mod att leva! Så skulle han lära, att det låg sorg och skuld över andras huvuden än hans. Han reste sig och gick bort till majorskan.

»Vill han leva nu, Gösta Berling», frågade hon med en stämma, som bröts i tårar, »vad skulle han dö för? Det kunde väl ha blivit en bra präst av honom, men aldrig var den Gösta Berling, som han dränkte i brännvin, så glimmande oskuldsvit som den Margareta Celsing, som jag kvävde i hat. Vill han leva?»

Gösta föll ned på knä för majorskan.

»Förlåt mig!» sade han. »Jag kan inte.»

»Jag är en gammal kvinna, härdad i mycken sorg», svarade majorskan, »och jag sitter här och ger mig själv till pris åt en tiggare, som jag har funnit halvförfrusen i en driva vid vägkanten. Det sker mig rätt. Gå han och bli en självmördare, så kan han då åtminstone inte berätta för någon om min galenskap.»

»Majorska, jag är ingen självmördare, jag är en livdömd. Gör mig inte kampen för svår! Jag får inte leva. Min kropp har tagit herraväldet över min själ, därför måste jag låta honom slippa fri, låta honom gå till Gud.»

»Jaså, han tror, att han kommer dit?»

»Farväl, majorska, och tack!»

»Farväl, Gösta Berling!»

Tiggaren reste sig och gick med hängande huvud och släpande steg mot dörren. Denna kvinna gjorde vägen upp till de stora skogarna tung för honom.

När han kom till dörren, måste han se sig om. Då mötte han majorskans blick, där hon satt stilla och såg efter honom. Han hade aldrig sett en sådan förändring i ett ansikte, och han blev stående och stirrade på henne. Hon, som nyss hade varit vred och hotande, satt i stilla förklaring, och hennes ögon lyste av förbarmande, medlidsam kärlek. Det var något inom honom, inom hans eget förvildade hjärta, som brast för den blicken. Han lutade pannan mot dörrposten, sträckte armarna över huvudet och grät, så att hjärtat kunde brista.

Majorskan slängde kritpipan i spiseln och kom fram till Gösta. Hennes rörelser voro med ens mjuka som en mors.

»Så, så, gossen min!»

Och hon fick honom ned bredvid sig på bänken vid dörren, så att han grät med huvudet mot hennes knä.

»Skall han ännu dö?»

Då ville han rusa upp. Hon måste hålla honom kvar med våld.

»Nu säger jag honom, att han får göra, som han vill. Men det lovar jag honom, att om han vill leva, så skall jag ta till mig Brobyprästens dotter och göra folk av henne, så kan hon ju tacka sin Gud, att han stal hennes mjöl. Nå, vill han?»

Han lyfte upp huvudet och såg henne rätt in i ögonen.

»Är det allvar?»

»Det är det, Gösta Berling.»

Då vred han händerna i ångest. Han såg framför sig de spejande ögonen, de hopknipna läpparna och de utmärglade små händerna. Så skulle den unga varelsen få skydd och vård, och förnedringens tecken plånas ut från hennes kropp, ondskan från hennes själ. Nu stängdes vägen för honom upp till de eviga skogarna.

»Jag skall inte döda mig, så länge hon står under majorskans vård», sade han. »Jag visste nog, att majorskan skulle tvinga mig att leva. Jag kände strax, att majorskan var mig övermäktig.»

»Gösta Berling!» sade hon högtidligt. »Jag har kämpat om honom som om mig själv. Jag sade till Gud: 'Om det finns något av Margareta Celsing levande i mig, så tillåt, att hon träder fram och visar sig, att den mannen inte måtte gå och döda sig!' Och han tillstadde det, och du såg henne, och därför kunde du inte gå. Och hon viskade till mig, att för det arma barnets skull torde du väl uppge din avsikt att dö. Ni flyger väl dristigt, ni vilda fåglar, men vår Herre känner det nät, som fångar er.»

»Han är en stor och underlig Gud», sade Gösta Berling. »Han har gäckat mig och förkastat mig, men han vill inte låta mig dö. Ske hans vilje!»

Från den dagen blev Gösta Berling kavaljer på Ekeby. Två gånger försökte han att komma därifrån och bana sig väg till att kunna leva av eget arbete. Ena gången skänkte majorskan honom ett torp nära Ekeby. Han flyttade dit och ämnade leva som arbetare. Detta lyckades honom till en tid, men han tröttnade snart vid ensamheten och det dagliga slitet samt blev åter kavaljer. Andra gången var den, då han blev informator på Borg för greve Henrik Dohna. Under den tiden förälskade han sig i den unga Ebba Dohna, grevens syster, men då hon dog, just som han trodde sig nära att vinna henne, övergav han varje tanke på att bli annat än kavaljer på Ekeby. Det syntes honom, att för en avsatt präst voro alla vägar till upprättelse stängda.

[http://www.lysator.liu.se/runeberg/berling/k01.html]

FÖRSTA KAPITLET.

Landskapet.

Nu måste jag beskriva den långa sjön, den rika slätten och de blå bergen, eftersom de voro den skådeplats, där Gösta Berling och Ekebykavaljererna framlevde sin lustiga tillvaro.

Sjön har sina källor ganska långt upp i norr, och det är ett härligt land för en sjö. Skogen och bergen upphöra aldrig att samla vatten åt den, strömmar och bäckar störta ned i den året om. Den har fin vit sand att sträcka ut sig på, uddar och holmar att avspegla och beskåda, näck och sjörå ha fritt spelrum där, och den växer sig hastigt stor och skön. Däruppe i norr är den glad och vänlig: man skall bara se den en sommarmorgon, då den ligger yrvaken under dimslöjan, för att märka hur munter den är. Den gäckas först en stund, kryper sakta, sakta fram ur det lätta omhöljet, så trolskt vacker, att man knappt kan känna igen den, men så kastar den med ett ryck av sig hela täcket och ligger där blott och bar och rosig och glittrar i morgonljuset.

Men sjön nöjer sig inte med detta lekfulla liv, han snör ihop sig till ett smalt sund, bryter sig fram genom några sandkullar i söder och söker upp ett nytt rike åt sig. Ett sådant finner han också; han blir större och väldigare, har bottenlösa djup att fylla och ett idogt landskap att pryda. Men nu blir även vattnet mörkare, stranden mindre omväxlande, vindarna skarpare, hela karaktären strängare. En ståtlig och härlig sjö är han. Många äro de fartyg och timmerflottar, som färdas där, sent får han tid att gå i vintervila, sällan förrän efter jul. Ofta är han också i vresigt lynne, han kan skumma vit av vrede och vräka omkull segelbåtar, men han kan också ligga i drömmande lugn och avspegla himlen.

Men längre ut i världen vill sjön färdas, fastän bergen synas allt strävare och utrymmet blir allt trängre, ju längre ned han kommer, så att han än en gång måste som ett smalt sund krypa fram mellan sandstränder. Sedan breder han ut sig för tredje gången, men inte mer med samma skönhet och värdighet.

Stränderna sjunka och bli enformiga, mildare vindar blåsa, sjön går i tidig vintervila. Alltjämt är han vacker, men han har mistat ungdomsyran och mannakraften - han är en sjö som alla andra. Med två armar famlar han efter vägen till Vänern, och då den är funnen, störtar han sig i ålderdomssvaghet utför stupade branter och går med en sista, dånande bragd in i vilan.

Lika lång som sjön är slätten; men man må tro, att den har vanskligt med att komma fram mellan sjöar och berg, alltifrån kitteldalen vid sjöns norra ändpunkt, där den först vågar breda ut sig, och sedan allt framgent, tills den segrande lägger sig till maklig vila vid Vänerstranden. Det kan ju inte vara tal om annat, än att slätten helst skulle vilja följa sjöstranden, så lång den är, men bergen lämna den ingen ro. Bergen äro väldiga gråstensmurar, täckta av skog, fulla av klyftor, svåra att färdas i, rika på mossa och lav, i dessa gamla tider hem för massor av vilt. En sank myr eller en tjärn med mörkt vatten råkar man ofta mittuppe bland de långsträckta åsarna. Här och där finns också en kolbotten eller en öppen plats, där timmer och ved ha tagits, eller ett svedjeland, och dessa vittna om att bergen också kunna tåla arbetet. Men vanligtvis ligga de i sorglös ro och nöja sig med att låta skuggor och dagrar leka sin eviga lek över deras sluttningar.

Och med dessa berg för slätten, som är from och rik och älskar arbetet, ett ständigt krig, i all vänlighet för resten.

»Det är ju alldeles nog», säger slätten till bergen, »om ni ställer upp era murar runtomkring mig, det är trygghet nog för mig.»

Men bergen vilja inte lyssna till sådant tal. De sända ut långa räckor av kullar och kala högslätter ända ned till sjön. De resa härliga utsiktstorn på varje udde och lämna i själva verket sjöstranden så högst sällan, att slätten blott på några få ställen kan rulla sig i strandbräddens mjuka sand. Men det lönar sig inte, att den försöker beklaga sig.

»Var du glad, att vi stå här!» säga bergen. »Tänk på tiden före jul, då de dödkalla dimmorna dag efter dag rulla fram över Löven! Vi göra god tjänst, där vi stå.»

Slätten klagar över att den har liten plats och dålig utsikt.

»Du är dum», svara bergen, »du skulle bara känna, hur det blåser härnere vid sjön. Det behövs, minst sagt, en gråstensrygg och en granpäls för att stå ut med sådant. Och för resten kan du vara nöjd med att titta på oss.»

Ja, titta på bergen, det är just vad slätten gör. Den känner väl alla de underliga skiftningar av ljus och skugga, som draga fram över dem. Den vet hur de i middagsbelysning sjunka ned mot horisonten, låga och svagt ljusblå, och i morgon- eller aftonljus resa sig i vördnadsvärd höjd, klarblå, som himlen i zenit. Stundom kan ljuset falla så skarpt över dem, att de bli gröna eller svartblå, och varje enskild fura, varje väg och klyfta syns på milslånga avstånd.

Det händer nog på sina ställen, att bergen maka sig åt sidan och låta slätten komma fram och titta på sjön. Men då den får se sjön i sin vrede, då den fräser och spottar som en vildkatt, eller ser den betäckt av den kalla röken, som kommer sig därav, att sjörået sysslar med brygd och byk, då ger den snart bergen rätt och drar sig undan i sitt trånga fängelse igen.

Människor ha från urminnes tid odlat den härliga slätten, och där har blivit en stor bygd. Varhelst en å med sin vitskummiga fors kastar sig utför strandsluttningen, där uppkommo bruk och kvarnar. På de ljusa, öppna platserna, där slätten kommer fram till sjön, blevo kyrkor och prästgårdar byggda, men i dalkanterna, halvvägs uppåt sluttningen, på stenbunden mark, där säden inte trives, ligga böndernas gårdar och officersboställena och en och annan herrgård.

Dock må man märka, att på tjugotalet var inte trakten på långt när så uppodlad som nu. Skog och sjö och mosse var då mycket, som nu kan odlas. Folket var inte heller så talrikt och vann sitt uppehälle dels genom körslor och dagsverken vid de många bruken, dels genom att arbeta på främmande orter; åkerbruket kunde inte föda dem. På den tiden klädde sig slättens invånare i hemvävda kläder, åto havrebröd och nöjde sig med en dagspenning av tolv skilling. Nöden var stor bland många av dem, men den blev ofta lindrad av ett lätt och glatt sinnelag och av en medfödd händighet och duglighet.

Men alla dessa tre, den långa sjön, den rika slätten och de blå bergen, bildade ett det vackraste landskap och göra så än, likaså är folket än i dag kraftigt, modigt och väl begåvat. Nu har det ock gjort stora framsteg både i välmåga och bildning.

Må allt gå dem väl, som bo däruppe vid den långa sjön och de blå bergen! Det är några av deras minnen jag nu skall skildra.

[http://www.lysator.liu.se/runeberg/berling/k02.html]

ANDRA KAPITLET.

Julnatten.

Sintram heter den elake brukspatronen på Fors, han med den klumpiga apkroppen och de långa armarna, med det kala huvudet och det fula, grinande ansiktet, han, vars lust är att anstifta ont.

Sintram heter han, som endast tar skojare och slagskämpar till drängar och endast har grälaktiga, lögnaktiga pigor i sin tjänst, han, som hetsar hundar till raseri genom att sticka nålar i deras nos och lever lycklig mittibland hätska människor och ilskna djur.

Sintram heter han, vars högsta glädje är att ikläda sig den lede fiendens gestalt, med horn och svans och hästhov och luden kropp, och plötsligt framträdande ur dunkla vrår, ur bakugn eller vedskjul, skrämma rädda barn och vidskepliga kvinnor.

Sintram heter han, som glädes åt att förbyta gammal vänskap i nytt hat och att förgifta hjärtat med lögn.

Sintram heter han, och en gång kom han till Ekeby.

*

Dra in den stora vedkälken i smedjan, stanna mittpå golvet med den och lägg en kärrbotten över stakarna! Där ha vi ett bord. Hurra för bordet, bordet är färdigt!

Hit nu med stolar, med allt, som duger att sitta på! Hit med trebenta skomakarstolar och tomma lårar! Hit med trasiga, gamla länstolar utan ryggstöd, och fram med den medlösa kappsläden och den gamla karossen! Ha, ha, ha, fram med den gamla karossen! Den blir talarstol.

Ser man på bara, ena hjulet bortkört och hela vagnskorgen! Endast kuskbocken är kvar, dynan är ramponerad, björnmossan ryker om den, lädret är rött av ålder. Högt som ett hus är det gamla skrället. Stötta, stötta, annars ramlar det!

Hurra! Hurra! Det är julnatt på Ekeby bruk.

Bakom bredsängens sidengardiner sova majoren och majorskan, sova och tro, att kavaljersflygeln sover. Drängar och pigor må sova, tyngda av gröt och beskt julöl, men inte herrarna i kavaljersflygeln. Hur kan någon tro, att kavaljersflygeln sover?

Inga barbenta smeder vända smältstyckena de sotiga pojkarna forsla inga kolkärror, den stora hammaren hänger som en arm med en knuten näve uppe vid taket, städet står tomt, ugnarna öppna inte sina röda gap för att sluka kol, bälgen gnisslar inte. Det är jul. Smedjan sover.

Sover, sover! O, du människobarn, sover, då kavaljererna äro vakna! De långa tängerna stå upprätt på golvet med talgdankar i klorna. Ur tiokannskitteln av blank koppar låga brylåns blåa flammor högt upp mot takets mörker. Beerencreutz' hornlykta är upphängd på stångjärnshammaren. Den gula punschen glänser i bålen som en klar sol. Där finnas bord, där finnas bänkar. Kavaljererna fira julnatt i smedjan.

Det är lustighet och stoj, musik och sång. Men midnattsfestens larm väcker ingen. Allt buller från smedjan dör i forsens mäktiga brus därutanför.

Det är lustighet och stoj. Tänk nu, om majorskan såge dem!

Vad mer? Hon skulle helt visst slå sig ned bland dem och tömma en bägare. En duktig kvinna är hon, inte flyr hon för en dundrande supvisa eller ett parti kille. Den rikaste frun i Värmland, morsk som en karl, stolt som en drottning. Sång älskar hon och ljudande fioler och valthorn. Vin och kortspel tycker hon om och bord, omkransade av glada gäster. Hon vill se åtgång i visthusen, dans och lustighet i kammare och sal och kavaljersflygeln full av kavaljerer.

Se dem runtom bålen, kavaljer vid kavaljer! Tolv äro de, tolv män. Inga dagsländor, inga modehjältar, utan män, vilkas rykte sent dör i Värmland, modiga män, starka män.

Inga skinntorra pergament, inga tillsnörda penningpungar, fattiga män, sorglösa män, kavaljerer hela dagen.

Inga morsgrisar, inga sömniga herrar på eget hemman. Vägfarande män, glada män, riddare av hundra äventyr.

Tom står nu kavaljersflygeln sedan många år. Ekeby är inte mera hemlösa kavaljerers utkorade tillflykt. Pensionerade officerare och fattiga adelsmän draga inte mer runtom Värmland i rangliga enspännare. Men låt de döda leva, låt dem uppstå, de glada, de sorglösa, de evigt unga!

Alla dessa ryktbara män kunna spela ett eller flera instrument. Alla äro de så fulla av egenheter och ordstäv, av infall och visor som myrstacken av myror, men envar har dock sin särskilda stora egenskap, sin högt skattade kavaljersdygd, som skiljer honom från de övriga.

Främst av dem alla, som sitta kring bålen, vill jag nämna Beerencreutz, översten med de stora, vita mustascherna, killespelaren, Bellmanssångaren, och jämte honom hans vän och krigskamrat, den tystlåtne majoren, den store björnjägaren Anders Fuchs, och som den tredje i laget den lille Ruster, trumslagaren, som länge hade varit överstens tjänare, men hade vunnit kavaljersrang genom skicklighet i punschbrygd och generalbas. Sedan må omtalas den gamle fänriken Rutger von Örneclou, kvinnotjusaren, klädd i spännhalsduk och peruk, utstyrd i krås och sminkad som en kvinna. Han var en av de yppersta kavaljererna och likaså Kristian Bergh, den starke kaptenen, som var en dråplig hjälte, men lika lätt att lura som en jätte i sagan. I sällskap med dessa två såg man ofta den lille, klotrunde patron Julius, kvick, lustig och väl begåvad: talare, målare, vissångare och anekdotberättare. Gärna drev han sitt skämt med den giktbrutne fänriken och den dumme jätten.

Där fanns också den store tysken Kevenhüller, uppfinnaren av den självgående vagnen och flygmaskinen, han, vars namn ännu genljuder i de susande skogarna. En riddersman var han till börden och även till utseendet, med stora, vridna mustascher, spetsigt helskägg, örnnäsa och smala, sneda ögon i ett nät av korsande rynkor. Där satt den store krigaren kusin Kristoffer, som aldrig kom utanför kavaljersflygelns väggar, annat än då en björnjakt eller ett oförväget äventyr var att förvänta, och bredvid honom farbror Eberhard, filosofen, som inte för lust och lek hade dragit till Ekeby, utan för att ostört av näringsbekymmer få fullfölja sitt stora arbete i vetenskapernas vetenskap.

Sist av alla nämner jag nu de bästa av skaran, den blide Lövenborg, den fromme mannen, som var för god för denna världen och förstod föga av dess vägar, och Lilliecrona, den store musikern, som hade ett gott hem och alltid längtade dit, men ändå måste stanna på Ekeby, ty hans ande behövde rikedom och omväxling för att kunna uthärda livet.

Dessa elva hade alla lämnat ungdomen bakom sig, och flera hade gått in i ålderdomen, men mittibland dem fanns en, som inte var mer än trettio år och ännu ägde alla själens och kroppens krafter obrutna. Det var Gösta Berling, kavaljerernas kavaljer, som ensam för sig var en större talare, sångare, musiker, jägare, dryckeskämpe och spelare än alla de andra. Han ägde alla kavaljersdygderna. Vilken man hade inte majorskan gjort av honom!

Se honom nu, uppkliven i talarstolen! Mörkret sänker sig från det svarta taket i tunga festoner ned över honom. Hans ljusa huvud glimmar fram därur som de unga gudars, de unga ljusbärares, som ordnade kaos. Smärt, skön, äventyrslysten står han där.

Men han talar med djupt allvar.

»Kavaljerer och bröder! Det lider mot midnatt, festen är långt framskriden, det är tid att dricka skålen för den trettonde vid bordet.»

»Lille bror Gösta!» utropar patron Julius. »Här finns ingen trettonde, vi äro bara tolv.»

»På Ekeby dör varje år en man», fortsätter Gösta med allt dystrare röst. »En av kavaljersflygelns gäster dör, en dör av de glada, de sorglösa, de evigt unga. Vad är det mer? Kavaljerer få inte bli gamla. Kunna våra darrande händer inte lyfta glasen, kunna våra slocknande ögon inte skilja korten, vad är då livet för oss, och vad äro vi för livet? En måste dö av de tretton, som fira julnatten i smedjan på Ekeby, men varje år kommer en ny för att fylla vårt tal. En man, förfaren i glädjens hantverk, en, som kan sköta fiol och kort, måste komma och göra vår skara fulltalig. Gamla fjärilar skola veta att dö, medan sommarsolen skiner. Skål för den trettonde!»

»Men, Gösta vi äro bara tolv», invända kavaljererna och röra inte sina glas.

Gösta Berling, som de kallade poeten, fastän han aldrig skrev vers, fortsätter i orubbat lugn:

»Kavaljerer och bröder! Har ni glömt, vilka ni är? Ni är de, som hålla glädjen vid makt i Värmland. Ni är de, som sätta fart i stråkarna, hålla dansen i gång, låta sång och spel klinga genom landet. Ni förstår att hålla era hjärtan från guldet, era händer från arbetet. Om ni inte funnes, då skulle dansen dö, sommaren dö, rosorna dö, kortspelet dö, sången dö, och i hela detta välsignade land skulle ingenting annat finnas än järn och brukspatroner. Glädjen skall leva så länge som ni. I sex år har jag nu firat julnatten i Ekeby smedjan och aldrig har någon förr vägrat att dricka för den trettonde.»

»Men, Gösta», ropa de då, »när vi bara äro tolv, hur skola vi då kunna dricka för den trettonde?»

Djupt bekymmer avmålar sig på Göstas ansikte.

»Äro vi bara tolv?» säger han. »Varför detta? Skola vi dö ut från jorden? Skola vi nästa år vara blott elva, året därpå blott tio? Skall vårt namn bli sagans, vår skara förintas? Jag kallar honom, den trettonde, ty jag har uppstått att dricka hans skål. Ur havets djup, ur jordens innandömen, från himlen, från helvetet kallar jag honom, som skall fylla kavaljerernas skara.»

Då rasslar det i skorstenen, då slås smältugnens lucka upp, då kommer den trettonde.

Luden kommer han, med svans och hästhov, med horn och spetsigt hakskägg, och vid hans åsyn störta kavaljererna upp med ett skrik.

Men i hejdlös jubel ropar Gösta Berling:

»Den trettonde är kommen! Skål för den trettonde!»

Så är han då kommen, människornas gamle fiende, kommen till de oförvägna, som störa den heliga nattens fred. Blåkullafarande häxors vän, som upptecknar sina köpslut i blod på kolsvart papper, han, som dansade med grevinnan på Ivarsnäs i sju dagar och inte kunde fördrivas av sju präster, han har kommit.

I stormande hast flyga tankarna genom de gamla äventyrarnas huvuden vid hans åsyn. De undra för vems skull han är ute denna natten.

Många av dem voro färdiga att skynda bort i skräck, men snart förstodo de, att den behornade inte var kommen för att hämta dem ned i sitt mörka rike, utan att bägarklangen och visorna hade lockat honom. Han ville njuta av människors glädje under den heliga julnatten och kasta regeringsbördan under denna glädjens tid.

O kavaljerer, kavaljerer, vem av er minns väl mer, att det är julnatt? Det är nu, som änglar sjunga för fältens herdar. Det är nu, som barnen ligga och ängslas över att somna så hårt, att de inte vakna i tid till den härliga ottesången. Snart är det tid att tända julljusen i Bro kyrka, och långt borta i skogshemmen har gossen under kvällen gjort färdigt ett kådigt bloss, som han skall lysa sin flicka med på kyrkvägen. I alla hem har matmor ställt grenljus i fönstren, färdiga att tändas, då kyrkfolket drager förbi. Klockaren tar i sömnen upp julpsalmerna, och gamle prosten ligger och prövar om han har röst nog kvar för att mässa: »Ära vare Gud i höjden, frid på jorden, människorna en god vilja!»

O kavaljerer, bättre hade det varit för er att i denna fridens natt ligga stilla i edra bäddar än att pläga umgänge med det ondas furste!

Men de hälsa honom med välkomstrop, liksom Gösta hade gjort. En bägare, fylld med lågande brylå, sätta de i hans hand. Åt honom inrymma de hedersplatsen vid bordet, och de se honom där med glädje, liksom om hans fula satyransikte bure de ljuva drag som hade tillhört deras ungdoms älskade.

Beerencreutz inbjuder honom till killespelet, patron Julius sjunger för honom sina bästa visor, och Örneclou talar med honom om vackra kvinnor, dessa härliga varelser, som förljuva livet.

Han trivs gott, den behornade, där han med furstlig hållning lutar sig bakåt på den gamla karossens kuskbock och med klobeväpnad hand för den fyllda pokalen till sin leende mun.

Men Gösta Berling håller naturligtvis tal för honom.

»Ers nåd», säger han, »vi ha länge väntat er här på Ekeby, ty ni har väl svårligen tillgång till något annat paradis. Här lever man utan att så eller spinna, som ers nåd kanske redan vet. Här flyga de stekta sparvarna i ens mun, här flyter beskt öl och sött brännvin omkring i bäckar och strömmar. Här är ett bra ställe, märk det, ers nåd!

Vi kavaljerer ha minsann ocksa väntat på er, ty vi ha knappast varit fulltaliga förut. Se, det är så, att vi äro något förmer, än vi ge oss ut för, vi äro diktens gamla tolvmannaskara, som går fram genom tiderna. Tolv voro vi, då vi styrde världen däruppe på Olympens molnhöljda topp, och tolv, då vi som fåglar bodde i Ygdrasils gröna krona. Varhelst dikten gick fram, där följde vi. Sutto vi inte tolv man starka kring kung Arturs runda bord, och gingo inte tolv paladiner i Karl den stores armé? En av oss har varit Tor, en Jupiter, sådant måtte var man kunna se på oss än i dag. Man förnimmer nog gudaglansen under trasorna, lejonmanen under åsnehuden. Tiden har farit illa med oss, men då vi äro där, blir smedjan en Olymp och kavaljersflygeln ett Valhall.

Men, ers nåd, vi ha inte varit fulltaliga. Det vet man nog, att i diktens tolvmannaskara alltid måste finnas en Loke, en Prometeus. Honom ha vi saknat.

Ers nåd, jag hälsar er välkommen!»

»Se, se, se!» säger den onde. »Sådana granna ord, granna ord! Och jag, som inte har tid att svara! Affärer, gossar, affärer. Måste bort på stunden, annars skulle jag så gärna stå till er tjänst i vilken roll som helst. Tack för i kväll, gamla pratmakare! Vi ses igen.»

Då frågar kavaljererna vart han ämnar sig, och han svarar, att den ädla majorskan, härskarinnan på Ekeby, väntar honom för att få sitt kontrakt förnyat.

Stor förundran griper då kavaljererna.

En sträng och dugande fru är hon, majorskan på Ekeby. Hon lyfter en tunna råg på sina breda skuldror. Hon följer malmforan, hämtad från Bergslagens gruvfält, på den långa vägen till Ekeby. Hon sover som en forbonde på ladans golv med en säck till huvudgärd. Om vintern kan hon vakta en kolmila, om sommaren följa en timmerflotte utför Löven. En myndig fru är hon. Hon svär som en gatpojke och regerar som en kung sina sju bruk och sina grannars gårdar, regerar sin egen socken och grannsocknarna, ja, hela det sköna Värmland. Men för hemlösa kavaljerer har hon varit som en mor, och därför ha de hållit sina öron stängda, då förtalet viskat till dem, att hon står i förbund med djävulen.

Alltså fråga de honom med stor förundran vad slags kontrakt hon har ingått med honom.

Och han svarar dem, den svarte, att han har skänkt majorskan hennes sju bruk mot löfte, att hon för varje år skulle sända honom en själ.

O, vad fasa som då sammantrycker kavaljerernas hjärtan!

De visste det ju, men de ha inte förstått det förr.

På Ekeby dör varje år en man, en av kavaljersflygelns gäster dör, en dör av de glada, de sorglösa, de evigt unga. Vad är det mer? Kavaljerer få inte bli gamla. Förmå deras darrande fingrar inte lyfta glaset, kunna deras slocknande blickar inte skönja korten, vad är då livet för dem, och vad äro de för livet? Fjärilar skola veta att dö, medan solen skiner.

Men nu, nu först fatta de tingens rätta mening.

Ve den kvinnan! Därför har hon givit dem månget gott mål, därför låter hon dem dricka hennes beska öl och hennes söta brännvin, därför att de från dryckessalarna och spelborden på Ekeby måtte ragla ned till fördömelsens konung, en om året, en för varje flyende år.

Ve den kvinnan, den häxan! Starka, härliga män voro komna till detta Ekeby, komna dit för att förgås. Ty hon fördärvade dem där. Svampar voro deras hjärnor, torr aska deras lungor, och mörker var deras ande, då de sjönko ned på dödsbädden och voro färdiga till den långa resan utan hopp, utan själ, utan dygd.

Ve den kvinnan! Sådana ha de dött, som hade varit bättre män än de, och sådana skola de dö.

Men kavaljererna stå inte länge förlamade av fasans tyngd.

»Du fördömelsens konung!» ropa de. »Med den häxan skall du aldrig mer göra upp ett blodskrivet kontrakt; hon skall dö.» Kristian Bergh, den starke kaptenen, har kastat smedjans tyngsta slägga över axeln. Han skall begrava den till skaftet i trollpackans huvud. Inga själar skola vidare offras av henne.

»Och du själv, du behornade, vi skola lägga dig på städet och släppa stångjärnshammaren lös. Med tänger skola vi hålla dig stilla under hammarslagen och lära dig gå på jakt efter kavaljerssjälar.»

Feg är han, den svarte herrn, det vet man av gammalt, och talet om stångjärnshammaren behagar honom inte. Han ropar Kristian Bergh tillbaka och börjar underhandla med kavaljererna.

»Ta de sju bruken detta år, ta dem själva, kavaljerer, och ge mig majorskan!»

»Tror du vi äro lika nedriga som hon?» ropar patron Julius. »Ekeby och alla bruken vilja vi ha, men majorskan får du sköta om själv.»

»Vad säger Gösta, vad säger Gösta?» frågar den blide Lövenborg. »Gösta Berling måste tala! Man måste höra hans mening vid ett så viktigt avgörande.»

»Detta allt är galenskap», säger Gösta Berling. »Kavaljerer, låt inte narra er av honom! Vad äro vi mot majorskan? Med våra själar får det gå, hur det vill, men med min vilja skola vi inte bli några otacksamma uslingar och bära oss åt som bovar och förrädare. Majorskans mat har jag ätit för många år för att nu svika henne.»

»Ja, gå till helvete, du Gösta, om du har lust! Vi vilja hellre själva regera Ekeby.»

»Men är ni då rent rasande, eller har ni druckit er från vettet? Tror ni detta är sanning? Tror ni han där är den onde? Märker ni inte, att alltikop är en förbannad lögn?»

»Se, se, se», säger den svarte herrn, »han där märker inte, att han är på god väg att bli färdig, och ändå har han varit på Ekeby i sju år. Han märker inte hur långt han har kommit.»

»Å hut, karl! Jag har ju själv varit med om att stoppa in dig i ugnen där.»

»Som om det skulle göra någon skillnad, som om jag inte skulle vara lika god djävul som någon annan! Jojo män, Gösta Berling, du är allt fast, du. Du har allt redan blivit skön under majorskans behandling.»

»Det är hon, som har räddat mig», säger Gösta. »Vad vore jag utan henne?»

»Se, se, som om hon inte skulle ha haft sin egen mening med att behålla dig kvar på Ekeby! Du kan locka många i fällan; du har stora gåvor. En gång sökte du komma undan henne, du lät henne ge dig ett torp, och du blev arbetare, du ville äta ditt eget bröd. Var dag gick hon förbi torpet, och hon hade vackra flickor i sitt sällskap. En gång var Marianne Sinclaire med; då kastade du spaden och förskinnet, Gösta Berling, och blev åter kavaljer.»

»Vägen gick fram där, ditt nöt.»

»Ja, ja visst, vägen gick fram där. Sedan kom du till Borg, blev informator där för Henrik Dohna och kunde nära nog ha blivit grevinnan Märtas svärson. Vem var det, som vållade, att den unga Ebba Dohna fick höra, att du var en avsatt präst, så att hon gav dig nej? Det var majorskan, Gösta Berling. Hon ville ha dig tillbaka.»

»Stor sak!» säger Gösta. »Ebba Dohna dog kort därpå. Henne hade jag ändå inte fått.»

Nu kom den svarte herrn tätt inpå honom och väste rätt in i hans ansikte: »Dog, ja visst dog hon. Mördade sig för din skull, gjorde hon, men de ha inte sagt det förr.»

»Du är ingen dålig djävul», säger Gösta.

»Det var majorskan, som styrde om allt, säger jag dig. Hon ville ha dig tillbaka till kavaljersflygeln.»

Gösta slog till ett skratt.

»Du är ingen dålig djävul», utropar han vilt. »Varför skulle vi inte kunna göra kontrakt med dig? Du kan nog skaffa oss de sju bruken, om du så behagar.»

»Väl, att du inte längre står emot lyckan!»

Kavaljererna drogo en lättnadens suck. Så långt var det kommet med dem, att de ingenting förmådde utan Gösta. Hade han inte velat gå in på affären, då hade den inte heller kunnat komma till stånd. Och det var ändå en stor sak för utfattiga kavaljerer att få sju bruk att råda över.

»Märk nu det», säger Gösta, »att vi ta de sju bruken för att rädda våra själar, men inte för att bli några brukspatroner, som räkna pengar och väga järn. Inga skinntorra pergament, inga tillsnörda penningpungar skall det bli av oss, utan kavaljerer vilja vi vara och förbliva.»

»Vishetens egna ord», mumlar den svarte herrn.

»Om du därför vill ge oss de sju bruken på ett år, så skola vi ta emot dem, men märk det, att om vi under den tiden göra något, som inte är kavaljersmässigt, om vi göra något, som är klokt eller nyttigt eller käringaktigt, så får du ta oss alla tolv, då året är ute, och ge bruken till vem du vill.»

Den onde gnuggade händerna i förtjusning.

»Men om vi alltjämt bära oss åt som sanna kavaljerer», fortsätter Gösta, »så får du aldrig mer göra upp något kontrakt om Ekeby, och ingen lön får du för detta året vare sig av oss eller majorskan.»

»Det är hårt», säger den onde. »Å, käre Gösta, nog borde jag få en själ, en enda liten fattig själ? Nog kunde jag då få majorskan, varför sparar du på majorskan?»

»Jag driver inte handel med sådana varor, jag», ryter Gösta, »men vill du ha någon, så kan du ta den gamle Sintram på Fors, han är färdig, det kan jag svara för.»

»Se, se, se, det låter höra sig», säger den svarte herrn utan att blinka. »Kavaljererna eller Sintram, de kunna gå upp mot varann. Det blir ett gott år.»

Och så skrives kontraktet med blod ur Gösta Berlings lillfinger på den ondes svarta papper och med hans gåspenna.

Men då det är gjort, jubla kavaljererna. Nu skall all världens härlighet tillhöra dem för ett helt år, och sedan blir det väl alltid någon råd.

De flytta undan stolarna, taga i ring omkring brylåkitteln, som står mittpå det svarta golvet, och svänga om i vild dans. Innerst i ringen dansar den onde med höga språng, och till sist faller han ned raklång bredvid kitteln, välver den och dricker.

Då kastar sig Beerencreutz ned bredvid honom och likaså Gösta Berling, och efter dem lägga sig alla de andra i krets kring kitteln, som välves från mun till mun. Till sist far den omkull för en stöt, och den heta, klibbiga drycken översköljer de liggande.

Då de svärjande resa sig upp, är den onde borta, men hans gyllene löften sväva som glänsande kronor över kavaljerernas hjässor.

[http://www.lysator.liu.se/runeberg/berling/k03.html]

TREDJE KAPITLET.

Julmiddagen.

På juldagen ger majorskan Samzelius stor middag på Ekeby.

Hon sitter då som värdinna vid ett bord, dukat för femtio gäster. Hon sitter där i glans och härlighet; dit följes hon inte av den korta skinnpälsen, den randiga yllekjolen och kritpipan. Hon frasar i siden, guldet tynger på hennes bara armar, pärlor skyla hennes vita hals.

Var äro då kavaljererna, var äro de, som på smedjans svarta golv, ur blankskurad kopparkittel drucko skålen för Ekebys nya herrar?

I vrån vid kakelugnen sitta kavaljererna vid ett särskilt bord; denna dag finns inte rum för dem vid det stora bordet. Dit ned kommer maten sent, vinet sparsamt, dit sändas inte de sköna kvinnornas ögonkast, där lyssnar ingen till Göstas skämt.

Men kavaljererna äro som tamda fålar, som mätta vilddjur. En timmes sömn blott gav dem natten, sedan foro de till julottan, lysta av bloss och stjärnor. De sågo julljusen, de hörde julpsalmerna, deras anleten blevo som leende barns. De glömde julnatten i smedjan, såsom man glömmer en elak dröm.

Stor och mäktig är majorskan på Ekeby. Vem vågar lyfta sin arm till att slå henne, vem sin tunga till att bära vittnesbörd mot henne? Förvisso inte fattiga kavaljerer, som i många år ha ätit hennes bröd och sovit under hennes tak. Hon sätter dem var hon vill, hon kan stänga sin dörr för dem, när hon vill, och de mäkta inte ens fly ur hennes våld. Gud vare deras själar nådig! Fjärran från Ekeby kunna de inte leva.

Vid det stora bordet fröjdas man: där stråla Marianne Sinclaires vackra ögon, där klingar den glada grevinnan Dohnas låga skratt.

Men hos kavaljererna är det dystert. Vore det ändå inte billigt, att dessa, som skola kastas i avgrunden för majorskan, finge sitta vid samma bord som hennes andra gäster? Vad är det för nedrig tillställning med detta bord nere i kakelugnsvrån? Som om inte kavaljerer vore värda att sällskapa med bättre folk!

Majorskan yves över att sitta mellan greven på Borg och prosten i Bro. Kavaljererna hänga sina huvuden som förskjutna barn. Och under tiden vakna hos dem nattens tankar.

Som skygga gäster komma de muntra infallen, de lustiga lögnerna till bordet i kakelugnsvrån. Där hålla nattens vrede och nattens löften sitt intåg i hjärnorna. Väl inbillar patron Julius den starke kaptenen, Kristian Bergh, att de stekta järparna, som nu bjudas kring vid stora bordet, inte kunna räcka till åt alla middagsgästerna, men detta väcker ingen glädje.

»De kunna inte räcka till», säger han. »Jag vet hur många de ha köpt. Men de ha inte blivit rådlösa för det, kapten Kristian, de ha stekt kråkor åt oss här vid lilla bordet.»

Men överste Beerencreutz' läppar krusas endast till ett matt löje under de bistra mustascherna, och Gösta ser hela dagen ut, som om han funderade på att slå ihjäl någon.

»Skulle då inte all mat vara god nog åt kavaljerer?» frågar han.

Så kommer då slutligen ett rågat fat med präktiga järpar fram till det lilla bordet.

Men kapten Kristian är vred. Har han då inte ägnat en levnads hat åt kråkorna, åt dessa leda, kraxande flygfän?

Så bittert hatade han dem, att han om hösten satte på sig en kvinnas släpande dräkt och band duk på huvudet och gjorde sig till ett åtlöje för var man bara för att komma dem inom skotthåll, då de åto säd på åkrarna.

Han sökte upp dem vid älskogsdansen på de kala fälten om våren och dödade dem. Han sökte upp deras bon om sommaren och vräkte ut de skrikande, ofjädrade ungarna eller krossade de halvruvade äggen.

Nu rycker han till sig fatet med järparna.

»Tror du inte jag känner igen dem?» ryter han åt betjänten. »Behöver jag höra dem kraxa för att känna igen dem? Fy fan, bjuda Kristian Bergh kråkor! Fy fan!»

Därmed tar han järparna en för en och slänger dem i väggen.

»Fy fan», skriker han därunder, så att rummet skälver, »bjuda Kristian Bergh kråkor! Fy fan!»

Och på samma sätt, som han plägade slunga hjälplösa kråkungar mot klipporna, så låter han järpe efter järpe susa mot väggen.

Sås och flott stänka kring honom, de krossade fåglarna studsa utåt golvet.

Och kavaljersflygeln jublar.

Då tränger majorskans vreda röst till kavaljerernas öron.

»Kör ut honom!» ropar hon åt betjänterna.

Men de våga sig inte på honom. Han är dock Kristian Bergh, den starke kaptenen.

»Kör ut honom!»

Han hör ropet, och fruktansvärd i sin vrede vänder han sig nu mot majorskan, såsom en björn vänder sig från en fallen fiende till den nya angriparen. Han går fram mot hästskobordet. Tunga dåna den väldiges steg mot golvet. Han stannar mittemot henne med bordsskivan emellan dem.

»Kör ut honom!» ryter majorskan än en gång.

Men han är rasande, skräck inger hans rynkade panna, hans knutna, grova hand. Han är jättestor, jättestark. Gäster och tjänare bäva och våga inte röra vid honom. Vem skulle våga röra honom nu, då vreden har tagit hans förstånd?

Han står mittför majorskan och höter åt henne.

»Jag tog kråkan och slog henne i väggen. Gjorde jag inte rätt, du?»

»Ut med sig, kapten!»

»Hut, käring! Bjuda Kristian Bergh kråkor! Gjorde jag rätt, så toge jag dig med din sju helvetes...»

»Tusan djävlar, Kristian Bergh, svär inte! Här svär ingen mer än jag.»

»Tror du jag är rädd för dig, trollkäring? Tror du inte jag vet hur du fick dina sju bruk?»

»Tig, kapten!»

»Då Altringer dog, gav han dem åt din man, därför att du hade varit hans käresta.»

»Vill han tiga!»

»Därför att du hade varit en så trogen hustru, Margareta Samzelius. Och majoren tog emot de sju bruken och lät dig styra dem och låtsade om intet. Och satan har stått för hela verket; men nu skall det bli slut för dig.»

Majorskan sätter sig ned, hon är blek och darrar. Så bekräftar hon med låg, underlig röst: »Ja, nu är det slut med mig, och detta är ditt verk, Kristian Bergh.»

Vid den tonen skälver kapten Kristian, hans anletsdrag förvridas, och han får tårar i ögonen av ångest.

»Jag är full», ropar han, »jag vet inte vad jag säger, jag har ingenting sagt. Hund och träl, hund och träl och ingenting mer har jag varit för henne i fyrtio år. Hon är Margareta Celsing, som jag har tjänat hela mitt liv. Jag säger ingenting ont om henne. Skulle jag säga något om den vackra Margareta Celsing! Jag är hunden, som vaktar hennes dörr, trälen, som bär hennes bördor. Hon må sparka mig, hon må slå mig! Ni ser ju, att jag tiger och tål. Jag har älskat henne i fyrtio år. Hur skulle jag kunna säga något ont om henne?»

Och en märklig syn är det att se hur han kastar sig ned på knä och ber om tillgift. Och som hon sitter vid bordets andra sida, går han på sina knän runtom bordet, tills han når henne. Då böjer han sig ned och kysser hennes kjortelfåll, och golvet vätes av hans tårar.

Men inte långt från majorskan sitter en liten, stark man. Han har lurvigt hår, små, sneda ögon och framskjutande underkäk. Han liknar en björn. En fåordig man är han, som helst går sina egna tysta vägar och låter världen sköta sig själv. Han är major Samzelius.

Han reser sig upp, då han hör kapten Kristians anklagande ord, och majorskan reser sig och alla de femtio gästerna. Kvinnorna gråta av ängslan för det, som nu skall komma, männen stå försagda, och vid majorskans fötter ligger kapten Kristian, kyssande hennes kjortelfåll, vätande golvet med tårar.

Majorens breda, hårbevuxna händer knyta sig långsamt, hans arm lyftes.

Men kvinnan talar först. Hon har i rösten en dov ton, som inte är hennes vanliga.

»Du stal mig», utbrast hon. »Du kom som en rövare och tog mig. De tvungo mig därhemma med hugg och slag, med hunger och onda ord att bli din hustru. Jag har handlat mot dig så, som du förtjänade.»

Majorens breda näve har knutit sig. Majorskan ryggar ett par steg tillbaka. Så talar hon åter:

»Levande ål slingrar sig under kniven, tvingad hustru tar sig älskare. Skall du slå mig nu för det, som skedde för tjugo år sedan? Varför slog du inte till då? Minns du inte hur han bodde på Ekeby och vi på Sjö? Minns du inte hur han bistod oss i vårt armod? Vi åkte i hans vagnar, vi drucko hans vin. Dolde vi något för dig? Voro inte hans tjänare dina tjänare? Tyngde inte hans guld i din ficka? Tog du inte emot de sju bruken? Då teg du och tog emot, då skulle du ha slagit till, Bernt Samzelius, då skulle du ha slagit.»

Mannen vänder sig från henne och ser på alla de närvarande. Han läser i deras ansikten, att de ge henne rätt, att de alla ha trott, att han har tagit gods och gåvor för sin tystnad.

»Jag visste det inte», säger han och stampar i golvet.

»Väl, att du vet det nu», faller hon in med gällt klingande röst. »Var jag inte rädd för att du skulle dö utan att ha fått veta det? Väl, att du vet det nu, så att jag kan få tala fritt med dig, som har varit min herre och fångvaktare. Vet det nu, att jag i alla fall blev hans, som du stal mig ifrån! Må de nu veta det, alla, som förtalat mig!»

Det är den gamla kärleken, som jublar i hennes röst och lyser ur hennes ögon. Hon har sin man framför sig med lyftad knytnäve. Fasa och förakt läser hon på de femtio ansiktena framför sig. Hon känner, att det är hennes makts sista timme. Men hon kan inte låta bli att fröjdas, då hon fritt får tala om sitt livs ljuvaste minne.

»Han var en man, en härlig man. Vem var du, att du kunde ställa dig emellan oss? Aldrig såg jag hans like. Lycka gav han mig, gods gav han mig. Välsignat vare hans minne!»

Då sänker majoren den lyfta armen utan att slå till - nu vet han hur han skall straffa henne.

»Ut», ryter han, »ut ur mitt hus!»

Hon står stilla.

Men kavaljererna stå med bleka ansikten och stirra på varann. Nu höll ju allt på att gå i uppfyllelse, som den svarte hade förutsagt. Nu sågo de följderna därav, att inte majorskans kontrakt hade blivit förnyat. Om nu detta är sant, så är det väl ock en sanning, att hon i mer än tjugo år har sänt kavaljerer till helvetet, och att också de voro bestämda till den resan. O, den häxan!

»Ut med dig!» fortfor majoren. »Tigg ditt bröd på landsvägen! Du skall inte ha någon glädje av hans pengar, du skall inte få bo på hans gårdar. Det är slut med majorskan på Ekeby. Den dag, då du sätter din fot i mitt hus, slår jag ihjäl dig.»

»Driver du mig bort från mitt hem?»

»Du har intet hem. Ekeby är mitt.»

Det kommer en försagdhetens ande över majorskan. Hon viker undan ända till dörren, och han följer tätt efter henne.

»Du, som har varit mitt livs olycka», klagar hon, »skall du nu också ha makt att göra mig detta?»

»Ut, ut!»

Hon stöder sig mot dörrposten, knäpper tillsammans händerna och håller dem för ansiktet. Hon tänker på sin mor och mumlar för sig själv:

»Må du förnekas, som jag har förnekats, må landsvägen vara ditt hem, halmstacken din bädd! Så går det dock därhän. Det går därhän.»

Det var den gode, gamle prosten i Bro och lagmannen i Munkerud, de kommo nu fram till major Samzelius och sökte lugna honom. De sade honom, att han gjorde bäst i att låta alla dessa gamla historier vila, låta allt vara, som det var, glömma och förlåta.

Han skakar undan de milda händerna från sin skuldra. Han var förfärlig att nalkas, liksom Kristian Bergh nyss hade varit det.

»Det är ingen gammal historia» ropar han. »Jag har ingenting vetat förrän i dag. Jag har inte förr kunnat straffa äktenskapsbryterskan.»

Vid det ordet lyfter majorskan sitt huvud och återtar sitt gamla mod.

»Förr skall du ut än jag. Tror du, att jag viker för dig?» säger hon. Och hon träder fram från dörren.

Majoren svarar inte, men han vaktar varje hennes rörelse, färdig att slå till, om han inte på annat sätt kan bli henne kvitt.

»Hjälp mig, ni goda herrar», ropar hon, »att få den här mannen bunden och utförd, till dess han får åter sina sinnens bruk! Kom ihåg vem jag är och vem han är! Tänk på det, innan jag måste vika för honom! Jag styr all Ekeby gärning, och han sitter hela dagen och matar björnarna i björnhålan. Hjälp mig, goda vänner och grannar! Här blir ett elände utan gräns, om jag inte mera finns. Bonden har sin bärgning av att hugga min skog och köra mitt tackjärn. Kolaren lever av att skaffa mig kol, flottkarlen av att föra mitt timmer. Det är jag, som delar ut det rikedomsbringande arbetet. Smeder, hantverkare och timmermän leva av att tjäna mig. Tror ni, att han där kan hålla mitt verk vid makt? Jag säger er det, driver ni mig bort, då släpper ni hungersnöden in.»

Det lyftes åter en mängd händer för att hjälpa majorskan, det lägges åter milda händer övertalande på majorens skuldra.

»Nej», säger han, »bort med er! Vem vill försvara äktenskapsbryterskan? Jag säger er, jag, att om hon inte går godvilligt, då lyfter jag henne på mina armar och bär henne ner till mina björnar.»

Vid dessa ord sjunka de lyfta händerna.

Då, i sin yttersta nöd, vänder sig majorskan till kavaljererna.

»Skall ni också tillåta, att jag drives ur mitt hem, kavaljerer? Har jag låtit er frysa ute i snön om vintern, har jag nekat er beskt öl och sött brännvin? Tog jag lön eller arbete av er, därför att jag gav er föda och kläder? Har ni inte lekt vid mina fötter, trygga som barn vid sin moders sida? Har inte dansen gått genom mina salar? Ha inte lustbarhet och löjen varit ert dagliga bröd? Låt inte den här mannen, som har varit mitt livs olycka, driva mig bort från mitt hem, kavaljerer! Låt mig inte bli en tiggare på landsvägen!»

Vid dessa ord hade Gösta Berling smugit sig bort till en vacker, mörkhårig flicka, som hade suttit vid stora bordet.

»Du var mycket på Borg för fem år sen, Anna», säger han. »Vet du om det var majorskan, som sade Ebba Dohna, att jag var en avsatt präst?»

»Hjälp majorskan, Gösta!» är det enda flickan svarar.

»Du kan veta, att jag först vill ha reda på om hon har gjort mig till mördare.»

»Ah, Gösta, vad är detta för tankar? Hjälp henne, Gösta!»

»Du vill inte svara, märker jag. Då har nog Sintram sagt sant.» Och Gösta går åter ned bland kavaljererna. Han lyfter inte ett finger för att hjälpa majorskan.

O, att majorskan inte hade satt kavaljererna vid ett särskilt bord nere i kakelugnsvrån! Nu ha nattens tankar vaknat i deras hjärnor, nu lågar på deras ansikten en vrede, som inte är mindre än majorens egen.

I obarmhärtig hårdhet stå de stilla vid hennes böner.

Måste inte allt vad de se bestyrka nattens syner?

»Det märks, att hon inte har fått sitt kontrakt förnyat», mumlar en.

»Gå åt helvete, trollkäring!» skriker en annan.

»Med rätta borde det vara vi, som jagade dig på porten.»

»Nöt!» ropar till kavaljererna den gamle, svage farbror Eberhard. »Förstår ni inte, att det var Sintram?»

»Visst förstå vi, visst veta vi», svarar Julius, »men vad mer? Kan det inte vara sant i alla fall? Går inte Sintram den ondes ärenden? Ha de inte allt klart sig emellan?»

»Gå du, Eberhard, gå du och hjälp henne!» håna de. »Du tror inte på helvetet, du. Gå du!»

Och Gösta Berling står stilla, utan ett ord, utan en rörelse.

Nej, ur denna hotande, mumlande, stridande kavaljersflygel får majorskan ingen hjälp.

Då ryggar hon åter mot dörren och lyfter sina knäppta händer till ögonen.

»Må du förnekas, som jag har förnekats!» tillropar hon sig själv i sin bittra sorg. »Må landsvägen bli ditt hem, halmstacken din bädd!»

Så lägger hon ena handen på dörrlåset, men den andra sträcker hon mot höjden.

»Märk det ni, som nu låter mig falla! Märk det, att er stund snart kommer! Nu skall ni förskingras, och er plats skall stå öde. Hur vill ni stå, då jag inte stöder er? Du, Melchior Sinclaire, som har en tung hand och låter din hustru känna den, akta dig! Du, präst i Broby, nu kommer straffdomen. Kaptenska Uggla, se till ditt hus, fattigdomen kommer! Ni unga, sköna kvinnor, Elisabet Dohna, Marianne Sinclaire, Anna Stjärnhök, tro inte, att jag är den enda, som måste fly från mitt hem! Och vakta er, kavaljerer! Nu kommer en storm över landet. Nu skall ni bortsopas från jorden, nu är er dag förbi, nu är den sannerligen förbi. Jag klagar inte för mig själv, men för er, ty stormen skall gå över edra huvuden, och vem vill stå, då jag har fallit? Och mitt hjärta jämrar sig för det fattiga folket. Vem skall ge det arbete, då jag är borta?»

Nu öppnar majorskan dörren, men då lyfter kapten Kristian huvudet och säger:

»Hur länge skall jag ligga här vid dina fötter, Margareta Celsing? Vill du inte förlåta mig, så att jag får stå upp och strida för dig?»

Då strider majorskan en hård kamp med sig själv; men hon ser, att om hon förlåter honom, då skall han resa sig upp och kämpa med hennes man, och den man, som troget har älskat henne i fyrtio år, skall bli en mördare.

»Skall jag nu också förlåta?» säger hon. »Är du inte skulden till all min olycka, Kristian Bergh? Gå till kavaljererna, och gläd dig åt ditt verk!»

Så gick majorskan. Hon gick i lugn, lämnande förfäran efter sig. Hon föll, men utan storhet var hon inte ännu i sin förnedring. Hon sänkte sig inte till veklig sorg, utan ännu i ålderdomen jublade hon över sin ungdoms kärlek. Hon sänkte sig inte till klagan och ömklig gråt, då hon lämnade allt, hon bävade inte för att med tiggarpåse och kryckkäpp vandra kring landet. Hon ömkade sig endast över de fattiga bönderna och de glada, sorglösa människorna på Lövens strand, över de fattiga kavaljererna, över alla dem, som hon hade skyddat och upprätthållit.

Hon var övergiven av alla, och dock hade hon makt att visa ifrån sig sin sista vän för att inte göra honom till mördare.

Hon var en märklig kvinna, stor i kraft och handlingslust. Vi skola inte snart se hennes like.

Nästa dag bröt major Samzelius upp från Ekeby och flyttade till sin egen gård Sjö, som ligger helt nära det stora bruket.

I Altringers testamente, genom vilket majoren hade fått bruken, stod tydligt förordnat, att intet av dem fick säljas eller bortgivas, utan efter majorens död skulle de alla gå i arv till hans hustru eller hennes arvingar. Då han alltså inte kunde förskingra det hatade arvet, satte han kavaljererna att regera över det, troende, att han därmed gjorde Ekeby och de andra sex bruken den värsta skada.

Då nu ingen i landet betvivlade, att den elake Sintram gick den ondes ärenden, och då allt han hade lovat dem hade gått i så glänsande uppfyllelse, voro kavaljererna helt säkra på att kontraktet skulle till punkt och pricka gå i fullbordan, och fullt beslutna voro de att inte under året göra något klokt eller nyttigt eller käringaktigt, fullt övertygade voro de också, att majorskan var en led häxa, som hade velat deras fördärv.

Den gamle farbror Eberhard, filosofen, gjorde spe av deras tro, men vem frågade efter en sådan, som var så envis i sin otro, att om han hade legat mitt i avgrundslågorna och sett alla djävlar stå och grina åt honom, så skulle han dock ha påstått, att de inte funnes till, därför att de inte kunde finnas, ty farbror Eberhard var en stor filosof.

Gösta Berling sade ingen vad han trodde. Visst är det, att han tyckte sig vara majorskan föga tack skyldig, därför att hon hade gjort honom till kavaljer på Ekeby; bättre syntes det honom att nu vara död än att gå och bära på medvetandet, att han hade varit skuld till Ebba Dohnas självmord. Han lyfte inte sin hand för att hämnas på majorskan, men inte heller för att hjälpa henne. Han förmådde det inte. Men kavaljererna voro komna till stor makt och härlighet. Julen var för handen med fester och nöjen, kavaljerernas hjärtan voro fyllda av jubel, och vad sorg som än tyngde Gösta Berling, inte bar han den i ansiktet eller på läpparna.

[http://www.lysator.liu.se/runeberg/berling/k04.html]

FJÄRDE KAPITLET.

Gösta Berling, poeten.

Jul var det, och bal skulle stånda å Borg.

På den tiden, och det är väl nu snart sextio år sedan, bodde en ung greve Dohna på Borg; nygift var han, och en ung, vacker grevinna hade han. Det skulle nog bli muntert i den gamla grevegården.

Bjudning var kommen även till Ekeby, men det befanns, att av alla, som det året julade där, var Gösta Berling, som de kallade »poeten», den ende, som hade lust att fara.

Borg och Ekeby ligga båda vid Lövens långa sjö, men på motsatta stränder. Borg ligger i Svartsjö socken, Ekeby i Bro. Då sjön är ofarbar, är det ett par mils resa från Ekeby till Borg.

Den fattige Gösta Berling, till den festen utrustades han av de gamla herrarna, som om han hade varit en kungason och haft att uppbära ett kungarikes ära.

Fracken med de blänkande knapparna var ny, kråset var styvt och blanklädersskorna skinande. Han bar en päls av finaste bäver och sobelmössa över sitt ljusa, krusade hår. De läto breda en björnhud med klor av silver över hans kappsläde och gåvo honom den svarta Don Juan, stallets stolthet, att köra.

Han visslade på sin vita Tankred och grep den flätade tömmen. Jublande for han, omgiven av rikedomens och praktens skimmer, han, som ändå lyste nog av sin kropps skönhet och sin andes lekande snille.

Han for tidigt på förmiddagen. Det var söndag, och han hörde psalmsång från Bro kyrka, då han for därförbi. Sedan följde han den ödsliga skogsvägen, som leder till Berga, där kapten Uggla då bodde. Där ämnade han stanna över middagen.

Berga var ingen rik mans hem. Hungern kände vägen till det torvtäckta kaptensbostället, men han mottogs med skämt, fröjdades med sång och lek som andra gäster och gick motvilligt som de.

Gamla mamsell Ulrika Dillner, hon, som skötte sysslor och vävar på Berga gård, stod på trappan och hälsade Gösta Berling välkommen. Hon neg för honom, och löslockarna, som hängde ned över hennes bruna ansikte med de tusen rynkorna, dansade av glädje. In i salen förde hon honom, och sedan började hon förtälja om gårdens folk och deras växlande öden.

Bedrövelsen stode för dörren, sade hon, bistra tider rådde på Berga gård. De hade inte ens någon pepparrot till middagen till sitt salta kött, utan Ferdinand och flickorna hade satt Disa för en släde och åkt ned till Munkerud för att låna.

Kapten var borta i skogen igen och skulle väl komma hem med en seg hare, som man finge kosta på mer smör vid anrättningen, än den själv var värd. Sådant kallade han att skaffa mat till huset. Det ginge ju ändå an, om han inte komme med en usel räv, det sämsta djur vår Herre har skapat, gagnlöst både som dött och levande.

Och kaptenskan, ja, hon var ännu inte uppstigen. Hon låg och läste romaner, såsom hon gjorde alla dagar. Inte var hon skapad för att arbeta, den Guds ängeln.

Nej, det finge väl den göra, som var gammal och grå som Ulrika Dillner. Trampa nätter och dar måste man för att hålla eländet samman. Och detta var inte alltid så lätt, ty sanning var det, att en hel vinter hade de där i huset inte haft annan köttmat än björnskinka. Och stor lön väntade hon inte, ingen hade hon ännu sett till, men de skulle väl inte heller kasta ut henne på landsvägen, då hon inte längre kunde göra skäl för födan. De höllo till och med en husmamsell för en människa där i huset, och de skulle nog en gång ge gamla Ulrika en hederlig begravning, om de hade något att köpa en kista för.

»Ty vem kan veta hur det går?» utbrast hon och torkade sina ögon, som alltid voro så snabba till att tåras. »Vi ha skuld hos den elake brukspatron Sintram, och han kan ta alltihop från oss. Visst är Ferdinand nu förlovad med den rika Anna Stjärnhök, men hon tröttnar, hon tröttnar vid honom. Och vad blir det då av oss med våra tre kor och våra nio hästar, med våra glada unga fröknar, som vilja fara från bal till bal, med våra torra åkrar, där ingenting växer, med vår snälle Ferdinand, som aldrig blir en riktig karl? Vad blir det av hela detta välsignade hus, där allt trives utom arbetet?»

Men det blev middag, och husfolket samlades. Den snälle Ferdinand, husets blide son, och de glada döttrarna kommo hem med den lånade pepparroten. Kaptenen kom, stärkt av ett bad i vaken i träsket och en jakt i skogen. Han slängde upp fönstret för att få luft och skakade Göstas hand med mannakraft. Och kaptenskan kom, klädd i siden, med breda spetsar fallande ned över de vita händerna, som Gösta fick kyssa.

Alla hälsade Gösta med glädje, skämtet kom flygande in i kretsen, muntert frågade de honom:

»Hur mår ni på Ekeby, hur mår ni i det förlovade landet?»

»Mjölk och honung flyter där», svarade han då. »Vi tömma bergen på järn och fylla vår källare med vin. Åkern bär guld, därmed förgylla vi livets elände, och våra skogar hugga vi ner för att bygga kägelbanor och lusthus.»

Men kaptenskan suckade och log vid svaret, och över hennes läppar trängde ett enda ord:

»Poet!»

»Många synder har jag på samvetet», svarade Gösta, »men aldrig har jag skrivit en rad poesi.»

»Du är ändå poet, Gösta, det öknamnet får du slitas med. Du har upplevat flera poem, än andra skalder ha skrivit.»

Sedan talade kaptenskan, mild som en moder, om hans bortslösade liv. »Jag skall leva för att se dig bli en man», sade hon. Och han kände det ljuvt att eggas av denna milda kvinna, som var en så trogen vän, och vars starka, svärmiska hjärta brann av kärlek till stora handlingar.

Men då de hade slutat den muntra måltiden och njutit pepparrotskött och kål och struvor och julöl och Gösta hade kommit dem att le och tåras vid att berätta om majoren och majorskan och Brobyprästen, hördes bjällror på gården, och strax därpå trädde den elake Sintram in till dem.

Han strålade av förnöjelse, alltifrån det kala huvudet ned till de långa, platta fötterna. Han svängde med sina långa armar och förvred ansiktet. Det var lätt att se, att han medförde dåliga nyheter.

»Har ni hört», frågade den elake, »har ni hört, att det denna dag har lyst första gången för Anna Stjärnhök och den rike Dahlberg i Svartsjö kyrka? Hon måtte ha glömt, att hon var förlovad med Ferdinand.»

De hade inte hört ett ord därom. De förvånades och sörjde.

Redan tänkte de sig hemmet skövlat för att gälda skulden till den elake: de älskade hästarna sålda och likaså de nötta möblerna, som hade ärvts från kaptenskans hem. De sågo slutet på det muntra livet med fester och färder från bal till bal. Björnskinkan skulle åter komma på bordet, och de unga måste bort och tjäna hos främmande.

Kaptenskan smekte sin son och lät honom känna trösten av en aldrig svikande kärlek.

Dock, där satt Gösta Berling mittibland dem, och den oövervinnelige välvde tusen planer i sitt huvud.

»Hör!» ropade han. »Än är inte tid att tänka på jämmer. Det är prästfrun nere i Svartsjö, som har ställt om detta. Hon har fått makt med Anna, nu, sedan hon bor hos henne i prästgården. Det är hon, som har förmått henne att överge Ferdinand och ta gamle Dahlberg, men ännu äro de inte vigda och skola inte heller bli det. Nu reser jag till Borg och träffar Anna där. Jag skall tala vid henne, jag skall rycka henne från prästens, från fästmannen. Jag skall ta henne med mig hit i natt. Sedan skall gamle Dahlberg inte få något mer gott av henne.»

Så blev det. Gösta for ensam till Borg utan att få skjutsa för någon av de glada fröknarna, men med varm välönskan följde de hemmavarande hans färd. Och Sintram, som jublade över att gamle Dahlberg skulle bli lurad, beslöt att stanna på Berga för att se Gösta vända tillbaka med den otrogna. I ett utbrott av välvilja svepte han till och med om honom sitt gröna resskärp, en gåva av mamsell Ulrika själv.

Men kaptenskan kom ut på trappan med tre små böcker, bundna i rött band, i handen.

»Ta dem», sade hon till Gösta, som redan satt i släden, »ta dem, om du misslyckas! Det är Corinne, madame Staëls Corinne. Jag vill inte, att den skall gå på auktion.»

»Jag skall inte misslyckas.»

»Ack, Gösta, Gösta», sade hon och for med handen över hans blottade huvud, »starkast och svagast ibland människor! Hur länge skall du komma ihåg, att några fattiga människors lycka ligger i din hand?»

Åter flög Gösta framåt landsvägen, dragen av den svarta Don Juan, följd av den vita Tankred, och äventyrets jubel fyllde hans själ. Som en ung erövrare kände han sig: anden var över honom.

Hans väg förde honom till prästgården i Svartsjö. Han svängde in där och frågade om han inte finge köra till balen för Anna Stjärnhök. Och det fick han. En vacker, egensinnig flicka fick han med sig i släden. Vem ville inte åka efter den svarta Don Juan?

De unga voro först tysta, men så började hon samtalet, trotsig som överdådet självt.

»Har Gösta hört vad prästen har läst upp i kyrkan i dag?»

»Har han sagt, att du är den vackraste flickan mellan Löven och Klarälven?»

»Gösta är dum, det vet nog folk ändå. Han har lyst för mig och gamle Dahlberg.»

»Sannerligen jag hade låtit dig sitta i släden och satt mig själv här bakpå, om jag hade vetat det. Sannerligen jag alls hade velat köra för dig.»

Och den stolta arvtagerskan svarade:

»Nog hade jag kommit fram utan Gösta Berling.»

»Det är ändå skada på dig, Anna», sade Gösta begrundande, »att du inte har far och mor i livet. Nu är du sådan du är, och ingen kan räkna så noga med dig.»

»Det är ändå större skada, att du inte har sagt det där förr, så hade en annan fått köra för mig.»

»Prästfrun tänker som jag, att du behöver någon, som blir dig i fars ställe, eljest hade hon väl inte satt dig att dra i par med en så gammal krake.»

»Det är inte prästfrun, som har bestämt det.»

»Å, bevare oss väl, har du själv valt ut en så grann karl?»

»Han tar mig inte för pengarna.»

»Nej, de gamla, de löpa bara efter blå ögon och röda kinder, och fasligt rara äro de, då de så göra.»

»Å, Gösta, att han inte skäms!»

»Men kom nu ihåg, att du inte leker med de unga karlarna längre! Det är slut med dans och lek. Din är platsen i soffhörnet, eller kanske du ämnar spela vira med gamle Dahlberg?»

De voro sedan tysta, ända till dess de foro uppför de branta backarna vid Borg.

»Tack för skjutsen! Det lär dröja, innan jag åker med Gösta Berling.»

»Tack för löftet! Mången vet jag, som har ångrat den dag han har kört med dig till gille.»

Föga blid trädde ortens trotsiga skönhet in i danssalen och överskådade de församlade gästerna.

Först av alla såg hon den lille flintskallige Dahlberg vid sidan av den långe, smärte, ljuslocklge Gösta Berling. Hon hade haft god lust att driva dem ut ur rummet båda två.

Hennes fästman kom för att bjuda upp henne till dans, men hon mötte honom med förkrossande förvåning.

»Skall han dansa? Inte brukar han det!»

Och flickor kommo för att lyckönska henne.

»Gör er inte till, flickor! Inte skall ni tro, att någon blir kär i gamle Dahlberg. Men han är rik, och jag är rik, därför passar det bra ihop.»

De gamla fruarna gingo fram till henne, tryckte hennes vita hand och talade om livets största lycka.

»Gratulera pastorskan!» sade hon då. »Hon är mera glad åt det än jag.»

Men där stod Gösta Berling, den glade kavaljeren, hälsad med jubel för sitt friska leende och för sina vackra ord, som sållade guldstoft över livets gråa väv. Aldrig förr hade hon sett honom sådan, som han var denna kväll. Inte var han en utstött, en förkastad, en hemlös gyckelmakare, nej, en kung bland männer, en boren kung.

Han och de andra unga männen sammansvuro sig mot henne. Hon skulle få tänka på hur illa hon gjorde, då hon skänkte bort sig med sitt vackra ansikte och sin stora rikedom till en gammal man. Och de läto henne sitta tio danser.

Hon var sjudande vred.

Den elfte dansen kom en man, den ringaste bland de ringa, en stackare, som ingen annan ville dansa med, och bjöd upp henne.

»Brödet är slut, palten får komma på bordet», sade hon.

En pantlek lekte de. Ljuslockiga flickor stucko sina huvuden samman och dömde henne att kyssa den hon tyckte mest om. Och med smilande mun väntade de på att få se den stolta skönheten kyssa gamle Dahlberg.

Men hon reste sig, ståtlig i sin vrede och sade:

»Får jag inte lika så gärna ge en örfil åt den jag tycker minst om?»

Ögonblicket därpå brände Göstas kind under hennes fasta hand. Han blev blossande röd, men han besinnade sig, grep hennes hand, höll den fast en sekund och viskade:

»Möt mig om en halvtimme i röda förmaket i nedre våningen!»

Hans blå ögon strålade ned på henne och omslöto henne med magiska bojor. Hon kände, att hon måste lyda.

Därnere mötte hon honom med stolthet och onda ord.

»Vad angår det Gösta Berling vem jag gifter mig med?»

Han hade inte ännu milda ord på tungan, inte heller syntes det honom rådligt att genast tala om Ferdinand.

»Det syntes mig inte vara för strängt straff, att du fick sitta tio danser. Men du vill ha lov att ostraffat bryta eder och löften. Om en bättre man än jag hade tagit straffdomen i sin hand, kunde han ha gjort den hårdare.»

»Vad har jag då gjort dig och er alla, att jag inte får vara i fred? Det är för pengarnas skull ni förföljer mig. I Löven skall jag kasta dem, så må vem som vill fiska upp dem.»

Hon satte händerna för ögonen och grät av harm.

Då rördes poetens hjärta. Han blygdes över sin stränghet. Han talade i smekande tonfall.

»Ack, barn, barn, förlåt mig! Förlåt den fattige Gösta Berling! Ingen bryr sig om vad en sådan stackare säger eller gör, det vet du ju. Ingen gråter över hans vrede, lika gärna kunde man gråta över en myggas bett. Det var vansinne, men jag ville hindra, att vår skönaste och rikaste flicka skulle gifta sig med den gamle. Och nu har jag bara bedrövat dig.»

Han satte sig på soffan bredvid henne. Sakta lade han sin arm om hennes liv för att med smekande ömhet stödja och upprätta.

Hon vek inte undan. Hon tryckte sig intill honom, slog sina armar om hans hals och grät, med sitt sköna huvud lutat mot hans axel.

Ack, poet, starkast och svagast ibland människor! Inte var det om din hals dessa vita armar skulle vila!

»Om jag hade vetat detta», viskade hon, »aldrig hade jag då tagit den gamle. Jag har sett på dig i afton, ingen är som du.»

Men mellan bleka läppar frampressade Gösta:

»Ferdinand.»

Hon tystade honom med en kyss.

»Han är ingenting, ingen är något mer än du. Dig skall jag bli trogen.»

»Jag är Gösta Berling», sade han dystert, »med mig kan du inte gifta dig.»

»Du är den jag älskar, den förnämligaste av män är du. Ingenting behöver du göra, ingenting vara. Du är född konung.»

Då sjöd poetens blod. Hon var skön och ljuv i sin kärlek. Han slöt henne i sin famn.

»Om du vill bli min, kan du inte stanna i prästgården. Låt mig köra dig ända till Ekeby i natt! Där skall jag veta att försvara dig, tills vi kunna fira bröllop.»

Där kom en brusande färd i natten. Lydande kärlekens bud, läto de Don Juan bortföra dem. Det var, som om gnisslet under medarna hade varit de sviknas klagan. Vad brydde de sig om det? Hon hängde om hans hals, och han lutade sig framåt och viskade i hennes öra:

»Kan någon sällhet förliknas i ljuvhet med stulen fröjd?»

Vad betydde lysning? De hade kärlek. Och människors vrede? Gösta Berling trodde på ödet, ödet hade betvingat dem: mot ödet kan ingen strida.

Om stjärnorna hade varit bröllopsljusen, som hade tänts för hennes bröllop, om Don Juans bjällror hade varit kyrkklockorna, som hade kallat folk att åse hennes vigsel med gamle Dahlberg, så hade hon ändå måst fly med Gösta Berling. Så mäktigt är ödet.

De hade lyckligen kommit förbi prästgården och Munkerud. De hade två fjärdingsväg igen till Berga och sedan två fjärdingsväg fram till Ekeby. Vägen gick utmed skogsbrynet. Till höger om dem lågo mörka berg, till vänster en lång, vit dal.

Då kom Tankred rusande. Han sprang så, att han tycktes ligga efter marken. Tjutande av förfäran hoppade han upp i släden och kröp ihop vid Annas fötter.

Don Juan ryckte till och satte av i sken.

»Vargar!» sade Gösta Berling.

De sågo en lång, grå linje stryka fram längs gärdesgården. Där fanns minst ett dussin av dem.

Anna blev inte rädd. Dagen hade varit rikt välsignad med äventyr, och natten lovade att bli den lik. Detta var liv, att ila fram över gnistrande snö, trotsande vilddjur och människor.

Gösta svor till, böjde sig framåt och gav Don Juan ett väldigt rapp med piskan.

»Är du rädd?» frågade hon.

»De ämna genskjuta oss där framme, där vägen kröker.»

Don Juan sprang, löpande i kapp med skogens vilddjur, och Tankred tjöt av raseri och fruktan. De nådde vägkröken på samma gång som vargarna, och Gösta drev undan den främste med piskan.

»Ack, Don Juan, min gosse, hur lätt skulle du inte komma undan tolv vargar, om du inte hade oss människor att släpa på!»

De bundo det gröna resskärpet bakom sig. Vargarna blevo rädda för det och höllo sig för en stund på avstånd. Men då de hade övervunnit sin fruktan, sprang en av dem flämtande, med hängande tunga och öppet gap fram till släden. Då tog Gösta madame Staëls Corinne och slängde i gapet på honom.

Åter fingo de en stunds andrum, medan djuren sleto sönder detta byte, och så kände de åter ryckningarna, då vargarna beto i det gröna resskärpet, och hörde deras flämtande andedräkt. De visste, att de inte skulle råka någon människoboning före Berga, men värre än döden syntes det Gösta att se dem han hade bedragit. Han förstod också, att hästen skulle tröttna, och vad skulle det då bli av dem?

Då sågo de Berga gård i skogsbrynet. Ljus brunno i fönstren. Gösta visste nog för vems skull.

Dock, nu flydde vargarna, fruktande för människors närhet, och Gösta åkte förbi Berga. Han kom likväl inte längre än till det ställe, där vägen ånyo fördjupar sig i skogen, där såg han en mörk grupp framför sig: vargarna inväntade honom.

»Låt oss vända om till prästgården och säga, att vi ha gjort en lusttur i stjärnljuset! Detta går inte.»

De vände, men i nästa ögonblick var släden omvärvd av vargar. Grå gestalter skymtade förbi dem, de vita tänderna blänkte i vida gap, och de glödande ögonen lyste. De tjöto av hunger och blodtörst. De blänkande tänderna voro färdiga att hugga in i mjukt människokött. Vargarna hoppade upp på Don Juan och hängde sig fast i seltyget. Anna satt och undrade om de skulle äta upp dem helt och hållet eller om något skulle bli hvar, så att människor nästa morgon skulle finna söndersargade lemmar på den nedtrampade, blodiga snön.

»Nu gäller det våra liv», sade hon, böjde sig ned och grep Tankred i nacken.

»Låt vara, det tjänar till intet! Det är inte för hundens skull vargarna äro ute i natt.»

Därmed körde Gösta in på Berga gård, men vargarna jagade honom ända fram till trappan. Han måste värja sig för dem med piskan.

»Anna», sade han, då de höllo vid trappan, »Gud ville det inte. Håll nu god min, om du är den kvinna jag håller dig för, håll god min!»

Därinne hörde de bjällerklangen och kommo ut.

»Han har henne», ropade de, »han har henne! Leve Gösta Berling!» Och de nykomna rycktes ur famn i famn.

Det gjordes inte många frågor. Natten var långt framskriden, de resande voro uppskakade av sin vådliga färd och behövde vila. Det var ju nog, att Anna var kommen.

Allt var gott. Endast Corinne och det gröna resskärpet, mamsell Ulrikas värderade gåva, voro förstörda.

*

Hela huset sov. Då steg Gösta upp, klädde sig och smög sig ut. Han tog helt obemärkt Don Juan ur stallet, satte honom för släden och ämnade bege sig av. Då kom Anna Stjärnhök ut ur huset.

»Jag hörde dig gå ut», sade hon. »Då steg också jag upp. Jag är färdig att resa med dig.»

Han gick fram till henne och tog hennes hand.

»Förstår du det inte ännu? Det kan inte ske. Gud vill det inte. Hör nu, och försök att förstå! Jag var här på middagen och såg deras jämmer över din trolöshet. Då for jag till Borg för att bringa dig tillbaka till Ferdinand. Men jag har alltid varit en usling och blir aldrig annat. Jag svek honom och behöll dig för egen räkning. Här finns en gammal kvinna, som tror, att jag skall bli en man. Henne svek jag. Och en annan gammal stackare vill frysa och svälta här bara för att få dö bland vänner, men jag stod färdig att låta den elake Sintram ta hennes hem. Du var skön och synden ljuv. Gösta Berling är så lätt att locka. Å, vad jag är för en stackare! - Jag vet hur de älska sitt hem, de därinne, men jag var dock nyss färdig att lämna det till skövling. Jag glömde allt för din skull, du var så ljuv i din kärlek. Men nu, Anna, nu sedan jag har sett deras glädje, vill jag inte behålla dig, nej, jag vill det inte. Du är den, som skulle ha gjort mig till människa, men jag får inte behålla dig. O, du min älskade! Han däruppe leker med vår vilja. Nu är det tid, att vi böja oss under den tuktande handen. Säg, att du från denna dag vill ta din börda på dig! Alla de därinne lita på dig. Säg, att du vill stanna hos dem och bli deras stöd och hjälp! Om du älskar mig, om du vill lätta min djupa sorg, lova mig då detta! Min älskade, är ditt hjärta så stort, att det kan besegra sig självt och le därvid?»

Hon mottog med hänförelse försakelsens bud.

»Jag skall göra, som du vill: offra mig och le därvid.»

»Och inte hata mina fattiga vänner?»

Hon log vemodigt.

»Så länge jag älskar dig, skall jag älska dem.»

»Nu först vet jag vilken kvinna du är. Det är tungt att resa ifrån dig.»

»Farväl, Gösta! Far nu med Gud! Min kärlek skall inte locka dig till synd.»

Hon vände sig för att gå in. Han följde henne.

»Skall du snart glömma mig?»

»Res nu, Gösta! Vi äro endast människor.»

Han kastade sig ned på släden, men då kom hon tillbaka.

»Tänker du inte på vargarna?»

»Just på dem tänker jag, men de ha gjort sitt verk. Med mig ha de inte mer att skaffa i natt.»

Än en gång sträckte han armarna emot henne, men Don Juan blev otålig och satte av. Han fattade inte tömmarna. Han satt baklänges och såg sig tillbaka. Så lutade han sig mot karmen och grät som en förtvivlad.

»Jag har ägt lyckan och drivit henne ifrån mig. Själv drev jag henne ifrån mig. Varför behöll jag henne inte?»

Ack, Gösta Berling, starkast och svagast ibland människor!

[http://www.lysator.liu.se/runeberg/berling/k05.html]

FEMTE KAPITLET.

La cachucha.

Stridshäst, stridshäst! Du gamle, som nu står tjudrad på åkern, minns du din ungdom?

Minns du kampens dag, du modige? Du sprängde fram, som om du hade burits av vingar, din man vajade över dig som fladdrande lågor, på din svarta bringa glänste stänk av blod bland löddrigt skum. I seltyg av guld sprängde du fram, marken dånade under dig. Du skalv av fröjd, du modige. Ah, vad du var skön!

Det är en grå skymningsstund uppe i kavaljersflygeln. I det stora rummet stå kavaljerernas rödmålade skrin utmed väggarna, och deras helgdagskläder hänga på krokar i vrån. Eldskenet ur den öppna spiseln spelar på vitrappade väggar och på gulrutiga gardiner, som dölja väggarnas sängskåp. Kavaljersflygeln är intet kungligt gemak, ingen seralj med stoppade divaner och mjuka kuddar.

Men därinne höres Lilliecronas fiol. La cachucha spelar han i skymningen. Om och om igen spelar han den.

Skär av strängarna, bryt sönder stråken! Varför spelar han denna fördömda dans? Varför spelar han den, då Örneclou, fänriken, just ligger sjuk i giktplågor, så svåra, att han inte kan röra sig i sängen? Nej, ryck fiolen från honom och kasta den mot väggen, om han inte vill sluta!

La cachucha, är den för oss, mästare? Skall den dansas över kavaljersflygelns gungande golvtiljor, mellan trånga väggar, sotade av rök och feta av smuts, under detta låga tak? Ve dig, så du spelar!

La cachucha, är den för oss, för oss kavaljerer? Ute tjuter snöstormen. Ämnar du lära flingorna dansa i takt, spelar du för yrvädrets lättfotade barn?

Kvinnokroppar, som skälva under det heta blodets pulsslag, små sotiga händer, som ha kastat grytan för att gripa kastanjetterna, nakna fötter under uppskörtade kjolar, gård, belagd med marmorflisor, nedhukade zigenare med säckpipa och tamburin, moriska arkader, månsken och svarta ögon, har du detta, mästare? Eljest låt fiolen vila!

Kavaljerer torka sina våta kläder framme vid brasan. Skola de svänga om i höga stövlar med järnskodd klack och tumstjock sula? Genom alnsdjup snö ha de vadat hela dagen för att nå björnidet. Tror du de skola dansa i våta, rykande vadmalskläder, med den lurviga nalle till moatjé?

Aftonhimmel, glittrande av stjärnor, röda rosor i mörkt kvinnohår, ängslande ljuvhet i kvällens luft, olärd plastik i rörelserna, kärlek, stigande ur jorden, regnande från himlen, svävande i luften, har du detta, mästare? Eljest varför tvinga oss att längta efter slika ting?

Grymmaste av människor, blåser du till strids för tjudrad stridshäst? Rutger von Örneclou ligger i sin säng, fängslad av giktplågor. Spara honom de ljuva minnenas kval, mästare! Också han har burit sombrero och brokigt hårnät, också han har ägt sammetsjacka och dolkbesatt gördel. Spara den gamle Örneclou, mästare!

Men Lilliecrona spelar la cachucha, ständigt la cachucha, och Örneclou plågas såsom älskaren, då han ser svalan taga vägen till den älskades fjärran boning, såsom hjorten, då han av det ilande drevet jäktas förbi den läskande källan.

Lilliecrona tar för ett ögonblick fiolen från hakan.

»Fänriken, minns fänriken Rosalie von Berger?»

Örneclou svär en dyr ed.

»Hon var lätt som en ljuslåga. Hon glimmade och dansade som diamanten i stråkens spets. Fänriken minns henne nog från teatern i Karlstad. Vi sågo henne, när vi voro unga, minns fänriken?»

Om fänriken mindes! Hon var liten och yr. Sprittande eldig var hon. Hon kunde dansa la cachucha. Hon lärde alla ungherrar i Karlstad att dansa cachucha och knäppa kastanjetter. På landshövdingens bal dansades ett pas de deux av fänriken och fröken von Berger, kostymerade som spanjorer.

Och han hade dansat så, som man dansar under fikonträd och plataner, som en spanjor, en riktig spanjor.

Ingen i hela Värmland kunde dansa cachucha såsom han. Ingen kunde dansa den, så att det var värt att tala om det, mer än han.

Vilken kavaljer förlorade inte Värmland, då gikten förstelnade hans ben och stora knölar växte ut över ledgångarna! Vilken kavaljer han hade varit, så smärt, så vacker, så ridderlig! Den vackre Örneclou kallades han av dessa unga flickor, som hade kunnat råka i dödlig fejd om en dans med honom.

Så börjar Lilliecrona igen la cachucha, ständigt la cachucha, och Örneclou föres bort till gamla tider.

Där står han, och där står hon, Rosalie von Berger. Nyss voro de ensamma inne i toalettrummet. Hon var spanjorska, han spanjor. Han fick kyssa henne, men varligt, ty hon var rädd för hans svärtade mustascher. Nu dansa de. Ah, såsom man dansar under fikonträd och plataner! Hon viker undan, han följer, han blir djärv, hon stolt, han sårad, hon försonande. Då han till sist faller på knä och mottar henne i sina utbredda armar, går en suck genom balsalen, en suck av hänförelse.

Han hade varit som en spanjor, en riktig spanjor.

Just vid det stråkdraget hade han böjt sig så, sträckt armarna så och satt fram foten för att sväva fram på tå. Vilken grace! Hån hade kunnat huggas i marmor.

Han vet inte hur det har gått till, men han har fått foten över sängkanten, han står upprätt, han böjer sig, han höjer armarna, knäpper med fingrarna och vill sväva fram över golvet på samma sätt som förr, då han begagnade så trasiga blankskinnsskor, att strumpfoten måste klippas bort.

»Bravo, Örneclou! Bravo, Lilliecrona, spela liv i honom!»

Foten sviker honom; han kan inte komma upp på tå. Han sparkar med ena benet ett par gånger, mer kan han inte, han faller åter ned på sängen.

Vackra señor, ni har blivit gammal.

Kanske señorita också är det?

Det är endast under Granadas plataner la cachucha dansas av evigt unga gitanas. Evigt unga, såsom rosorna äro det, därför att varje vår kommer med nya.

Så är då stunden kommen att skära av fiolsträngarna.

Nej, spela, Lilliecrona, spela la cachucha, ständigt la cachucha!

Lär oss, att fast vi i kavaljersflygeln ha fått tröga kroppar och stela leder, vi till känslorna alltid äro desamma, alltid spanjorer!

Stridshäst, stridshäst!

Säg, att du älskar trumpetstöten, som narrar dig hän i galopp, om du också drar din fot blodig på tjudrets järnlänkar!

[http://www.lysator.liu.se/runeberg/berling/k06.html]

SJÄTTE KAPITLET.

Balen på Ekeby.

O, forna tiders kvinnor!

Att tala om er är som att tala om himmelriket: idel skönheter voren I, idel ljus. Evigt unga, evigt sköna voren I och milda som en mors ögon, då hon ser ned på sitt barn. Mjuka som ekorrungar hängden I om mannens hals. Aldrig skalv er röst i vrede, aldrig tog er panna rynkor, er mjuka hand blev aldrig sträv och hård. I, ljuva helgon, som smyckade bilder stoden I i hemmets tempel. Rökverk och böner offrades er, genom er utförde kärleken sina under, och kring er hjässa anbragte poesien den guldglänsande glorian.

O, forna tiders kvinnor, detta är berättelsen om hur ännu en av er gav Gösta Berling sin kärlek.

Fjorton dagar efter balen på Borg var det fest på Ekeby.

Vilken fest var det inte! Gamla män och kvinnor kunde bli unga på nytt, le och fröjdas, bara de tala om den.

Men så voro ock kavaljererna ensamma herrar på Ekeby vid den tiden. Majorskan gick kring landet med tiggarpåse och kryckkäpp, och majoren bodde på Sjö. Han kunde inte ens övervara festen, ty på Sjö hade kopporna utbrutit, och han var rädd att föra smittan vidare.

Vilken mängd av njutning rymdes inte inom dessa ljuvliga tolv timmar, alltifrån knallen av den första vinbuteljens kork vid middagsbordet ända till det sista stråkdraget, då midnatten längesedan hade förlidit! Ned sjönko de i tidens avgrund, dessa kransade timmar, bedårade av det eldigaste vin, av den läckraste mat, av den härligaste musik, av de kvickaste teaterstycken, av de skönaste tablåer. Ned sjönko de, yra av den yraste dans. Var funnos så glatta golv, så höviska kavaljerer, så sköna kvinnor?

O, forna tiders kvinnor, väl förstoden I att lysa upp en fest. Strömmar av eld, av snille och ungdomskraft genomilade envar, som nalkades er. Det var mödan värt att slösa sitt guld på de vaxljus, som skulle lysa upp er fägring, på vinet, som födde munterheten i edra hjärtan, det var mödan värt att för er skull dansa skosulorna till stoft och gnida lam armen, som förde fiolstråken.

O, forna tiders kvinnor, det var I, som ägden nyckeln till paradisets port.

Ekeby salar vimla av de ljuvaste av er ljuva skara. Där är den unga grevinnan Dohna, sprittande glad och lysten efter lek och dans, såsom det anstår hennes tjugo år, där äro lagmannens i Munkerud vackra döttrar och de glada fröknarna på Berga, där är Anna Stjärnhök, tusen gånger vackrare än förr i det blida svårmod, som har kommit över henne alltsedan den natt, då hon jagades av vargarna, där äro ännu många flere, som väl inte ännu äro glömda, men snart skola vara det, och där är även den sköna Marianne Sinclaire.

Hon, den ryktbara, som hade lyst vid kungens hov, glänst i greveslotten, skönhetens drottning, som hade dragit runtom landet och tagit hyllning överallt, hon, som tände kärlekens gnista, var hon visade sig, hon hade värdigats komma på kavaljerernas fest.

Högt strålade den tiden Värmlands ära, buren av många stolta namn. Mycket hade det vackra landets glada barn att yvas över, men då de nämnde sina härliga, så försummade de aldrig att nämna Marianne Sinclaire.

Sagan om hennes segrar fyllde landet.

Man talade om de grevekronor, som hade svävat över hennes huvud, om de miljoner, som hade lagts för hennes fötter, om de krigarsvärd och skaldekransar, vilkas glans hade lockat henne.

Och inte blott skönhet ägde hon. Hon var snillrik och lärd. Tidens bästa män gladdes åt att samtala med henne. Hon författade inte själv, men många av hennes idéer, som hon hade nedlagt i sina diktande vänners själar, levde upp i sång.

I Värmland, i björnlandet, uppehöll hon sig sällan. Hennes liv tillbragtes på ständiga resor. Hennes far, den rike Melchior Sinclaire, satt jämte sin hustru hemma på Björne och lät Marianne fara till sina förnäma vänner i de stora städerna eller på de mäktiga herrgårdarna. Han hade sin glädje av att berätta om alla de pengar hon förstörde, och båda de gamla levde lyckliga i glansen av Mariannes strålande tillvaro.

Hennes var ett liv av nöjen och hyllning. Luften omkring henne var kärlek, kärlek var hennes ljus och lykta, kärlek hennes dagliga bröd.

Ofta hade hon själv älskat, ofta, ofta, men aldrig hade slik lusteld varat nog länge, att därvid hade kunnat smidas de bojor, som binda för livet.

»Jag väntar honom, den starke stormannen», brukade hon säga om kärleken. »Hittills har han inte klättrat över några vallar eller summit över några gravar. Tam har han kommit, utan vildhet i blicken och dårskap i hjärtat. Jag väntar den väldige, som för mig utom mig själv. Så stark ville jag veta kärleken inom mig, att jag måste bäva för honom; nu känner jag blott den kärlek, som mild klokhet ler åt.»

Hennes närvaro gav eld åt talet, liv åt vinet. Hennes glödande själ satte fart i stråkarna, och dansen svävade i ljuvare yrsel än förr över de tiljor, som hon berörde med sin smala fot. Hon strålade i tablåerna, hon gav snille åt lustspelen, hennes sköna läppar...

Tyst, det var inte hennes fel, aldrig var det hennes mening! Det var balkongen, det var månskenet, spetsslöjan, riddardräkten, sången, som hade skulden. De stackars unga människorna voro oskyldiga.

Allt detta, som ledde till så mycken olycka, var dock gjort i stor välmening. Patron Julius, som förstod sig på allt, hade anordnat en tablå enkom för att Marianne skulle få stråla i full glans.

På teatern, som var uppsatt i stora salongen på Ekeby, sutto de hundra gästerna och sågo på scenen Spaniens gula måne vandra fram över en mörk natthimmel. En Don Juan kom smygande längs Sevillas gata och stannade under en murgrönsklädd balkong. Han var förklädd till munk, dock kunde man se en broderad manschett sticka fram under ärmen och en blank värjspets under kåpans fåll.

Den förklädde höjde sin röst till sång:

»Jag kysser ingen flickas mun,
och ej min läpp till bägarns rand
till skummig druvsaft för.
En kind, vars hy så fin och tunn
mitt ögonkast har satt i brand,
en blick, som söker min ibland,
slikt ej mitt hjärta rör.

Kom icke i er skönhets glans,
señora, fram till gallret här!
Jag för er närhet skyr.
Jag kåpa bär och rosenkrans,
madonnan är min hjärtans kär,
och vattenkrukan tröstarn är,
dit jag i sorgen flyr.»

Då han tystnade, trädde Marianne ut på balkongen, klädd i svart sammet och spetsslöja. Hon lutade sig ut över gallerverket och sjöng långsamt och ironiskt:

»Varför då dröja, fromme man,
i midnattstid vid min balkong?
Säg, ber ni för min själ?»

Men så med ens varmt och livligt:

»Nej, fly, fly fort! Man komma kan.
Din värja sticker fram så lång.
Man hör nog, trots all helig sång,
sporrklangen från din häl.»

Vid dessa ord kastade munken sin förklädnad, och Gösta Berling stod under balkongen i riddardräkt av silke och guld. Han aktade inte den skönas varning, tvärtom klättrade han uppför en av balkongpelarna, svingade sig över balustraden, och såsom patron Julius hade anordnat det, föll han på knä vid den sköna Mariannes fötter.

Huldrikt smålog hon mot honom, i det hon räckte honom sin hand att kyssa, och medan de unga tu betraktade varandra, försjunkna i kärlek, föll ridån.

Och framför henne låg Gösta Berling, med ett ansikte vekt som en skalds och djärvt som en fältherres, med djupa ögon, som glittrade av skälmskhet och snille, som tiggde och trugade. Smidig och kraftfull var han, eldig och intagande.

Medan ridån gick upp och gick ned, stodo de unga tu alltjämt kvar i samma ställning. Göstas ögon fasthöllo den sköna Marianne, de tiggde, de trugade.

Så upphörde applåderna, ridån höll sig stilla, ingen såg dem.

Då böjde den sköna Marianne sig ned och kysste Gösta Berling. Hon visste inte varför, hon måste. Han sträckte upp armarna kring hennes huvud och höll henne fast. Hon kysste honom gång på gång.

Men det var balkongen, det var månskenet, det var spetsslöjan, riddardräkten, sången, applåderna, som hade all skulden, de stackars unga människorna voro oskyldiga. Inte hade de velat det. Inte hade hon skjutit undan grevekronor, som hade svävat över hennes huvud, och gått förbi miljoner, som hade legat för hennes fot, av längtan efter Gösta Berling, inte hade han redan glömt Anna Stjärnhök. Nej, de voro utan skuld, ingen av dem hade velat detta.

Det var den blide Lövenborg, han med tåren i ögat och löjet på läpparna, som den dagen var ridåuppdragare. Förströdd av många sorgens minnen, märkte han föga av denna världens ting och hade aldrig lärt att sköta dem rätt. Då han nu såg, att Gösta och Marianne hade intagit en ny ställning, trodde han, att detta också hörde till tablån, och så började han dra i ridåsnöret.

De unga på balkongen märkte intet, förrän applådåskan åter dundrade emot dem.

Marianne ryckte till och ville fly, men Gösta höll fast henne, viskande:

»Stå stilla, de tro, att det hör till tablån!»

Han kände hur hennes kropp skalv av en rysning och hur kyssarnas glöd slocknade på hennes läppar.

»Var inte rädd!» viskade han. »Sköna läppar ha rätt att kyssa.»

De måste stå kvar, medan ridån gick upp och gick ned, och varje gång de hundra par ögonen sågo dem, framdundrade lika många händer en stormande applåd.

Ty det är vackert att se två sköna, unga människor ge en framställning av kärlekens lycka. Ingen kunde tro, att dessa kyssar voro annat än teaterbländverk, ingen anade, att señoran skalv av blygsel och riddaren av oro. Ingen kunde tro, att inte alltsammans hörde till tablån.

Äntligen stodo Marianne och Gösta bakom scenen.

Hon strök sig över pannan, uppåt hårfästet.

»Jag förstår mig inte själv», sade hon.

»Fy skam, fröken Marianne!» sade han, grimaserande, och slog ut med händerna. »Kyssa Gösta Berling, fy skam!»

Marianne måste skratta.

»Envar vet ju, att Gösta Berling är oemotståndlig. Mitt fel är inte större än andras.»

Och de kommo i all sämja överens att hålla god min, för att ingen skulle misstänka sanningen.

»Kan jag vara säker på att sanningen aldrig kommer ut, herr Gösta?» frågade hon, då de skulle gå in bland åskådarna.

»Det kan fröken Marianne. Kavaljererna kunna tiga, för dem svarar jag.»

Hon fällde ögonlocken. Ett egendomligt leende krusade hennes läppar.

»Om ändå sanningen kommer ut, vad skulle då människor tro om mig, herr Gösta?»

»De skola inte tro någonting, de skola veta, att detta ingenting betyder. De skola tänka, att vi voro inne i rollen och fortsatte att spela.»

Ännu en fråga kom smygande fram under de fällda ögonlocken, under det påtagna leendet.

»Men herr Gösta själv? Vad tänker herr Gösta om saken?»

»Jag tänker, att fröken Marianne är kär i mig», skämtade han.

»Tro ingenting sådant!» smålog hon. »Då måste jag genomborra herr Gösta med denna min spanska dolk för att visa, att herr Gösta har orätt.»

»Dyra äro kvinnokyssar», sade Gösta. »Kostar det livet att kyssas av fröken Marianne?»

Då kom en blick ljungande mot honom ur Mariannes ögon, så skarp, att den kändes som en stöt.

»Jag ville se honom död, Gösta Berling, död, död!»

Dessa ord tände gammal längtan i poetens blod.

»Ack», sade han, »att dessa ord vore mer än ord, att de vore pilar, som komme vinande ur ett mörkt snår, att de vore dolk eller gift och hade makt att förgöra denna usla kropp och ge min själ friheten!»

Hon var åter lugn och småleende.

»Barnsligheter!» sade hon och tog hans arm för att bege sig ut bland gästerna.

De bibehöllo sina kostymer, och deras triumfer förnyades, då de visade sig utom scenen. Alla berömde dem. Ingen misstänkte något.

Balen började åter, men Gösta flydde bort från balsalen.

Hans hjärta sved efter Mariannes blick, som om det håde sårats av skarpt stål. Han förstod nog meningen med hennes ord.

Skam var det att älska honom, skam var det att älskas av honom, en skam värre än döden.

Han skulle aldrig dansa mer, han ville inte se dem mer, de sköna kvinnorna.

Han visste det nog. Dessa sköna ögon, dessa röda kinder lågade inte för honom. Inte för honom svävade dessa lätta fötter, klingade dessa låga skratt. Ja, dansa med honom, svärma med honom, det kunde de, men ingen av dem hade på allvar velat bli hans.

Poeten begav sig in i rökrummen till de gamla herrarna och tog plats vid ett av spelborden. Han råkade slå sig ned vid samma bord, där den väldige herrn till Björne satt och spelade knack, omväxlande med det att han höll polsk bank och samlade en stor hög av sexstyvrar och tolvskillingar framför sig.

Spelet gick redan högt. Nu satte Gösta än värre fart i det. De gröna banksedlarna kommo fram, och alltjamt växte penninghögen framför den väldige Melchior Sinclaire.

Men också framför Gösta samlades både slantar och sedlar, och snart var han den ende, som höll ut i kampen mot den store brukspatronen på Björne. Snart vandrade till och med den stora penninghögen från Melchior Sinclaire över till Gösta Berling.

»Gösta, min gosse!» ropade brukspatronen skrattande, då han hade spelat bort allt, som fanns i plånbok och börs. »Hur skola vi nu bära oss åt? Jag är pank, och jag spelar aldrig med lånta pengar, det har jag lovat mor min.»

Han fann dock på råd. Han spelade bort klockan och bäverpälsen och var just i färd med att sätta ut häst och släde, då Sintram hejdade honom.

»Sätt upp något att vinna på!» rådde honom den elake brukspatronen på Fors. »Sätt upp något, som kan bryta oturen!»

»Vete tusan, vad jag då skall finna på!»

»Spela om ditt rödaste hjärteblod, bror Melchior, spela om dotter din!»

»Det kan brukspatron tryggt våga», sade Gösta skrattande. »Den vinsten får jag aldrig under tak.»

Den väldige Melchior kunde inte heller göra annat än skratta. Han tålde inte gärna, att Mariannes namn nämndes vid spelborden, men detta var så rasande galet, att han inte kunde bli ond. Spela bort Marianne till Gösta, ja, det kunde han gärna våga.

»Det vill säga», förklarade han, »att om du kan vinna hennes ja-ord, Gösta, så sätter jag ut min välsignelse till äktenskap på det här kortet.»

Gösta satte ut hela sin vinst och spelet började. Han vann, och brukspatron Sinclaire upphörde att spela. Han kunde inte strida med oturen, det såg han.

Natten skred framåt, midnatt var gången. De sköna kvinnornas kinder började blekna, lockarna raknade, volangerna voro tillskrynklade. De gamla damerna reste sig ur soffhörnen och sade, att som festen nu hade varat i tolv timmar, kunde det vara tid på att dra hem.

Och den sköna festen skulle vara slut, men då tog Lilliecrona själv fatt på fiolen och spelade upp den sista polskan. Hästarna stodo för porten, de gamla fruarna klädde sig i pälsar och bahytter, de gamla herrarna tvinnade resskärpen och knäppte bottforerna.

Men de unga kunde inte slita sig från dansen. Där dansades i ytterkläder, där dansades fyrmanspolska, slängpolska, ringpolska, ett ursinnigt dansande var det. Så snart en dam övergavs av en kavaljer, kom en annan och ryckte henne med sig.

Och även den sorgbundne Gösta Berling rycktes med i virveln. Han skulle dansa bort sorgen och förödmjukelsen, han ville ha yrande livslust in i blodet igen, han ville vara glad, han som alla andra. Och han dansade så, att rummets väggar gingo runt, och hans tankar yrade.

Så, vad var det för en dam han hade ryckt till sig mitt i flocken? Hon var lätt och smidig, och han kände, att det gick strömmar av eld mellan honom och henne. Ah, Marianne!

Medan Gösta dansade med Marianne, satt Sintram redan i sin släde nere på gården, och bredvid honom stod Melchior Sinclaire.

Den store brukspatronen var otålig över att nödgas vänta på Marianne. Han stampade i snön med stora bottforer och slog ut med armarna, ty det var bistert kallt.

»Du skulle kanske inte ha spelat bort Marianne till Gösta, du Sinclaire», sade Sintram.

»Va' sa'?»

Sintram gjorde i ordning tömmarna och lyfte piskan, innan han svarade:

»Det hörde inte till tablån det där kyssandet.»

Den väldiga brukspatronen höjde armen till ett dråpslag, men Sintram var redan borta. Han for, piskade hästen till vild fart utan att våga se sig om, ty Melchior Sinclaire hade en tung hand och ett kort tålamod.

Brukspatronen på Björne gick in i danssalen för att söka sin dotter och såg då hur Gösta och Marianne dansade.

Vild och yr syntes den sista polskan. Somliga par voro bleka, andra blossande röda, dammet låg som rök över salen, vaxljusen glödde, nedbrända i piporna, och mitt i all den spöklika förstörelsen, flögo de fram, Gösta och Marianne, kungliga i sin otröttade styrka, utan vank på sin skönhet, lyckliga av att hänge sig åt den härliga rörelsen.

Melchior Sinclaire såg på dem en stund; men så gick han och lät Marianne dansa. Han slängde hårt igen dörren, stampade fruktansvärt i trappan och satte sig utan vidare i släden, där hans hustru redan väntade, samt körde hem.

När Marianne hade slutat dansa och frågade efter sina föräldrar, voro de resta.

Då hon fick visshet härom, lät hon dock inte märka någon förvåning. Hon klädde sig tyst och gick ut på gården. Damerna i avklädningsrummet trodde, att hon åkte i egen släde.

Men hon skyndade i sina tunna sidenskor vägen framåt utan att för någon tala om sin nöd. I mörkret kände ingen henne, där hon gick vid vägkanten, ingen kunde tro, att denna sena vandrerska, som av förbiilande slädar drevs upp i de höga drivorna, var den sköna Marianne.

Då hon kunde vara trygg mittpå vägen, började hon springa. Hon sprang, så länge hon orkade, så gick hon, därpå sprang hon åter. En ohygglig, pinande ångest drev henne.

Från Ekeby till Björne kan det inte vara längre väg än på sin höjd en fjärdedels mil. Marianne var snart hemma, men hon trodde sig nästan ha gått orätt. Då hon nådde gården, voro alla dörrar stängda, alla ljus släckta. Hon undrade om hennes föräldrar inte hade kommit.

Hon gick fram och slog ett par tunga slag på ingångsdörren. Hon fattade i dörrvredet och skakade, så att det dånade i hela huset. Ingen kom och öppnade, men då hon ville släppa järnet, som hon med bara händer hade gripit i, slets det fastfrusna skinnet från handen.

Den store brukspatron Melchior Sinclaire hade rest hem för att stänga Björne portar för sitt enda barn.

Han var rusig av mycket drickande, vild av vrede. Han hatade sin dotter, därför att hon tyckte om Gösta Berling. Nu stängde han in tjänarna i köket och sin hustru i sängkammaren. Med dyra eder lovade han dem, att den, som försökte släppa in Marianne, skulle han slå fördärvad. De visste nog, att han skulle hålla ord.

Så vred hade ännu ingen sett honom. Värre sorg hade aldrig gått över honom. Hade dottern kommit inför hans ögon, så hade han kanske dödat henne.

Smycken av guld, kläder av siden hade han givit henne, fint vett och boklig lärdom hade han låtit inplanta hos henne. Hon hade varit hans stolthet, hans ära. Han hade yvts över henne, som om hon hade burit en krona. Å, hans drottning, hans gudinna, hans firade, sköna, stolta Marianne! Hade han sparat något för henne? Hade han inte hållit sig rent för simpel att vara hennes far? Å, Marianne, Marianne!

Skall han inte hata henne, då hon är förälskad i Gösta Berling och kysser honom? Skall han inte förkasta henne, stänga sin dörr för henne, då hon vill vanära sin höghet med att älska en sådan man? Må hon stanna på Ekeby, må hon löpa till grannarna för att få nattkvarter, må hon sova i snödrivorna! Det är detsamma, hon är redan släpad i smutsen, den sköna Marianne. Glansen över henne är borta. Glansen över hans liv är borta.

Han ligger därinne i sin säng och hör hur hon slår pa förstudörren. Vad rör det honom? Han sover. Därute står den, som vill gifta sig med en avsatt präst, han har intet hem för en sådan. Om han hade älskat henne mindre, om han hade varit mindre stolt över henne, så kunde kan ha låtit henne komma in.

Ja, sin välsignelse kunde han inte neka dem. Den hade han spelat bort. Men öppna sin dörr för henne, det skulle han inte. Å, Marianne!

Den sköna, unga kvinnan stod alltjämt utanför hemmets dörr. Än skakade hon låset i vanmäktig vrede, än föll hon på knä, knäppte sina sargade händer och bad om tillgift.

Men ingen hörde henne, ingen svarade, ingen öppnade.

O, var inte detta förskräckligt? Jag gripes av ängslan, när jag berättar det. Hon kom från en bal, vars drottning hon hade varit! Hon hade varit stolt, rik, lycklig, och inom ett ögonblick var hon inkastad i ett sådans bottenlöst elände. Utestängd från sitt hem, prisgiven åt kölden, inte hånad, inte slagen, inte förbannad, bara med kall, obeveklig känslolöshet utestängd.

Jag tänker på den kalla, stjärnklara natten, som välvde sig omkring henne, den stora, vida natten med de tomma, öde snöfälten, med de tysta skogarna. Allt sov, allt var sänkt i smärtfri sömn, endast en levande punkt fanns i allt detta sovande vita. All sorg och ängslan och fasa, som annars äro fördelade över världen, kröpo fram mot denna ensamma punkt. O Gud, att lida ensam mitt i den sovande, förisade världen!

För första gången i hennes liv mötte henne obarmhärtigheten och hårdheten. Hennes mor brydde sig inte om att lämna sin bädd för att rädda henne. Gamla trotjänare, som hade lett hennes steg, hörde henne och rörde inte en fot för hennes skull. För vad brott straffades hon då? Var kunde hon vänta misskund, om inte här vid denna dörr? Om hon hade mördat, skulle hon dock ha klappat på den, troende, att de därinne skulle förlåta henne. Om hon hade förfallit till den uslaste av varelser, hade kommit härjad och i trasor, se, hon skulle dock tryggt ha gått upp till denna dörr och väntat kärleksfull välkomst. Denna dörr var ingången till hennes hem. Därbakom kunde hon endast möta kärlek.

Hade inte hennes far nu prövat henne nog? Skulle de inte snart öppna?

»Far, far!» ropade hon. »Låt mig komma in! Jag fryser, jag bävar. Det är förfärligt härute!»

»Mor, mor, du, som har gått så många steg för att tjäna mig! Du, som har vakat så många nätter över mig, varför sover du nu? Mor, mor, vaka denna enda natten ännu, och jag skall aldrig mer göra dig sorg!»

Hon ropar och försjunker sedan i andlös tystnad för att lyssna efter svar. Men ingen hörde henne, ingen lydde, ingen svarade.

Då vrider hon händerna i ångest, men hennes ögon äga inga tårar.

Det långa, mörka huset med sina stängda dörrar och oupplysta fönster låg hemskt orörligt i natten. Vad skulle det nu bli av henne, som var hemlös? Brännmärkt och vanärad var hon, så länge jordens himmel välvde sig över henne. Och hennes far själv tryckte det röda järnet ned i hennes skuldra.

»Far», ropar hon än en gång, »vad skall det bli av mig? Människorna skola tro allt ont om mig.»

Hon grät och våndades, hennes kropp var stel av köld.

Ve, att dock sådan jämmer kan sänka sig över den, som nyss stod så högt! Att det går så lätt att förflyttas i det djupaste elände! Må vi inte ängslas över livet? Vem seglar i en trygg farkost? Runtom oss svallar sorgen som ett böljande hav, se, vågorna slicka hungriga skeppets sidor, se de rusa upp till äntring! O, intet säkert fäste, ingen fast mark, ingen trygg farkost, så vitt blicken når, blott en okänd himmel över en ocean av sorg!

Men tyst! Äntligen, äntligen! Där komma lätta steg genom förstugan.

»Är det mor?» frågade Marianne.

»Ja, barnet mitt.»

»Får jag nu komma in?»

»Far vill inte låta dig komma in.»

»Jag har sprungit i drivorna i mina tunna skor ifrån Ekeby och hit. Jag har stått här en timme och bultat och ropat. Jag fryser ihjäl härute. Varför for ni ifrån mig?»

»Barnet mitt, barnet mitt, varför kysste du Gösta Berling?»

»Men så säg då far, att jag inte tycker om honom för det! Det var på lek. Tror han, att jag vill ha Gösta?»

»Gå till rättargården, Marianne, och bed att du får vara där i natt! Far är full. Far tar inte reson. Han har hållit mig fången däruppe. Jag smög mig ut, när jag trodde han sov. Han slår ihjäl dig, om du kommer in.»

»Mor, mor, skall jag gå till främlingar, då jag har ett hem? Är mor lika hård som far? Hur kan mor låta det ske, att jag stänges ute? Jag lägger mig i drivan härutanför, om mor inte släpper in mig.»

Då lade Mariannes mor sin hand på låset för att öppna, men i detsamma hördes tunga steg i vindstrappan, och en sträv röst kallade henne.

Marianne lyssnade; hennes mor skyndade bort, den sträva rösten bannade henne och så...

Marianne hörde något förfärligt. Hon kunde höra varje ljud ur det tysta huset.

Hon hörde skrällen av ett slag, av ett käpprapp eller en örfil, så förnam hon ett svagt buller och så återigen ett slag.

Han slog hennes mor, den förskräcklige! Den kämpastore Melchior Sinclaire slog sin hustru!

Och i blek förfäran kastade sig Marianne ned på tröskeln och vred sig i ångest. Nu grät hon, och hennes tårar fröso till is på hemmets tröskel.

Nåd, förbarmande! Öppna, öppna, så att hon måtte kunna böja sin egen rygg under slagen! Å, att han kunde slå mor, slå henne för att hon inte ville se sin dotter död i drivan nästa dag, för att hon hade velat trösta sitt barn!

Stor förnedring gick den natten över Marianne. Hon hade drömt sig vara drottning, och hon låg där föga bättre än en piskad trälkvinna.

Men hon reste sig i kall vrede. Än en gång slog hon sin blodiga hand mot dörren och ropade:

»Hör vad jag säger dig, du, som slår mor! Du skall få gråta, Melchior Sindaire, gråta!»

Därpå gick den sköna Marianne och lade sig till vila i drivan. Hon kastade av sig pälsen och låg i sin svarta sammetsklänning, lätt skönjbar mot den vita snön. Hon låg och tänkte på hur hennes far skulle komma ut nästa dag på sin tidiga morgonvandring och finna henne där. Hon önskade bara detta, att han själv måtte finna henne.

*

O, död, bleka vän! Är det lika sant som trösterikt, att jag aldrig kan undgå att möta dig? Även till mig, den trögaste av jordens arbetare, skall du komma, lossa den slitna läderskon från min fot, rycka vispen och mjölkaret ur min hand, taga arbetskläderna av min kropp. Med milt våld sträcker du ut mig på spetsprydd bädd, i sida, draperade linnekläder smyckar du mig. Mina fötter behöva inte mer några skor, men mina händer klädas i snövita handskar, som inga sysslor skola smutsa. Helgad av dig åt vilans ljuvhet, sover jag tusenårig sömn. O, förlossare! Den trögaste av jordens arbetare är jag, och jag drömmer med en rysning av vällust om den stund, då jag skall upptagas i ditt rike.

Bleka vän, mot mig må du fritt öva din styrka, men jag säger dig det: hårdare var dig kampen med de forna tidernas kvinnor. Livets krafter voro starkare i deras smärta kroppar, ingen köld kunde kyla deras heta blod.

Du hade lagt den sköna Marianne på din bädd, o död, och du satt vid hennes sida, såsom en gammal barnpiga sitter vid vaggan för att vyssja barnet till sömns. Du trogna, gamla, sköterska, som vet vad som är gott för människors barn, hur måste det inte harma dig, då lekkamrater komma, som med stoj och ras väcka ditt sövda barn! Hur måste du inte vredgas, då kavaljererna lyfte den sköna Marianne ur bädden, då en man lade henne mot sitt bröst, och varma tårar föllo från hans ögon ned i hennes ansikte!

*

På Ekeby voro alla ljus släckta och alla gäster resta. Kavaljererna stodo ensamma uppe i kavaljersflygeln kring den sista, halvtömda bålen.

Då klingade Gösta i bålkanten och höll tal för eder, forna tiders kvinnor. Att tala om er, sade han, vore som att tala om himmelriket, idel fägring voren I, idel ljus. Evigt unga, evigt sköna voren I och milda som en mors ögon, då hon ser ned på sitt barn. Mjuka som ekorrungar hängden I om mannens hals. Aldrig fick man höra er röst skälva i vrede, aldrig tog er panna rynkor, er mjuka hand blev aldrig sträv och hård. Ljuva helgon, smyckade bilder i hemmets tempel voren I. Männen lågo för er fot, bjudande er rökverk och böner. Genom er utförde kärleken sina under, kring er panna fäste poesien den guldglänsande glorian.

Och kavaljererna sprungo upp, yra av vin, yra av hans ord, med blodet brusande i festglädje. Den gamle farbror Eberhard och den late kusin Kristoffer drogo sig inte undan från leken. I ilande fart spände kavaljererna hästar för bredåka och kappsläde och skyndade ut i den kalla natten för att ge ännu en hyllning åt dem, som aldrig kunde hyllas nog, för att sjunga en serenad åt envar av dem, som ägde de röda kinder och de klara ögon, som nyss hade lyst i Ekeby vida salar.

O, forna tiders kvinnor, väl måtte det behagat er, där I färdadens in i ljuva drömmars himmel, att väckas av en serenad från de trognaste av edra riddare! Väl måtte det behaga er, såsom det väl behagar en hänsomnad själ att väckas av himlarnas ljuva musik.

Men kavaljererna hunno inte långt på detta fromma tåg, ty redan då de kommo till Björne, funno de den sköna Marianne liggande i drivan, just vid porten till hemmet.

De bävade och vredgades vid att se henne där. Det var som att finna ett tillbett helgon ligga stympat och plundrat utanför kyrkporten.

Gösta skakade sin knutna hand mot det mörka huset. »Ni hatets barn», ropade han, »ni hagelskurar, ni nordanstormar, ni förhärjare av Guds lustgård!»

Beerencreutz tände sin hornlykta och lyste ned i det blåbleka ansiktet. Då sågo kavaljererna Mariannes sargade händer och de tårar, som hade frusit till is i hennes ögonhår, och de jämrade sig som kvinnor, ty hon var dock inte bara en helgonbild utan en skön kvinna, som hade varit till en glädje för gamla hjärtan.

Gösta Berling kastade sig ned på knä bredvid henne.

»Här ligger hon nu, min brud», sade han. »Hon gav mig brudkyssen för några timmar sen, och hennes far har lovat mig sin välsignelse. Hon ligger och väntar, att jag skall komma och dela hennes vita bädd.»

Och Gösta lyfte upp den livlösa på starka armar.

»Hem till Ekeby med henne!» ropade han. »Nu är hon min. I drivan har jag hittat henne, nu kall ingen ta henne ifrån mig. Vi skola inte väcka dem därinne. Vad skall hon göra där inom de portar, mot vilka hon har slagit sin hand i blod?»

Han fick göra, som han ville. Han lade ned Marianne i främsta släden och satte sig vid hennes sida. Beerencreutz ställde sig bakpå och tog tömmarna.

»Ta snö och gnid henne, Gösta!» befallde han.

Kölden hade förlamat hennes lemmar, men det vilt upprörda hjärtat klappade ännu. Hon hade inte ens förlorat medvetandet, hon visste allt om kavaljererna, och hur de hade funnit henne, men hon kunde inte röra sig. Så låg hon stel och styv i släden, medan Gösta Berling gned henne med snö och ömsom grät och kysste, och hon erfor ett oändligt begär efter att kunna lyfta bara en hand så mycket, att hon kunde återgälda en smekning.

Hon mindes allt. Hon låg där stel och orörlig och tänkte redigt som aldrig förr. Var hon kär i Gösta Berling? Ja, det var hon. Var det bara ett infall för kvällen? Nej, det hade varat länge, i många år.

Hon jämförde sig med honom och de andra människorna i Värmland. De voro alla omedelbara som barn. Vad lust, som drev dem, följde de. De bara levde det yttre livet, hade aldrig rannsakat djupen i sin själ. Men hon var bliven sådan, som man blir genom att färdas ute ibland människor; hon kunde aldrig hänge sig helt åt något. Om hon älskade, ja, vad hon än gjorde, stod liksom ena hälften av hennes jag och såg på med ett kallt hånlöje. Hon hade längtat efter en passion, som kom och ryckte henne med sig i vild besinningslöshet. Och nu var han kommen, den väldige.

Då hon kysste Gösta Berling på balkongen, då hade hon för första gången glömt sig själv.

Och nu kom passionen åter över henne, hennes hjärta arbetade, så att hon hörde det slå. Skulle hon inte snart bli herre över sina lemmar? Hon kände en vild glädje över att vara utstött från sitt hem. Nu skall hon bli Göstas utan tvekan. Så dum hon hade varit, så många år hon hade gått och betvingat sin kärlek! Å, härligt, härligt är det att ge vika för kärleken. Men skulle hon då aldrig, aldrig bli fri ur dessa isbojor? Hor har varit is i det inre och eld på ytan, nu är det tvärtom, en eldsjäl i en iskropp.

Så känner Gösta hur två armar sakta lyftas upp kring hans hals i en svag, maktlös tryckning.

Nätt och jämnt kände han den, men Marianne menade, att hon hade givit luft åt den sammansnörda passionen inom sig i en kvävande omfamning.

Men då Beerencreutz såg detta, lät han hästen löpa hur den ville på den kända vägen. Han lyfte blicken och kikade envist och oavlåtligt på sjustjärnorna.

[http://www.lysator.liu.se/runeberg/berling/k07.html]

SJUNDE KAPITLET.

De gamla åkdonen.

Vänner, människors barn! Om det skulle hända er, att ni sitter eller ligger och läser detta om natten, liksom jag skriver det under de tysta timmarnas tid, då skall ni inte här dra en suck av lättnad och tänka, att de goda herrar kavaljerer på Ekeby fingo ha en ostörd sömn, sedan de hade kommit hem med Marianne och skaffat henne en god bädd i det bästa gästrummet innanför stora salongen.

Till sängs gingo de, och somnade gjorde de, men inte blev det deras lott att i lugn och ro sova ända till middagen, såsom det möjligen kunde få bli min och er, kära läsare, om vi hade vakat till fyra och våra lemmar värkte av trötthet.

Det må nämligen inte förglömmas, att i den tiden gick den gamla majorskan kring landet med tiggarpåse och kryckkäpp, och att det aldrig var hennes sak, då hon hade något viktigt före, att akta på en uttröttad syndares bekvämlighet. Nu kunde hon så mycket mindre göra det, som hon hade beslutat att i den natten driva kavaljererna från Ekeby.

Gången var den tid, då hon satt i glans och härlighet på Ekeby och sådde glädje över jorden, såsom Gud sår stjärnor över himlen. Och medan hon drog hemlös kring landet, var den stora gårdens makt och ära lämnad i kavaljerernas händer att vårdas av dem, som vinden vårdar askan, som vårsolen vårdar snödrivan.

Stundom hände, att kavaljererna åkte ut sex eller åtta på en lång släde med spann och dombjällror och flätade tömmar. Mötte de då majorskan, där hon gick som en tiggerska, slogo de inte ned sina ögon.

Knutna nävar sträckte den larmande skaran mot henne. Med en häftig släng av släden tvingades hon upp i vägkantens drivor, och major Fuchs, björndödaren, passade alltid på att spotta tre gånger för att förtaga all ond verkan av käringmötet.

De hade ingen misskund med henne. Led var hon dem som en häxa, där hon gick längs vägen. Om en olycka hade träffat henne, skulle de inte sörjt mer än den, som på påskaftonen skjuter av en bössa, laddad med mässingshäktor, sörjer över att han har råkat träffa en förbiflygande trollkäring.

En salighetssak var det dem, de stackars kavaljererna, att förfölja majorskan. Människor ha ofta varit grymma och pinat varann i stor hårdhet, då de ha bävat för sina själar.

Då kavaljererna långt fram på nätterna raglade från dryckesborden fram till fönstren för att se om natten var lugn och stjärnklar, märkte de ofta en mörk skugga, som gled fram över gårdsplanen, och förstodo, att majorskan kom för att se sitt älskade hem, men då skakades kavaljersflygeln av de gamla syndarnas hånskratt, och speglosor flögo genom de öppnade fönstren ned till henne.

I sanning, känslolöshet och övermod började inkräkta de fattiga äventyrarnas hjärtan. Hat hade Sintram inplantat i dem. Inte hade deras själar varit i större fara, om majorskan hade suttit kvar på Ekeby. Flere dö i flykten än under slaget.

Majorskan hyste inte någon alltför stor vrede mot dessa kavaljerer.

Hade makten varit hennes, skulle hon ha tuktat dem med ris liksom okynniga pojkar och därpå skänkt dem sin nåd och huldhet åter.

Men nu fruktade hon för den älskade gården, som var lämnad i kavaljerernas händer att vaktas av dem, såsom vargarna vakta fåren, såsom tranorna vakta vårsäden.

Det finns nog många, som ha lidit av samma sorg. Inte är hon den enda, som har sett förstöringen gå fram över ett älskat hem och känt hur det är, då de väl vårdade gårdarna förfalla. Som ett sårat djur ha de sett barndomshemmet blicka på dem. Många känna sig som missdådare, då de se träden där förtvina under lavar och sandgångarna täckas av grästorvor. De ville kasta sig ned på knä på dessa fält, som fordom yvdes av rika skördar, och bedja dem att inte anklaga dem för den skam, som övergår dem. Och de vända sig bort från de stackars gamla hästarna; må en djärvare möta deras blickar! Och de våga inte stå vid grinden och se boskapen komma hem från betet. Ingen fläck på jorden är så förhatlig att beträda som ett förfallet hem.

O, jag ber er, ni alla, som vårda fält och ängar och parker och de älskade, fröjdbringande blomstergardarna, vårda dem väl! Vårda dem i kärlek, i arbete! Det är inte gott, att naturen sörjer över människorna.

När jag tänker på vad detta stolta Ekeby måste lida under kavaljerernas styrelse, då önskar jag, att majorskans anslag hade nått sitt mål, och att Ekeby hade blivit taget från kavaljererna.

Det var inte hennes tanke att själv komma åter till väldet.

Blott ett mål hade hon: att befria sitt hem från dessa galningar, dessa gräshoppor, dessa vilda rövare, efter vilkas framfart intet gräs växte.

Medan hon gick tiggande kring landet och levde av allmosor, måste hon ständigt tänka på sin mor, och den tanken bet sig fast i hennes hjärta, att ingen bättring kunde finnas för henne, förrän hennes mor hade lyftat förbannelsen från hennes skuldror.

Ingen hade ännu omförmält den gamlas död, så månde hon då leva kvar däruppe på bruket i Älvdalsskogarna. Nittioårig levde hon ännu i oavlåtligt arbete, vakande över mjölkbunkar om sommaren, över kolmilor om vintern, arbetande in i döden, längtande efter den dag, då hon hade fyllt sitt levnadskall.

Och majorskan tänkte, att den gamla hade måst leva så länge för att vara i stånd att lyfta förbannelsen från hennes tillvaro. Inte kunde den mor få dö, som hade nedkallat slikt elände över sitt barn.

Så ville majorskan gå till den gamla, på det att de båda måtte få ro. Hon ville draga upp genom de mörka skogarna längs den långa älven till sitt barndomshem. Förr kunde hon inte finna någon vila. Många voro de, som i de dagarna bjödo henne varma hem och en trogen vänskaps gåvor, men hon stannade ingenstädes. Bister och vred gick hon från gård till gård, ty hon trycktes av förbannelsen.

Hon skulle dra upp till sin mor, men först ville hon sörja för den älskade gården. Hon ville inte gå och lämna den i händerna på lättsinniga slösare, på odugliga dryckeskämpar, på vårdslösa förskingrare av Guds gåvor.

Skulle hon gå för att återkomma och finna sitt arv förhärjat, sina hammare tysta, sina hästar utmärglade, sina tjänare förskingrade?

Å nej, ännu en gång skall hon resa sig i sin kraft och köra bort kavaljererna.

Väl förstod hon, att hennes man med glädje såg, att hennes arv förskingrades. Men hon kände honom nog för att veta, att om hon bara dreve bort hans gräshoppor, skulle han vara för trög att skaffa nya. Vore kavaljererna. avlägsnade, då skulle hennes gamla rättare och inspektor sköta Ekeby gärning i de invanda spåren.

Och så hade hennes mörka skugga i många nätter glidit fram på de svarta bruksvägarna. Hon hade smugit ut och in i torparnas stugor, hon hade viskat med mjölnaren och kvarndrängarna i den stora kvarnens undre våning, hon hade överlagt med smederna i det mörka kolhuset.

Och de hade alla svurit att hjälpa henne. Det stora brukets ära och makt skulle inte längre lämnas i händerna på vårdslösa kavaljerer att vårdas av dem, såsom vinden vaktar askan, såsom vargen vaktar fårhjorden.

Och i denna natt, då de muntra herrarna hade dansat, lekt och druckit, till dess de i dödstrött sömn hade sjunkit ned på sina bäddar, i denna natt måste de bort. Hon har låtit dem yvas, de sorglösa. Hon har i bister väntan suttit i smedjan och förbidat slutet på balen. Hon har väntat ännu längre, till dess kavaljererna skulle komma tillbaka från sin nattliga färd, hon har suttit i tyst förbidan, ända tills det har bådats henne, att den sista ljuslågan var släckt i kavaljersflygelns fönster, och att den stora gården sov. Då steg hon upp och gick ut.

Majorskan befallde, att allt brukets folk skulle samlas uppe vid kavaljersflygeln; själv gick hon förut upp till gården. Där gick hon upp till stora byggningen, knackade på och blev insläppt. Brobyprästens unga dotter, som hon hade uppfostrat till en duglig tjänarinna, var henne till mötes.

»Min fru skall vara så hjärtligt välkommen», sade tjänarinnan och kysste hennes hand.

»Släck ljuset», sade majorskan. »Tror du inte jag kan gå här utan ljus?»

Och så började hon en vandring genom det tysta huset. Hon gick från källaren till vinden och sade farväl. Med smygande steg gingo de ur rum i rum.

Majorskan talade med sina minnen. Tjänarinnan varken suckade eller snyftade, men tår på tår flöt ohejdad ur hennes ögon, medan hon följde sin matmor. Majorskan lät öppna för sig linneskåpet och silverskåpet och strök med handen över de fina damastdukarna och de präktiga silverkannorna. Hon kände smekande på den väldiga högen med dunbolstrar uppe på handkammaren. All redskap, vävstolar, spinnrockar och härvstolar, måste hon känna på. Hon stack handen prövande ned i kryddlådan och kände på de rader av talgljus, som hängde på spett i taket.

»Ljusen äro nu torra», sade hon. »De kunna tas ner och läggas in.»

Nere i källaren var hon, lyfte varligt på drickstunnorna och famlade över raderna av vinbuteljer.

Hon var inne i skafferi och kök, hon kände på allt, undersökte allt. Hon räckte ut sin hand och sade farväl till allt i sitt hus.

Sist gick hon in i rummen. I matsalen famlade hon över det stora fällbordets skivor.

»Många ha ätit sig mätta vid detta bordet», sade hon.

Och hon gick genom alla rummen. Hon fann de långa, breda sofforna på sin plats, hon lade sin hand på marmorbordens svala skivor, som, uppburna av förgyllda gripar, understödde speglar, som hade en fris av dansande gudinnor.

»Detta är ett rikt hus», sade hon. »En härlig man var han, som gav mig allt detta att råda över.»

I salongen, där dansen nyss hade yrat, stodo redan de stelryggade länstolarna i styv ordning utmed väggarna.

Där gick hon fram till klaveret och slog helt sakta en ton.

»Inte heller i min tid saknades här glädje och munterhet», sade hon.

Majorskan gick också in i gästrummet innanför salongen.

Därinne var kolmörkt. Majorskan trevade med handen och kom just upp i tjänarinnans ansikte.

»Gråter du?» sade hon, ty hon kände handen vätas av tårar.

Då brast den unga flickan ut i snyftningar.

»Min fru», ropade hon, »min fru, de skola ödelägga allt. Varför går min fru ifrån oss och låter kavaljererna förhärja hennes hus?»

Då drog majorskan i gardinsnöret och pekade ut på gården.

»Är det jag, som har lärt dig gråta och jämra dig?» utbrast hon. »Se ut! Gården är full av folk, i morgon finns inte mer en kavaljer på Ekeby.»

»Kommer då min fru igen?» frågade tjänarinnan.

»Min tid är ännu inte kommen», sade majorskan. »Landsvägen är mitt hem och halmstacken min säng. Men du skall vårda Ekeby åt mig, flicka, medan jag är borta.»

Och de gingo vidare. Ingen av dem visste eller tänkte på att Marianne sov just i detta rum.

Sov gjorde hon inte heller. Hon var fullt vaken, hörde allt och förstod allt.

Hon hade legat där på bädden och diktat en hymn till kärleken.

»Du härlige, som har lyftat mig över mig själv!» sade hon. »I bottenlöst elände låg jag, och du har förvandlat det till ett paradis. På den stängda portens järnhandtag fastnade mina händer och sargades, på mitt hems tröskel ligga mina tårar frusna till pärlor av is. Vredens köld genomisade mitt hjärta, då jag hörde slagen på min mors rygg. I den kalla drivan har jag velat sova bort min vrede, men du har kommit. O, kärlek, du barn av eld, till den av mycken köld förfrusna har du kommit. Om jag jämför mitt elände med den härlighet, som jag därmed har vunnit, synes det mig intet. Löst är jag från alla band, inte har jag fader, inte moder, inte hem. Människorna skola tro allt ont om mig och vända sig ifrån mig. Väl, så har det behagat dig, o kärlek, ty varför skulle jag stå högre än min älskade? Hand i hand skola vi vandra ut i världen. Fattig är Gösta Berlings brud. I snödrivan hittade han henne. Så låt oss sätta bo samman, inte i de höga salarna, men i torparstugan i skogsbrynet! Jag skall hjälpa honom att vakta milan, jag skall hjälpa honom att sätta snaror för tjäder och hare, jag skall koka hans mat och laga hans kläder. O, min älskade, jag skall sakna och sörja, medan jag sitter ensam i skogsbrynet och väntar dig, tror du det? Det skall jag, det skall jag, men inte efter rikedomens dagar, blott efter dig, blott efter dig skall jag spana och längta, efter dina fotsteg på skogsstigen, efter din glada sång, då du kommer med yxan på ryggen. O, min älskade! Så länge mitt liv varar, kunde jag sitta och vänta på dig.»

Så hade hon legat och diktat hymner till hjärtats allhärskande gud och inte alls slutit sina ögon till sömn, då majorskan kom in.

När hon hade avlägsnat sig, steg Marianne upp och satte på sig kläderna. Ännu en gång måste hon ikläda sig den svarta sammetsdräkten och de tunna balskorna. Hon svepte täcket omkring sig som schal och skyndade ännu en gång ut i den förfärliga natten.

Lugn, stjärnklar och bitande kall vilade februarinatten ännu över jorden; det var, som om den aldrig ville ta ett slut. Och det mörker och den köld den spred denna långa natt varade på jorden länge, länge efter sedan solen hade gått upp, länge efter sedan de drivor, som den sköna Marianne genomvandrade, hade gått upp i vatten.

Marianne skyndade bort från Ekeby för att skaffa hjälp. Hon kunde inte låta det ske, att de män förjagades, som hade lyft henne ur drivan och öppnat hjärtan och hem för henne. Hon ville gå ned till Sjö, till major Samzelius. Bråttom hade hon. Först om en timme kunde hon vara tillbaka.

Då majorskan hade sagt farväl till sitt hem, gick hon ut på gården, där folket väntade henne, och striden om kavaljersflygeln begynte.

Majorskan ställer upp folket runtom det höga, smala huset, vars övre våning är kavaljerernas beryktade hem. I det stora rummet däruppe med de kalkrappade väggarna, de rödmålade kistorna och det stora slagbordet, där killekorten simma i utspillt brännvin, där de breda sängarna skylas av gulrutiga sparlakan, där sova kavaljererna. Ah, de sorglösa!

Och i stallet framför fylld spilta sova kavaljershästarna och drömma om sin ungdoms färder. Ljuvt är det i vilans dagar att drömma om ungdomens vilda bragder, om marknadsresor, då de nätter och dagar måste stå ute under bar himmel, om kappkörning från julottan, om provkörning före ett hästbyte, då fulla herrar med tömlyckan i högsta hugg hade sträckt sig ur åkdonet fram över deras ryggar och skrålat svordomar i deras öron. Ljuvt är det dem att drömma, då de veta, att de aldrig mer skola lämna de fyllda krubborna, de varma spiltorna på Ekeby. Ah, de sorglösa!

I ett ruskigt gammalt vagnsskjul, dit sönderkörda karosser och avdankade slädar bruka föras, finns en underbar samling gamla åkdon. Där stå skrindor, målade i grönt, och pinnåkor i rött och gult. Där står den första karriolen, som sågs i Värmland, vunnen av Beerencreutz som krigsbyte år 1814. Där stå alla tänkbara slag av enspännare, schäser med gungande fjädrar och skjutskärror, underliga pinoredskap, med stolen vilande på träfjädrar. Där finnas alla de mördande kaffebrännarna och halvanningarna och rapphönorna, som ha besjungits i landsvägarnas tider. Och där finns den långa släden, som rymmer tolv kavaljerer, och den frusne kusin Kristoffers kursläde och Örneclous gamla familjesläde med maläten björnhud och ett avnött vapen på skärmen samt kappslädar, en oändlighet med kappslädar.

Många äro de kavaljerer, som ha levat och dött på Ekeby. Deras namn är glömt på jorden, och de äga ingen plats mer i människors hjärtan, men majorskan har gömt de åkdon, i vilka de ha kommit till gården. Hon har samlat dem alla i den gamla vagnboden.

Och därinne stå de och sova och låta dammet falla tätt, tätt över sig.

Naglar och spikar släppa sitt tag i det murknande trävirket, målningen faller av i långa flingor, stoppningen i kuddar och dynor tränger fram ur hål, som malen har upparbetat.

»Låt oss vila, låt oss falla sönder!» säga de gamla åkdonen. »Vi ha skakat nog länge på vägarna, vi ha sugit i oss nog mycken väta under regnskurarna. Låt oss vila! Längesedan var det vi körde åstad med de unga herrarna till deras första bal, längesedan var det vi foro nymålade och skinande ut på slädpartiets ljuva äventyr, längesedan vi bragte de muntra hjältarna på dyiga vårvägar ned till Trossnäs fält. De sova, de flesta av dem, de sista och de bästa ämna aldrig mer lämna Ekeby, aldrig mer.»

Och så spricker lädret i fotsacken, så lossna hjulringar, så murkna ekrar och nav. De gamla åkdonen bry sig inte om att leva, de vilja dö.

Dammet ligger redan över dem som ett bårtäcke, och under dess skydd låta de ålderdomen få makt med sig. I okuvlig lättja stå de där och förfalla. Ingen rör dem, och dock falla de i spillror. En gång om året öppnas vagnboden, ifall en ny kamrat är kommen, som på allvar vill slå sig ned på Ekeby, och så fort dörrarna äro stängda, lägga sig tröttheten, sömnen, förfallet, ålderdomssvagheten över också denna. Råttor och trägnagare och mal och dödsur och allt vad de heta, de rovlystna, kasta sig över den, och den rostar och fölmultnar i drömlös, ljuvlig oro.

Men nu i februarinatten låter majorskan öppna dörren till vagnsskjulet.

Och vid lyktor och bloss låter hon söka ut åkdon, som tillhöra Ekeby nuvarande kavaljerer: Beerencreutz' gamla karriol och Örneclous vapenprydda åka och den smala kuren, som har skyddat kusin Kristoffer.

Hon bryr sig inte om huruvida det är åkdon för sommar eller vinter, hon ser bara till, att en var skall få sitt.

Och i stallet väckas de nu, alla de gamla kavaljershästarna, som nyss drömde framför fyllda krubbor.

Drömmen skall bli sanning, ni sorglösa.

De branta backarna skall ni åter pröva och det unkna höet i gästgivargårdarnas skjul och rusiga hästbytares taggpiska och ursinniga kappkörningar på glanskis så hal, att ni skälver för att beträda den.

Nu få de sitt rätta skick, de gamla åkdonen, när de små grå norrbaggarna sättas framför en hög spöklik schäs, eller när de högbenta, knotiga ryttarhästarna spännas för låga kappslädar. De gamla djuren grina och frusta, då betslen läggas i deras tandlösa munnar, de gamla åkdonen gnissla och knarra. Ömklig bräcklighet, som hade bort få sova i ro till världens sista tid, drages nu fram till beskådande; stela hasleder, haltande framben, spatt och kvarka komma i dagen.

Stalldrängarna mäkta dock få dragarna spända för åkdonen, sedan gå de fram och fråga majorskan i vilket fordon Gösta Berling skall åka, ty som veterligt är för var man, kom han till Ekeby åkande i majorskans kolryss.

»Spänn Don Juan för vår bästa kappsläde», säger majorskan, »och bred björnskinnet med silverklorna över den!» Och då stalldrängen knotar, fortfar hon: »Det finns inte en häst på mitt stall, som jag inte kunde ge för att bli av med den karlen, minns det!»

Så, nu äro åkdonen väckta och hästarna likaså, men kavaljererna sova alltjämt.

Nu är det deras tid att föras ut i vinternatten, men det är en vådligare gärning att angripa dem i deras bäddar än att föra ut stelbenta hästar och rangliga gamla åkdon. De äro djärva, starka, förfärliga män, härdade i hundra äventyr. Färdiga äro de att försvara sig intill döden, det är ingen lätt sak att mot deras vilja föra dem ur deras bäddar och ned i åkdonen, som skola föra bort dem.

Så låter majorskan sätta eld på en halmstack, som står gården så nära, att lågan måste lysa in till kavaljererna, där de sova.

»Halmstacken är min, hela Ekeby är mitt», säger hon.

Och då stacken står i ljus låga, ropar hon:

»Väck dem nu!»

Men kavaljererna sova inom väl stängda dörrar. Hela folkhopen därutanför tar till att ropa detta förfärliga, fruktansvärda: »Elden är lös, elden är lös!» Men kavaljererna sova.

Mästersmedens tunga slägga dånar mot ingångsporten, men kavaljererna sova.

En hårt kramad snöboll krossar rutan och flyger in i rummet, studsande mot sängarnas sparlakan, men kavaljererna sova.

De drömma, att en vacker flicka kastar en näsduk mot dem, de drömma om applåder bakom fälld ridå, de drömma om muntra skratt och midnattsfesters dövande larm.

Ett kanonskott vid deras öra, ett hav av iskallt vatten skulle ha behövts för att väcka dem.

De ha bugat, dansat, musicerat, agerat och sjungit. De äro tyngda av vin, uttömda på krafter och sova en sömn, djup som dödens.

Denna välsignade sömn håller på att rädda dem.

Folket börjar tro, att detta lugn döljer en fara. Vad, om det betyder, att kavaljererna redan äro ute att skaffa hjälp? Vad, om det betyder, att de stå vakna med fingret på trycket, på vakt bakom fönstret eller dörren, färdiga att fälla den förste, som inträder?

Dessa män äro sluga, stridbara, något måste de mena med sin tystnad. Vem kan tro det om dem, att de skulle låta överraska sig i sitt ide som en björn?

Folket vrålar fram sitt »elden är lös» gång på gång, men intet hjälper.

Då, när alla bäva, tar majorskan själv en yxa och spränger den yttre dörren.

Så rusar hon ensam uppför trappan, rycker upp dörren till kavaljersflygeln och ryter inåt rummet: »Elden är lös!»

Det är en röst, som finner bättre genklang i kavaljerernas öron än folkets skrål. Vana att lystra till den stämman, störta på en gång tolv män upp ur bädden, se eldskenet, rycka till sig kläderna och störta utför trappan ut på gården.

Men i porten står den stora mästersmeden och två handfasta mjölnardrängar, och stor nesa övergår då kavaljererna. Allteftersom de komma ned, gripas de, kastas omkull på marken och få fötterna bundna, därpå bäras de utan vidare bort i det åkdon, som för var och en av dem är bestämt.

Ingen undkom, de fångade alla: Beerencreutz, den bistre översten, blev bunden och bortförd, likaså Kristian Bergh, den starke kaptenen, och farbror Eberhard, filosofen.

Även den oövervinnelige, den fruktansvärde Gösta Berling var fångad. Majorskan hade lyckats. Hon är dock större än alla kavaljerer.

Ömkliga att se äro de, där de sitta med bundna lemmar i de ruskiga gamla åkdonen. Hängande huvud och vreda ögonkast finnas där, och gården skälver av svordomar och vilda utbrott av vanmäktig vrede.

Men majorskan går från den ene till den andre.

»Du skall svära», säger hon, »att aldrig komma tillbaka till Ekeby.»

»Å hut, trollkäring!»

»Du skall svära», säger hon, »eljest är det jag, som kastar dig in i kavaljersflygeln igen, så bunden som du är, och så skall du få brinna upp därinne, ty i natt bränner jag ner kavaljersflygeln, så mycket du vet det.»

»Det törs inte majorskan.»

»Törs inte! Är inte Ekeby mitt? Å, din skälm! Tror du inte jag minns hur du har spottat efter mig på landsvägen? Hade jag inte lust, tror du, att tända eld här nyss och låta er brinna inne allihop? Lyfte du din hand för att försvara mig, när jag drevs från mitt hem? Nej, svär du!»

Och majorskan står där så fruktansvärd, fast hon kanske låtsar sig vara vredare, än hon är, och så många män, beväpnade med yxor, stå omkring henne, att de måste svära, för att inte någon stor olycka måtte ske.

Så låter majorskan hämta ned deras kläder och skrin ur kavaljersflygeln och låter lossa deras handbojor. Därpå läggas tömmarna i deras händer.

Men under allt detta har mycken tid gått, och Marianne har hunnit ned till Sjö.

Majoren var ingen morgonsömnig herre, han var klädd, då hon kom. Hon råkade honom på gården, han hade varit ute med frukost till sina björnar.

Han svarade inte stort på hennes tal. Han gick bara in till björnarna, lade nosgrimma på dem, ledde dem ut och skyndade bort till Ekeby.

Marianne följde honom på avstånd. Hon höll på att stupa av trötthet, men så såg hon ett klart eldsken på himmelen och var nära att skrämmas till döds.

Vad var då detta för en natt? En man slår sin hustru och låter sitt barn frysa ihjäl utanför sin dörr. Ämnade nu en kvinna bränna sina fiender inne, ämnade den gamle majoren släppa björnarna lösa över sitt eget folk?

Hon övervann sin trötthet, skyndade förbi majoren och ilade i vild fart upp mot Ekeby.

Hon vann stort försprång. Väl inkommen på gården, banade hon sig väg genom folkskaran. Då hon stod mitt i ringen, ansikte mot ansikte med majorskan, ropade hon, så högt hon kunde:

»Majoren, majoren kommer med björnarna!»

Det blev bestörtning bland folket, allas blickar sökte majorskans.

»Du har hämtat honom», sade hon till Marianne.

»Fly!» ropade denna allt ivrigare. »Bort för Guds skull! Jag vet inte vad majoren tänker på, men han har björnarna med sig.»

Alla stodo stilla med ögonen riktade på majorskan.

»Jag tackar er för hjälpen, barn», sade denna lugnt till folket. »Allt, som har skett i natt, har varit så anordnat, att ingen av er skulle kunna dragas inför rätta eller komma i olycka för det. Gå nu hem! Jag vill inte se någon av mitt folk mörda eller mördas. Gå nu!»

Folket stod ändå stilla.

Majorskan vände sig till Marianne.

»Jag vet, att du älskar», sade hon. »Du handlar i kärlekens vansinne. Må aldrig den dag komma, då du vanmäktig måste åse ditt hems skövling! Må du alltid, vara herre över din tunga och din hand, då vrede fyller själen!

Kära barn, kom nu, kom nu!» fortfor hon, vänd till folket. »Må nu Gud skydda Ekeby, jag måste gå till min mor. Å, Marianne, när du åter har blivit klok, när Ekeby är härjat och landet suckar i nöd, tänk då på vad du har gjort i natt, och ta vård om folket!»

Därmed gick hon, följd av allt folket.

Då majoren kom upp på gården, fann han där intet levande utom Marianne och en lång rad av hästar med fordon och åkande, en lång, bedrövlig rad, där hästarna inte voro sämre däran än åkdonet, inte åkdonet sämre än ägaren. Illa medfarna i livets strid voro de alla.

Marianne gick fram och löste de bundna.

Hon märkte hur de beto ihop läpparna och sågo bort. De blygdes såsom aldrig förr. Större nesa hade aldrig gått över dem.

»Jag hade det inte bättre, när jag låg på knä på trappan vid Björne för ett par timmar sedan», sade Marianne.

Och så, kära läsare, vad som vidare hände den natten, hur de gamla åkdonen kommo in i skjulet, hästarna i stallet och kavaljererna i kavaljersflygeln, det skall jag inte söka förtälja. Morgongryningen började visa sig över de östra bergen, och dagen kom med klarhet och lugn. Hur mycket lugnare äro inte de ljusa, solbelysta dagarna än de mörka nätterna, under vilkas skyddande vinge rovdjuren jaga och uvarna tjuta!

Endast detta vill jag säga, att då kavaljererna voro åter inkomna och de i den sista bålen hade funnit några droppar att fylla i sina glas, kom en plötslig hänförelse över dem.

»Skål för majorskan!» utropade de.

Hon är en makalös kvinna! Vad begärde de bättre än att få tjäna henne, dyrka henne?

Är det inte bittert, att djävulen har fått makt med henne, och att all hennes strävan går ut på att sända kavaljerernas själar till helvetet?

[http://www.lysator.liu.se/runeberg/berling/k08.html]

ÅTTONDE KAPITLET.

Den stora björnen i Gurlita klätt.

I skogarnas mörker bo oheliga djur, vilkas käkar äro väpnade med hemskt glimmande tänder eller vassa näbbar, vilkas fötter bära skarpa klor, som längta efter att klänga sig fast vid en blodfylld hals, och vilkas ögon glimma av mordlust.

Där bo vargarna, som komma fram om natten och jaga bondfolkets släde, ända tills hustrun måste ta det lilla barnet, som sitter i hennes knä, och kasta ut det till dem för att rädda sitt eget liv och sin mans.

Där bor lodjuret, som folk kalla göpa, ty i skogen åtminstone är det farligt att nämna dess rätta namn. Den, som har talat om det om dagen, må väl se om fårhusets dörrar och gluggar mot kvällen, ty eljest kommer det. Det klättrar rätt uppför fårhusväggen, ty dess klor äro starka som stålnaglar, glider in genom den trängsta glugg och kastar sig över fåren. Och göpa hänger sig vid deras strupe och dricker blod ur halsådern och mördar och river, ända tills vartenda får är dött. Den upphör inte med sin vilda dödsdans bland de förskrämda djuren, så länge något av dem ger ett tecken till liv.

Och på morgonen finner bonden alla fåren liggande döda med rivna strupar, ty göpa lämnar intet levande kvar, där hon härjar.

Där bor uven, som tjuter i skymningen. Om man då härmar honom, kommer han susande ned över en på breda vingar och hugger ut ens ögon, ty han är ingen riktig fågel, en gast är han.

Och där bor den förfärligaste av dem alla, björnen, som har tolv mans styrka och som, då han har blivit slagbjörn, blott kan fällas med silverkula. Kan något ge ett djur mera av förskräckelsens nimbus än detta, att han blott kan fällas med silverkula? Vad är det för dolda, förfärliga krafter, som bo inom honom och göra honom hård för vanligt bly? Kan inte ett barn ligga vaket i många timmar, rysande för detta onda djur, som de onda makterna skydda?

Och om man skulle möta honom i skogen, stor och hög som en vandrande klippa, då skall man inte springa, inte heller försvara sig, utan kasta sig ned på marken och låtsas vara död. Många små barn ha i tankarna legat på marken och haft björnen över sig. Han har med ramen rullat dem runtom, och de ha känt hans heta, flåsande andedräkt i sitt ansikte, men de ha legat stilla, tills han har gått bort för att gräva en grop att gömma dem i. Då ha de sakta rest sig och smugit bort, först långsamt, men sedan med ilande hast.

Men tänk, tänk, om björnen inte hade funnit dem riktigt döda, utan bitit till ett tag, eller om han hade varit mycket hungrig och velat äta dem strax, eller om han hade sett dem, då de rört sig, och hade sprungit efter dem! O Gud!

En häxa är fasan. Hon sitter i skogarnas skymning, diktar trollsånger för människors öron och fyller deras hjärtan med hemska tankar. Därav kommer förlamande fruktan, som tynger livet och skymmer bort leende trakters skönhet. Ondskefull är naturen, lömsk som en sovande orm, intet kan man tro. Där ligger Lövens sjö i härlig skönhet, men tro honom inte! Han lurar på rov: varje år måste han uppbära sin skatt av drunknade. Där ligger skogen, lockande fridfull, men tro honom inte! Skogen är full av oheliga djur, besatta av onda trollpackors och mordlystna skojares själar.

Tro inte bäcken med det lena vattnet! Det har häftig sjukdom och död med sig att vada i den efter solnedgången. Tro inte göken, som gal så muntert om våren! Mot hösten blir han hök med bistra ögon och hemska klor! Tro inte mossan, inte ljungen, inte berghällen: ond är naturen, besatt av osynliga makter, som hata människorna. Intet ställe finns, där du kan sätta din fot i trygghet; underligt är det, att ditt svaga släkte kan undkomma så mycken förföljelse.

En häxa är fasan. Sitter hon ännu kvar i de värmländska skogarnas mörker och sjunger trollsånger? Fördunklar hon ännu leende trakters skönhet, förlamar hon ännu glädjen över att leva? Stort har hennes välde varit, jag vet det, jag, som har haft stål i vaggan och eldkol i badvattnet, jag vet det, jag, som har känt hennes järnhand kring mitt hjärta.

Men det skall ingen tro, att jag nu vill berätta om något hemskt och förfärligt. Det är bara en gammal historia om den stora björnen i Gurlita klätt, som jag måste tala om, och det står envar alldeles fritt att tro den eller inte tro den, såsom det ju bör vara med alla riktiga jakthistorier.

*

Den stora björnen har sitt hem på den präktiga bergstoppen, som kallas Gurlita klätt, och vilken tvärbrant och svårtillgänglig reser sig på stranden av övre Löven.

En kullvräkt furas rötter, mellan vilka mosstorvan hänger kvar, bilda vägg och tak kring hans boning, grenar och ris skydda den, snön gör den tät. Han kan ligga därinne och sova en god lugn sömn från sommar till sommar.

Är han då en poet, en veklig drömmare, denna ludna skogskonung, denna snedögda rövare? Vill han sova bort den kalla vinterns kulna nätter och färglösa dagar för att väckas av porlande bäckar och fågelsång? Vill han ligga där och drömma om rodnande lingonbackar och om myrstackar, fyllda av bruna, läckra varelser, och om de vita lammen, som beta på de gröna sluttningarna? Vill han, den lycklige, undgå livets vinter?

Ute far yrsnön väsande in mellan furorna, ute stryka varg och räv omkring, vansinniga av hunger. Varför skall björnen ensam få sova? Må han stå upp och känna hur kölden biter, hur tungt det är att vada i djup snö! Må han stå upp!

Han har bäddat in sig så väl. Han liknar sagans sovande prinsessa. Såsom hon väcktes av kärleken, så vill han väckas av våren. Av en solstråle, som silar in genom riset och värmer hans nos, av några droppar från den smältande drivan, som väta igenom pälsen, vill han väckas. Ve den, som stör honom i otid!

Om nu bara någon frågade efter hur skogskonungen vill ordna sin tillvaro! Om inte helt hastigt en svärm hagel komme insusande mellan riset och letade sig in i huden som ilskna myggor!

Han hör plötsligt rop, larm och skott. Han ruskar sömnen ur lederna och vräker undan riset för att se vad det är. Det är arbete att utföra för den gamla slagskämpen. Våren är det inte, som larmar och bullrar utanför idet, inte heller vinden, som kastar omkull granar och river upp yrsnö, men kavaljererna är det, kavaljererna från Ekeby.

Gamla bekanta till skogskonungen. Han mindes nog den natten, då Fuchs och Beerencreutz sutto på lur i en Nygårdsbondes ladugård, där man väntade ett besök av honom. De hade just somnat över sin brännvinsflaska, då han svingade sig in genom torvtaket, men de vaknade, då han skulle lyfta den dödade kon ur båset, och föllo över honom med bössa och kniv. Kon togo de från honom och det ena ögat, men livet bärgade han.

Ja, sannerligen äro inte kavaljererna och han gamla bekanta. Skogskonungen mindes nog hur de kommo över honom en annan gång, då han och hans höga gemål just hade lagt sig ned till vintersömn i den gamla kungaborgen här på Gurlita klätt och hade ungar i boet. Han mindes nog hur de föllo över dem oförvarandes. Nog kom han undan, vräkande åt sidan allt, som hejdade, men halta måste han för livet av ett skott, som han då fick i låret, och då han om natten vände åter till kungaborgen, var snön rödfärgad av hans höga gemåls blod, och de kungliga barnen voro bortförda till slätten för att växa upp där och bli människors tjänare och vänner.

Ja, nu darrar marken, nu skakas drivan, som täcker idet, nu bryter han sig ut, den stora björnen, den gamla kavaljersfienden. Giv nu akt, Fuchs, gamla björndödare, giv nu akt, Beerencreutz, överste och killespelare, giv nu akt, Gösta Berling, hjälte i hundra äventyr!

Ve över alla poeter, alla drömmare, alla kärlekshjältar! Där står nu Gösta Berling med fingret på trycket, och björnen kommer rätt emot honom. Varför skjuter han inte, vad tänker han på?

Varför sänder nan inte genast en kula in i den breda bringan? Han står på rätta platsen för att göra det. De andra komma inte åt att skjuta just i rätta ögonblicket. Tror han då, att han står på parad för skogsmajestätet?

Gösta har naturligtvis stått och drömt om den sköna Marianne, som i dessa dagar ligger svårt sjuk på Ekeby, förkyld efter den natten, då hon sov i drivan.

Han tänker på henne, som, också hon, är ett offer för den hatets förbannelse, som vilar över jorden, och han ryser över sig själv, som har gått ut för att förfölja och döda.

Och där kommer den stora björnen rätt emot honom, blind på ena ögat av ett hugg med en kavaljers kniv, halt på ena benet av en kula från en kavaljers bössa, vresig och ruggig, ensam, alltsedan de ha dödat hans hustru och bortfört hans barn. Och Gösta ser honom sådan han är: ett fattigt, förföljt djur, som han inte vill beröva livet, det sista han har kvar, sedan människorna ha tagit ifrån honom allt annat.

»Mе han dцda mig», tдnker Gцsta, »men jag skjuter inte.»

Och medan bjцrnen bryter fram emot honom, stеr han stilla alldeles som pе parad, och dе skogskonungen stеr rдtt framfцr honom, skyldrar han gevдr och tar ett steg еt sidan.

Dе fortsдtter bjцrnen sin vдg, vдl vetande, att han inte har nеgon tid att fцrspilla, bryter in i skogen, banar sig vдg genom manshцga drivor, rullar utfцr branta sluttningar och flyr oеterkalleligt, under det att alla de, som ha stеtt med spдnd hane och vдntat pе Gцstas skott, skjuta av sina bцssor efter honom.

Men det дr fцrgдves. Ringen дr bruten och bjцrnen borta. Fuchs grдlar och Beerencreutz svдr, men Gцsta bara skrattar.

Hur kunna de dock begдra, att en mдnniska, sе lycklig som han, skall gцra illa еt nеgon av Guds skapade varelser?

Den stora bjцrnen i Gurlita klдtt kom sеledes med livet frеn saken, och vдckt ur vintersцmnen дr han, det fе bцnderna erfara. Ingen bjцrn har mer fдrdighet дn han att riva sцnder taken pе deras lеga, kдllarlika fдbodar, ingen kan bдttre lista sig undan ett utlagt fцrsеt.

Folket dдruppe vid цvre Lцven visste sig snart ingen rеd med honom. Bud pе bud sдndes ned efter kavaljererna, att de skulle komma ditupp och dцda bjцrnen.

Dag efter dag, natt efter natt under hela februari draga nu kavaljererna upp till цvre Lцven fцr att finna bjцrnen, men han undgеr dem. Har han lдrt slughet av rдven och snabbhet av vargen? Om de ligga pе vakt i en gеrd, dе hдrjar han i granngеrden, om de sцka honom i skogen, dе fцrfцljer han bonden, som kommer kцrande цver isen. Han дr bliven den djдrvaste av rцvare: han kryper in pе loftet och tцmmer mors honungskruka, han slеr ihjдl hдsten framfцr fars slдde.

Men sе smеningom bцrjar man fцrstе vad detta дr fцr en bjцrn och varfцr inte Gцsta har kunnat skjuta pе honom. Hemskt att sдga, fцrfдrligt att tro, men detta дr inte nеgon vanlig bjцrn. Ingen kan tдnka pе att fдlla honom, sеvida han inte har en silverkula i bцssan. En kula av silver och klockmalm, stцpt en torsdagskvдll vid nymеne i kyrktornet, utan att prдst eller klockare eller nеgon mдnniska vet av det, skulle helt visst dцda honom, men en sеdan дr kanske inte sе lдtt att komma еt.

*

Pе Ekeby finns en man, som mer дn nеgon annan mеste grдma sig цver allt detta. Det дr, som man vдl kan fцrstе, Anders Fuchs, bjцrndцdaren. Han fцrlorar bеde matlust och sцmn i harmen цver att inte kunna fдlla den stora bjцrnen i Gurlita klдtt. Till sist fцrstеr ocksе han, att bjцrnen bara kan fдllas med silverkula.

Den bistre majoren, Anders Fuchs, var ingen fager man. Han hade en tung, klumpig kropp och ett brett, rцtt ansikte med hдngande pеsar under kinderna och mеngdubbel haka. Styva som borst sutto de smе svarta mustascherna ovanfцr hans tjocka lдppar, och det svarta hеret stod strдvt och tдtt rдtt ut frеn huvudet. Dдrtill var han en fеordig man och en storдtare. Han var inte en sеdan, som kvinnor mцta med soliga leenden och цppna armar, inte heller gav han dem blida blickar tillbaka. Man trodde inte, att han nеgonsin skulle fе se en kvinna, som han kunde ha fцrdrag med, och allt, som hцrde till kдrlek och svдrmeri, var fjдrran frеn honom.

Sе kommer en torsdagskvдll, dе mеnen just дr tvе finger bred och drцjer ovan horisonten ett par timmar efter sedan solen har sjunkit, dе lagar sig major Fuchs bort frеn Ekeby utan att tala om vart han дmnar sig. Han har eldstеl och kulform i jaktvдskan och bцssan pе rygggen och gеr upp mot Bro kyrka fцr att se vad lyckan kan vilja gцra fцr en дrlig man.

Kyrkan ligger pе цstra stranden av det smala sundet mellan цvre och nedre Lцven, och major Fuchs mеste gе цver Sundsbron fцr att komma dit. Alltsе gеr han ned mot denna i tunga tankar utan att se upp mot Broby backar, dдr husen skarpt avteckna sig mot den klara aftonhimlen, eller mot Gurlita klдtt, som hцjer sin runda hjдssa upp i aftonglansen, han ser bara mot marken och grubblar цver hur han skall fе fatt i kyrknyckeln, utan att nеgon vet om det.

Dе han kommer ned pе bron, fеr han hцra nеgon skrika sе fцrtvivlat, att han mеste lyfta upp цgonen.

Pе den tiden var den lille tysken Faber organist i Bro. Han var en spenslig karl, klen bеde i vikt och vдrde. Och klockare var Jan Larsson, en duktig bonde, men fattig, ty Brobyprдsten hade lurat av honom hans fдdernearv, hela femhundra riksdaler.

Klockaren ville gifta sig med organistens syster, den lilla fina jungfru Faber, men organisten ville inte lеta honom fе henne, och dдrfцr voro de tvе inte vдnner. Denna kvдll har klockaren mцtt organisten nere pе Sundsbron och sprungit rдtt pе honom. Han griper honom fцr brцstet och lyfter honom pе rak arm utцver brorдcket och lovar dyrt och heligt, att han skall kasta honom ned i sundet, om han inte ger honom den lilla fina jungfrun. Den lille tysken vill dock inte ge med sig, han sprattlar och skriker, och nej sдger han alltjдmt, fastдn han djupt under sig ser den svarta fеran av цppet vatten forsa fram mellan vita brдddar.

»Nej, nej!» skriker han. »Nej, nej!»

Och ovisst дr det om inte klockaren i sin vrede lеtit honom dansa ned i det kalla, svarta vattnet, ifall major Fuchs inte just dе hade kommit ned pе bron. Nu blir klockaren rдdd, sдtter ned Faber pе fast mark och springer sin vдg, det fortaste han kan.

Den lille Faber faller nu majoren om halsen fцr att tacka honom fцr sitt liv, men majoren skuffar undan honom och sдger, att detta дr ingenting att tacka fцr. Majoren har ingen kдrlek fцr tyskar, alltsedan han lеg i kvarter i Putbus pе Rьgen under pommerska kriget.

Han hade aldrig i livet varit sе nдra att svдlta ihjдl som under den tiden.

Sе vill den lille Faber springa upp till lдnsman Scharling och anklaga klockaren fцr mordfцrsцk, men majoren lеter honom veta, att sеdant inte lцnar sig dдr i landet, ty dдr kostar det ingenting att slе ihjдl en tysk.

Dе lugnar sig den lille Faber och bjuder majoren med hem fцr att дta flдskkorv och dricka mumma.

Majoren fцljer honom, ty han tдnker, att organisten visst mеtte ha en kyrknyckel dдrhemma, och sе gе de uppfцr kullen, dдr Bro kyrka ligger, med prostgеrd, klockargеrd och organistbostдlle runtom sig.

»Ursдkta, ursдkta!» sдger den lille Faber, dе han och majoren trдda in i hans hem. »,Hдr дr inte riktigt fint inne i dag. Vi ha haft stцk fцr oss, min syster och jag. Vi ha slaktat en hane.»

»Det var tusan!» utropade majoren.

Den lilla fina jungfru Faber kommer strax dдrpе in med mumma i stora lermuggar. Nu vet envar, att majoren inte sеg kvinnor med blida blickar, men pе den lilla jungfru Faber mеste han дndе skеda med vдlbehag, dдr hon kom sе nдtt i stycke och mцssa. Det ljusa hеret lеg sе slдtstruket kring pannan, den hemvдvda klдnningen var sе nдtt och sе blдndande ren, hennes smе hдnder voro sе bestдllsamma och ivriga, och hennes lilla ansikte sе rosigt och runt, att han inte kunde lеta bli att tдnka, att om han hade sett ett sеdant litet kvinnfolk fцr tjugufem еr sedan, sе hade han nog mеst еstad och fria.

Sе nдtt och rцdrosig och behдndig hon дr, дro hennes цgon alldeles fцrgrеtna. Det дr just detta, som inger honom sе milda tankar om henne.

Medan mдnnen дta och dricka, har hon sin gеng ut och in i rummet. En gеng kommer hon fram till sin bror, niger och sдger:

»Hur befaller min bror, att vi skola stдlla korna i skjulet?»

»Stдll tolv till vдnster och elva till hцger, sе stеngas de inte!» sдger den lille Faber.

»Det var tusan, har Faber sе mеnga kor?» utbrister majoren.

Men med den saken var det sе, att organisten bara hade tvе kor, men han kallade den ena elva och den andra tolv, fцr att det skulle lеta stort, nдr han talade om dem.

Och sе fеr majoren veta, att Fabers ladugеrd hеller pе att byggas om, sе att korna gе ute om dagen och om natten stе i vedskjulet.

Den lilla jungfru Faber har sin gеng ut och in i kammaren; еter kommer hon fram till sin bror, niger fцr honom och sдger, att timmermannen hade frеgat hur hцg ladugеrden borde gцras.

»Mдrk efter kon», sдger dе organist Faber, »mдrk efter kon!»

Det tycker major Fuchs дr bra svarat.

Rдtt som det дr, bцrjar majoren frеga organisten varfцr hans systers цgon дro sе rцda, och dе fеr han veta, att hon grеter, dдrfцr att han inte har velat tillеta henne att gifta sig med den fattiga klockaren, gдldbunden och arvlцs som han дr.

Av allt detta kommer major Fuchs att fцrsjunka i allt djupare och djupare tankar. Han tцmmer kanna pе kanna och дter korv pе korv, utan att han mдrker det. Den lille Faber mеste hisna fцr en sеdan aptit och tцrst, men ju mera majoren дter och dricker, dess klarare blir han i hjдrnan och beslutsammare i hеgen.

Dess fastare blir ocksе hans beslut att gцra nеgot fцr den lilla jungfru Faber.

Han har emellertid hеllit sina цgon pе den stora nyckeln med det krusiga axet, som hдnger pе en knapp vid dцrren, och inte fцrr intrдffar det, att den lille Faber, som har mеst hеlla majoren sдllskap vid dryckeskannan, lдgger huvudet mot bordet och snarkar, дn major Fuchs fеr fatt i nyckeln, sдtter pе sig mцssan och skyndar bort.

En minut senare famlar han sig uppfцr torntrapporna, lyst av sin lilla hornlykta, och kommer sе дntligen upp i klockrummet, dдr klockorna цppna sina vida svalg цver honom. Dдruppe skrapar han fцrst med en fil av litet klockmalm och skall just till att ta fram kulform och fyrfat ur jaktvдskan, dе han mдrker, att han saknar det allra viktigaste: han har inte fеtt nеgot silver med sig. Om det skall bli nеgon kraft i kulan, mеste den ju stцpas dдr i tornet. Nu дr allt i ordning: torsdagskvдll дr det och nymеne, och ingen har en aning om att han дr dдr, och nu kan han ingenting gцra! Han sдnder i nattens tystnad upp en ed med sеdan klдm i sig, att det sjunger i klockorna.

Strax dдrpе hцr han ett svagt buller nedifrеn kyrkan och tror sig mдrka steg i trappan. Ja, sannerligen sе дr det, tunga steg komma uppfцr trappan.

Major Fuchs, som stеr dдruppe och svдr, sе att klockorna dallra, blir en smula betдnksam vid detta. Han kan just undra vem det дr, som kommer fцr att hjдlpa honom med kulstцpandet. Stegen komma allt nдrmare och nдrmare. Den, som kommer, дmnar sig nog дnda upp till klockrummet.

Majoren smyger sig undan lеngt in bland bjдlkar och sparrar och slдcker hornlyktan. Inte дr han rдdd precis, men hela historien bleve ju fцrdдrvad, om nеgon finge se honom dдruppe. Inte fцrr har han gцmt sig, дn den nykomne sticker upp huvudet цver golvet.

Majoren kдnner honom vдl, det дr den snеla Brobyprдsten. Han, som дr hart nдr vansinnig av girighet, har fцr vana att gцmma sina skatter pе de underligaste stдllen. Nu kommer han med en packe sedlar, som han vill sticka undan i tornrummet. Inte vet han, att nеgon ser honom. Han lyfter upp en planka i golvet och lдgger ned pengarna, och sе beger han sig bort igen.

Men majoren дr inte sen, han lyfter upp samma planka. Е, sе mycket pengar! Packe vid packe av sedlar och emellan dem bruna lдderpеsar, fulla av silvermynt. Majoren tar jдmnt sе mycket silver, som behцves till en kula; det andra lеter han vara.

Dе han kommer ned pе marken igen, har han silverkulan i bцssan. Han gеr och undrar pе vad lyckan mer skall ha i beredskap at honom denna natten. Det дr fцrunderligt med torsdagsnдtterna, som envar vet. Han gцr fцr det fцrsta ett slag upp mot organistbostдllet. Tдnk nu, om den kanaljen till bjцrn visste, att Fabers kor stе i ett uselt lider, sе gott som under bar himmel!

Nе, sannerligen ser han inte nеgot svart och stort komma цver fдlten fram mot vedskjulet, det mеste vara bjцrnen.

Han lдgger bцssan till kinden och дr just i fдrd att skjuta, men sе еngrar han sig.

Jungfru Fabers fцrgrеtna цgon visa sig fцr honom i mцrkret, han tдnker, att han vill hjдlpa henne och klockaren en smula, men nog kostar det pе honom att inte sjдlv fе dцda den stora bjцrnen i Gurlita klдtt. Han sade sjдlv sedermera, att ingenting i vдrlden hade kostat sе pе honom, men eftersom den lilla jungfrun var ett sе fint och rart kvinnfolk, sе mеste han gцra nеgot fцr henne.

Han gеr till klockargеrden, vдcker klockaren, fцr ut honom halvklдdd och halvnaken och sдger, att han skall skjuta pе bjцrnen, som smyger omkring utanfцr Fabers vedskjul.

»Om du skjuter den bjцrnen, sе ger han dig nog sin syster», sдger han, »fцr dе blir du med ens en дrad man. Det дr ingen vanlig bjцrn, den dдr, och de bдsta mдn i landet skulle hеlla det fцr en heder att fдlla den.»

Och han sдtter i hans hand sin egen bцssa, laddad med kula av silver och klockmalm, stцpt i ett kyrktorn en torsdagskvдll vid nytдndning, och han kan inte lеta bli att darra av avund, dдrfцr att en annan дn han skall fе skjuta den stora skogskonungen, den gamla bjцrnen i Gurlita klдtt.

Klockaren siktar, Gud hjдlpe oss, siktar, som om han skulle дmna fдlla den stora bjцrnen, eljest Karlavagnen kallad, som hцgt uppe pе himlen gеr i krets om polstjдrnan, och inte en е slдta marken vandrande bjцrn, och skottet gеr av med en knall, som hцres дnda upp till Gurlita klдtt.

Men hur han дn har siktat, faller bjцrnen. Det дr sе, nдr man skjuter med silverkula. Man trдffar bjцrnen i hjдrtat, дven om man siktar pе Karlavagnen.

Folk kommer strax efterеt utrusande ur alla nдrliggande gеrdar och undrar vad som stеr pе, ty aldrig hade ett skott skrдllt vдrre och vдckt flera sovande ekon дn detta, och klockaren blir mycket prisad, ty bjцrnen hade varit en riktig landsplеga.

Den lille Faber kommer ocksе ut, men nu blir major Fuchs grymt bedragen. Dдr stеr klockaren hцljd av дra, och till pе kцpet har han frдlst Fabers kor, men den lille organisten дr varken rцrd eller tacksam. Han цppnar inte sina armar fцr honom och hдlsar honom inte som svеger och hjдlte.

Majoren stеr och rynkar sina цgonbryn och stampar med foten i vrede цver en sеdan uselhet. Han vill tala och fцrklara fцr den snikna, trеnghjдrtade lilla karlen vilken bragd detta дr, men dе bцrjar han stamma, sе att han inte kan fе fram ett ord. Och allt ondare och ondare blir han vid tanken pе att han till ingen nytta har fцrsakat дran av att fдlla den stora bjцrnen.

Е, det дr honom platt omцjligt att fatta, att den, som har gjort en sеdan bragd, inte skulle vara vдrd att vinna den stoltaste brud!

Klockaren och nеgra unga karlar skola flе bjцrnen, de gе bort till slipstenen och vдssa knivarna, de andra gе in och gе till sдngs, major Fuchs stеr ensam kvar hos den dцda bjцrnen.

Dе gеr han upp till kyrkan дn en gеng, sдtter еterigen kyrknyckeln i lеset, klдttrar uppfцr smala trappor och sneda stegar, vдcker de sovande duvorna och nеr дn en gеng tornrummet.

Sedermera, dе bjцrnen flеs under majorens цverinseende, finner man mellan hans kдftar en sedelpacke pе femhundra riksdaler. Omцjligt дr det att sдga hur den har kommit dit, men detta дr ju en underlig bjцrn, och eftersom klockaren har fдllt bjцrnen, sе дro pengarna hans, det дr ju en tydlig sak.

Dе detta blir kдnt, fцrstеr ocksе den lille Faber vilken дrofull bragd klockaren har utfцrt, och han fцrklarar, att han skulle vara stolt цver att fе bli hans svеger.

Pе fredagens kvдll vдnder major Anders Fuchs om till Ekeby efter att ha varit med om skottgille i klockargеrden och fцrlovningskalas pе organistbostдllet. Han gеr vдgen fram med tungt hjдrta: ingen glдdje erfar han цver att hans fiende дr fallen, och ingen frцjd kдnner han цver den prдktiga bjцrnhuden, som klockaren har skдnkt honom.

Nu skola mеnga kanske tro, att han sцrjer цver att den lilla fina jungfrun skall tillhцra en annan. Еnej, dдrцver gцr han sig ingen sorg. Men detta дr det, som gеr honom till hjдrtat, att den gamla, enцgda skogskonungen nu дr fallen, utan att han har fеtt skjuta av silverkulan mot honom.

Sе kommer han dе upp i kavaljersflygeln, dдr kavaljererna sitta runtom brasan, och kastar utan ett ord ned bjцrnskinnet mittibland dem. Mе ingen tro, att han berдttade om sin fдrd! Det var fцrst lеngt, lеngt efterеt nеgon kunde locka ur honom sakens rдtta sammanhang. Inte heller fцrеdde han Brobyprдstens gцmstдlle, och denne mдrkte kanske aldrig stцlden.

Kavaljererna undersцkte fдllen.

»Det дr ett vackert skinn», sдger Beerencreutz. »Kan just undra hur den hдr gossen har kommit upp ur vintervilan, eller kanske du skцt honom i idet?»

»Han skцts i Bro.»

»Ja, sе stor som Gurlita-bjцrnen var han dе inte», sдger Gцsta, »men det har varit ett duktigt djur.»

»Om han hade varit enцgd», sдger Kevenhьller, »sе skulle jag tro, att du hade fдllt den gamle sjдlv, sе stor дr han, men denne har intet sеr eller var vid цgonen, sе den kan det inte vara.»

Fuchs svдr till цver sin dumhet, men sedan strеlar hans ansikte upp, sе att han blir riktigt vacker. Sе дr dе inte den stora bjцrnen fallen fцr annan mans skott!

»Herre Gud, sе god du дr!» sдger han och knдpper ihop hдnderna.

[http://www.lysator.liu.se/runeberg/berling/k09.html]

NIONDE KAPITLET.

Auktionen pе Bjцrne.

Ofta mеste vi unga mycket undra pе de gamlas berдttelser.

»Var det dе bal varenda dag, sе lдnge som er strеlande ungdom varade?» frеgade vi dem. »Var livet dе ett enda lеngt дventyr?»

»Voro alla unga damer skцna och дlskvдrda pе den tiden, och slutade vartenda gдstabud dдrmed, att Gцsta Berling enleverade en av dem?»

Dе skakade de gamla sina дrevцrdiga huvuden och gingo att berдtta om spinnrockens surrande och vдvstolens rassel, om kцksbestyr, om slagors dunkande och yxans gеng i skogen; men det varade inte lдnge, fцrrдn de еter voro inne pе den gamla strеten. Dе kцrde slдdarna upp till fцrstutrappan, dе ilade hдstarna bort genom mцrka skogar med de glada, unga mдnniskorna, dе yrade dansen, och fiolstrдngarna sprungo. Med dunder och brak brusade дventyrens vilda jakt runtom Lцvens lеnga sjц. Pе lеngt hеll hцrdes dess dеn. Skogen sviktade och fцll, alla цdelдggelsens makter sluppo lцsa: vеdelden flammade, forsen hдrjade, vilddjuren strцko hungriga kring gеrdarna. Under de еttafotade hдstarnas hovar trampades all stilla lycka till stoft. Varhelst jakten brusade fцrbi, dдr lеgade mдnnens hjдrtan upp i vildhet, och kvinnorna mеste i blek fцrfдran fly frеn sina hem.

Och vi unga sutto undrande, tysta, hemska till mods och dock lycksaliga. »Sеdana mдnniskor!» tдnkte vi. »Vi skola aldrig se deras likar.»

»Tдnkte aldrig den tidens mдnniskor pе vad de gjorde?» frеgade vi.

»Visst tдnkte de, barn», svarade de gamla.

»Men inte, som vi tдnka», envisades vi.

Och sе fцrstodo inte de gamla vad vi menade.

Men vi tдnkte, vi, pе sjдlviakttagelsens underliga ande, som redan hade hеllit sitt intеg i vеrt inre. Vi tдnkte pе honom med isцgonen och de lеnga, krokiga fingrarna, han, som sitter dдrinne i sjдlens mцrkaste vrе och plockat sцnder vеr varelse, sеsom gamla kvinnor plocka sцnder lappar av siden och ylle.

Bit fцr bit hade de lеnga, hеrda, krцkta fingrarna plockat, tills vеrt hela jag lеg dдr som en hцg trasor, och sе hade vеra bдsta kдnslor, vеra ursprungligaste tankar, allt, vad vi hade gjort och sagt, undersцkts, genomforskats, sцnderplockats, isцgonen hade sett pе, och den tandlцsa munnen hade hеnlett och viskat: »Se, det дr trasor, bara trasor.»

Det fanns vдl дndе en av den tidens mдnniskor, som hade upplеtit sin sjдl fцr anden med isцgonen. Hos en av dem satt han, vaktande vid handlingarnas kдlla, hеnleende еt ont och gott, begripande allt, fцrdцmande intet, undersцkande, letande, sцnderplockande, fцrlamande hjдrtats rцrelser och tankens kraft genom att hеnle utan еtervдndo.

Den skцna Marianne bar sjдlviakttagelsens ande inom sig. Hon kдnde hans isцgon och hеnleenden fцlja varje steg, varje ord. Hennes liv hade blivit till ett skеdespel, dдr han var den enda еskеdaren. Hon var inte mдnniska mer, hon led inte, gladdes inte, дlskade inte, hon utfцrde den skцna Marianne Sinclaires roll, och sjдlviakttagelsen satt med stirrande isцgon och flitiga, sцnderplockande fingrar och sеg henne upptrдda.

Hon var delad i tvе hдlfter. Blek, osympatisk och hеnande, satt ena halvan av hennes jag och sеg hur den andra halvan handlade, och aldrig дgde den underliga ande, som plockade sцnder hennes varelse, ett ord av kдnsla eller sympati.

Men var hade han dе varit, den bleka vдktaren vid handlingens kдlla, den natten, dе hon lдrt sig kдnna livets fullhet? Var var han, dе hon, den kloka Marianne, kysste Gцsta Berling infцr hundra par цgon, och dе hon i vredesmod kastade sig ned i snцdrivan fцr att dц? Dе voro isцgonen fцrblindade, dе var hеnlцjet fцrlamat, ty passionen hade stormat fram genom hennes sjдl. Bruset av дventyrens vilda jakt hade dеnat i hennes цron. Hon hade varit en hel mдnniska under denna enda fцrskrдckliga natt.

O, du sjдlvfцrhеnandets gud, dе Marianne med oдndlig mцda lyckades lyfta sina fцrstenade armar och slе dem om Gцstas hals, dе mеste du, som den gamle Beerencreutz, vдnda dina цgon bort frеn jorden och se pе stjдrnorna.

I den natten hade du ingen makt. Dцd var du, medan hon diktade sina kдrlekshymner, dцd, medan hon skyndade ned till Sjц efter majoren, dцd, dе hon sеg lеgorna fдrga himmelen rцd ovan skogstopparna.

Se, de hade kommit, de starka stormfеglarna, de sцnderslitande passionernas gripar. Med vingar av eld och klor av stеl hade de kommit susande ned цver dig, du ande med isцgonen, de hade slagit sina klor i din nacke och slдngt dig bort i det okдnda. Dцd och krossad hade du varit.

Men nu hade de susat vidare, de stolta, de vдldiga, de, vilkas vдg ingen berдkning kдnner och ingen iakttagare har fцljt; och ur det okдndas djup var sjдlviakttagelsens underliga ande еteruppstеnden och hade дnnu en gеng slagit sig ned i den skцna Mariannes sjдl.

Under hela februari mеnad lеg Marianne sjuk pе Ekeby. Dе hon uppsцkte majoren pе Sjц, hade hon blivit smittad av kopporna. Den fцrskrдckliga sjukdomen hade med hela sin vеldsamhet kastat sig цver henne, som var fцrfдrligt fцrkyld och utmattad. Dцden hade varit henne nдra, men mot slutet av mеnaden var hon dock еterstдlld. Svag var hon alltjдmt och mycket vanstдlld. Hon skulle aldrig mer kallas den skцna Marianne.

Detta var dock inte дnnu kдnt av nеgon mer дn Marianne och hennes skцterska. Kavaljererna sjдlva visste det inte ens. Det sjukrum, dдr smittkopporna hдrskade, stod inte цppet fцr var man.

Men nдr дr sjдlviakttagelsens makt stцrre дn under tillfrisknandets lеnga timmar? Dе sitter den och stirrar och stirrar med sina isцgon och plockar och plockar med de knotiga, hеrda fingrarna. Och ser man rдtt efter, sе sitter bakom den en дnnu gulblekare varelse, som stirrar och fцrlamar och hеnler, och dдrbakom дnnu en och дnnu en, hеnleende еt varandra och еt hela vдrlden.

Och medan Marianne lеg och sеg pе sig sjдlv med alla de stirrande isцgonen, dogo alla ursprungliga kдnslor inom henne.

Hon lеg dдr och spelade sjuk, hon lеg dдr och spelade olycklig, spelade fцrдlskad, spelade hдmndlysten.

Hon var allt detta, och dock var det blott spel. Allt blev till spel och overklighet under isцgonen, som vaktade henne, under det att de еterigen vaktades av ett par bakom dem, som vaktades av ett annat par i ett oдndligt perspektiv.

Alla livets starka krafter voro inslumrade. Hon hade haft makt till glцdande hat och hдngiven kдrlek under en enda natt, inte mer.

Hon visste inte ens om hon дlskade Gцsta Berling. Hon lдngtade efter att fе se honom fцr att prцva om han kunde flytta henne utom sig sjдlv.

Medan sjukdomens vдlde varade, hade hon haft bara en redig tanke: hon hade sцrjt fцr att hennes sjukdom inte skulle bli kдnd. Hon ville inte se sina fцrдldrar, hon ville inte fцrsoning med sin far, och hon visste, att han skulle еngra sig, om han finge veta hur sjuk hon var. Dдrfцr befallde hon, att hennes fцrдldrar och alla mдnniskor fцr цvrigt skulle fе veta, att den besvдrande цgonsjukdom, som alltid цverfцll henne, nдr hon besцkte hembygden, tvang henne att sitta inne bakom fдllda gardiner. Hon fцrbjцd sin skцterska att tala om hur sjuk hon var, hon fцrbjцd kavaljererna att hдmta lдkare frеn Karlstad. Hon hade visserligen smittkopporna, men bara helt lindrigt; i husapoteket pе Ekeby funnos lдkemedel nog att rдdda hennes liv.

Hon tдnkte aldrig pе att dц, hon lеg blott och vдntade pе en hдlsans dag fцr att fе fara till prдsten med Gцsta och taga ut lysning.

Men nu voro sjukdomen och febern borta. Hon var еter kall och klok. Det var henne, som om hon ensam vore klok i denna vдrld av dеrar. Hon varken hatade eller дlskade. Hon fцrstod sin far; hon fцrstod dem alla. Den, som fцrstеr, hatar inte.

Hon hade fеtt veta, att Melchior Sinclaire дmnade stдlla till auktion pе Bjцrne och fцrstцra alla sina дgodelar, sе att hon inte mеtte fе nеgot arv efter honom. Man sade, att han skulle gцra fцrцdelsen sе grundlig som mцjligt: fцrst skulle han sдlja mцbler och husgerеd, sе boskap och redskap och sist sjдlva gеrden, och alla pengarna skulle han stoppa i en sдck och sдnka i Lцvens djup. Fцrskingring, fцrvirring och fцrцdelse skulle hennes arv heta. Marianne smеlog gillande, nдr hon hцrde detta: sеdan var hans karaktдr, sе mеste han handla.

Sдllsamt tycktes det henne, att hon hade diktat den stora kдrlekshymnen. Hon hade drцmt om kolarhyddan, hon som andra. Nu syntes det henne underligt, att hon nеgonsin hade haft en drцm.

Hon suckade efter naturen. Hon var trцtt pе detta stдndiga spel. Aldrig hade hon en stark kдnsla. Hon sцrjde knappt sin skцnhet; men hon ryste fцr frдmlingars medцmkan.

O, en sekund av glцmska av sig sjдlv! En еtbцrd, ett ord, en handling, som inte var berдknad!

En dag, dе smittan hade blivit rensad bort ur rummet och hon lеg klдdd pе en soffa, lдt hon kalla Gцsta Berling. Det svarades henne, att han var rest till auktionen pе Bjцrne.

*

Pе Bjцrne var i sanning en stor auktion. Det var ett gammalt, rikt hem. Folk hade kommit lеnga vдgar fцr att цvervara fцrsдljningen.

Den store Melchior Sinclaire hade vrдkt samman all husets egendom i den stora salongen. Dдr lеgo tusental av fцremеl, sammanfцrda i hцgar, som nеdde frеn golv till tak.

Han hade sjдlv gеtt runtom huset som en fцrstцrelsens дngel pе domens dag och slдpat samman vad han ville sдlja. Kцkets tillhцrigheter: de svarta grytorna, trдstolarna, tennstopen, kopparfaten, allt detta fick vara i fred fцr honom, ty hos dem fanns intet, som pеminde om Marianne; men detta var ocksе det enda, som undkom hans vrede.

I Mariannes rum brцt han in, fцrhдrjande allt. Hennes bokskеp stod dдr och hennes bokhylla, den lilla stolen, som han hade lеtit snickra еt henne, hennes nipper och klдder, hennes soffa och sдng, allt detta mеste bort.

Och sedan gick han ur rum i rum. Han rev till sig allt, som han fann misshagligt, och bar stora bцrdor ned i auktionsrummet. Han flеsade under tyngden av soffor och marmorskivor; men han hцll ut. Och han vrдkte samman allt i fцrfдrlig villervalla. Han hade slagit upp skдnkarna och tagit fram det prдktiga familjesilvret. Bort med det! Marianne hade vidrцrt det. Han fyllde famnen med snцvit damast och med glatta linnedukar med handsbred hеlsцm, дrligt hemmagjort arbete, frukterna av mеnga еrs mцdor, och vrдkte ned alltsamman pе hцgarna. Bort med det! Marianne var inte vдrd att дga det. Han stormade genom rummen med hцgar av porslin, fцga aktande sig fцr att brдcka tallrikar i dussinvis, han grep de дkta kopparna, pе vilka familjevapnet var inbrдnt. Bort med dem! Mе vem som vill begagna dem! Han vдltrade ned berg av sдngklдder frеn vinden: bolstrar och kuddar sе mjuka, att man i dem sjцnk ned som i en vеg. Bort med dem! Marianne hade sovit pе dem.

Han kastade fцrgrymmade blickar pе de gamla vдlkдnda mцblerna. Fanns dдr en stol, som hon inte nеgon gеng hade suttit pе, eller en soffa, som hon inte hade begagnat, eller en tavla, som hon inte betraktat, en ljuskrona, som inte hade lyst henne, en spegel, som inte hade еtergivit hennes drag? Dystert knцt han nдven mot denna vдrld av minnen. Gдrna hade han rusat pе dem med svдngd klubba och krossat allt i smе smulor och spillror.

Dock fцrekom det honom som en дnnu drеpligare hдmnd att gцra auktion pе allt detta. Bort till frдmmande skulle det! Bort fцr att smutsas i torparstugor, fцr att fцrfalla under likgiltiga frдmlingars vеrd. Kдnde han dem inte, de kantstцtta auktionsmцblerna i bondstugorna, fallna i vanдra liksom hans skцna dotter? Bort med dem! Mе de stе med uppriven stoppning och avnцtt fцrgyllning, med brдckta ben och flдckade skivor och lдngta efter sitt forna hem! Bort med dem еt himlens alla hцrn, sе att intet цga kan finna dem, ingen hand samla dem!

Dе auktionen bцrjade, hade han fyllt halva salen med ett otroligt virrvarr av uppstaplat husgerеd.

Tvдrsцver rummet hade han stдllt en lеng disk. Bakom den stod auktionsfцrrдttaren och gjorde utropen, dдr sutto skrivarna och antecknade, och dдr hade Melchior Sinclaire en brдnnvinsankare stеende. I rummets andra hдlft, i fцrstugan och pе gеrden funnos kцparna. Det var mycket folk, mycket stojande och munterhet. Inropen voro tдta, och auktionen livlig. Men vid brдnnvinsankaren, med all sin egendom i grдnslцst virrvarr bakom sig, satt Melchior Sinclaire, halvfull och halvgalen. Hеret reste sig i strдva tovor цver hans rцda ansikte, цgonen rullade, bistra och blodfyllda. Han skrek och skrattade, som om han hade varit i sitt bдsta lynne, och envar, som hade gjort ett gott bud, kallade han fram till sig och bjцd pе en sup.

Bland dem, som sеgo honom dдr, var ocksе Gцsta Berling, som hade smugit sig in bland hopen av kцpare, men som undvek att komma infцr Melchior Sinclaires цgon. Han blev betдnksam vid den synen, och hans hjдrta sammantrycktes som vid fцrkдnslan av en olycka.

Han undrade mycket var Mariannes mor kunde finnas under allt detta. Och nu gick han, motspдnstig i sin vilja, men driven framеt av цdet, att sцka fru Gustava Sinclaire.

Han fick gе genom mеnga dцrrar, innan han fann henne. Den store brukspatronen hade ett kort tеlamod och fцga lust till jдmmer och kvinnors klagan. Han hade trцttnat pе att se hennes tеrar flyta vid det цde, som цvergick hennes hems skatter. Han blev rasande цver att hon kunde begrеta linne och sдngklдder, dе vad som mera var, hans skцna dotter sjдlv, var fцrlorad, och sе hade han med knutna nдven jagat henne framfцr sig genom vеningen ut i kцket дnda in i skafferiet.

Lдngre kunde hon inte komma undan, och han hade nцjt sig med att se henne dдr, nedhukad bakom trappstegen, vдntande hеrda slag, kanske dцden. Han lдt henne vara kvar dдrinne, men dцrren lдste han, och nyckeln stoppade han i sin ficka. Sе kunde hon sitta dдr, medan auktionen varade. Svдlta behцvde hon inte, och hans цra hade ro fцr hennes jдmmer.

Dдr satt hon дnnu fеngen i sitt eget skafferi, dе Gцsta kom gеende framеt korridoren mellan kцket och salen. Dдr sеg han fru Gustavas ansikte i ett litet fцnster, som satt hцgst upp pе vдggen. Hon stod uppkliven pе trappstegen och stirrade ut ur sitt fдngelse.

»Vad gцr tant Gustava dдruppe?» frеgade Gцsta.

»Han har stдngt in mig», viskade hon.

»Brukspatron?»

»Ja, jag tдnkte han skulle rent slе ihjдl mig. Men hцr du, Gцsta, ta nyckeln till salsdцrren och gе in i kцket och lдs upp skafferidцrren med den, sе jag kommer ut! Den nyckeln gеr hit.»

Gцsta lydde, och om ett par minuter stod den lilla kvinnan ute i kцket, som var alldeles folktomt.

»Tant skulle ha lеtit en av pigorna цppna med salsnyckeln», sade Gцsta.

»Tror du jag vill lдra dem det knepet? Dе skulle jag aldrig fе ha nеgonting i fred i skafferiet mer. Och fцr resten tog jag mig fцr att stдda pе de цversta hyllorna. Det behцvdes minsann. Jag begriper inte, att jag har kunnat lеta dem bli sе fulla av skrдp.»

»Tant har sе mycket att stдlla med», sade Gцsta urskuldande.

»Ja, det mе du tro. Om jag inte дr med цverallt, sе kommer varken vдvstol eller spinnrock i rдtt takt. Och om...»

Hдr stannade hon och torkade en tеr ur цgonvrеn.

»Gud hjдlpe mig, sе jag talar!» sade hon. »Jag lдr vдl inte ha nеgot att se efter mera, jag. Han sдljer ju bort allt, vad vi ha.»

»Ja, det дr ett elдnde», sade Gцsta.

»Du vet den stora spegeln i fцrmaket, Gцsta. Den var sе mдrkvдrdig, fцr glaset var helt i den, utan skarv, och det var inget fel alls pе fцrgyllningen. Jag hade fеtt den av min mor, och nu vill han sдlja den.»

»Han дr galen.»

»Du mе vдl sдga det. Det дr vдl inte stort bдttre med honom. Han slutar inte, fцrrдn vi fе gе och tigga pе landsvдgen, vi som majorskan.»

»Sе lеngt skall det дndе inte gе», svarade Gцsta.

»Jo, Gцsta. Dе majorskan gick bort frеn Ekeby, spеdde hon oss olycka, och nu kommer den. Hon skulle inte ha lеtit det ske, att han hade fеtt sдlja Bjцrne. Och tдnk du, hans eget porslin, de дkta kopparna frеn hans eget hem, skola sдljas. Majorskan skulle inte ha tillеtit det.»

»Men vad дr det еt honom?» frеgade Gцsta.

»Е, det дr bara det, du, att Marianne inte har kommit igen. Han har gеtt hдr och vдntat och vдntat. Han har gеtt upp och ner i allйn hela dagarna och vдntat pе henne. Han lдngtar sig vдl galen; men jag tцrs ingenting sдga, jag.»

»Marianne tror, att han дr ond pе henne.»

»Det tror hon inte, du. Hon kдnner honom nog; men hon дr stolt och vill inte ta fцrsta steget. De дro stela och hеrda bеda tvе, och pе dem gеr det ingen nцd. Det дr jag, som fеr sitta emellan.»

»Tant vet vдl, att Marianne skall gifta sig med mig?»

»Ack, du Gцsta, det gцr hon aldrig. Hon sдger det bara fцr att reta honom. Hon дr fцr bortskдmd fцr att gifta sig med en fattig man och fцr stolt ocksе. Far du hem och sдg henne, att om hon inte kommer snart, sе gеr allt hennes arv till spillo! Е, han vrдker vдl bort allt utan att fе nеgot fцr det.»

Gцsta blev rent av ond pе henne. Dдr satt hon pе ett kцksbord och hade inte hjдrta fцr nеgot annat дn sina speglar och sitt porslin.

»Tant borde skдmmas!» for han ut. »Dдr kastar ni ut er dotter i snцdrivan, och sе tror ni, att det дr bara elakhet av henne att inte komma tillbaka. Och ni tror, att hon inte дr bдttre, дn att hon цverger den hon tycker om, bara fцr att hon annars skulle bli arvlцs!»

»Kдra Gцsta, bli nu inte ond, du ocksе! Jag vet ju inte vad jag pratar. Jag fцrsцkte allt att цppna fцr Marianne, men han tog mig och drog mig bort. De sдga jдmt hдrhemma, att jag ingenting fцrstеr. Jag skall inte missunna dig Marianne, Gцsta, om du kan gцra henne lycklig. Det дr inte sе lдtt att gцra en kvinna lycklig, Gцsta.»

Gцsta sеg pе henne. Hur hade nu ocksе han kunnat hцja sin rцst i vrede mot en sеdan manniska som hon? Fцrskrдmd och utjagad var hon, men med ett sе gott hjдrta.

»Tant frеgar inte efter hur Marianne har det», sade han sakta.

Hon brast ut i grеt.

»Blir du inte ond, om jag frеgar dig?» sade hon. »Jag har lдngtat efter att frеga dig hela tiden. Tдnk, jag vet inte mer om henne, дn att hon lever! Inte en hдlsning har jag fеtt frеn henne pе hela tiden, inte en gеng, nдr jag skickade klдder till henne, och sе tдnkte jag, att du och hon inte ville lеta mig veta nеgot om henne.»

Gцsta stod inte ut lдngre. Han var vild, han var yr - stundom mеste Gud sдnda sina vargar efter honom fцr att tvinga honom till lydnad -, men den gamlas tеrar, den gamlas klagan var honom vдrre att tеla дn vargars tjut. Han lдt henne veta sanningen.

»Marianne har varit sjuk hela tiden», sade han. »Hon har haft smittkopporna. Hon skulle komma upp i dag och ligga pе soffan. Jag har inte sett henne sedan fцrsta natten.»

Fru Gustava stod med ett sprеng pе golvet. Hon lдt Gцsta stе dдr och rusade utan ett ord vidare in till sin man.

Folket i auktionsrummet sеg henne komma fram till honom och ivrigt viska nеgot i hans цra. De sеgo hur hans ansikte blev дndе rцdare, och hans hand, som vilade pе kranen, vred den runt, sе att brдnnvinet stцmmade utеt golvet.

Det fцrefцll alla, som om fru Gustava hade kommit med sе viktiga nyheter, att auktionen strax mеste sluta. Auktionistens klubba slog inte, skrivarnas pennor stannade, inga nya bud hцrdes.

Melchior Sinclaire for upp ur sina tankar.

»Nе», ropade han, »blir det nеgot av?»

Och auktionen var i full gеng pе nytt.

Gцsta satt kvar i kцket, och fru Gustava kom grеtande ut till honom.

»Det halp inte», sade hon. »Jag tдnkte han skulle sluta, dе han fick hцra, att Marianne hade varit sjuk; men han lеter dem fortsдtta. Han vill nog; men nu skдms han.»

Gцsta ryckte pе axlarna och bjцd henne utan vidare farvдl.

I fцrstugan mцtte han Sintram.

»Tusan sе rolig tillstдllning!» utbrast Sintram och gnuggade hдnderna. »Du дr en mдstare, du, Gцsta. Kors, vad du har kunnat stдlla till!»

»Roligare blir det om en stund», viskade Gцsta. »Brobyprдsten дr hдr med slдden full av pengar. Man sдger, att han vill kцpa hela Bjцrne och betala kontant. Dе vill jag just se den store brukspatronen, farbror Sintram.»

Sintram drog huvudet ned mellan axlarna och skrattade invдrtes en lеng stund. Men sе bar det av med honom in i auktionsrummet och дnda bort till Melchior Sinclaire.

»Ska du ha en sup, Sintram, sе fеr du djдvlar anacka gцra ett bud fцrst.»

Sintram kom дnda fram till honom.

»Bror har tur nu som alltid», sade han. »Hдr har kommit en storkarl till gеrden med slдden full av pengar. Han kцper Bjцrne och alla bеde yttre och inre inventarier. Han har talat vid en hel mдngd att ropa in еt honom. Han vill visst inte visa sig дn sе lдnge.»

»Bror kan vдl sдga vem han дr, sе fеr jag vдl bjuda pе supen fцr besvдret.»

Sintram tog supen och gick tvе steg baklдnges, innan han svarade:

»Det lдr vara Brobyprдsten, bror Melchior.»

Melchior Sindaire hade mеnga bдttre vдnner дn Brobyprдsten. Det hade varit en еrslеng fejd mellan dem. Det gick sдgner om hur den store brukspatronen hade legat pе lur i mцrka nдtter pе vдgar, dдr prдsten skulle fram, och hur han hade givit honom mеnget дrligt kok stryk, den lismaren och bondplеgaren.

Vдl hade Sintram dragit sig ett par steg tillbaka, dock undkom han inte alldeles den store mannens vrede. Ett brдnnvinsglas fick han mellan цgonen och hela brдnnvinsankaren pе fцtterna. Men sе fцljde ock en scen, som fцr lеnga tider gav hans hjдrta glдdje.

»Vill Brobyprдsten ha min gеrd?» rцt patron Sinclaire. »Stеr ni hдr och ropar in mina saker еt Brobyprдsten? Е, ni borde skдmmas! Ni borde veta hut!»

Han fick fatt i en ljusstake och ett blдckhorn och slungade dem ut bland folkhopen.

Det var all hans stackars hjдrtas bitterhet, som дntligen fick ge sig luft. Rytande som ett vilt djur, knцt han nдven mot de kringstеende och slungade vad kastvapen han hade mot dem. Brдnnvinsglas och buteljer flцgo tvдrsцver rummet. Han visste inte till sig i sin vrede.

»Det дr slut pе auktionen», rцt han. »Ut med er! Aldrig i min tid skall Brobyprдsten ha Bjцrne. Ut med er! Jag skall lдra er, jag, att ropa in fцr Brobyprдsten!»

Han gick lцs pе auktionisten och skrivarna. De rusade undan. I villervallan stjдlpte de omkull disken, och brukspatronen brцt med obeskrivligt raseri in i hopen av fredliga mдnniskor.

Dдr blev flykt och vild fцrvirring. Ett par hundra mдnniskor trдngdes mot dцrren, flyende fцr en enda man. Och han stod stilla, rytande sitt: »Ut med er!» Han sдnde fцrbannelser efter dem, och dе och dе svepte han till i hцgen med en stol, som han svдngde som klubba.

Han fцrfцljde dem ut i fцrstugan, men inte lдngre. Dе den sista frдmlingen hade lдmnat trappan, gick han tillbaka in i salongen och reglade dцrren efter sig. Sе drog han tillhopa en madrass och ett par kuddar, lade sig ned pе dem, somnade in mitt i all fцrцdelsen och vaknade inte fцrrдn nдsta dag.

Dе Gцsta kom hem, fick han veta, att Marianne ville tala med honom. Det trдffade gott samman. Han hade just undrat hur han skulle komma till tals med henne.

Dе han kom in i det skumma rummet, dдr hon lеg, mеste han stanna ett цgonblick nere vid dцrren. Han sеg inte var hon fanns.

»Stanna dдr du дr, Gцsta!» sade dе Marianne till honom. »Det kan vara farligt att komma mig nдra.»

Men Gцsta hade kommit, tagande trappan i tvе steg, skдlvande av iver och lдngtan. Vad brydde han sig om smittan! Han ville njuta saligheten av att se henne.

Ty hon var skцn, hans дlskade. Ingen дgde ett sе mjukt hеr, en sе klar, strеlande panna. Hela hennes ansikte var ett spel av skцnt svдngda linjer.

Han tдnkte pе цgonbrynen, skarpt och klart tecknade som honungstecknen pе en lilja, och pе nдsans djдrva kroklinje och pе lдpparna, mjukt svдngda som rullande vеgor, och pе kindens lеngstrдckta oval och hakans utsцkt fina form.

Och han tдnkte pе hyns skдra fдrg, pе det trolska intrycket av de nattsvarta цgonbrynen under det ljusa hеret och pе de blе цgonstenarna, simmande i klart vitt, och pе ljusglansen i цgonvrеn.

Hдrlig var hon, hans дlskade. Han tдnkte pе vilket varmt hjдrta hon gцmde under sin stolta yta. Hon hade krafter till hдngivenhet och uppoffring, dolda under det fina skinnet och de stolta orden. Det var salighet att se henne.

I tvе sprеng hade han stormat uppfцr trappan, och hon trodde, att han skulle stanna nere vid dцrren. Han stormade genom rummet och knдfцll vid hennes huvudgдrd.

Men hans mening var att se henne, kyssa henne och sдga henne farvдl.

Han дlskade henne. Han skulle helt visst aldrig upphцra att дlska henne; men hans hjдrta var vant vid att fцrtrampas.

O, var skulle han finna henne, denna ros utan stцd och rцtter, som han kunde upptaga och kalla sin? Inte ens henne, som han hade hittat utkastad och halvdцd vid vдgkanten, skulle han fе behеlla.

Nдr skulle hans kдrlek stдmma upp sin visa, sе hцg och ren, att intet missljud skar igenom? Nдr skulle hans lyckas slott byggas pе en grund, som intet annat hjдrta med oro och saknad lдngtade efter?

Han tдnkte pе hur han skulle sдga henne farvдl.

»Det дr stor jдmmer i ditt hem», skulle han sдga. »Mitt hjдrta sцnderslites vid tanken dдrpе. Du mеste fara hem och еterge din far hans fцrstеnd. Din mor lever i stдndig livsfara. Du mеste hem, min дlskade.»

Se, sеdana fцrsakelsens ord hade han pе lдpparna, men de blevo inte uttalade.

Han fцll ned pе knд vid hennes huvudgдrd, och han tog hennes huvud mellan sina hдnder och kysste henne; men sedan fann han inga ord. Hjдrtat bцrjade slе sе hдftigt, som om det ville sprдnga brцstet.

Kopporna hade gеtt fram цver det fagra ansiktet. Hyn hade blivit grov och дrrig. Aldrig mer skulle det rцda blodet skimra fram pе kinderna, eller de fina blе еdrorna synas vid tinningen. Цgonen lеgo matta under svullna цgonlock. Цgonbrynen voro bortfallna och vitцgats emaljglans var bruten i gult.

Allt var fцrhдrjat. De djдrva linjerna voro fцrbytta i grova och tunga.

De voro inte fе, som sedermera sцrjde Marianne Sinclaires gеngna fдgring. Runtom i Vдrmland klagade folket цver fцrlusten av hennes ljusa hy, hennes blixtrande цgon och blonda hеr. Dдr skattas skцnheten som ingenstдdes. Det glada folket sцrjde, som om landet hade mistat en дdelsten i sin дras krona, som om tillvaron hade fеtt en flдck pе sin solglans.

Men den fцrsta man, som sеg henne, sedan hon hade mistat sin skцnhet, hдngav sig inte еt sorg.

Outsдgliga kдnslor fyllde hans sjдl. Ju lдngre han sеg pе henne, dess varmare blev det inom honom. Kдrleken vдxte och vдxte som en flod om vеren. I vеgor av eld vдllde den fram ur hans hjдrta, den fyllde hela hans varelse, den steg honom upp i цgonen som tеrar, suckade pе hans lдppar, darrade i hans hдnder, i hela hans kropp.

O, att дlska henne, fцrsvara henne, hеlla henne skadeslцs, skadeslцs!

Att vara hennes slav, hennes skyddsande!

Stark дr kдrleken, sedan den har undfеtt smдrtans elddop. Han kunde inte tala med Marianne om skilsmдssa och fцrsakelse. Han kunde inte lдmna henne. Han var skyldig henne sitt liv. Han kunde begе dцdssynder fцr hennes skull.

Han sade inte ett fцrnuftigt ord, bara grдt och kysste, дnda tills den gamla skцterskan fann det vara tid att fцra ut honom.

Dе han var gеngen, lеg Marianne och tдnkte pе honom och hans rцrelse. »Det дr gott att vara sе дlskad», tдnkte hon.

Ja, det var gott att vara дlskad, men hur var det med henne sjдlv? Vad kдnde hon? Е, intet, mindre дn intet.

Var den dцd, hennes kдrlek, eller vart hade den flytt? Var dolde det sig, hennes hjдrtas barn?

Levde det дnnu, hade det krupit in i hjдrtats mцrkaste vrеr och satt dдr, frysande under isцgonen, skrдmt av de bleka hеnskratten, halvkvдvt under de knotiga fingrarna?

»Ah, min kдrlek», suckade hon, »mitt hjдrtas barn! Lever du, eller дr du dцd, dцd som min skцnhet?»

*

Nдsta dag steg den store brukspatronen i god tid in till sin hustru.

»Se till, att hдr blir ordning i huset igen, Gustava!» sade han. »Jag skall fara och hдmta hem Marianne.»

»Ja, kдre Melchior, hдr skall visst bli ordning igen», svarade hon.

Dдrmed var allt klart dem emellan.

En timme dдrefter var den store brukspatronen pе vдg till Ekeby.

Det stod inte till att fе se en noblare och mer vдlvillig gammal herre дn brukspatronen, dдr han satt i den nedfдllda kurslдden i sin bдsta pдls och sitt bдsta skдrp. Nu lеg hans hеr slдtkammat цver hjдssan, ansiktet var blekt, och цgonen hade sjunkit ned i sina hеlor.

Och det var heller ingen mеtta med den glans, som frеn den klara himlen strцmmade ned цver februaridagen. Snцn glittrade som unga flickors цgon, dе fцrsta valsen spelas upp. Bjцrkarna strдckte sitt fina spetsverk av tunna, brunrцda kvistar mot skyn, och pе somliga av dem satt en frans av smе glittrande ispiggar.

Det var glans och festligt skimmer цver dagen. Hдstarna kastade dansande upp frambenen, och kusken mеste smдlla med piskan av idel glдdje.

Den store brukspatronens slдde hцll efter en kort resa utanfцr stora trappan pе Ekeby.

Betjдnten kom ut.

»Var har du husbцnderna?» frеgade brukspatronen.

»De jaga den stora bjцrnen i Gurlita klдtt.»

»Allihop?»

»Allihop, patron. Den, som inte gеr med fцr bjцrnens skull, gеr vдl med fцr matsдckens.»

Brukspatronen skrattade sе, att det genljцd цver den tysta gеrden. Han gav betjдnten en speciedaler fцr svaret.

»Sдg nu till dotter min, att jag дr hдr fцr att hдmta henne! Hon skall inte behцva frysa. Jag har kurslдde och en vargskinnspдls att svepa om henne.»

»Behagar inte patron stiga in?»

»Tack, du! Jag sitter bra, som jag sitter.»

Karlen fцrsvann, och brukspatronen bцrjade sin vдntan.

Den dagen var han i sеdant strеlande humцr, att intet kunde fцrtreta honom. Han hade nog tдnkt, att han skulle fе vдnta litet pе Marianne, kanske hon inte en gеng var uppstigen. Han fick roa sig med att se sig om sе lдnge.

Det hдngde vid taklisten en lеng istapp, som solskenet hade ett gruvligt besvдr med. Det bцrjade uppifrеn, smдlte lцs en droppe och ville sedan ha denna att falla till jorden lдngs istappen. Men innan den hann halvvдgs, var den stelnad pе nytt. Och solskenet gjorde alltjдmt nya fцrsцk och misslyckades alltjдmt. Men дntligen var det en fribytare till strеle, som hдngde sig fast i istappens spets, en liten en, som lyste och gnistrade av iver, och rдtt som det var hade den nеtt sitt mеl, en droppe fцll klingande till marken.

Brukspatronen sеg pе och skrattade: »Du var inte sе dum du», sade han till solstrеlen.

Gеrden var tyst och цdslig. Inte ett ljud hцrdes i det stora huset. Men brukspatronen blev inte otеlig. Han visste, att kvinnor behцva mycken tid pе sig, innan de bli i ordning.

Han satt och sеg pе duvslaget. Fеglarna hade galler fцr gluggen. De voro instдngda, sе lдnge vintern varade, fцr att hцken inte skulle utrota dem. Tid efter annan kom en duva och stack sitt vita huvud ut mellan maskorna.

»Hon vдntar pе vеren», sade Melchior Sinclaire. »Men hon fеr ha tеlamod дn sе lдnge.»

Duvan kom sе regelbundet, att han tog upp klockan och gav akt pе henne med uret i hand. Precis var tredje minut stack hon ut huvudet.

»Nej, min lilla vдn», sade han, »tror hon vеren blir fдrdig pе tre minuter? Hon fеr lдra sig vдnta.»

Och vдnta fick han sjдlv; men han hade god tid.

Hдstarna skrapade fцrst otеligt i snцn, men sе blevo de sцmniga av att stе och blinka i solskenet. De lutade samman sina huvuden och sovo.

Kusken satt rak pе bocken med piska och tцmmar i hand och ansiktet vдnt rдtt mot solen och sov, sov, sе att han snarkade.

Men brukspatronen sov inte. Han hade aldrig varit mindre betдnkt pе att sova. Sдllan hade han haft nцjsammare timmar дn under denna glada vдntan. Marianne hade varit sjuk. Hon hade inte kunnat komma fцrr, men nu skulle hon komma. Е, naturligtvis skulle hon det. Och allt skulle bli gott igen.

Nu kunde hon ju fцrstе, att han inte var ond pе henne. Han hade ju kommit sjдlv med tvе hдstar och kurslдde.

Borta pе flustret utanfцr bikupan satt en talgoxe i fдrd med ett riktigt sataniskt knep. Han skulle ha sig middag fцrstеs, och rдtt som det var knackade han mot flustret med sin lilla skarpa nдbb. Men inne i kupan hдngde bien i en stor, mцrk pung. Allt дr i den strдngaste ordning, skaffarna dela ut matransonerna, munskдnken springer frеn mun till mun med nektar och ambrosia. De, som hдnga innerst, byta under bestдndigt krдlande plats med de yttre, pе det att vдrme och bekvдmlighet mе jдmnt fцrdelas.

Dе hцra de talgoxens knackning, och hela kupan blir ett surrande av nyfikenhet. Дr det vдn eller дr det fiende? Дr det en fara fцr samhдllet? Drottningen har dеligt samvete. Hon kan inte vдnta i lugn och ro. Mеnne det дr mцrdade drцnares vеlnader, som spцka dдrute? »Gе ut och se vad det дr!» befaller hon syster portvakterskan. Och denna gеr. Med ett »Leve drottningen!» stцrtar hon ut, och hej! dдr дr talgoxen цver henne. Med framstrдckt hals och av iver darrande vingar griper han henne, krossar henne, дter henne, och ingen bдr bud om hennes цde in till hдrskarinnan. Men talgoxen bцrjar еter knacka, och bidrottningen fortfar att sдnda ut sina portvaktare, och alla fцrsvinna de. Ingen kommer еter fцr att tala om vem som har knackat. Hu, det blir hemskt inne i den mцrka kupan! Hдmndlystna andar driva sitt spel dдrutanfцr. Den som blott vore utan цron! Den som blott kunde lеta bli att vara nyfiken! Den som blott kunde vдnta i ro!

Den store Melchior Sinclaire skrattade sе, att han fick tеrar i цgonen, еt de dumma kvinnfolken inne i kupan och еt den kvicka, gulgrцna kanaljen dдrutanfцr.

Det дr dе ingen konst att vдnta, nдr man дr fullt sдker pе sin sak, och nдr det finns sе mycket att fцrstrц tankarna med.

Dдr kommer den stora gеrdshunden. Han smyger fram pе de yttersta tеspetsarna, hеller цgonen pе marken och svдnger smеtt med svansen, som om han дmnade sig еstad i det likgiltigaste дrende. Med ens bцrjar han ivrigt grдva i snцn. Helt visst har den gamla skдlmen dдr gцmt orдttfеnget gods.

Men just som han lyfter huvudet fцr att titta efter om han nu kan fцrtдra det i ro, blir han helt snopen vid att se tvе skator framfцr sig.

»Tjuvgцmmare!» sдga skatorna och se ut som samvetet sjдlvt. »Vi дro polisbetjдnter, vi. Hit med tjuvgodset!»

»Е, tyst, era rackare! Jag дr gеrdsfogden.»

»Just den rдtta!» hеna de.

Hunden kastar sig цver dem, och de fly med trцga vingslag. Hunden rusar efter, hoppar och skдller. Men medan han jagar den ena, дr den andra redan tillbaka. Hon flyger ned i hеlet, sliter i kцttstycket, men orkar inte lyfta det. Hunden rycker till sig kцttet, hеller det mellan tassarna och biter i det. Skatorna sдtta sig tдtt framfцr honom och sдga elakheter. Han bligar bistert pе dem, medan han дter, och nдr det blir alltfцr galet, rusar han upp och driver bort dem.

Solen bцrjade sjunka ned mot de vдstra bergen. Den store brukspatronen sеg pе sin klocka. Hon var tre. Och mor, som hade haft middagen fдrdig klockan tolv!

I detsamma kom betjдnten ut och anmдlde, att frцken Marianne цnskade tala med honom.

Brukspatronen lade vargskinnspдlsen цver armen och gick i strеlande humцr uppfцr trappan.

Dе Marianne hцrde hans tunga steg i trapporna, visste hon inte дnnu om hon skulle fцlja honom hem eller inte. Hon visste bara, att hon mеste ha ett slut pе denna lеnga vдntan.

Hon hade hoppats, att kavaljererna skulle komma hem; men de kommo inte. Sе fick hon sjдlv laga, att allt detta toge slut. Hon stod inte ut lдngre.

Hon hade tдnkt, att han i vredesmod skulle fara sin vдg, dе han hade vдntat fem minuter, eller att han skulle slе in dцrrarna eller fцrsцka sдtta eld pе huset.

Men dдr satt han lugn och smеleende och bara vдntade. Hon hyste varken hat eller kдrlek till honom. Men det fanns en inre rцst hos henne, som liksom varnade henne fцr att дn en gеng ge sig i hans makt. Och dessutom ville hon hеlla sitt ord till Gцsta.

Om han hade somnat, om han hade talat, om han hade varit orolig, om han hade visat nеgot tecken till tvekan, om hеn hade lеtit kцra vagnen bort i skuggan! Men han var bara tеlamod och visshet.

Sдker, sе smittsamt sдker, att hon skulle komma, bara han vдntade.

Det vдrkte i hennes huvud. Det ryckte i varje nerv. Hon kunde inte fе ro, sе lдnge hon visste, att han satt dдr. Det var, som om hans vilja slдpade henne bunden nedfцr trapporna.

Sе skulle hon еtminstone tala med honom.

Innan han kom, lдt hon draga upp gardinerna, och hon lade sig sе, att hennes ansikte kom i full dager.

Dдrmed hade hon helt visst еsyftat att stдlla honom pе ett slags prov, men Melchior Sinclaire var en mдrklig man den dagen.

Dе han sеg henne, gjorde han inte en еtbцrd, gav inte till ett utrop. Det var, som om han inte hade sett nеgon fцrдndring hos henne. Hon visste hur hцgt han hade dyrkat hennes fagra yttre. Men han lдt inte mдrka nеgon sorg. Han behдrskade hela sin varelse fцr att inte bedrцva henne. Detta grep henne. Hon bцrjade fцrstе varfцr hennes mor alltjдmt hцll honom kдr.

Han visade ingen tvekan. Han kom varken med fцrebrеelser eller urskuldanden.

»Jag skall svepa om dig vargskinnspдlsen, Marianne. Den дr inte kall. Den har legat i mitt knд hela tiden.»

I alla fall gick han fram till brasan och vдrmde den.

Sedan hjдlpte han henne att resa sig frеn soffan, svepte pдlsen om henne, hдngde en schal цver hennes huvud, drog ned den under armarna och knцt den pе ryggen.

Hon lдt det ske. Hon var viljelцs. Det var gott att bli omhдgnad, det var ljuvligt att inte behцva vilja. Framfцr allt gott fцr den, som var sе sцnderplockad som hon, fцr den, som inte дgde en tanke eller en kдnsla, som var hennes egen.

Den store brukspatronen lyfte upp henne, bar henne ned i slдden, slog upp kuren, stoppade fдllen om henne och kцrde bort frеn Ekeby.

Hon slцt цgonen och suckade, dels av vдlbehag, dels av saknad. Hon lдmnade livet, det verkliga livet, men sе kunde det ju ocksе vara detsamma fцr henne, hon som inte kunde leva, blott spela.

*

Ett par dagar dдrefter stдllde hennes mor om, att hon fick rеka Gцsta. Hon sдnde efter honom, medan brukspatronen gjorde sin lеnga promenad upp till timmerkцrarna, och fцrde honom in till Marianne.

Gцsta kom in, men han varken hдlsade eller talade. Han blev stеende nere vid dцrren och sеg mot golvet som en genstцrtig pojke.

»Men, Gцsta!» utbrast Marianne. Hon satt i sin lдnstol och sеg pе honom halvt road.

»Ja, sе heter jag.»

»Kom hit, kom дnda fram till mig, Gцsta!»

Han gick sakta fram till henne, men lyfte inte цgonen.

»Kom nдrmare! Fall pе knд hдr!»

»Herre Gud, vad skall allt detta tjдna till?» utbrast han, men han lydde.

»Gцsta, jag vill sдga dig, att jag tror det var bдst, att jag kom tillbaka hem.»

»Man fеr hoppas, att de inte mer skola kasta ut frцken Marianne i snцdrivan.»

»O, Gцsta, tycker du inte om mig mer? Tycker du, att jag дr fцr ful?»

Han drog ned hennes huvud och kysste henne, men han sеg lika kall ut.

Hon var egentligen road. Om han behagade vara svartsjuk pе hennes fцrдldrar, vad mer? Det mеtte vдl gе цver. Nu roade det henne att fцrsцka еtervinna honom. Hon visste knappt varfцr hon ville hеlla honom kvar, men hon ville det. Hon tдnkte pе att han dock fцr en enda gеng hade lyckats befria henne frеn sig sjдlv. Han var vдl den ende, som skulle kunna gцra det дn en gеng.

Och nu bцrjade hon tala, ivrig att еtervinna honom. Hon sade, att det inte hade varit hennes mening att fцr alltid цvergiva honom, men fцr en tid mеste de fцr syns skull bryta sin fцrbindelse. Han hade ju sjдlv kunnat se, att hennes far stod pе vansinnets trцskel, att hennes mor gick i stдndig livsfara. Han mеste ju fцrstе, att hon hade varit tvungen att fara hem.

Dе brцt hans vrede ut i ord. Hon behцvde inte gцra sig till. Han ville inte lдngre vara hennes lekboll. Hon hade цvergivit honom, sе snart hon hade fеtt fara hem, och han kunde inte дlska henne mer. Dе han i fцrrgеr kom hem frеn jakten och fann henne borta utan en hдlsning, utan ett ord, dе hade hans blod stelnat i еdrorna; han hade varit nдra att dц av sorg. Han kunde inte дlska den, som hade gjort honom sе stor smдrta. Hon hade fцr resten aldrig дlskat honom. Hon var en kokett, som ville ha nеgon, som kysste och smekte henne ocksе hдr i hemtrakten, det var allt.

Trodde han dе, att hon brukade lеta ungherrar smeka sig?

Е ja, det trodde han nog. Kvinnorna voro inte sе heliga, som de sеgo ut. Sjдlviskhet och koketteri frеn bцrjan till slut! Nej, om hon hade vetat hur han kдnde det, dе han kom hem frеn jakten! Det var, som om han hade vadat i isvatten. Han skulle aldrig цvervinna den smдrtan. Den skulle fцlja honom genom hela livet. Han kunde aldrig bli mдnniska mer.

Hon fцrsцkte fцrklara fцr honom hur allt hade gеtt till. Hon sцkte pеminna honom om att hon alltjдmt var trogen.

Ja, det var detsamma, ty nu дlskade han henne inte mer. Nu hade han genomskеdat henne. Hon var sjдlvisk. Hon дlskade honom inte. Hon hade rest utan att ge honom en hдlsning.

Oupphцrligt kom han tillbaka till detta. Hon nдra nog njцt av upptrдdet. Ond kunde hon inte bli. Hon fцrstod hans vrede sе vдl. Nеgon verklig brytning fruktade hon inte heller. Till sist blev hon dock orolig. Hade det verkligen intrдtt ett sеdant omslag hos honom, att han inte mer kunde tycka om henne?

»Gцsta!» sade hon. »Var jag sjдlvisk, nдr jag gick till Sjц efter majoren? Jag mindes nog, att de hade kopporna dдr. Inte heller дr det gott att gе ute i tunna skor i kцld och snц.»

»Kдrleken lever av kдrlek och inte av tjдnster och vдlgдrningar», sade Gцsta.

»Du vill dе, att vi skola vara frдmlingar hдdanefter, Gцsta?»

»Det vill jag.»

»Gцsta Berling дr mycket ombytlig.»

»Man brukar beskylla mig fцr dylikt.»

Han var kall, omцjlig att vдrma, och egentligen var hon sjдlv дnnu kallare. Sjдlviakttagelsen satt och hеnlog еt hennes fцrsцk att spela fцrдlskad.

»Gцsta!» sade hon, i det hon gjorde дnnu ett bemцdande. »Jag har aldrig med min vilja fцrorдttat dig, om det дn kan se sе ut. Jag ber dig: fцrlеt mig!»

»Jag kan inte fцrlеta dig.»

Hon visste, att om hon hade дgt en hel kдnsla, skulle hon ha vunnit honom еter. Och hon fцrsцkte spela passionerad. Isцgonen hеnade henne, men hon fцrsцkte i alla fall. Hon ville inte fцrlora honom.

»Gе inte, Gцsta! Gе inte i vrede! Tдnk pе hur ful jag har blivit! Ingen kan дlska mig mer.»

»Jag gцr det inte heller», sade han. »Du fеr finna dig i att se ditt hjдrta fцrtrampas, du som andra.»

»Gцsta, jag har aldrig kunnat дlska nеgon annan дn dig. Fцrlеt mig! Цverge mig inte! Du дr den ende, som kan frдlsa mig frеn mig sjдlv.»

Han skцt henne ifrеn sig.

»Du talar inte sanning», sade han med isande lugn. »Jag vet inte vad du vill mig, men jag ser, att du ljuger. Varfцr vill du hеlla kvar mig? Du дr sе rik, att friare aldrig skola saknas dig.»

Dдrmed gick han.

Och inte fцrr hade han stдngt dцrren, дn saknaden och smдrtan i hela sitt majestдt hцllo sitt intеg i Mariannes hjдrta.

Det var kдrleken, hennes eget hjдrtas barn, som kom fram ur den vrе, dit isцgonen hade fцrvisat honom. Han kom, den efterlдngtade, nu, nдr det var fцr sent. Nu trдdde han fram, allvarlig och allsmдktig, och saknad och smдrta uppburo hans konungamantel.

Dе Marianne kunde med verklig visshet sдga till sig sjдlv, att Gцsta Berling hade цvergivit henne, erfor hon en rent kroppslig smдrta, sе fцrfдrlig, att hon nдstan bedцvades. Hon tryckte sina hдnder mot hjдrtat och satt i timtal pе samma stдlle, kдmpande med tеrlцs sorg.

Och det var hon sjдlv, som led, inte en frдmling, inte en skеdespelerska. Hon sjдlv var det.

Varfцr hade hennes far kommit och skilt dem еt? Hennes kдrlek hade ju inte varit dцd. Det var blott i sitt svaghetstillstеnd efter sjukdomen, som hon inte hade kunnat erfara hans makt.

O Gud, o Gud, att hon hade fцrlorat honom! O Gud, att hon hade vaknat sе sent!

Ah, han var den ende, han var hennes hjдrtas behдrskare! Av honom kunde hon tеla allt. Hеrdhet och onda ord frеn honom bцjde henne blott till цdmjuk kдrlek. Om han hade slagit henne, skulle hon som en hund krupit fram till honom och kysst hans hand.

Hon ryckte till sig penna och papper och skrev med fцrfдrlig iver. Fцrst skrev hon om sin kдrlek och saknad. Sedan bad hon, inte om hans kдrlek, endast om hans fцrbarmande. Det var nеgot slags vers hon skrev.

Hon visste inte vad hon skulle gцra fцr att skaffa sig lindring i denna dova smдrta.

Dе hon hade slutat, tдnkte hon, att om han finge se detta, sе skulle han dock tro, att hon дlskade honom. Nе, varfцr skulle hon inte sдnda det skrivna till honom? Nдsta dag skulle hon sдnda av det, och hon trodde nog, att det skulle fцra honom еter till henne.

Nдsta dag gick hon i еngest och strid med sig sjдlv. Vad hon skrivit, fцrefцll henne sе цmkligt och dumt. Det hade varken rim eller meter. Det var bara prosa. Han skulle vдl bara skratta еt sеdana verser.

Hennes stolthet vaknade ocksе. Om han inte дlskade henne mer, dе var det en sе fцrskrдcklig fцrnedring att tigga om hans kдrlek.

Stundom kom klokheten och sade henne, att hon borde vara glad, att hon hade sluppit ut ur fцrbindelsen med Gцsta och alla de bedrцvliga fцrhеllanden, som den skulle draga med sig.

Hennes hjдrtas kval voro dock sе fцrskrдckliga, att kдnslorna till sist fingo rеda. Tre dagar efter den, dе hon blivit medveten om sin kдrlek, hade hon fеtt verserna inlagda och Gцsta Berlings namn skrivet pе omslaget. De blevo dock inte avsдnda. Innan hon hade funnit en lдmplig budbдrare, hade hon fеtt hцra sеdana ting om Gцsta Berling, att hon insеg, att det redan var fцr sent att vinna honom tillbaka.

Men det blev hennes livs sorg, att hon inte hade sдnt av de verserna i tid, medan hon hade kunnat vinna honom.

All hennes smдrta knцt sig fast vid denna punkt: »Om jag inte hade drцjt sе lдnge, om jag inte hade drцjt sе mеnga dagar!»

Livets lycka eller еtminstone livets verklighet skulle de ha vunnit henne, dessa skrivna ord. Hon var viss om att de skulle ha fцrt honom tillbaka till henne.

Sorgen kom dock att gцra henne samma tjдnst som kдrleken. Den gjorde henne till en hel mдnniska, mдktig att hдnge sig sе еt gott som ont. Sjudande kдnslor strцmmade fritt genom hennes sjдl utan att hдmmas av sjдlviakttagelsens iskyla. Sе blev hon ock, trots sin fulhet, mycket дlskad.

Dock sдger man, att hon aldrig glцmde Gцsta Berling. Hon sцrjde honom sе, som man sцrjer ett fцrspillt liv.

Och hennes stackars verser, som en tid blevo mycket lдsta, дro fцr lдngesedan glцmda. Dock te de sig sдllsamt rцrande, sе som jag ser dem, skrivna pе gulnat papper, med bleknat blдck och en tдt, prydlig handstil. Det дr en hel levnads saknad knuten till dessa arma ord, och jag skriver av dem med en viss mystisk bдvan, som om det bodde hemliga krafter i dem.

Jag ber er lдsa dem och tдnka pе dem. Vem vet vad makt de hade haft, om de hade blivit avsдnda? De дro dock lidelsefulla nog fцr att bдra vittne om en sann kдnsla. Kanske hade de kunnat fцra honom еter till henne.

De дro bevekande nog, цmma nog i sin tafatta formlцshet. Ingen kan цnska dem annorlunda. Ingen kan vilja se dem insnцrda i rimmets och meterns bojor, och dock дr det sе vemodsfullt att tдnka, att kanske just denna ofullkomlighet hindrade henne frеn att sдnda dem i tid.

Jag ber er lдsa dem och дlska dem. Det дr en mдnniska stadd i stor nцd, som har skrivit dem.

Barn, du har дlskat, men aldrig mer
skall du smaka kдrlekens frцjd.
Lidelsens storm har skakat din sjдl.
Var glad, du дr gеngen till ro!
Ej mer skall du vrдkas i tornhцg frцjd.
Var glad, du дr gеngen till ro!
Ej mer skall du sдnkas till smдrtans djup,
o, aldrig mer!

Barn, du har дlskat, men aldrig mer
lеgar i flammor din sjдl.
Du var som ett fдlt av torkat grдs,
du fylldes av eld fцr en kort sekund.
Fцr vдltrande rцkmoln och flingor av kol
flydde himmelens fеglar med hцga skrдn.
Mе de vдnda hem! Du ej brinner mer,
kan ej brinna mer.

Barn, du har дlskat, men aldrig mer
skall du hцra kдrlekens rцst.
Ditt hjдrtas krafter som trцtta barn,
vilka sitta pе skolans hеrda bдnk,
lдngta ut till frihet och lekar,
men ingen kallar dem mer.
De sitta som en kvarglцmd postering:
ingen kallar dem mer.

Barn, den ende дr gеngen
och med honom all kдrlek och kдrleks frцjd.
Han, som du дlskat sе, som om han lдrt dig
att med vingar flyga i luftens rymd.
Han, som du дlskat sе, som om han skдnkt dig
den enda sдkra platsen i цversvдmmad by,
han дr gеngen, han, som ensam fцrstod
цppna ditt hjдrtas dцrr.

*

Jag vill bedja dig om en enda ting, du min дlskade:
Lдgg aldrig uppе mig hatets bцrda!
Det svagaste av allt svagt, дr det ej ett mдnniskohjдrta?
Hur ville det leva under den sargande tanken,
att det vore en annan till plеga?

O, min дlskade, ville du mцrda mig,
skaffa dig ingen dolk, kцp ej gift eller rep!
Men lеt mig blott veta, att du vill se mig fцrsvinna
frеn jordens grцnskande дngder, frеn livets riken.
Och jag skall sjunka i graven.

Du gav mig livets liv. Du mig kдrlek gav.
Och du tar din gеva igen. O, jag vet det vдl.
Men byt den icke i hat!
Jag дlskar дndock att leva. O, minns det!
Men jag vet jag skall dц under hatets bцrda.

[http://www.lysator.liu.se/runeberg/berling/k10.html]

TIONDE KAPITLET.

Unga grevinnan.

Unga grevinnan sover till klockan tio om morgonen och vill var dag se fдrskt brцd pе frukostbordet. Unga grevinnan syr tambursцm och lдser poesi. Hon fцrstеr intet av vдvning och matlagning. Unga grevinnan дr bortskдmd.

Men unga grevinnan дr glad och lеter sin munterhet lysa цver allt och alla. Man fцrlеter henne sе gдrna den lеnga morgonsцmnen och det fдrska brцdet, ty hon slцsar med vдlgдrningar mot de fattiga och дr vдnlig mot var man.

Unga grevinnans far дr en svensk adelsman, som har bott i Italien hela sitt liv, kvarhеllen dдr av det vackra landet och av en av det vackra landets skцna dцttrar. Dе greve Henrik Dohna reste i Italien, hade han blivit mottagen i denne дdlings hem, gjort bekantskap med hans dцttrar, gift sig med en av dem och fцrt henne med sig till Sverige.

Hon, som alltid hade kunnat svenska och blivit uppfostrad till att дlska allt svenskt, trives vдl uppe i bjцrnlandet. Hon svдnger om sе glatt i den lеngdans av nцjen, som virvlar runtom Lцvens lеnga sjц, att man kunde tro, att hon alltid hade levat dдruppe. Litet nog fцrstеr hon emellertid vad det vill sдga att vara grevinna. Det finns ingen stеt, ingen stelhet, ingen nedlеtande vдrdighet hos denna unga, glada varelse.

De gamla herrarna voro de, som tyckte mest om unga grevinnan. Det var mдrkvдrdigt vilken framgеng hon hade hos gamla herrar. Dе de hade sett henne pе en bal, sе kunde man vara viss om att de allesammans, bеde lagmannen i Munkerud och prosten i Bro och Melchior Sinclaire och kaptenen pе Berga, skulle fцrklara fцr sina hustrur i djupaste fцrtroende, att om de hade rеkat unga grevinnan fцr fyrtio eller trettio еr sedan...

»Ja, dе var hon visst inte fцdd», sдga de gamla fruarna.

Och nдsta gеng de rеkas, bry de unga grevinnan fцr att hon tar de gamla herrarnas hjдrtan ifrеn dem.

De gamla fruarna se henne med en viss дngslan. De komma sе vдl ihеg grevinnan Mдrta. Lika glad och god och дlskad hade hon varit, dе hon fцrsta gеngen kom till Berga. Och av henne hade det endast blivit en fеfдng och nцjeslysten kokett, som numera icke fцrmеdde tдnka pе nеgonting annat дn sina fцrstrцelser. »Om hon bara hade en man, som kunde hеlla henne till arbete!» sдga de gamla fruarna. »Om hon bara kunde sдtta upp vдvar!» Ty att sдtta upp vдvar, det trцstar fцr all sorg, det slukar alla intressen, det har varit mеnga kvinnors rдddning.

Unga grevinnan vill gдrna bli en bra husmor. Hon vet intet bдttre дn att som en lycklig hustru bo i ett gott hem, och ofta kommer hon pе de stora bjudningarna och slеr sig ned hos de gamla.

»Henrik vill sе gдrna, att jag skall lдra mig bli en duglig husmor», sдger hon, »liksom hans mor дr. Lдr mig hur man sдtter upp vдvar!»

Dе hцja de gamla en tvеfaldig suck: fцr det fцrsta цver greve Henrik, som kan tro, att hans mor var en duglig husmor, och fцr det andra цver svеrigheten att inviga denna unga okunniga varelse i sе invecklade ting. Man behцver bara tala vid henne om pasma och solv, om skaft och vinklar, om entrдnning och tuskaft, fцr att det skall lцpa runt i hennes huvud, дn mera dе, nдr talet blir om korndrдll och gеsцga och vandringsman.

Ingen, som ser unga grevinnan, kan lеta bli att undra цver varfцr hon har gift sig med den dumma greve Henrik.

Stackars den, som дr dum! Det дr synd om honom, var han дr. Och mest synd дr det om den, som дr dum och bor i Vдrmland.

Allaredan finns det mеnga historier om greve Henriks dumhet, och han дr inte mer дn nеgra och tjugu еr gammal. Man kan tala om hur han underhцll Anna Stjдrnhцk pе ett slдdparti fцr nеgra еr sedan.

»Du дr vacker, du Anna», sade han.

»Du pratar, Henrik.»

»Du дr den vackraste i hela Vдrmland.»

»Det дr jag visst inte.»

»Den vackraste pе slдdpartiet дr du i alla fall.»

»Ack, Henrik, det дr jag inte heller.»

»Ja, men nog дr du vackrast i denna slдden. Det kan du dе inte neka.»

Nej, det kunde hon inte.

Ty greve Henrik дr inte vacker, han. Han дr lika ful som dum. De bruka sдga om honom, att det huvud, som sitter pе hans tunna hals, har gеtt i arv inom slдkten i ett par hundra еr. Det дr dдrfцr hjдrnan дr sе utnцtt hos den sista arvingen. »Det дr ju klart, att han inte har nеgot eget huvud», sдger man. »Han har lеnat far sins. Han tцrs ju inte bцja pе det. Han дr rдdd fцr att mista det. Han har ju allaredan gul hy och rynkor i pannan. Huvudet har nog varit i bruk hos bеde far och farfar. Varfцr skulle annars hеret vara sе tunt och lдpparna sе blodlцsa och hakan sе spetsig?»

Stдndigt har han spektakelmakare omkring sig, som locka honom att sдga dumheter och sedan bevara dem, sprida ut dem, hjдlpa upp dem.

Lycka дr det fцr honom, att han inte mдrker nеgot. Han дr hцgtidlig och vдrdig i allt sitt upptrдdande. Kan han tдnka sig, att andra inte ocksе дro det? Vдrdigheten har satt sig i kroppen pе honom: han rцr sig avmдtt, han gеr rak, han vrider aldrig pе huvudet, utan att hela kroppen fцljer med.

Han hade varit i Munkerud pе besцk hos lagmannens fцr nеgra еr sedan. Ridande hade han kommit, burit hцg hatt, gula byxor och blanka stцvlar och suttit styv och stolt i sadeln. Vid ankomsten gick allt vдl. Men dе han skulle rida bort igen, hдnde sig, att en av de nedhдngande kvistarna i bjцrkallйn slog av honom hatten. Han steg av, satte pе sig hatten och red еter fram under samma kvist. Еter blev hatten avslagen. Det upprepades fyra gеnger.

Lagmannen gick till sist fram till honom och sade: »Om bror skulle rida pе sidan om kvisten nдsta gеng?»

Femte gеngen kom han lyckligen fцrbi kvisten.

Men det дr dock sе, att unga grevinnan tycker om honom i trots av hans gammalmanshuvud. Hon visste ju inte, att han i sitt eget land omgavs av en sеdan dumhetens martyrgloria, dе hon sеg honom nere i Rom. Dдrute hade det varit nеgot av ungdomsglans цver honom, och de hade blivit fцrenade under sе ytterst romantiska omstдndigheter. Man skulle bara hцra grevinnan berдtta om huru greve Henrik mеste enlevera henne. Munkar och kardinaler hade rеkat i vrede цver att hon hade velat цverge sin moders religion, som hon fцrut hade tillhцrt, och bli protestant. Hela pцbeln hade varit i uppror. Hennes fars palats belдgrades. Henrik fцrfцljdes av banditer. Mor och syster bцnfцllo henne om att avstе frеn giftermеlet. Men hennes far blev rasande цver att det italienska packet skulle hindra honom att ge sin dotter еt vem han ville. Han befallde greve Henrik att enlevera henne. Och sе, eftersom det var omцjligt fцr dem att bli vigda hemma, utan att det upptдcktes, sе smцgo sig hon och Henrik pе bakgator och alla mцjliga mцrka vдgar till svenska konsulatet. Och dе hon dдr hade avsvurit sin katolska tro och blivit protestant, sе blevo de цgonblickligen vigda och sдnda еstad norrut i en raskt kцrd resvagn. »Det kunde inte hinnas med nеgon lysning, ser ni. Det kunde det rakt inte», brukar unga grevinnan sдga. »Och det var ju dystert att bli vigd pе ett konsulat och inte i en av de vackra kyrkorna, men annars hade Henrik fеtt vara utan mig. Dдrnere дro alla sе hдftiga, bеde pappa och mamma och kardinaler och munkar, alla дro hдftiga. Det var dдrfцr allt mеste gе sе hemligt till, och om folket hade fеtt se oss smyga hemifrеn, hade de sдkert slagit ihjдl oss bеda tvе bara fцr att rдdda min sjдl. Henrik var naturligtvis redan hemfallen еt fцrdцmelsen.»

Men den unga grevinnan tycker om sin man, дven sedan de ha kommit hem till Borg och leva ett lugnare liv. Hon дlskar hos honom glansen av det gamla namnet och de bragdrika fцrfдderna. Hon tycker om att se hur hennes nдrvaro uppmjukar stelheten i hans vдsen och att hцra hur hans rцst veknar, nдr hon talar med honom. Och dessutom hеller han av henne och skдmmer bort henne, och sе дr hon nu en gеng gift med honom. Unga grevinnan kan just inte tдnka sig, att inte en gift kvinna skulle tycka om sin man.

Pе visst sдtt motsvarar han ocksе hennes ideal av manlighet. Han дr rдttrеdig och sanningsдlskande. Han har aldrig svikit sitt givna ord. Hon hеller honom fцr en sann дdling.

*

Den еttonde i mars mеnad firar lдnsman Scharling sin fцdelsedag, och dе fдrdas mycket folk uppfцr Broby backar. Mдnniskor frеn цstan och vдstan, kдnda och okдnda, bjudna och objudna bruka dе komma till lдnsmansgеrden. Alla дro vдlkomna. Alla finna nog av mat och dryckjom, och i balsalen finns svдngrum nog fцr de danslystna frеn sju kyrksocknar.

Unga grevinnan kommer ocksе, sеsom hon kommer allestдdes, dдr man kan vдnta sig dans och lustighet.

Men den unga kvinnan дr inte glad, nдr hon kommer. Det дr, som om hon hade en fцrkдnsla av att nu дr det hennes tur att dragas in i дventyrens vilda jakt.

Pе vдgen har hon suttit och betraktat den sjunkande solen. Den gick ned frеn en himmel utan moln och efterlдmnade inga guldkanter pе lдtta skyar. Grеblek skymningsluft, genomjagad av kalla stormilar, betдckte nejden.

Unga grevinnan sеg hur dagen och natten kдmpade och hur rдdsla grep allt levande vid de vдldigas strid. Hдstarna hastade bort med det sista lasset fцr att snart komma under tak. Timmerhuggarna skyndade hem frеn skogen, pigorna frеn ladugеrden. Vilddjuren tjцto i skogsbrynet. Dagen, mдnniskornas дlskling, besegrades.

Ljuset slocknade, fдrgerna bleknade. Kцld och fulhet var allt hon sеg. Vad hon hade hoppats, vad hon hade дlskat, vad hon hade verkat, tycktes henne ocksе inhцljas i skymningens grе dager. Det var trцtthetens, nederlagets, vanmaktens timme sе fцr henne som fцr all naturen.

Hon tдnkte pе att hennes eget hjдrta, som nu i sin sprittande frцjd hцljde tillvaron i purpur och guld, hon tдnkte pе att detta hjдrta kanske en gеng skulle fцrlora sin kraft att lysa upp hennes vдrld.

»0, vanmakt, mitt eget hjдrtas vanmakt!» sade hon till sig sjдlv. »Kvдvande grеa skymningsgudinna, en gеng skall du bli hдrskarinna i min sjдl. Dе skall jag se livet fult och grеtt, som det kanske ocksе дr, dе skall mitt hеr vitna, min rygg krцkas, min hjдrna fцrlamas.»

I detsamma svдngde slдden in pе lдnsmansgеrden, och som den unga grevinnan just dе sеg upp, fцllo hennes цgon pе ett gallerfцnster i en flygelbyggnad och pе ett bistert blickande ansikte dдrbakom.

Detta ansikte tillhцrde majorskan pе Ekeby, och den unga kvinnan kдnde, att nu var hennes nцje fцrstцrt fцr den aftonen.

Det gеr vдl an att vara glad, dе man inte ser sorgen, blott hцr henne omtalas som en gдst i frдmmande land. Vдrre дr det att bevara hjдrtats glдdje, dе man stеr цga mot цga med nattsvart, bistert blickande nцd.

Grevinnan vet nog, att lдnsman Scharling har satt majorskan i hдkte, och att hon skall undergе rannsakning fцr de vеldsbragder hon utfцrde pе Ekeby samma natt, som den stora balen stod dдr. Men hon har just inte tдnkt pе att hon skulle hеllas i fцrvar dдr pе lдnsmansgеrden, sе nдra balsalen, att man dдrifrеn kunde se in i hennes rum, sе nдra, att hon mеste hцra dansmusiken och det glada stojet. Och nu tar tanken pе henne bort all grevinnans glдdje.

Unga grevinnan dansar nog bеde vals och kadrilj. Hon дr nog uppe bеde i menuetten och anglдsen, men mellan varje dans mеste hon smyga fram till fцnstret och se цver till flygelbyggnaden. Dдr дr ljus i majorskans fцnster, och hon kan se hur denna gеr fram och еter i sitt rum. Hon tycks aldrig vila, utan gеr stдndigt.

Grevinnan har alls ingen glдdje av dansen. Hon bara tдnker pе hur majorskan gеr fram och еter i sitt fдngelse som ett fеngat vilddjur. Hon undrar pе att alla andra kunna dansa. Helt visst дro dдr mеnga, som дro lika upprцrda som hon цver att veta majorskan vara dem sе nдra, och dock дr det ingen, som lеtsar om nеgot. Det bor ett fцrdragsamt folk i Vдrmland.

Men fцr varje gеng hon har sett ut, rцra sig hennes fцtter tyngre i dansen, och skrattet vill fastna i hennes strupe.

Lдnsmannens hustru ger akt pе henne, dе hon stryker imman av fцnsterrutan fцr att se ut, och kommer fram till henne.

»Ett sеdant elдnde! Е, ett sеdant elдnde detta дr!» viskar hon till grevinnan.

»Jag tycker det дr nдstan omцjligt att dansa i afton», viskar grevinnan tillbaka.

»Inte дr det heller med min vilja, som vi ha bal hдr, medan hon sitter dдr instдngd», svarar fru Scharling. »Hon har varit i Karlstad hela tiden, sedan hon blev hдktad. Nu skall rannsakningen snart ske med henne, och dдrfцr blev hon hitfцrd i dag. Inte kunde vi sдtta henne i det usla hдktet i tingshuset, utan hon fick vara i vдvkammaren i flygeln. Hon skulle ha fеtt vara i mitt fцrmak, grevinna, om inte alla dessa mдnniskor hade kommit just i dag. Grevinnan kдnner henne knappast, men hon har varit som en mor och en drottning fцr oss alla. Vad skall hon tдnka om oss, som dansa hдr, medan hon дr i sе stor nцd? Vдl дr det, att de flesta inte veta, att hon sitter dдr.»

»Hon borde aldrig ha blivit hдktad», sдger unga grevinnan strдngt.

»Nej, det дr ett sant ord, grevinna, men det var ingen annan rеd, om inte дnnu vдrre olyckor skulle ske. Inte var det nеgon, som fцrmenade henne att sдtta eld pе sina egna halmstackar och kцra bort kavaljererna, men majoren strцk ju omkring pе jakt efter henne. Gud vet vad han hade tagit sig till, om hon inte hade blivt insatt. Scharling har fеtt lida mycken fцrargelse fцr att han hдktade majorskan, grevinna. Till och med i Karlstad voro de missnцjda med honom, dдrfцr att han inte sеg genom fingrarna med allt, som hдnde pе Ekeby. Men han gjorde vad han trodde vara bдst.»

»Men nu blir hon vдl dцmd?» sдger grevinnan.

»Еnej, grevinna, dцmd blir hon inte. Majorskan pе Ekeby blir nog frikдnd, men det дr дndе fцr mycket fцr henne, allt detta, som hon har mеst bдra i dessa dagar. Hon blir visst tokig. Ni kan veta, en sе stolt fru, hur kan hon tеla att behandlas som en brottsling? Jag tror, att det hade varit bдst, om hon hade fеtt gе fri. Hon hade kanske undkommit pе egen hand.»

»Slдpp henne lцs!» sдger grevinnan.

»Det kan ju envar annan gцra дn lдnsmannen eller hans hustru», viskar fru Scharling. »Vi mеste ju vakta henne, vi. Sдrskilt i natt, dе sе mеnga av hennes vдnner дro hдr, sitta tvе karlar pе vakt utanfцr dцrren, och det дr stдngt och bommat om henne, sе att ingen kan komma till henne. Men om nеgon toge ut henne, grevinna, sе skulle vi bli sе glada, bеde Scharling och jag.»

»Kan jag inte fе gе till henne?» sдger unga grevinnan.

Fru Scharling fattar henne ivrigt om handleden och fцr henne med sig ut. I fцrstugan kasta de цver sig ett par schalar, och sе skynda de цver gеrden.

»Det дr inte sagt, att hon talar till oss ens», sдger lдnsmannens hustru. »Men hon kan дndе se, att vi inte ha glцmt henne.»

De komma in i flygelns fцrsta rum, dдr de tvе mдnnen sitta och vakta vid den tillbommade dцrren, och trдda utan att hindras in till majorskan. Hon bor i ett stort rum, uppfyllt med vдvstolar och annan redskap. Det begagnas egentligen till vдvkammare, men det har galler fцr fцnstret och starka lеs fцr dцrren fцr att i nцdfall kunna anvдndas till hдkte.

Dдrinne fortfar majorskan att gе utan att ge synnerlig akt pе dem.

Hon дr stadd pе en lеng vandring i de dagarna. Hon kan inte minnas annat, дn att hon gеr de tjugo milen upp till sin mor, som sitter dдruppe i Дlvdalsskogarna och vдntar pе henne. Hon har aldrig tid att vila. Hon mеste gе. Rastlцs brеdska дr цver henne. Hennes mor дr mer дn nittio еr. Hon skall snart vara dцd.

Hon har mдtt upp golvets lдngd alnvis, och nu rдknar hon varven, lдggande hop alnarna till famnar och famnarna till halvmil och mil.

Tung och lеng synes henne vдgen, och dock vеgar hon inte vila. Hon vadar fram genom djupa drivor. Hon hцr de eviga skogarna susa цver sig, dдr hon gеr. Hon rastar i finnens pцrte och i kolarens rishydda. Stundom, dе ingen mдnniska finns pе flere mil, mеste hon bryta sig kvistar till ett lдger och vila under roten av en kullvrдkt gran.

Och slutligen har hon nеtt mеlet, de tjugo milen дro slut, skogen цppnar sig, och rцda boningshus stе pе en snцtдckt gеrd. Klarдlven rusar skummande fram i en rad av smе forsar, och pе det vдlkдnda bruset hцr hon, att hon дr hemma.

Och hennes mor, som fеr se henne komma, tiggande, sеsom hon har velat det, kommer henne till mцtes.

Dе majorskan har kommit sе lеngt, ser hon alltid upp, blickar omkring sig, ser den stдngda dцrren och vet var hon дr.

Dе undrar hon om hon hеller pе att bli tokig och sдtter sig att tдnka och vila. Men om en stund дr hon i fдrd pе nytt, sammanrдknar alnar och famnar till halvmil och mil, hеller smе korta raster i finnpцrtena och sover varken natt eller dag, fцrrдn hon еter har tillryggalagt de tjugo milen.

Under hela den tid hon har suttit fеngen har hon nдstan aldrig sovit.

Och de bеda kvinnorna, som ha kommit fцr att se till henne, se pе henne med еngest.

Den unga grevinnan skall sedan alltid minnas henne, sеdan hon dе gick dдr. Hon ser henne sedan ofta i sina drцmmar och vaknar dе upp frеn synen med цgonen vеta av tеrar och en klagan pе lдpparna.

Den gamla дr дngsligt fцrfallen, hеret ser tunt ut, och lцsa tovor trдnga sig ut ur den smala flдtan. Ansiktet дr slappt och insjunket, klдderna oordnade och trasiga. Men med allt detta har hon kvar sе mycket av den hцgt stеende, allom bjudande hдrskarinnan, att hon inte inger medlidande blott, utan дven vцrdnad.

Men vad grevinnan tydligen mindes, var цgonen, insjunkna, inеtvдnda, inte дnnu berцvade allt fцrstеndets ljus, men nдstan fдrdiga att slockna och med en vildhetens gnista lurande pе djupet, sе att man mеste fasa och frukta fцr att i nдsta цgonblick ha den gamla цver sig, med tдnderna fдrdiga att bita, fingrarna att klцsa.

De ha nu stеtt dдr en god stund, dе majorskan med ens stannar infцr den unga kvinnan och ser pе henne med en strдng blick. Grevinnan tar ett steg baklдnges och griper fru Scharlings arm.

Majorskans drag fе med ens liv och uttryck, hennes цgon se ut i vдrlden med fullt fцrstеnd.

»Еnej, еnej», sдger hon och smеler, »sе illa дr det дndе inte, min kдra unga dam.»

Hon bjuder dem nu sitta ned och sдtter sig дven sjдlv. Hon tar an en air av gammaldags stеtlighet, kдnd frеn de stora kalasen pе Ekeby och kungabalerna i landshцvdingeresidenset i Karlstad. De glцmma trasorna och hдktet och se endast den stoltaste och rikaste frun i Vдrmland.

»Min kдra grevinna!» sдger hon. »Vad kan fцrmе er att lдmna dansen fцr att uppsцka en ensam gammal gumma som jag? Ni mеtte vara mycket god.»

Grevinnan Elisabet kan inte svara. Hennes rцst дr kvдvd av rцrelse. Fru Scharling svarar i hennes stдlle, att hon inte har kunnat dansa, dдrfцr att hon har tдnkt pе majorskan.

»Kдra fru Scharling», svarar majorskan, »дr det nu sе lеngt kommet med mig, att jag stцr de unga i deras glдdje? Ni skall inte grеta цver mig, min kдra unga grevinna», fortfor hon. »Jag дr en elak gammal kvinna, som fцrtjдnar mitt цde. Ni hеller det inte fцr rдtt att slе sin mor?»

»Nej, men...»

Majorskan avbryter henne och stryker det krusiga, ljusa hеret upp ur hennes panna.

»Barn, barn», sдger hon, »hur kunde ni gе och gifta er med den dumma Henrik Dohna?»

»Men jag дlskar honom.»

»Jag ser hur det дr, jag ser hur det дr», sдger majorskan. »Ett snдllt barn och ingenting mer, grеter med de bedrцvade och skrattar med de glada. Och tvungen att sдga 'ja' till den fцrste, som sдger: 'Jag дlskar dig'. Ja visst, ja. Gе nu in och dansa, min kдra unga grevinna! Dansa ni och var glad! Det finns ingenting ont i er.»

»Men jag ville gцra nеgot fцr majorskan.»

»Barn», sдger majorskan hцgtidligt, »det bodde en gammal kvinna pе Ekeby, som hцll himmelens vindar fеngna. Nu дr hon fдngslad, och vindarna дro fria. Дr det underligt, att det gеr en storm genom landet?

Jag, som дr gammal, har sett den fцrr, grevinna. Jag kдnner den. Jag vet, att den dеnande Guds storm kommer цver oss. Дn susar den fram цver de stora rikena, дn цver de smе, bortglцmda samhдllena. Guds storm glцmmer ingen. Den kommer sе цver stora som цver smе. Det дr grant att se Guds storm komma.

Guds storm, du vдlsignade Herrans vдder, blеs цver jorden! Rцster i luften, rцster i vattnen, ljuden och fцrfдren! Gцren Guds storm dеnande! Gцren Guds storm skrдckinjagande! Mе stormbyarna draga ut цver landet, stцrta fram mot vacklande vдggar, bryta de lеs, som ha rostat, och de hus, som luta till fall!

Еngest skall breda sig цver landet. De smе fеgelnдstena skola falla frеn sitt fдste pе grenen. Hцkboet i furans topp skall ristas till jorden med stort dеn, och дnda in till uvnдstet i bergsskrevan skall vinden vдsa med sin draktunga.

Vi tyckte, att allt var gott hдr hos oss, men det var inte sе. Guds storm behцvs nog. Jag fцrstеr det, och jag klagar inte. Jag ville blott, att jag finge gе till min mor.»

Hon faller med ens samman.

»Gе nu, unga kvinna!» sдger hon. »Jag har inte tid mer. Jag mеste gе. Gе nu, och akta er fцr dem, som rida pе stormmolnen!»

Dдrmed еtertar hon sin vandring. Dragen slappas, blicken blir inеtvдnd. Grevinnan och fru Scharling mеste lдmna henne.

Sе snart de еter дro inne hos de dansande, gеr unga grevinnan rдtt fram till Gцsta Berling.

»Jag skall hдlsa herr Berling frеn majorskan», sдger hon. »Hon vдntar, att herr Berling skall ta henne ur ur fдngelset.»

»Dе fеr hon ocksе vдnta, grevinna.»

»Е, hjдlp henne, herr Berling!»

Gцsta blickar mцrkt framfцr sig. »Nej», sдger han, »varfцr skulle jag hjдlpa henne? Vad дr jag henne fцr tack skyldig? Allt, vad hon har gjort fцr mig, har varit till mitt fцrdдrv.»

»Men, herr Berling...»

»Om hon inte hade funnits», sдger han hдftigt, »sove jag nu dдruppe under de eviga skogarna. Skall jag vara skyldig att vеga livet fцr henne, dдrfцr att hon har gjort mig till kavaljer pе Ekeby? Tror grevinnan, att det fцljer mycken berцmmelse med det дmbetet?»

Den unga grevinnan vдnder sig ifrеn honom utan att svara. Hon дr ond.

Hon gеr till sin plats, tдnkande bittra tankar om kavaljererna. Hit дro de komna med valthorn och fioler och дmna lеta strеkarna gnida цver strдngarna, till dess taglet har nцtts ut, utan att tдnka pе att de lustiga tonerna klinga цver till den fеngnas usla rum. Hit komma de fцr att dansa, till dess skosulorna bli till stoft, och tдnka inte pе att deras gamla vдlgцrarinna kan se deras skuggor svдnga fцrbi innanfцr de immade rutorna. Ack, vad vдrlden blev grе och ful! Ack, vilken skugga nцden och hеrdheten kastade цver unga grevinnans sjдl!

Om en stund kommer Gцsta fцr att bjuda upp henne till dans.

Hon nekar tvдrt.

»Vill inte grevinnan dansa med mig?» frеgar han och blir mycket rцd.

»Varken med er eller med nеgon annan av Ekeby kavaljerer», sдger hon.

»Vi дro dе inte vдrdiga en sеdan дra?»

»Det дr ingen дra, herr Berling. Men jag finner intet nцje i att dansa med dem, som glцmma alla tacksamhetens bud.»

Gцsta har redan svдngt sig om pе klacken.

Denna scen hцres och ses av mеnga. Alla giva grevinnan rдtt. Kavaljerernas otacksamhet och hjдrtlцshet mot majorskan har vдckt allmдn harm.

Men i de dagarna дr Gцsta Berling farligare дn ett vilt djur i skogen. Alltsedan han kom hem frеn jakten och fann Marianne borta, har hans hjдrta varit som ett цmt sеr. Han har god lust att tillfoga nеgon en blodig ofцrrдtt och att sprida sorg och kval i vida kretsar.

Vill hon ha det sе, sдger han till sig sjдlv, dе skall det ocksе gе, som hon vill. Men hon fеr inte heller spara sitt eget skinn. Unga grevinnan tycker om enleveringar. Hon skall fе sitt lystmдte. Han har ingenting emot ett дventyr. I еtta dar har han gеtt och sцrjt fцr en kvinnas skull. Det kan vara nog lеng tid. Han kallar Beerencreutz, цversten och Kristian Bergh, den starke kaptenen, och den trцge kusin Kristoffer, som aldrig tvekar vid ett vansinnigt дventyr, och lдgger rеd med dem om hur man skall hдmnas kavaljersflygelns krдnkta дra.

*

Sе kommer gдstabudets slut. En lеng rad av slдdar kцr upp pе gеrden. Herrarna ta pе sig pдlsarna. Damerna sцka sina klдder i avklдdningsrummets fцrtvivlade oreda.

Den unga grevinnan har haft brеtt att fе lдmna denna fцrhatliga bal. Hon дr fцrst fдrdig av damerna. Hon stеr leende mitt pе golvet och ser pе fцrvirringen, dе dцrren slеs upp och Gцsta Berling visar sig pе trцskeln.

Ingen man har dock rдtt att trдnga in i detta rum. Gamla damer stе dдr i sitt tunna hеr, sedan de ha lagt av de prydande mцssorna. Och de unga ha vikit upp klдnningskjolarna under pдlsarna, fцr att de styva volangerna inte skola tryckas under fдrden.

Men utan att akta pе de hejdande ropen stцrtar Gцsta Berling fram till grevinnan och griper henne.

Och han lyfter henne i sina armar och rusar ur rummet ut i fцrstugan och dдrifrеn ut pе trappan med henne.

Inte kunde de цverraskade kvinnornas skrik hejda honom. Dе de skynda efter, se de bara hur han kastar sig i en slдde med grevinnan i famnen.

De hцra kusken smдlla med piskan och se hдsten sдtta av. De kдnna kusken - det дr Beerencreutz. De kдnna hдsten - det дr Don Juan. Och i djupt bekymmer цver grevinnans цde kalla de pе mдnnen.

Och dessa fцrspilla inte tiden med mеnga frеgor, utan stцrta till slдdarna. Och med greven i spetsen jaga de efter kvinnorцvaren.

Men han ligger i slдden, fasthеllande den unga grevinnan. All sorg har han glцmt, och yr av дventyrets berusande frцjd sjunger han med full hals en visa om kдrlek och rosor.

Tдtt intill sig hеller han henne tryckt, men hon gцr intet fцrsцk att fly. Hennes ansikte ligger, vitt och fцrstenat, vid hans brцst.

Ack, vad skall en man gцra, dе han har ett blekt, hjдlplцst ansikte sе nдra sig, dе han ser det ljusa hеret, som eljest skuggar den vita, strеlande pannan, undanskjutet, och dе цgonlocken ha tungt slutit sig цver de grе цgonens skдlmska glitter?

Vad skall en man gцra, dе de rцda lдpparna blekna bort under hans цgon?

Kyssa, naturligtvis kyssa de bleknande lдpparna, de slutna цgonen, den vita pannan.

Men dе vaknar den unga kvinnan upp. Hon kastar sig undan. Hon дr som en spдnd fjдder. Och med hela sin kraft mеste han kдmpa med henne, fцr att hon inte skall kasta sig ur slдden, tills han tvingar henne, kuvad och darrande, ned i slдdens ena hцrn.

»Se!» sдger Gцsta dе helt lugnt till Beerencreutz. »Grevinnan дr den tredje, som Don Juan och jag fцra bort denna vinter. Men de andra hдngde kring min hals med kyssar, och hon vill varken kyssas av mig eller dansa med mig. Kan du bli klok pе dessa kvinnor, Beerencreutz?»

Men dе Gцsta kцrde frеn gеrden, dе kvinnorna skreko och mдnnen svuro, dе dombjдllrorna klingade och piskorna smдllde och allt var rop och fцrvirring, blevo de mдn, som vaktade majorskan, underliga till mods.

»Vad stеr pе?» tдnkte de. »Vad skrika de fцr?»

Med ens slogs dцrren upp, och en rцst ropade еt dem:

»Hon дr borta. Nu far han med henne.»

De ut, springande som galningar, utan att se efter om det var majorskan eller vem det var, som var borta. Lyckan var med dem, sе att de till och med kommo upp i en bortilande slдde. Och de foro bеde lдnge och vдl, innan de fingo veta vem man fцrfцljde.

Men Bergh och kusin Kristoffer gingo i god ro fram till dцrren, sprдngde lеset och цppnade fцr majorskan.

»Majorskan дr fri», sade de.

Hon kom ut. De stodo, raka som pinnar, pе цmse sidor om dцrren och sеgo inte еt henne.

»Majorskan har hдst och slдde hдrutanfцr.»

Hon gick dе ut, satte sig i еkdonet och kцrde bort. Henne fцrfцljde ingen. Ingen visste heller vart hon for.

Utfцr Broby backar skyndar Don Juan mot Lцvens isbelagda yta. Den stolta springaren flyger fram. Stдrkande iskall luft viner om de еkandes kinder. Bjдllrorna klinga. Stjдrnor och mеne blдnka. Snцn ligger blеvit och skiner av sin egen glans.

Gцsta kдnner poetiska tankar vakna inom sig.

»Beerencreutz», sдger han, »se, detta дr livet. Sе, som Don Juan ilar bort med denna unga kvinnan, sе ilar tiden bort med mдnniskan. Du дr nцdvдndigheten, som styr fдrden. Jag дr begдret, som fдngslar viljan. Och sе rycks hon, den maktlцsa, allt djupare och djupare nedеt.»

»Prata inte!» ryter Beerencreutz. »Nu komma de efter oss.»

Och med vinande piskslag eggar han Don Juan till allt vildare fart.

»Dдr дro vargarna, hдr дr bytet!» utropar Gцsta. »Don Juan, min gosse, tдnk, att du дr en ung дlg! Stцrta fram genom busksnеren, vada genom myren, ta ett sprеng frеn fjдllryggen ner i den klara sjцn, sim цver den med modigt upplyft huvud, och fцrsvinn, fцrsvinn i den tдta granskogens frдlsande dunkel! Spring, Don Juan, gamla kvinnorцvare! Spring som en ung дlg!»

Frцjd fyller hans vilda hjдrta vid den ilande farten. Jubelsеng дr fцr honom de fцrfцljandes skrik. Frцjd fyller hans vilda hjдrta, dе han kдnner grevinnans kropp skaka av skrдck, dе han hцr hennes tдnder skallra.

Plцtsligt lossnar det grepp av jдrn, varmed han har hеllit henne. Han stдller sig upp i slдden och svдnger sin mцssa.

»Jag дr Gцsta Berling», ropar han, »herre till tiotusen kyssar och trettontusen kдrleksbrev. Hurra fцr Gцsta Berling! Ta honom den, som kan!»

Och i nдsta цgonblick viskar han i grevinnans цra:

»Дr inte farten god? Дr inte fдrden kunglig? Bortom Lцven ligger Vдnern. Bortom Vдnern ligger havet, цverallt oдndliga vidder av klar, blеsvart is och dдrbortom en strеlande vдrld. Rullande tordцn i den frysande isen, gдlla rop bakom oss, stjдrnskott i hцjden och klingande bjдllror framfцr oss! Framеt! Alltjдmt framеt! Har ni lust att prцva den fдrden, unga, skцna dam?»

Han har slдppt henne fri. Hon stцter honom hдftigt ifrеn sig.

Nдsta stund finner honom pе knд vid hennes fцtter.

»Jag дr en usling, en usling! Grevinnan skulle inte ha retat mig. Ni stod dдr sе stolt och fin och trodde aldrig, att en kavaljersnдve kunde nе er. Himmel och jord дlska er. Ni skulle inte цka deras bцrda, som himmel och jord fцrakta.»

Han rycker till sig hennes hдnder och fцr dem till sitt ansikte.

»Om ni дndе visste», sдger han, »vad det vill sдga att veta sig vara en fцrkastad! Man frеgar inte efter vad man gцr. Nej, det gцr man inte.»

I samma цgonblick mдrker han, att hon inte har nеgot pе hдnderna. Han drar dе ett par stora skinnvantar ur fickan och sдtter pе henne.

Dдrmed har han pе en gеng blivit alldeles lugn. Han sдtter sig till rдtta i slдden, sе lеngt frеn den unga grevinnan som mцjligt.

»Grevinnan behцver inte vara rдdd», sдger han. »Ser inte grevinnan vart vi fara? Ni kan ju begripa, att vi inte tцras gцra er nеgot ont.»

Hon, som nдstan hade varit frеn sina sinnen av fasa, ser nu, att de redan ha farit цver sjцn och att Don Juan strдvar uppfцr de branta backarna vid Borg.

De stanna hдsten utanfцr trappan till grevegеrden och lеta den unga grevinnan stiga ur slдden vid porten till sitt eget hem.

Men dе hon omges av utskyndande tjдnare, еterfеr hon mod och sinnesnдrvaro.

»Ta vara pе hдsten, Andersson! »sдger hon till kusken. »Dessa herrar, som ha skjutsat mig hem, дro vдl sе goda och stiga in en stund? Greven kommer strax.»

»Som grevinnan цnskar», sдger Gцsta och stiger genast ur slдden. Beerencreutz kastar tцmmarna ifrеn sig utan ett цgonblicks tvekan. Men unga grevinnan gеr fцre dem och visar dem med illa dold skadefrцjd in i salen.

Grevinnan hade nog vдntat, att kavaljererna skulle tveka vid fцrslaget att invдnta hennes man.

De visste dе inte vilken strдng och rдttrеdig man han var. De fruktade inte fцr den rдfst han skulle hеlla med dem, som vеldsamt hade gripit henne och tvingat henne att еka med dem. Hon ville hцra honom fцrbjuda dem att nеgonsin mer sдtta sin fot i hennes hem.

Hon ville se honom kalla in tjдnarna fцr att utpeka kavaljererna som mдn, vilka de hдdanefter aldrig skulle slдppa inom Borgs portar. Hon ville hцra honom uttala sitt fцrakt inte bara цver det, som de hade gjort henne, utan ocksе цver deras handlingssдtt mot den gamla majorskan, deras vдlgцrarinna.

Han, som fцr henne var idel цmhet och undseende, han skulle resa sig i rдttvis strдnghet mot hennes fцrfцljare. Kдrleken skulle ge eld еt hans tal. Han, som beskyddade och aktade henne som ett vдsen av finare art дn envar annan, han skulle inte tеla, att rеa mдn slogo ned pе henne som rovfеglar pе sparven. Hon glцdde av hдmndtцrst.

Beerencreutz, цversten med de tдta, vita mustascherna, steg dock ofцrfдrad in i matsalen och gick fram till brasan, som alltid skulle vara tдnd, dе grevinnan kom hem frеn en bjudning.

Gцsta stannade i dunklet nere vid dцrren och betraktade tyst grevinnan, medan betjдnten befriade henne frеn ytterplaggen. Dдr han satt och sеg pе denna unga kvinna, blev han sе glad, som han inte varit pе mеnga еr. Det gick sе klart upp fцr honom, det var honom sе visst som en uppenbarelse, fastдn han inte fцrstod hur han hade upptдckt det, att hon hade inom sig en den skцnaste sjдl.

Дn sе lдnge lеg den bunden och slumrade, men den skulle nog komma fram. Han blev sе glad цver att ha upptдckt all den renhet och fromhet och oskuld, som bodde innerst i henne. Han var nдstan fдrdig att skratta еt henne fцr att hon sеg sе ond ut och stod med blossande kinder och sammandragna цgonbryn.

»Du vet inte hur mild och god du дr», tдnkte han.

Den sida av hennes vдsen, som var vдnd mot sinnevдrlden, skulle aldrig gцra hennes inre jag full rдttvisa, tдnkte han. Men Gцsta Berling mеste frеn denna stund vara hennes tjдnare, sеsom man mеste tjдna allt skцnt och gudomligt. Ja, det stod inte till att еngra, att han nyss hade farit fram sе vеldsamt mot henne. Om hon inte hade varit sе rдdd, om hon inte hade stцtt undan honom sе hдftigt, om han inte hade fцrnummit hur hela hennes vдsen upprцrdes av hans rеhet, sе skulle han aldrig ha vetat vilken fin och дdel ande som bodde inom henne.

Han hade inte kunnat tro det fцrr. Hon hade ju bara varit danslystnad och munterhet. Och sе hade hon ju kunnat gifta sig med den dumma greve Henrik.

Ja, nu skulle han vara hennes slav till sin dцd: hund och trдl, som kapten Kristian brukade sдga, och ingenting mer.

Han satt dдrnere vid dцrren, Gцsta Berling, och hцll med knдppta hдnder ett slags gudstjдnst. Alltsedan den dagen, dе han fцrsta gеngen kдnde inspirationens eldtunga flamma цver sig, hade han inte erfarit en sеdan helighet i sin sjдl. Han lдt inte stцra sig, fastдn greve Dohna kom in med en mдngd mдnniskor, som svuro och beskдrmade sig цver kavaljerernas upptеg.

Han lдt Beerencreutz ta emot stormen. I makligt lugn stod den i mеnga дventyr prцvade framme vid spiseln. Han hade satt upp foten mot spiselgallret, stцdde armbеgen mot knдet och hakan mot handen och sеg pе de instormande.

»Vad skall nu allt detta betyda?» rцt den lilla greven еt honom.

»Det betyder», sade han, »att sе lдnge det finns kvinnfolk pе jorden, sе lдnge finns det ocksе fеnar, som dansa efter deras pipa.»

Den unga greven blev rцd i ansiktet.

»Jag frеgar vad detta betyder!» upprepade han.

»Det frеgar jag ocksе», hеnade Beerencreutz. »Jag frеgar vad det betyder, att Henrik Dohnas grevinna inte vill dansa med Gцsta Berling.»

Greven vдnde sig frеgande mot sin hustru.

»Jag kunde det inte, Henrik!» utbrast hon. »Jag kunde inte dansa med honom eller nеgon av dem. Jag tдnkte pе majorskan, som de lдto fцrsmдkta i hдkte.»

Den lilla greven rдtade pе sin stela kropp och strдckte upp sitt gammalmanshuvud.

»Vi kavaljerer», sade Beerencreutz, »tillеta ingen att skymfa oss. Den, som inte vill dansa med oss, mеste еka med oss. Det har inte skett grevinnan nеgon skada, och dдrmed kan saken fе vara slut.»

»Nej!» sade greven. »Dдrmed kan den inte vara slut. Det дr jag, som svarar fцr min hustrus gдrningar. Nu frеgar jag varfцr inte Gцsta Berling vдnde sig till mig fцr att fе upprдttelse, nдr min hustru hade fцrolдmpat honom.

Beerencreutz smеlog.

»Jag frеgar!» upprepade greven.

»Man ber inte rдven om lov att dra huden av honom», sade Beerencreutz.

Greven lade handen pе sitt smala brцst.

»Jag har ord om mig att vara en rдttvis man», utbrast han. »Jag kan dцma цver mina tjдnare. Varfцr skulle jag inte kunna dцma цver min hustru? Kavaljererna ha inte rдtt att dцma henne. Det straff, som de ha tillдmpat pе henne, fцrintar jag. Det har aldrig funnits till, fцrstеr ni, mina herrar. Det har aldrig funnits till.»

Greven skrek ut orden i hцgsta falsett. Beerencreutz sдnde en snabb blick ut цver fцrsamlingen. Det var inte en av de nдrvarande - Sintram och Daniel Bendix och Dahlberg och allt, vad det kunde vara fцr ena, som hade fцljt med in -, som inte stod och smеmyste еt hur han lurade den dumma Henrik Dohna.

Unga grevinnan fцrstod inte genast. Vad var det, som skulle rдknas fцr intet? Hennes еngest, kavaljerernas hеrda grepp om hennes spдda kropp, den vilda sеngen, de vilda orden, de vilda kyssarna, skulle detta inte finnas till? Fanns det denna kvдll intet, цver vilket den grеa skymningsgudinnan inte rеdde?

»Men, Henrik...»

»Tyst!» sade han. Och han rдtade upp sig fцr att hеlla strafftalet till henne. »Ve dig, att du, som дr kvinna, har velat sдtta dig till domare цver mдn!» sдger han. »Ve dig, att du, som дr min hustru, vеgar fцrolдmpa nеgon, vars hand jag gдrna trycker! Vad har du att gцra med att kavaljererna ha satt majorskan i hдkte? Hade de inte rдtt? Aldrig kan du veta hur en man mеste vredgas i djupet av sin sjдl, dе han hцr talas om kvinnors otro. Дmnar du sjдlv vandra den onda vдgen efter du tar en sеdan kvinnas fцrsvar?»

»Men, Henrik...»

Hon klagade som ett barn och strдckte ut armarna som fцr att avvдrja de onda orden. Hon hade kanske aldrig fцrr hцrt sе hеrda ord riktade till sig. Hon var sе hjдlplцs bland dessa hеrda mдn, och nu vдnde hennes enda fцrsvarare sig mot henne. Aldrig mer skulle hennes hjдrta ha kraft att lysa upp vдrlden.

»Men, Henrik, det дr ju du, som skulle skydda mig!»

Gцsta Berling var uppmдrksam nu, dе det var fцr sent. Han visste sannerligen inte vad han skulle gцra. Han ville henne sе vдl. Men han vеgade inte trдnga sig mellan man och hustru.

»Var дr Gцsta Berling?» sporde greven.

»Hдr!» sade Gцsta. Och han gjorde ett erbarmligt fцrsцk att skдmta bort saken. »Greven hцll visst pе att hеlla tal, och jag somnade in. Vad sдger greven, om vi skulle fara hem nu och lеta er fе gе och lдgga er?»

»Gцsta Berling, eftersom min grevinna har nekat att dansa med dig, befaller jag, att hon kysser din hand och ber dig om fцrlеtelse.»

»Min kдra greve Henrik», sade Gцsta smеleende, »det дr ingen hand, som passar fцr en ung kvinna att kyssa. I gеr var den rцd av blod frеn en skjuten дlg, i natt svart av sot efter ett slagsmеl med en kolare. Greven har fдllt en дdel och hцgsinnad dom. Det дr upprдttelse nog. Kom, Beerencreutz!»

Greven stдllde sig i hans vдg.

»Gе inte!» sade han. »Min hustru mеste lyda mig. Jag vill, att min grevinna skall veta vart det leder att handla sjдlvrеdigt.»

Gцsta stannade hjдlplцs. Grevinnan stod alldeles blek; men hon rцrde sig inte.

»Gе!» sade greven.

»Henrik, jag kan inte.»

»Du kan», sade greven hеrt. »Du kan. Men jag vet vad du vill. Du vill tvinga mig att slеss med den mannen, dдrfцr att du i din nyckfullhet inte tycker om honom. Nеvдl dе, om du inte vill ge honom upprдttelse, sе skall jag det. Alltid дr det kдrt fцr er, kvinnor, om mдn bli dцdade fцr er skull. Du har begеtt felet, men vill inte fцrsona det. Alltsе mеste jag gцra det. Jag skall duellera, min grevinna. Om nеgra timmar skall jag vara ett blodigt lik.»

Hon gav honom en lеng blick. Och hon sеg honom, sеdan han var: dum, feg, uppblеst av hцgmod och fеfдnga, den цmkligaste av mдnniskor.

»Lugna dig!» sade hon. Och hon hade blivit kall som is. »Jag skall gцra det.»

Men nu blev Gцsta Berling rent utom sig.

»Grevinnan fеr inte! Nej, ni fеr inte! Ni дr ju bara ett barn, ett svagt, oskyldigt barn, och ni skulle kyssa min hand! Ni har en sе vit, skцn sjдl. Jag skall aldrig mer komma er nдra. Е, aldrig mer! Jag bringar dцd och fцrdдrv цver allt gott och skuldlцst. Ni skall inte rцra vid mig. Jag ryser fцr er som eld fцr vatten. Ni fеr inte!»

Han stack hдnderna bakom ryggen.

»Det gцr mig ingenting mer, herr Berling. Numera gцr det mig ingenting. Jag ber er om fцrlеtelse. Jag ber er, lеt mig fе kyssa er hand!»

Gцsta hцll sina hдnder kvar pе ryggen. Han цversеg stдllningen. Han nдrmade sig dцrren.

»Om du inte tar emot den upprдttelse, som min hustru bjuder, mеste jag slеss med dig, Gцsta Berling, och mеste dessutom pеlдgga henne ett annat, svеrare straff.»

Grevinnan hцjde pе axlarna. »Han дr ju tokig av feghet», viskade hon. »Lеt det nu ske! Det betyder ingenting, att jag blir fцrцdmjukad. Det дr ju detta ni har velat hela tiden.»

»Har jag velat det? Tror ni, att jag har velat det? Nе, om jag inte har nеgra hдnder kvar att kyssa, sе mеste ni vдl se, att jag inte har velat det», utbrast han.

Han sprang fram till brasan och strдckte sina hдnder in i den. Lеgan slog tillsammans om dem, huden rynkade sig, naglarna knastrade. Men i samma sekund fick Beerencreutz honom i nacken och slдngde honom handlцst utеt golvet. Han snavade mot en stol och blev sittande. Han satt nдstan och blygdes цver ett sе dumt tilltag. Skulle hon inte tro, att han blott hade velat gцra det pе skryt? Att gцra sе i det folkuppfyllda rummet mеste ju ta sig ut som dumt skryt. Det hade inte varit en skymt av fara.

Innan han kunde tдnka pе att resa sig, lеg grevinnan pе knд bredvid honom. Hon fattade de rцda, sotiga hдnderna och betraktade dem.

»Jag skall kyssa dem, kyssa dem», utbrast hon, »sе snart de inte дro fцr цmma och onda!» Och tеrarna strцmmade ur hennes цgon, medan hon sеg brдnnblеsorna hцja sig under den svedda huden.

Sе blev han fцr henne som en uppenbarelse av en okдnd hдrlighet. Att det dock дnnu kunde ske sеdana ting pе jorden, att sеdant kunde gцras fцr henne! Nej, vilken man, vilken man var dе inte denne, i stеnd till allt, vдldig i gott som i ont, stordеdens man, de starka ordens, de lysande gдrningarnas man! En hjдlte, en hjдlte, skapad av annat дmne дn andra! Slav av en nyck, av stundens lust, vild och fцrskrдcklig, men дgare av en rasande kraft, skyende intet.

Hon hade varit sе betryckt hela kvдllen, inte sett annat дn sorg och grymhet och feghet. Nu var allt glцmt. Unga grevinnan var еter glad цver att vara till. Skymningsgudinnan var slagen. Unga grevinnan sеg ljus och fдrger lysa upp vдrlden.

*

Det var samma natt uppe i kavaljersflygeln.

Dдr ropade de ve och fцrbannelse цver Gцsta Berling. De gamla herrarna ville sova, men det var omцjligt. Han lдt dem inte fе ro. Fеfдngt var det, att de drogo fцr sдnggardinerna och slдckte ljusen. Han bara pratade.

Nu lдt han dem veta vilken дngel unga grevinnan var och hur han tillbad henne. Han skulle tjдna henne, dyrka henne. Han var nцjd nu med att alla hade цvergivit honom. Nu kunde han дgna ett liv еt hennes tjдnst. Hon fцraktade honom naturligtvis. Men han skulle vara nцjd med att ligga vid hennes fцtter som en hund.

Hade de givit akt pе Lagцn ute i Lцven? Hade de sett den sцderifrеn, dдr den skrovliga klippan reser sig tvдrbrant ur vattnet? Hade de sett den norrifrеn, dдr den sjunker mot sjцn i sakta sluttning, och dдr de smala sandreven, bevдxta med stora, hдrliga granar, slingra sig fram i vattenbrynet och bilda de underbaraste smеsjцar? Dдruppe pе den branta klipptoppen, varest дnnu spillror efter en gammal sjцrцvarborg ligga kvar, skulle han bygga ett slott еt unga grevinnan, ett slott av marmor. Breda trappor, vid vilka vimplade bеtar kunde landa, skulle huggas i berget ned till sjцn. Dдr skulle finnas strеlande salar och hцga torn med fцrgyllda tinnar. Det skulle bli en passande bostad еt unga grevinnan. Det gamla trдrucklet pе Borgs udde var inte vдrt, att hon betrдdde det en gеng.

Nдr han hade hеllit pе sе en stund, bцrjade en och annan snarkning ljuda bakom de gulrutiga gardinerna. Men de flesta svuro och jдmrade sig цver honom och hans dеrskaper.

»Mдnniskor», sдger han dе hцgtidligt, »jag ser den grцna jorden betдckt av mдnniskoverk eller av spillror efter mдnniskoverk. Pyramiderna tynga jorden, babelstornet har genomborrat skyn, de skцna templen och de grе borgarna ha rest sig ur gruset. Men av allt, som hдnder ha byggt, vad дr det, som inte har fallit eller skall falla? O, mдnniskor, kasta mursleven och lerformen! Bred murarfцrklдdet цver ert huvud och lдgg er ned att bygga drцmmarnas ljusa slott! Vad skall anden med tempel av sten och ler? Lдr att bygga ofцrgдngliga slott av drцmmar och syner!»

Dдrmed gick han skrattande till vila.

Dе grevinnan kort dдrpе fick veta, att majorskan var befriad, gjorde hon middagsbjudning fцr kavaljererna.

Dдrmed bцrjade hennes och Gцsta Berlings lеnga vдnskap.

[http://www.lysator.liu.se/runeberg/berling/k11.html]

ELFTE KAPITLET.

Spцkhistorier.

O, sena tiders barn!

Jag har ingenting nytt att berдtta er, endast det, som дr gammalt och nдstan glцmt. Sдgner har jag frеn barnkammaren, dдr de smе sutto pе lеga pallar kring sagoberдtterskan med det vita hеret, eller frеn stockelden i stugan, dдr drдngar och torpare sutto och sprеkade, medan еngan rykte frеn deras vеta klдder och de drogo knivar ur lдderslidan vid halsen fцr att breda ut smцr pе tjockt, mjukt brцd, eller frеn salen, dдr gamla herrar sutto i vaggande gungstolar och, livade av den еngande toddyn, talade om flydda tider.

Stod sе ett barn, som hade lyssnat till sagoberдtterskan, till arbetskarlarna, till de gamla herrarna, vid fцnstret i vinterkvдllen, dе sеg det inga moln vid himlens rand, utan skyarna voro kavaljerer, som jagade цver fдstet i rangliga enspдnnare, stjдrnorna voro vaxljusen, som tдndes i den gamla grevegеrden pе Borgs udde, och spinnrocken, som surrade i nдsta rum, trampades av den gamla Ulrika Dillner. Ty barnets huvud var uppfyllt av de gamla tidernas mдnniskor. Fцr dem levde och svдrmade det.

Men skickades ett sеdant barn, vars hela sjдl var mдttad av sдgner, цver den mцrka vinden in pе handkammaren efter lin eller skorpor, dе ilade de smе fцtterna, dе kom det i flygande fart utfцr trappan genom fцrstugan och in i kцket. Ty dдruppe i mцrkret hade det mеst tдnka pе alla gamla historier det hade hцrt om den elake brukspatronen pе Fors, om honom, som hade gеtt i fцrbund med djдvulen.

Den elake Sintrams stoft vilar sedan lдnge pе Svartsjц kyrkogеrd, men ingen tror, att hans sjдl har kallats till Gud, sеsom det stеr pе gravstenen.

Medan han levde, var han en av dem, till vilkas hem pе lеnga, regniga sцndagseftermiddagar en tung kaross, fцrspдnd med svarta hдstar, kunde komma kцrande. En mцrkklдdd, elegant herre stiger dе ur vagnen och hjдlper till att med kort och tдrning fцrdriva de trцga timmarna, som i sin enformighet ha bragt husets herre till fцrtvivlan. Spelpartiet fortsдttes till efter midnatt, och dе den frдmmande reser i morgongryningen, lдmnar han alltid efter sig nеgon olycksbringande avskedsgеva.

Sе lдnge Sintram fanns pе jorden, var han en av dem, vilkas ankomst bеdas av andar. Skrymt gеr fцre dem: deras vagnar rulla in pе gеrden, deras piska smдller, deras rцster ljuda pе trappan, fцrstudцrren цppnas och slutes. Hundar och mдnniskor vakna av larmet, sе starkt дr det, men det дr dock ingen, som kommer: det дr bara skrymt, som gеr fцre dem.

Hu, dessa fasans mдnniskor, som de onda andarna sцka! Vad kunde det vдl vara fцr en stor, svart hund, som visade sig pе Fors i Sintrams tid? Han hade fцrfдrliga, gnistrande цgon och en lеng, bloddrypande tunga, som hдngde lеngt ut ur det flдmtande svalget. En dag, just dе drдngarna hade varit inne i kцket och spisat middag, hade han krafsat pе kцksdцrren, och alla pigorna hade skrikit av fцrfдran, men den stцrsta och starkaste av drдngarna hade tagit ett brinnande vedtrд ur spiseln, ryckt upp dцrren och slдngt det i hundens gap.

Dе hade han flytt med ett fцrfдrligt vrеlande, lеgor och rцk hade stеtt honom ur munnen, gnistor virvlade omkring honom, och hans fotspеr pе vдgen lyste som eld.

Och var det inte fцrskrдckligt detta, att varje gеng, dе brukspatronen kцrde hem frеn en resa, sе fцrbyttes dragarna fцr honom? Han for med hдstar, men dе han kom hem om nдtterna, hade han alltid svarta tjurar fцr vagnen. Folket, som bodde bredvid landsvдgen, sеg de stora, svarta hornen avteckna sig mot natthimlen, dе han reste fцrbi, och hцrde djurens bцlande och fцrfдrades цver den rad av gnistor, som klцvar och vagnshjul framlockade ur det torra gruset.

Ja, nog behцvde de smе fцtterna skynda fцr att komma цver den stora, mцrka vinden. Tдnk, om nеgot fцrfдrligt, om den, vars namn man inte kan nдmna, hade kommit fram dдruppe ur en mцrk vrе! Vem kunde vara sдker? Det var inte bara de onda, som han visade sig fцr. Hade inte Ulrika Dillner sett honom? Bеde hon och Anna Stjдrnhцk kunde berдtta om att de hade sett honom.

*

Vдnner, mдnniskors barn. I, som dansen, I, som skratten! Jag ber er sе hjдrtligt, dansen varligt, skratten milt, ty det kan komma sе mycken olycka еstad, om era tunnsulade sidenskor trampa pе цmtеliga hjдrtan i stдllet fцr pе hеrda plankor, och ert lustiga, silverklingande skratt kan jaga en sjдl till fцrtvivlan.

Det var sдkerligen sе, att de ungas fцtter hade trampat fцr hеrt pе gamla Ulrika Dillner, och de ungas skratt hade ljudit fцr цvermodigt i hennes цra, ty det kom med ens цver henne en oemotstеndlig lдngtan efter en gift kvinnas titlar och vдrdigheter. Hon sade дntligen ja till den elake Sintrams lеnga frieri, fцljde honom till Fors som hans hustru och levde skild frеn de gamla vдnnerna pе Berga, de gamla kдra bestyren och den gamla oron fцr dagligt brцd.

Det var ett parti, som gick hastigt och lustigt. Sintram friade vid jultiden, och i februari stod brцllopet. Det еret bodde Anna Stjдrnhцk i kapten Ugglas hem. Hon var en god ersдttning fцr gamla Ulrika, och denna kunde utan samvetskval draga ut och erцvra sig frutiteln.

Utan samvetskval, men inte utan еnger. Det var inte nеgot gott stдlle hon flyttade till: de stora, tomma rummen voro fyllda av hemsk skrдck. Sе snart det blev mцrkt, bцrjade hon rysa och fцrskrдckas. Hon hцll pе att fцrgеs av hemlдngtan.

De lеnga sцndagseftermiddagarna voro svеrare дn allt annat. De hade aldrig ett slut, varken de eller den lеnga rad av pinande tankar, som slдpade sig fram genom hennes hjдrna.

Sе hдnde sig en dag i mars, dе Sintram inte hade kommit hem frеn kyrkan till middagen, att hon gick in i salongen i цvre vеningen och satte sig vid klaveret. Det var hennes sista trцst. Klaveret, med en flцjtspelare och en herdinna mеlade pе det vita locket, var hennes eget, дrvt frеn hennes fцrдldrahem. Fцr det kunde hon klaga sin nцd, det fцrstod henne.

Men дr det inte bеde цmkligt och lцjligt? Vet ni vad hon spelar? Bara en polska, och hon, som дr sе hjдrtans bedrцvad!

Hon kan inte nеgot annat. Innan hennes fingrar stelnade kring visp och fцrskдrarkniv, fick hon lдra sig den enda polskan. Den sitter kvar i hennes fingrar, men hon kan inte nеgot annat stycke, inte nеgon sorgmarsch, inte nеgon lidelsefull sonat, inte ens en klagande folkvisa, bara den polskan.

Den spelar hon, sе ofta hon har nеgot att anfцrtro еt det gamla klaveret. Hon spelar den, bеde dе hon vill grеta och dе hon vill le. Dе hon firade sitt brцllop, spelade hon den, och dе hon hade kommit fцrsta gеngen i eget hem, och likasе nu.

De gamla strдngarna fцrstе henne nog: hon дr olycklig, olycklig.

En vдgfarande, som drar fцrbi och hцr polskan ljuda, kunde tro, att den elake brukspatronen hцll bal fцr grannar och frдnder, sе muntert ljuder den. Det дr en цvermеttan kдck och lustig melodi. Med den har hon i forna dagar spelat sorglцsheten in och hungern ut pе Berga gеrd. Dе den ljцd, skulle alla upp till dans. Den sprдngde reumatismens band kring ledgеngarna och narrade еttioеriga kavaljerer upp pе golvet. Hela vдrlden kunde vilja dansa efter den polskan, sе lustigt lеter den - men den gamla Ulrika grеter.

Han har trumpna, vresiga tjдnare omkring sig och ilskna djur. Hon lдngtar efter vдnliga ansikten och leende munnar. Det дr denna hennes fцrtvivlade lдngtan, som den glada polskan skall tolka.

Mдnniskor ha svеrt att lдra sig, att hon дr fru Sintram. Alla kalla henne mamsell Dillner. Se, det дr meningen, att polskmelodien skall fцrklara hennes еnger цver fеfдngan, som lockade henne att jaga efter frutiteln.

Gamla Ulrika spelar, som om hon ville sprдnga strдngarna. Det дr sе mycket att цverrцsta: jдmmerrop av fattiga bцnder, fцrbannelser av utpinade torpare, hеnskratt av trotsiga tjдnare och fцrst och sist skammen, skammen att vara en ond mans hustru.

Vid dessa toner har Gцsta Berling fцrt den unga grevinnan Dohna upp i dansen. Marianne Sinclaire och hennes mеnga beundrare ha dansat efter den, och majorskan pе Ekeby har rцrt sig i dess takt, dе den vackra Altringer дnnu levde. Hon ser dem par efter par, fцrenade i ungdom och skцnhet, virvla fцrbi. Det gick en strцm av munterhet frеn dem till henne, frеn henne till dem. Det var hennes polska, som kom deras kinder att glцda, deras цgon att strеla. Hon дr skild frеn allt detta nu. Mе polskan dеna - sе mеnga minnen, sе mеnga ljuvliga minnen att цverrцsta!

Hon spelar fцr att dцva sin дngslan. Hennes hjдrta vill brista av fцrskrдckelse, dе hon ser den svarta hunden, dе hon hцr tjдnarna viska om de svarta tjurarna. Hon spelar polskan om och om igen fцr att dцva sin дngslan.

Dе mдrker hon, att hennes man har kommit hem. Hon hцr, att han kommer in i rummet och sдtter sig i gungstolen. Hon kдnner sе vдl igen vaggningen, dе meden knarrar mot golvtiljan, att hon inte ens ser sig om.

Allt under det hon spelar, fortfar vaggningen. Nu hцr hon inte mer tonerna, endast vaggningen.

Stackars gamla Ulrika, sе utpinad, sе ensam, sе hjдlplцs, vilsekommen i fiendeland, utan en vдn att klaga fцr, utan annan trцstare дn ett skrдllande klaver, som svarar henne med en polska!

Det дr som ett gapskratt pе en begravning, en dryckessеng i en kyrka.

Allt under det gungstolen fortfar att vagga, hцr hon plцtsligt hur klaveret skrattar еt hennes klagan, och hon slutar mitt i en takt. Hon reser sig och ser bort till gungstolen.

Men цgonblicket dдrpе ligger hon avsvimmad pе golvet. Det var inte hennes man, som satt i gungstolen, utan en annan - den, som inte smе barn vеga nдmna vid namn, den som skulle skrдmma dem till dцds, om de mцtte honom pе den цdsliga vinden.

*

Kan den, vars sjдl blivit mдttad av sдgner, nеgonsin frigцra sig frеn deras vдlde? Nattvinden tjuter dдrute, en fikus och en nerium piska balkongens pelare med sina styva blad, himlen vдlver sig mцrk цver de lеngstrдckta bergen, och jag, som sitter ensam i natten och skriver, med lampan tдnd och gardinen uppdragen, jag, som nu дr gammal och borde vara klok, jag kдnner samma rysningar krypa uppfцr ryggraden, som dе jag fцrsta gеngen hцrde denna historia, och jag mеste oupphцrligen lyfta цgonen frеn arbetet fцr att se efter om inte nеgon kommit in och gцmt sig i vrеn dдrborta; jag mеste se ut pе balkongen fцr att ge akt pе om inte ett svart huvud sticker upp цver rдckverket. Den viker aldrig ifrеn mig, denna skrдck, som vдckes av de gamla historierna, dе natten дr mцrk och ensligheten djup, och den blir mig till sist sе цvermдktig, att jag mеste kasta pennan, krypa ned i min sдng och draga tдcket upp цver цgonen.

Det var min barndoms stora, hemliga undran, att Ulrika Dillner цverlevde den dдr eftermiddagen. Jag hade inte gjort det.

Lycka var det, att Anna Stjдrnhцk strax dдrefter kom еkande till Fors, att hon fann henne pе salongsgolvet och vдckte henne till liv igen. Men med mig hade det inte gеtt sе vдl. Jag hade redan varit dцd.

Jag vill цnska er, kдra vдnner, att ni mеtte slippa att se gamla цgons tеrar.

Eller att ni inte mе stе hjдlplцsa, dе ett grеtt huvud lutar sig intill ert brцst fцr att fе stцd, eller dе gamla hдnder knдppas kring edra i tyst bцn. Mе ni slippa att se de gamla sдnkta i sorg, som ni inte kan hugsvala!

Vad дr dock de ungas klagan? De ha styrka, de ha hopp. Men vilket elдnde дr det inte, dе de gamla grеta, vilken fцrtvivlan, dе de, som ha varit era unga dagars stцd, sjunka i maktlцs klagan!

Dдr satt Anna Stjдrnhцk och lyssnade till gamla Ulrika, och hon sеg ingen utvдg fцr henne.

Den gamla grдt och darrade. Hennes цgon voro vilda. Hon talade och talade, stundom sе fцrvirrat, som om hon inte mer visste var hon befann sig. De tusen rynkorna, som genomfеrade hennes ansikte, voro dubbelt sе djupa som vanligt, lцslockarna, som hдngde ned цver hennes цgon, raknade av tеrarna, och hela den lеnga, magra gestalten skakade av snyftningar.

Slutligen mеste Anna gцra slut pе jдmmern. Hon hade sitt beslut fдrdigt. Hon ville fцra henne med sig tillbaka till Berga. Det var visserligen sant, att hon var Sintrams hustru, men pе Fors kunde hon inte stanna. Brukspatronen skulle gцra henne tokig, om hon bleve kvar hos honom. Anna Stjдrnhцk beslцt att fцra bort gamla Ulrika.

Е, vad den stackarn gladdes och fцrfдrades еt detta beslut! Men hon skulle visst inte vеga lдmna sin man och sitt hem. Han skulle kanske skicka den stora, svarta hunden efter henne.

Men Anna Stjдrnhцk цvervann hennes motstеnd, dels med gyckel, dels med hot, och om en halvtimme hade hon henne bredvid sig i slдden. Anna kцrde sjдlv, och gamla Disa drog slдden. Fцret var uselt, ty man var lеngt framme i mars, men det gjorde gamla Ulrika gott att еter еka i den kдnda slдden efter den kдnda hдsten, som hade varit trotjдnare pе Berga minst lika lдnge som hon.

Som hon nu hade ett gott humцr och ett ofцrfдrat sinne, denna gamla hushеllstrдl, slutade hon upp att grеta, dе de foro fцrbi Arvidstorp, vid Hцgberg skrattade hon redan, och dе de foro fцrbi Munkeby, hцll hon pе att berдtta om hur det var i hennes ungdom, dе hon tjдnade hos grevinnan pе Svaneholm.

De еkte nu in i de цdsliga, folkfattiga trakterna norr om Munkeby pе en backig och stenig vдg. Vдgen letade sig fram till alla kullar, som den mцjligen kunde nе, den krцp upp till deras topp i lеngsam krцkning, stцrtade utfцr dem i tvдrbrant stupning, men ilade sе rakt den kunde цver den jдmna dalbottnen fцr att genast finna en ny brant att klдttra цver.

De hцllo just pе att fara utfцr Vдstratorps backe, dе gamla Ulrika tvдrtystnade och grep Anna hеrt om armen. Hon stirrade pе en stor, svart hund vid vдgkanten.

»Se!» sade hon.

Hunden satte av inеt skogen. Anna sеg inte mycket av honom.

»Kцr», sade Ulrika, »kцr, sе fort du kan! Nu fеr Sintram bud om att jag har rest.»

Anna fцrsцkte att skratta bort hennes еngest, men hon hцll i sig.

»Vi fе snart hцra hans bjдllror, skall du fе se. Vi fе hцra dem, innan vi komma upp pе toppen av nдsta backe.»

Och dе Disa flеsade ut ett цgonblick pе toppen av Elofsbacken, hцrdes bjдllerklang nedanfцr dem.

Nu blev gamla Ulrika helt tokig av дngslan. Hon darrade, snyftade och jдmrade sig sе som nyss i salongen pе Fors. Anna ville mana pе Disa, men denna vдnde blott pе huvudet och gav henne en blick av outsдglig fцrvеning. Trodde hon, att Disa hade glцmt nдr det var tid att springa och nдr det var tid att gе! Ville hon lдra henne att dra en slдde, lдra henne, som kдnde varje sten, varje bro, varje grind, varje backe sedan mer дn tjugo еr tillbaka?

Under detta kom bjдllerklangen allt nдrmare.

»Det дr han, det дr han! Jag kдnner hans bjдllror, jдmrar sig gamla Ulrika.

Klangen kommer allt nдrmare. Ibland дr den sе onaturligt stark, att Anna vдnder sig om fцr att se om Sintrams hдst inte har huvudet inpе hennes slдde, ibland dцr den bort. De hцra den дn till hцger, дn till vдnster om vдgen, men de se ingen еkande. Det дr, som om bjдllerklangen ensam fцrfцljde dem.

Sе, som det дr pе natten, dе man reser hem frеn gдstabud, sе дr det дven nu. Dessa bjдllror klinga i melodier, sjunga, tala, svara. Skogen genljuder av det larm de fцra.

Anna Stjдrnhцk nдstan lдngtar, att de fцrfцljande дntligen skola komma sе nдra, att hon skall fе se Sintram sjдlv och hans rцda hдst. Hon blir hemsk till mods av denna fцrfдrliga bjдllerklang.

»De dдr bjдllrorna pina mig», sдger hon.

Och strax uppfеngas ordet av bjдllrorna. »Pina mig», ringa de. »Pina mig, pina, pina, pina mig», sjunga de pе alla mцjliga melodier.

Det var inte sе lдngesedan hon еkte denna samma vдg, jagad av vargar. Hon hade i mцrkret sett vita tдnder blдnka i vida gap, hon hade tдnkt, att hennes kropp skulle komma att sцnderslitas av skogens vilddjur, men dе hade hon inte varit rдdd. Hдrligare natt hade hon inte genomlevat. Stark och skцn hade hдsten varit, som hade dragit henne, stark och skцn var mannen, som med henne delade дventyrets frцjd.

Ah, denna gamla hдst, denna gamla, hjдlplцsa, darrande reskamrat! Hon kдnner sig sе maktlцs, att hon ville grеta. Hon kan inte undkomma denna fцrfдrliga, upphetsande bjдllerklang.

Dе hеller hon stilla och stiger ur slдden. Detta mеste ha ett slut. Varfцr skall hon fly undan, som om hon vore rдdd fцr den elake, fцraktade uslingen?

Дntligen ser hon ett hдsthuvud komma fram ur den tilltagande skymningen och efter huvudet en hel hдst, en hel slдde, och i slдden sitter Sintram sjдlv.

Hon ger emellertid akt pе att det inte дr sе, som om de hade kommit lдngs landsvдgen, denna slдde och denna hдst och brukspatron, utan snarare som om de hade skapats just dдr infцr hennes цgon och framtrдtt ur skymningen, allteftersom de hade blivit fдrdigdanade.

Anna kastar tцmmarna till Ulrika och gеr Sintram till mцtes.

Han hеller in hдsten.

»Se, se», sдger han, »vilken tur fцr en stackare! Kдra frцken Stjдrnhцk, lеt mig flytta min reskamrat цver i hennes slдde. Han skall till Berga i kvдll, och jag har brеttom hem.»

»Var har brukspatron sin reskamrat?»

Sintram river upp fotsacken och visar Anna en karl, som ligger sovande pе slдdbottnen. »Han дr lite full», sдger han, »men vad gцr det? Han sover nog. Det дr bekant folk fцr resten, frцken Stjдrnhцk, det дr Gцsta Berling.»

Anna ryser till.

»Se, jag skall sдga», fortfor Sintram, »att den, som цverger den дlskade, sдljer honom еt djдvulen. Det var pе det sдttet jag kom i hans klor. Man tycker, man skall gцra sе vдl, fцrstеs. Fцrsaka, det дr av godo, och дlska, det дr av ondo.»

»Vad menar brukspatron? Vad talar brukspatron om?» frеgade Anna helt uppskakad.

»Jag menar, att hon inte skulle ha lеtit Gцsta Berling resa ifrеn sig, frцken Anna.»

»Gud ville det, brukspatron.»

»Jojo, sе дr det, fцrsaka дr av godo, och дlska дr av ondo. Den gode Guden tycker inte om att se mдnniskor lyckliga. Han sдnder vargar efter dem. Men om det nu inte var Gud, som gjorde det, frцken Anna? Kunde det inte lika sе gдrna ha varit jag, som kallade mina smе grе lamm frеn Dovrefjдll fцr att jaga den unge mannen och den unga flickan? Tдnk, om det var jag, som sдnde vargarna, dдrfцr att jag inte ville mista en av de mina! Tдnk, om det inte var Gud, som gjorde det!»

»Han skall inte locka mig att tvivla pе den saken, brukspatron», sдger Anna med svag stдmma, »dе дr jag fцrlorad.»

»Se nu hдr», sдger Sintram och bцjer sig ned цver den sovande Gцsta Berling, »se pе hans lillfinger! Det dдr lilla sеret lдkes aldrig. Dдr togo vi blod, dе han skrev under kontraktet. Han дr min. Det дr en egen kraft i blod. Han дr min, det дr endast kдrleken, som kan lцsa honom, men om jag fеr behеlla honom, skall han bli rar.»

Anna Stjдrnhцk strider och strider fцr att bli fri frеn den fцrtrollning, som har gripit henne. Detta allt дr ju galenskap, galenskap. Ingen kan svдra bort sin sjдl till den lede frestaren. Men hon har ingen makt цver sina tankar, skymningen ligger sе tung цver henne, skogen stеr sе mцrk och tyst. Hon kan inte undkomma stundens hemska skrдck.

»Menar hon kanske», fortsдtter brukspatronen, »att det inte finns mycket kvar hos honom att fцrdдrva? Tro inte sе! Har han pinat bцnder, har han svikit fattiga vдnner, har han spelat falskt? Har han, frцken Anna, har han varit gifta kvinnors дlskare?»

»Jag tror, att brukspatron дr den onde sjдlv!»

»Lеt oss byta, frцken Anna! Ta hon Gцsta Berling, ta honom och gift sig med honom! Behеll honom och ge dem pе Berga pengarna! Jag avstеr honom еt henne, och hon vet, att han дr min. Tдnk pе att det inte var Gud, som sдnde vargarna efter henne hдr om natten, och lеt oss byta!»

»Vad vill patron ha i vederlag?»

Sintram grinade.

»Jag, vad jag vill ha? Е, jag nцjer mig med litet. Jag vill bara ha den dдr gamla kvinnan i hennes slдde, frцken Anna.»

»Satan, frestare», ropar Anna, »vik ifrеn mig! Skall jag svika en gammal vдn, som litar pе mig! Skall jag lдmna henne еt dig, sе att du fеr pina henne till galenskap!»

»Se, se, se, lugn, frцken Anna! Tдnk pе saken! Hдr дr en ung, hдrlig man och dдr en gammal, utsliten kдring. En av dem mеste jag ha. Vem av dem vill hon lеta mig fе?»

Anna Stjдrnhцk skrattade i fцrtvivlan.

»Tycker brukspatron, att vi ska stе hдr och byta sjдlar, sеsom man byter hдstar pе Broby marknad?»

»Just sе, ja. Men om frцken Anna vill, ska vi stдlla det pе ett annat sдtt. Vi ska tдnka pе den Stjдrnhцkska дran.»

Dдrmed bцrjar han med hцg rцst kalla och ropa pе sin hustru, som sitter framme i Annas slдde, och till flickans outsдgliga fasa hцrsammar hon genast kallelsen, stiger ur slдden och kommer darrande och rysande fram till dem.

»Se, se, se, en sе lydig hustru!» sдger Sintram. »Inte rеr frцken Anna fцr, att hon kommer, dе hennes man kallar. Nu lyfter jag Gцsta ur min slдde och lдmnar honom hдr. Lдmnar honom fцr alltid, frцken Anna. Vem som vill, fеr taga upp honom.»

Han bцjer sig fцr att lyfta upp Gцsta, men dе lutar Anna sig дnda ned till hans ansikte, sдtter цgonen i honom och vдser som ett retat djur:

»I Guds namn, far hem med dig! Vet du inte vem som sitter i gungstolen i salongen och vдntar pе dig? Tцrs du lеta den herrn vдnta?»

Det дr fцr Anna nдstan hцjden av dagens grдsligheter att se huru dessa ord verka pе den elake. Han drar еt sig tцmmarna, vдnder och kцr hemеt, drivande hдsten till sken med piskslag och vilda rop. Utfцr den fцrskrдckliga backen gеr den livsfarliga fдrden, medan en lеng rad av gnistor spraka fram under medar och hovar i det tunna marsfцret.

Anna Stjдrnhцk och Ulrika Dillner stе ensamma pе vдgen men de tala inte ett ord. Ulrika ryser fцr Annas vilda blickar, och denna har ingenting att sдga den gamla stackaren, fцr vars skull hon har uppoffrat den дlskade.

Hon hade velat grеta, rasa, rulla sig pе vдgen och strц snц och sand pе sitt huvud.

Fцrr hade hon kдnt fцrsakelsens ljuvhet, nu kдnde hon dess bitterhet. Vad var det att uppoffra sin kдrlek mot att uppoffra den дlskades sjдl!

De kцrde fram till Berga under samma tystnad, men dе de voro framme och salsdцrren цppnades, svimmade Anna Stjдrnhцk fцr fцrsta och enda gеngen i sitt liv. Dдrinne sutto bеde Sintram och Gцsta Berling och sprеkade i god ro. Toddybrickan var redan inne. De hade vдl varit dдr minst en timme.

Anna Stjдrnhцk svimmade, men gamla Ulrika stod lugn. Hon hade nog mдrkt, att det inte var rдtt bestдllt med den, som hade jagat efter dem pе landsvдgen.

Sedan bemedlade kapten Uggla och kaptenskan saken sе med brukspatronen, att gamla Ulrika fick stanna pе Berga. Han gav med sig i all godmodighet. »Han ville visst inte gцra henne tokig», sade han.

*

O, sena tiders barn!

Jag begдr ju inte, att nеgon skall sдtta tro till dessa gamla historier. De kunna inte vara annat дn lцgn och dikt. Men еngern, som vaggar fram och еter цver hjдrtat, till dess det jдmrar sig, som golvplankorna i Sintrams sal jдmrade sig under den vaggande meden, men tvivlet, som ringer fцr цronen, sеsom bjдllrorna ringde fцr Anna Stjдrnhцk i den цde skogen, nдr bliva de till lцgn och dikt?

O, att de kunde bliva det!

[http://www.lysator.liu.se/runeberg/berling/k12.html]

TOLFTE KAPITLET.

Ebba Dohnas historia.

Den fagra udden pе Lцvens цstra strand, omkring vilken vikarna glida in med lena vеgor, den stolta udden, dдr Borgs herrgеrd ligger, mе du akta dig att betrдda.

Aldrig sеg man Lцven hдrligare дn frеn dess topp.

Ingen kan veta hur fager han дr, mina drцmmars sjц, fцrrдn han frеn Borgs udde har sett morgondimmorna glida bort цver dess glдttade yta, innan han frеn fцnstren i det lilla blе kabinettet, dдr sе mеnga minnen bo, har sett honom еterspegla en blekrцd solnedgеng.

Men jag sдger dig дndе: gе inte dit!

Ty kanske gripes du av begдr att stanna i det gamla herresдtets sorgtyngda salar, kanske gцr du dig till дgare av denna fagra jord, och om du дr ung, rik och lycklig, slеr du, som sе mеngen annan, dдr upp ditt hem med en ung maka.

Nej, det дr bдttre att inte se den vackra udden, ty pе Borg kan ingen lycka bo. Vet, att hur rik, hur lycklig du дn mе vara, som flyttar in dдr, skola dessa gamla tеrdrдnkta golv snart dricka дven dina tеrar, och dessa vдggar, som skulle kunna еterge sе mеnga klagoljud, skola ock uppsamla dina suckar.

Det ligger ett oblitt цde цver denna skцna gеrd. Det дr, som om olyckan vore jordad dдr, men inte funne ro i sin grav, utan stдndigt stege upp ur den fцr att дngsla de levande. Vore jag herre till Borg, dе skulle jag genomsцka marken, bеde granparkens stengrund och boningshusets kдllargolv och den bцrdiga myllan ute pе fдlten, дnda tills jag funne den hдxans maskgnagna lik, och dе skulle jag ge henne en grav i vigd jord pе Svartsjц kyrkogеrd. Och vid begravningen skulle jag inte spara pе ringarens betalning, utan klockorna skulle ljuda lдnge och kraftigt цver henne, och till prдst och klockare skulle jag sдnda rika gеvor, att de med fцrdubblad kraft mеtte med tal och sеng viga henne till evig vila.

Eller om inte detta hjдlpte, skulle jag en stormig natt lеta elden nalkas de buktande trдvдggarna och lеta den fцrhдrja allt, sе att inte mдnniskor mer mеtte lockas att bo i olyckans hem. Sedan skulle ingen fе betrдda denna dцmda plats, endast kyrktornets svarta kajor skulle fе grunda ett nybygge i den stora skorstensmuren, som svдrtad och hemsk reste sig цver den цde grunden.

Dock skulle jag helt visst дngslas, dе jag sеge lеgorna slе samman цver taket, dе tjock rцk, rodnande av eldskenet och spдckad av gnistor, vдlte fram ur den gamla grevegеrden. I sprakandet och suset skulle jag tro mig hцra hemlцsa minnens klagan, pе lеgornas blеa toppar skulle jag tro mig se stцrda vеlnader svдva. Jag skulle tдnka pе hur sorgen fцrskцnar, hur olyckan smyckar och grеta, som om ett tempel еt gamla gudar hade dцmts till fцrgдngelse.

Dock, tyst du, som kraxar om olyckor! Дn ligger Borg och glдnser pе hцjden av udden, skyddat av sin park av vдldiga granar, och de snцtдckta fдlten dдrnedanfцr glittra i marsdagens stickande solsken, дn hцres innanfцr dess vдggar den glada grevinnan Elisabets muntra skratt.

Om sцndagarna gеr hon i Svartsjц kyrka, som ligger nдra Borg, och samlar ihop ett litet middagssдllskap. Lagmannens frеn Munkerud bruka komma och kaptenens frеn Berga och komministerns och den elake Sintram. Om Gцsta Berling skulle vara kommen till Svartsjц, vandrande pе Lцvens is, sе bjuder hon ocksе honom. Varfцr skulle hon inte bjuda Gцsta Berling?

Hon vet vдl inte, att fцrtalet bцrjar viska om att Gцsta kommer sе ofta цver till цstra stranden fцr att fе rеka henne. Kanske han ocksе kom fцr att fе supa och spela hos Sintram, men det frеgar man inte sе mycket efter, alla veta, att hans kropp дr av jдrn, men det дr en annan sak med hans hjдrta. Det дr just ingen, som tror, att han kan se ett par glittrande цgon och ett ljust hеr, som krusar sig omkring en vit panna, utan att bli fцrдlskad.

Den unga grevinnan дr god mot honom. I det ligger ingenting mдrkvдrdigt; hon дr god mot alla. Trasiga tiggarungar sдtter hon i sitt knд, och dе hon pе landsvдgen kцr fцrbi nеgon gammal stackare, lеter hon kusken hеlla och tar upp den fattiga fotgдngaren i sin slдde.

Gцsta brukar sitta i det lilla blе kabinettet, dдr man har den prдktiga utsikten цver sjцn, och lдsa poesi fцr henne. Det kan inte vara nеgot ont i det. Han glцmmer inte, att hon дr grevinna och han en hemlцs дventyrare, och det дr gott fцr honom att umgеs med nеgon, som stеr hцg och helig fцr honom. Han kan ju lika gдrna tдnka pе att bli kдr i Sabas drottning, vilken pryder lдktarkransen i Svartsjц kyrka, som i henne.

Han begдr blott att fе tjдna henne, som en page tjдnar sin hцga hдrskarinna, att fе knyta hennes skridsko, hеlla hennes garnhдrva, styra hennes kдlke. Det kan inte bli frеga om kдrlek dem emellan, men han дr rдtta mannen att finna sin lycka i ett romantiskt, oskadligt svдrmeri.

Den unga greven дr tyst och allvarlig, och Gцsta дr sprittande glad. Han дr ett sеdant sдllskap, som den unga grevinnan цnskar sig. Ingen, som ser henne, tдnker, att hon gеr och bдr pе fцrbjuden kдrlek. Pе dans tдnker hon, pе dans och munterhet. Hon ville, att jorden vore helt slдt, utan stenar, utan berg och sjцar, sе att man kunde komma fram цverallt dansande. Frеn vaggan till graven ville hon dansa fram i smala, tunnsulade sidenskor.

Men ryktet дr inte mycket barmhдrtigt mot de unga kvinnorna.

Dе dessa gдster komma till Borg och spisa middag, bruka herrarna efter mеltiden gе in i grevens rum fцr att sova och rцka, de gamla damerna bruka sjunka ned i salongens lдnstolar och luta sina дrevцrdiga huvuden mot den hцga karmen, men grevinnan och Anna Stjдrnhцk gе in i det blе kabinettet och utbyta дndlцsa fцrtroenden.

Sцndagen efter den, dе Anna Stjдrnhцk hдmtade Ulrika Dillner tillbaka till Berga, sitta de еter dдr.

Ingen pе jorden дr olyckligare дn den unga flickan. All hennes munterhet дr gеngen, och borta дr det glada trots, som hon satte mot allt och alla, som ville komma henne fцr nдra.

Allt, som hдnde henne pе hemvдgen, har fцr hennes medvetande sjunkit ned i den skymning, ur vilken det framtrollades: hon har inte ett enda klart intryck kvar.

Jo, ett, som fцrgiftar hennes sjдl.

»Om det nu inte var Gud, som gjorde det», brukar hon viska fцr sig sjдlv, »om det nu inte var Gud, som sдnde vargarna?»

Hon begдr tecken, hon begдr under. Hon spanar kring himmel och jord. Men hon ser intet finger strдckas ur skyn fцr att utpeka hennes vдg. Inga stoder av tцcken och ljus gе fцre henne.

Dе hon nu sitter mittemot grevinnan i det lilla blе kabinettet, falla hennes blickar pе en liten bukett av blеsippor, som grevinnan hеller i sin vita hand. Som en blixt slеr det henne, att hon vet var de sipporna ha vuxit, att hon vet vem som har plockat dem.

Hon behцver inte frеga. Var i hela trakten vдxer det blеsippor redan i bцrjan av april utom i bjцrkhagen, som ligger pе strandsluttningen vid Ekeby?

Hon stirrar och stirrar pе de smе blе stjдrnorna, dessa lyckliga, som дga allas hjдrtan, dessa smе profeter, som, skцna sjдlva, ocksе omstrеlas av glansen av allt skцnt, som de bebеda, av allt skцnt, som komma skall. Allteftersom hon betraktar dem, bцrjar hennes sjдl genljuda av en vrede, mullrande som еskan, dцvande som blixten. »Med vad rдtt», tдnker hon, »bдr grevinnan Dohna denna bukett blеsippor, plockade pе strandvдgen vid Ekeby?»

De voro alla frestare: Sintram, grevinnan, alla mдnniskor ville locka Gцsta Berling till det, som ont var, men hon skulle fцrsvara honom, mot alla skulle hon fцrsvara honom. Om det дn skulle kosta hennes hjдrteblod, skulle hon gцra det.

Hon tдnker, att hon mеste se de dдr blommorna rivna ur grevinnans hand och fцrkastas, fцrtrampas, fцrkrossas, innan hon gеr ut ur det lilla blе kabinettet.

Hon tдnker detta, och hon bцrjar en strid mot de smе blе stjдrnorna. Ute i salongen luta de gamla fruarna sina vцrdnadsvдrda huvuden mot stolkarmarna och ana intet, herrarna blossa i ro och lugn pе sina pipor inne i grevens rum, allt дr frid, endast i det lilla blе kabinettet rasar en fцrtvivlad strid.

Vad de gцra vдl, de, som hеlla sina hдnder frеn svдrdet, de, som fцrstе att stilla fцrbida, att lдgga sina hjдrtan till ro och lеta Gud styra! Alltid far det oroliga hjдrtat vill. Alltid gцr ont det onda vдrre.

Men Anna Stjдrnhцk tror, att hon nu дntligen har sett ett finger i skyn.

»Anna», sдger grevinnan, »berдtta en historia!»

»Om vad dе?»

»Е», sдger grevinnan och smeker buketten med sin vita hand. »Kan du ingenting om kдrlek, ingenting om att дlska?»

»Nej, jag vet ingenting om kдrlek.»

»Sе du talar! Finns dе inte hдr ett stдlle, som heter Ekeby, ett stдlle fullt av kavaljerer?»

»Jo», sдger Anna, »hдr finns ett stдlle som heter Ekeby, och dдr finnas mдn, som suga landets mдrg, som gцra oss oskickliga till allvarligt arbete, som fцrstцra vеr uppvдxande ungdom och fцrleda vеra snillen. Vill du hцra om dem, vill du hцra kдrlekshistorier om dem?»

»Det vill jag. Jag tycker om kavaljererna.»

Dе talar Anna Stjдrnhцk, talar i korta strofer, som en gammal hymnbok, ty hon дr nдra att kvдvas av stormande kдnslor. Dold lidelse darrar under varje ord, och grevinnan mеste bеde fцrskrдmd och intresserad lyssna till henne.

»Vad дr en kavaljers kдrlek, vad дr en kavaljers tro? En kдresta i dag, en i morgon, en i цster, en i vдster. Ingenting дr fцr honom fцr hцgt, ingenting fцr lеgt: ena dagen en grevedotter, andra dagen en tiggartцs. Ingenting pе jorden дr sе rymligt som hans hjдrta. Men stackars, stackars den, som дlskar en kavaljer! Hon mеste sцka honom, dдr han ligger full vid vдgkanten. Hon mеste tyst se pе, dе han vid spelbordet цder bort hennes barns hem. Hon fеr tеla, att han svдrmar kring frдmmande kvinnor. Е, Elisabet, om en kavaljer ber en hederlig kvinna om en dans, sе borde hon neka honom den, om han skдnker henne en blombukett, sе borde hon kasta blommorna till marken och trampa pе dem; om hon дlskar honom, sе borde hon hellre dц дn gifta sig med honom. Det fanns bland kavaljererna en, som var en avsatt prдst. Han hade mist kappan fцr fylleri. Han var full i kyrkan. Han sцp upp nattvardsvinet. Har du hцrt talas om honom?»

»Nej.»

»Strax sedan han hade blivit skild frеn дmbetet, irrade han kring landet som en tiggare. Han drack som en galning. Han kunde stjдla fцr att fе brдnnvin.»

»Vad heter han?»

»Han finnes inte mer pе Ekeby. - - - Majorskan pе Ekeby tog hand om honom, gav honom klдder och цvertalade din svдrmor, grevinnan Dohna, att gцra honom till informator fцr din man, den unga greve Henrik.»

»En avsatt prдst!»

»Е, han var en ung, kraftig man, med goda kunskaper. Det var ingen fara med honom, om han bara inte drack. Grevinnan Mдrta var inte nogrдknad. Det roade henne att retas med prosten och komministern. Dock pеbjцd hon, att ingen skulle nдmna om hans fцregеende liv fцr hennes barn. Dе skulle hennes son ha fцrlorat respekten fцr honom, och hennes dotter skulle inte ha kunnat tеla honom, fцr hon var ett helgon.

Sе kom han hit till Borg. Han stannade strax inom dцrren, satte sig ytterst pе stolkanten, teg vid bordet och flydde ut i parken, dе hдr kom frдmmande.

Men dдrute brukade han pе de ensliga stigarna mцta den unga Ebba Dohna. Hon var inte den, som дlskade de bullrande fester, som dеnade genom Borgs salar, sedan grevinnan hade blivit дnka. Hon var inte den, som sдnde trotsiga blickar ut i vдrlden. Hon var sе blid, sе skygg. Дnnu, dе hon redan hade fyllt sjutton еr, var hon ett vekt barn, men hon var дndе mycket skцn med sina bruna цgon och den svaga, fina rodnaden pе kinderna. Hennes spдda, smдrta kropp lutade svagt framеt. Hennes smala hand smцg sig in i din med en skygg tryckning. Hennes lilla mun var den tystaste av munnar och den allvarligaste. Ah, hennes rцst, hennes ljuva lilla rцst, som uttalade orden sе lеngsamt och vдl, men aldrig klingade ungdomsfrisk, ungdomsvarm, utan kom slдpande med matta tonfall som en trцttad musikers slutackord!

Hon var inte som andra. Hennes fot trampade marken sе lдtt, sе tyst, som om hon hдrnere endast hade varit en rдdd flykting. Hon hцll sina цgonlock sдnkta fцr att inte stцras i skеdandet av de inre synernas prakt. Hennes sjдl hade vдnt sig frеn jorden, redan dе hon var ett barn.

Nдr hon var liten, brukade hennes farmor berдtta sagor fцr henne, och en kvдll sutto de bеda tvе vid brasan, men sagorna hade tagit slut. Carsus och Moderus och Lunkentus och Den skцna Melusina hade uppstеtt och levat. De hade som brasans flammor tumlat om i liv och glans, men nu lеgo hjдltarna slagna, och de skцna prinsessorna voro fцrkolnade, till dess nдsta brasa vдckte dem pе nytt. Men alltjдmt lеg den lilla flickans hand pе den gamlas klдnningskjol, och hon strцk sakta pе sidenet, detta lustiga tyg, som pep likt en liten fеgel. Och denna strykning var hennes bцn, fцr hon var ett av dessa barn, som aldrig be med ord.

Dе bцrjade den gamla att helt stilla berдtta fцr henne om ett litet barn i Juda land, om ett litet barn, som fцddes att bli en stor konung. Дnglarna hade fyllt jorden med lovsеnger, dе det fцddes. Цsterns konungar kommo, ledda av himlens stjдrna, och skдnkte det guld och rцkelse, och gamla mдn och kvinnor fцrutsade dess hдrlighet. Detta barn vдxte upp till stцrre skцnhet och visdom дn alla andra barn. Redan dе det var tolv еr, var dess visdom stцrre дn цversteprдsternas och de skriftlдrdas.

Sе berдttade den gamla fцr henne om det skцnaste jorden har sett, om det barnets liv, medan det fanns bland mдnniskorna, de onda mдnniskorna, som inte ville erkдnna det som sin konung.

Hon berдttade henne om hur barnet blev en man, men undren omstrеlade honom alltjдmt.

Allt pе jorden tjдnade honom och дlskade honom, utom mдnniskorna. Fiskarna lдto fеnga sig i hans nдt, brцdet fyllde hans korgar, vattnet fцrvandlade sig i vin, dе han цnskade det.

Men mдnniskorna gеvo inte den store konungen nеgon gyllene krona, nеgon glдnsande tron. Han hade inga bugande hovmдn omkring sig. De lдto honom gе bland dem som en tiggare.

Dock var han sе god mot dem, den store konungen. Han botade deras sjuka, еtergav de blinda deras syn och uppvдckte de dцda.

'Men', sade den gamla, 'mдnniskorna ville inte ha den gode konungen till sin herre.

De sдnde sina krigsknektar mot honom och fдngslade honom, de klдdde honom pе spe i krona och spira och i en sid mantel och lдto honom gе ut till avrдttsplatsen, bдrande ett tungt kors. O, mitt barn, den gode konungen дlskade de hцga bergen. Om nдtterna brukade han bestiga dem fцr att tala med himlens invеnare, och han tyckte om att om dagarna sitta pе bergssluttningen och tala till lyssnande mдnniskor. Men nu fцrde de honom upp pе ett berg fцr att korsfдsta honom. De slogo spikar genom hans hдnder och fцtter och hдngde den gode konungen pе ett kors, som om han hade varit en rцvare och ogдrningsman.

Och folket gjorde spe av honom. Endast hans mor och hans vдnner grдto, dдrfцr att han skulle dц, innan han hade hunnit bliva nеgon konung.

O, vad de dцda tingen sцrjde vid hans dцd!

Solen miste sitt sken, och bergen skдlvde, fцrhдnget i templet rдmnade, och gravarna цppnade sig fцr de dцda, att de mеtte gе ut och visa sin sorg.'

Dе lеg den lilla med huvudet i sin farmors knд och snyftade, sе att hjдrtat ville brista.

'Grеt inte, liten, den gode konungen stod upp ur sin grav och for upp till sin fader i himmelen.'

'Farmor', snyftade den lilla stackaren, 'fick han dе aldrig nеgot rike?'

'Han sitter pе Guds hцgra hand i himmelen.'

Men detta trцstade henne inte. Hon grдt sе hjдlplцst och ohejdat, som ett barn kan grеta.

'Varfцr voro de sе elaka mot honom? Varfцr fingo de vara sе elaka mot honom?'

Den gamla blev nдstan rдdd fцr denna цvervдldigande sorg.

'Sдg farmor, sдg, att du inte har berдttat riktigt! Sдg, att det inte slutade sе! Sдg, att de inte voro sе elaka mot den gode konungen! Sдg, att han fick ett rike pе jorden!'

Hon slog sina armar om den gamla och bad henne med alltjдmt strцmmande tеrar.

'Barn, barn', sade dе hennes farmor fцr att trцsta henne, 'de finnas, som tro, att han skall komma еter. Dе skall han lдgga jorden under sitt vдlde och styra den. Det skall bli ett hдrligt kungarike av den skцna jorden. Det skall stе i tusen еr. Dе skola de onda djuren bli goda: smе barn skola leka vid huggormens bo, och bjцrnar och kor skola beta tillsammans. Ingen skall mer skada eller fцrdдrva den andra; spjuten skola krцkas till liar och svдrden smidas till plogar. Och allt skall vara lek och glдdje, ty de goda skola besitta jorden.'

Dе ljusnade den lillas ansikte bakom tеrarna.

'Fеr dе den gode konungen en tron, farmor?'

'En tron av guld.'

'Och tjдnare och hovmдn och en gyllene krona?'

'Det fеr han.'

'Kommer han snart, farmor?'

'Ingen vet nдr han kommer.'

'Fеr jag dе sitta pе en pall vid hans fцtter?'

'Det fеr du!'

'Farmor, jag дr sе glad', sade den lilla.

Kvдll efter kvдll genom mеnga vintrar sutto dessa bеda vid brasan och talade om den gode konungen och hans rike. Den lilla drцmde om tusenеrsriket bеde nдtter och dar. Hon trцttnade aldrig att smycka det med allt skцnt, som hon kunde uttдnka.

Det дr sе med mеnga av de tysta barn, som omge oss, att de gе och bдra pе en hemlig drцm, som de inte vеga nдmna. Det bor underliga tankar under mеnget mjukt hеr, de bruna, milda цgonen se underliga ting bakom sina fдllda цgonlock, mеngen skцn jungfru har i himmelen sin brudgum. Mеngen rosenkind vill gnida den gode konungens fцtter med smцrjelse och torka dem med sitt huvudhеr.

Ebba Dohna vеgade inte nдmna det fцr nеgon, men alltsedan den kvдllen levde hon bara fцr Herrens tusenеrsrike och fцr att vдnta hans ankomst.

Dе aftonrodnaden slog upp vдsterns port, dе undrade hon, om han inte skulle trдda ut ur den, strеlande av mild glans, fцljd av en hдr av millioner дnglar, och tеga fцrbi henne och tillеta, att hon vidrцrde fеllen av hans mantel.

Hon tдnkte ocksе gдrna pе de fromma kvinnor, vilka hade hдngt dok цver sitt huvud och aldrig lyft цgonen frеn jorden, utan stдngt sig inne i de grе klostrens ro, i de smе cellernas mцrker fцr att stдndigt kunna se de strеlande syner, som framtrдda ur sjдlens natt.

Sеdan hade hon vuxit upp, sеdan var hon, dе hon och den nya informatorn mцttes i parkens ensliga gеngar.

Jag vill inte sдga mera ont om honom, дn jag mеste. Jag vill tro, att han дlskade detta barn, som snart valde honom till ledsagare pе ensamma vandringar. Jag tror, att hans sjдl tog еter sina vingar, dе han gick vid sidan av denna tysta flicka, som aldrig hade fцrtrott sig еt nеgon annan. Jag tдnker, att han kдnde sig sjдlv som ett barn, god from, dygdig.

Men om han nu дlskade henne, varfцr tдnkte han inte pе att han inte kunde ge henne en sдmre gеva дn sin kдrlek? Han, en av denna vдrldens fцrskjutna, vad ville han, vad tдnkte han, dдr han gick vid grevedotterns sida? Vad tдnkte den avsatta prдsten, dе hon anfцrtrodde honom sina fromma drцmmar? Vad ville han, som hade varit en drinkare och slagskдmpe och еter skulle bli det, dе tillfдlle kom, vid sidan av henne, som gick och drцmde om en brudgum i himmelen? Varfцr flydde han inte lеngt, lеngt bort frеn henne? Hade det inte varit bдttre fцr honom, om han hade irrat tiggande och stjдlande kring landet, дn att han skulle gе dдr i de tysta barrtrдdsallйerna och еter bli god, from, dygdig, dе det дndе inte kunde levas om, det liv, som han hade fцrt, och dе det inte kunde undvikas, att Ebba Dohna skulle дlska honom?

Tro inte, att han sеg ut som en fцrsupen stackare med grеbleka kinder och rцda цgon! Han var alltjдmt en stеtlig man, vacker och obruten till sjдl och kropp. Han har en hеllning som en kung och en kropp av jдrn, som inte fцrstцres av det vildaste liv.»

»Lever han дn?» frеgade grevinnan.

»Еnej, han дr vдl dцd nu. Det дr sе lдngesedan allt detta.»

Det дr nеgot inom Anna Stjдrnhцk, som bцrjar bдva vid det, som hon gцr. Hon bцrjar tдnka, att hon aldrig skall sдga grevinnan vem den mannen дr, som hon talar om, att hon skall lеta henne tro, att han дr dцd.

»Pе den tiden var han дnnu ung», sе bцrjar hon еnyo sin berдttelse. »Glдdjen цver att leva tдndes pе nytt hos honom. De vackra ordens gеva var hans, och det eldiga, lдtt hдnfцrda hjдrtats.

Det kom en kvдll, dе han talade med Ebba Dohna om kдrlek. Hon svarade inte, hon sade honom endast vad hennes farmor hade berдttat henne i vinterkvдllen och beskrev fцr honom sina drцmmars land. Sedan tog hon ett lцfte av honom. Hon lдt honom svдra, att han skulle bli en Guds ords fцrkunnare, en av dem, som skulle bereda Herrens vдg, sе att hans ankomst mеtte pеskyndas.

Vad skulle han gцra? Han var en avsatt prдst, och ingen vдg var fцr honom sе stдngd som den hon ville att han skulle betrдda. Men han vеgade inte sдga henne sanningen. Han hade inte hjдrta att bedrцva detta hulda barn, som han дlskade. Han lovade allt, vad hon ville.

Sedan behцvdes inte flera ord mellan dem. Det var klart, att hon en gеng skulle bli hans hustru. Det var ingen kдrlek med kyssar och smekningar. Han vеgade knappt komma henne nдra. Hon var цmtеlig som en skцr blomma. Men hennes bruna цgon lyftes stundom frеn marken fцr att sцka hans. I mеnskenskvдllar, dе de sutto pе verandan, smцg hon sig tдtt intill honom, och dе kysste han hennes hеr, utan att hon mдrkte det.

Men du fцrstеr, att hans synd bestod dдri, att han glцmde bеde forntid och framtid. Att han var fattig och ringa, kunde han ju gдrna glцmma, men han borde alltid ha vetat, att en dag mеste komma, dе i hennes sinne kдrlek skulle resa sig mot kдrlek, jord mot himmel, och dе hon skulle nцdgas vдlja mellan honom och tusenеrsrikets strеlande herre. Och hon var inte den, som kunde hдrda ut i en sеdan strid.

Dдr gick en sommar, en hцst, en vinter. Dе vеren kom och isen smдlte, blev Ebba Dohna sjuk. Det var tjдllossning i dalarna, svall i backarna, sjцarna voro osдkra, vдgarna omцjliga att befara bеde med slдde och kдrra.

Dе ville grevinnan Dohna ha lдkare hдmtad frеn Karlstad. Det fanns ingen pе nдrmare hеll. Men hon befallde fцrgдves. Hon kunde varken med bцner eller hotelser fцrmе en tjдnare att fara. Hon fцll pе knд fцr kusken, men han vдgrade. Hon fick kramp och konvulsioner av sorg цver sin dotter. Hon дr vild sеvдl i sorg som i glдdje, grevinnan Mдrta.

Ebba Dohna lеg i lunginflammation, och hennes liv var i fara, men ingen lдkare kunde hдmtas.

Dе for informatorn till Karlstad. Att gцra den fдrden i det vдglaget var att leka med livet, men han gjorde den. Den gick цver buktande is och halsbrytande svall, stundom mеste han hugga trappsteg еt hдsten i isen, stundom dra upp honom ur vдgens djupa lera. Det sades, att doktorn nekade att fцlja honom, men att han med pistolen i hand tvang honom att resa med.

Dе han kom igen, var grevinnan fдrdig att kasta sig fцr hans fцtter. 'Ta allt!' sade hon. 'Sдg vad ni цnskar, vad ni begдr, min dotter, mitt gods, mina pengar!'

'Er dotter', svarade informatorn.»

Anna Stjдrnhцk tystnar helt plцtsligt.

»Nе дn sedan, дn sedan dе?» frеgade grevinnan Elisabet.

»Det kan vara nog nu», svarar Anna, ty hon дr en av de stackars mдnniskor, som leva under tvivlets еngest och fruktan. Hon har gjort det nu en hel vecka. Hon vet inte vad hon vill. Det, som ena stunden synes henne rдtt, har den andra blivit orдtt. Nu цnskar hon, att hon aldrig hade bцrjat denna historia.

»Jag bцrjar tro, att du vill driva gдck med mig, Anna. Fцrstеr du inte, att jag mеste hцra slutet pе denna historia?»

»Det дr ju inte mycket kvar att berдtta. - Stridens stund var kommen fцr den unga Ebba Dohna. Kдrlek reste sig mot kдrlek, jord mot himmel.

Grevinnan Mдrta berдttade henne om den underbara fдrd, som den unge mannen hade gjort fцr hennes skull, och hon sade henne, att hon till lцn dдrfцr hade skдnkt honom hennes hand.

Den unga frцken Ebba var dе sе lеngt kommen pе bдttringsvдgen, att hon lеg pеklдdd pе en soffa. Hon var matt och blek och дnnu tystare, дn hon brukade.

Dе hon hцrde dessa ord, lyfte hon fцrebrеende sina bruna цgon mot modern och sade till henne:

'Mamma, har du givit bort mig till en avsatt prдst, till en, som har fцrverkat sin rдtt att vara Guds tjдnare, till en man, som har varit en tjuv, en tiggare?'

'Men, barn, vem har sagt dig detta? Jag trodde du ingenting visste.'

'Jag fick veta det. Jag hцrde dina gдster tala om honom, samma dag jag sjuknade.'

'Men, barn, tдnk pе att han har rдddat ditt liv!'

'Jag tдnker pе att han har bedragit mig. Han skulle ha sagt mig vem han var.'

'Han sдger, att du дlskar honom.'

'Jag har gjort det. Jag kan inte дlska den, som har bedragit mig.'

'Pе vad sдtt har han bedragit dig?'

'Det fцrstеr inte mamma.'

Hon ville inte tala med sin mor om sina drцmmars tusenеrsrike, som hennes дlskade skulle ha hjдlpt henne att fцrverkliga.

'Ebba', sade grevinnan, 'om du дlskar honom, sе skall du inte frеga efter vad han har varit, utan gifta dig med honom. En grevinna Dohnas man blir nog rik och mдktig, fцr att hans ungdomssynder skola ursдktas.'

'Jag bryr mig inte om hans ungdomssynder, mamma, det дr dдrfцr, att han aldrig kan bli vad jag ville att han skulle bli, som jag inte kan gifta mig med honom.'

'Ebba, kom ihеg, jag har givit honom mitt ord!

Flickan blev likblek.

'Mamma, jag sдger dig, att om du gifter mig med honom, skiljer du mig frеn Gud.'

'Jag har beslutat att gцra din lycka', sдger grevinnan. 'Jag дr viss om att du blir lycklig med denne man. Du har ju redan lyckats att gцra ett helgon av honom. Jag har beslutit att fцrbise bцrdens fordringar och att glцmma, att han дr fattig och fцraktad, fцr att ge dig tillfдlle att upprдtta honom. Jag kдnner, att jag gцr det som дr rдtt. Du vet, att jag fцraktar alla gamla fцrdomar.'

Men allt detta sдger hon bara dдrfцr, att hon inte tеl, att nеgon sдtter sig mot hennes vilja. Kanske ocksе, att hon menade det, dе hon sade det. Grevinnan Mдrta дr inte lдtt att fцrstе sig pе.

Den unga flickan lеg kvar en lеng stund pе sin soffa, dе grevinnan hade lдmnat henne. Hon kдmpade sin strid. Jord reste sig mot himmel, kдrlek mot kдrlek, men hennes barndoms дlskade behцll segern. Dдr hon lеg, just hдr pе soffan, sеg hon vдsterns himmel glцda av en hдrlig solnedgеng. Hon tдnkte, att detta var en hдlsning frеn den gode konungen, och som hon inte skulle ha kunnat fцrbli honom trogen, om hon hade levat, beslцt hon att dц. Hon kunde inte gцra annat, dе hennes mor ville, att hon skulle tillhцra den, som inte kunde bli den gode konungens tjдnare.

Hon gick fram till fцnstret, цppnade det och lдt skymningens kalla, fuktiga luft genomkyla sin stackars svaga kropp.

Det var lдtt gjort fцr henne att еdraga sig dцden. Den var viss, om sjukdomen skulle bцrja pе nytt, och den gjorde det.

Det дr ingen mer дn jag, som vet, att hon sцkte dцden, Elisabet. Jag fann henne vid fцnstret. Jag hцrde hennes feberfantasier. Hon tyckte om att ha mig vid sin sida under sina sista dagar.

Det var jag, som sеg henne dц, som sеg hur hon en kvдllsstund strдckte armarna mot den glцdande vдstern och dog, leende, som om hon hade sett nеgon framtrдda ur solnedgеngens glans och mцta henne. Det var ocksе jag, som mеste framfцra hennes sista hдlsning till den, som hon hade дlskat. Jag skulle be honom fцrlеta, att hon inte kunde bli hans hustru. Den gode konungen tillдt det inte.

Men jag har inte vеgat att sдga den mannen, att han var hennes mцrdare. Jag har inte vеgat lдgga tyngden av sеdana kval pе hans skuldror. Och dock, han, som ljцg sig till hennes kдrlek, var han inte hennes mцrdare? Var han inte detta, Elisabet?»

Grevinnan Dohna har fцr lдngesedan upphцrt att smeka de blе blommorna. Nu reser hon sig upp, och buketten faller till golvet.

»Anna, du driver alltjдmt gдck med mig. Du sдger, att historien дr gammal, och att mannen lдngesedan дr dцd. Men jag vet ju, att det knappt дr fem еr, sedan Ebba Dohna dog, och du talar ju om att du sjдlv har varit med om alltsammans. Du дr inte gammal. Sдg mig nu vem mannen дr!»

Anna Stjдrnhцk bцrjar skratta.

»Du ville ju ha en kдrlekshistoria. Nu har du fеtt en, som har kostat dig bеde tеrar och oro.»

»Menar du, att du har ljugit?»

»Ingenting annat дn dikt och lцgn alltihop, du!»

»Du дr elak, Anna.»

»Kan vдl vara. Jag дr inte heller alltfцr lycklig, skall jag sдga. - Men fruarna дro vakna, och herrarna kommo in i salongen. Lеt oss gе ditut!»

Pе trцskeln hejdas hon av Gцsta Berling, som kommer fцr att sцka upp de unga damerna.

»Ni mеste ha tеlamod med mig», sдger han skrattande. »Jag skall bara plеga er i tio minuter, men nu mеste ni hцra vers.»

Han berдttar fцr dem, att denna natt hade han drцmt sе livligt som sдllan annars, drцmt, att han hade skrivit vers. Han, som folk kallade »poeten», fast han hittills ofцrskyllt hade fеtt bдra ett sеdant цknamn, hade dе stеtt upp mitt i natten och halvt sovande, halvt vakande bцrjat skriva. Det var ett helt poem, som han om morgonen hade funnit pе sitt skrivbord. Han hade aldrig kunnat tro nеgot dylikt om sig sjдlv. Nu skulle damerna hцra det.

Och han lдser:

Nu gick mеnen upp, och med den kom dygnets ljuvaste stund.
Frеn det klara, blekblеa, hцga valv
gцt han sitt skimmer ned pе rankomslingrad veranda,
vid vars fot i sin urna skalv
gulrцd lilja, vars kalk gyllene strimmor randa.
Pе de breda trappstegens hеrda grund
hade vi slagit oss ned, bеde gamla och unga,
tysta fцrst att lеta kдnslorna sjunga
hjдrtats gamla visor i dygnets ljuvaste stund.

Frеn resedagruppen spred sig till oss en ljuvlig doft,
och ur boskйernas mцrka snеr
smцgo sig skuggor ut цver glдnsande, daggstдnkt matta.
Sе ur kropparnas dunkel trеr
anden till ljusets rymd, till de trakter han knappt kan fatta,
till det ljusa, blekblеa, hцga loft,
i vars klarhet knappt man skцnjer en stjдrna.
O, vem kan fцr kдnslornas lek sig vдrna
vid nattens skuggors spel, vid resedans sorgtyngda doft?

En provinsros fдllde tyst sina sista, bleknade blad,
utan att vindens lek henne till offret tvang.
Sе, vi tдnkte, ville vеrt liv vi giva,
svinna i rymden som toners klang,
som hцstens gulnade lцv utan klagan till intet bliva.
O, vi tдnja pе еrens rad,
stцra naturens frid fцr att njuta levandets villa.
Dцden дr livets lцn. Sе mе vi det lдmna stilla,
som en provinsros tyst fдller sitt sista, bleknade blad.

Pе sin fladdrande vinge flцg en lдderlapp oss fцrbi,
flцg och syntes igen dдr, varest mеnen sken.
Men dе steg hon upp ur beklдmda hjдrtan,
frеgan, som ingen besvarat re'n,
frеgan, som sorgen tung, frеgan, gammal som smдrtan:
»O, vart gе vi, vad stigar skola vi vandra, vi,
dе vi ej mer pе jordens grцnskande дngar vandra?»
Kan vдl nеgon visa andens vдg fцr den andra,
lдttare visar han vдg fцr det djur, som nyss fladdrade oss fцrbi.

Sе lade hon mot min skuldra sitt huvud, sitt mjuka hеr,
hon, som дlskade mig, och viskade tyst till mig:
»Tro dock ej, att sjдlarna bort till avlдgsna rymder flyga,
dе jag dцtt, tro ej, att jag fjдrran дr!
In i en дlskad mдnniskas sjдl skall min hemlцsa ande smyga
och jag vill komma och bo hos dig.»
O, vad дngslan! Av sorg ville mitt hjдrta brista.
Hon skulle dе dц, dц snart. Var denna natt hennes sista?
Gav jag min sista kyss еt min дlskades bцljande hеr?

Еr hava svunnit se'n. Дn sitter jag mеngen gеng
pе den gamla platsen, dе natten дr mцrk och tyst.
Men jag ryser fцr mеnens sken pе rankomslingrad veranda.
Han, som ensam vet hur ofta dдr jag min дlskling kysst,
han, som brukat sitt dallrande sken in bland de tеrar blanda
vilka fцllo ned pе min дlskades hеr.

Ve цver minnets kval! O, det дr min arma, syndiga andes plеga,
att han дr hennes hem! Vad straff kan han vдnta vеga,
som bundit vid sig en sjдl, sе ren, sе syndfri, en gеng?

»Gцsta», sдger Anna i skдmtande ton, medan hennes strupe vill sammansnцras av еngest, »de sдga om honom, att han har upplevat flere poem, дn andra ha diktat, som inte ha gjort annat hela sitt liv, men vet han, han gцr bдst i att dikta pе sitt sдtt. Det dдr var nattarbete, vet han.»

»Du дr inte mild, du.»

»Komma och lдsa upp sеdant om dцd och elдnde! Att han inte skдms!»

Gцsta hцr inte mer pе henne. Han har цgonen riktade pе den unga grevinnan. Hon sitter alldeles stel, orцrlig som en bildstod. Han tror, att hon skall svimma.

Men med oдndlig svеrighet kommer ett ord цver hennes lдppar.

»Gе!» sдger hon.

»Vem skall gе? Skall jag gе?»

»Prдsten skall gе!» framstammar hon.

»Elisabet, var dе tyst!»

»Den fцrsupna prдsten skall ut ur mitt hus!»

»Anna, Anna», frеgar Gцsta, »vad menar hon?»

»Det дr bдst, att du gеr, Gцsta.

»Varfцr skall jag gе? Vad betyder allt detta?»

»Anna», sдger grevinnan Elisabet, »sдg honom, sдg honom...!»

»Nej, grevinna, sдg honom sjдlv!»

Grevinnan biter ihop tдnderna och betvingar sin rцrelse.

»Herr Berling», sдger hon och gеr fram till honom, »ni har en mдrkvдrdig fцrmеga att komma folk att glцmma vem ni дr. Jag har inte vetat det fцrrдn i dag. Jag har nyss hцrt berдttelsen om Ebba Dohnas dцd, och att det var underrдttelsen om att hon дlskade en ovдrdig, som dцdade henne. Ert poem har lеtit mig fцrstе, att denne man дr ni. Jag kan inte fцrstе hur nеgon med de fцregеenden, som ni har genomlevat, kan fе visa sig i en hederlig kvinnas sдllskap. Jag kan inte fцrstе det, herr Berling. Дr jag nu tydlig nog?»

»Det дr ni, grevinna. Jag vill bara sдga ett enda ord till fцrsvar. Jag var цvertygad, hela tiden har jag varit цvertygad om, att ni har vetat allt om mig. Jag har aldrig bjudit till att dцlja nеgot, men det kan ju inte vara roligt att skrika ut sitt livs bittraste olyckor pе vдgarna, allra minst att gцra det sjдlv.»

Han gеr.

Och i samma цgonblick sдtter grevinnan Dohna sin smala fot pе den lilla buketten med de blеa stjдrnorna.

»Du har nu gjort vad jag har velat», sдger Anna Stjдrnhцk hеrt till grevinnan, »men nu дr det ocksе slut pе vеr vдnskap. Du skall inte tro, att jag kan fцrlеta, att du har varit grym mot honom. Du har visat bort honom, hеnat och sеrat honom, och jag, jag ville fцlja honom i fдngelse, till skampallen, om sе vore. Det дr jag, som skall vakta honom, bevara honom. Du har gjort vad jag har velat, men jag skall aldrig fцrlеta dig.»

»Men Anna, Anna!»

»Om jag berдttade dig det dдr, tror du, att jag gjorde det med glatt sinne? Har jag inte suttit hдr och bit fцr bit slitit hjдrtat ur mitt brцst?»

»Varfцr har du dе gjort det?»

»Varfцr? Dдrfцr, du, att jag inte ville - inte ville, att han skulle bli en gift kvinnas дlskare...»

[http://www.lysator.liu.se/runeberg/berling/k13.html]

TRETTONDE KAPITLET.

Mamsell Marie.

Tyst, fцr all del tyst!

Det surrar цver mitt huvud. Det mеtte vara en humla, som kommer flygande. Nej, stilla bara! Kдnn en sеdan doft! Sе sant jag lever, дr det inte еbrodd och lavendel och hдgg och syren och pingstliljor. Det дr en hдrlighet att erfara detta i den grе hцstkvдllen mitt inne i staden. Bara jag stдller fram den dдr lilla vдlsignade jordbiten fцr mina tankar, strax bцrjar det surra och dofta runtomkring mig, och jag flyttar helt ofцrmдrkt in i ett litet fyrkantigt roskvarter, fyllt av blommor och skyddat av en ligusterhдck. I hцrnen stе syrenbersеer med smala trдbдnkar, och runtom blomplanerna, som дro formade i hjдrtan och stjдrnor, gе smala gеngar, bestrцdda med vit sjцsand. Pе tre sidor om roskvarteret stеr skogen. Rцnnen och hдggen, som дro halvciviliserade och ha vackra blommor, stе nдrmast och blanda doft med syrenerna. Bortom dem stе nеgra varv bjцrkar, och sedan vidtar granskogen, den riktiga skogen, tyst och mцrk och skдggig och stickande.

Och pе fjдrde sidan ligger en liten grе stuga.

Det roskvarteret, som jag nu tдnker pе, дgdes pе adertonhundratjugutalet av gamla fru Moreus i Svartsjц, hon, som levde av att sticka tдcken еt bцnderna och laga deras gillesmat.

Kдra vдnner! Bland allt gott jag цnskar er vill jag fцrst nдmna en tдckbеge och ett roskvarter. En stor, ranglig, gammaldags tдckbеge med nцtta gдngor och kantstцtta trissor цnskar jag er, en sеdan, vid vilken fem, sex personer kunna arbeta pе en gеng, dдr man syr i kapp och tдvlar om att fе vackra styng pе avigsidan, dдr man дter stekta дpplen och pratar och "reser till Grцnland" och "gцmmer ringen med fцrbehеll" och skrattar, sе att ekorrarna borta i skogen falla huvudstupa till marken av fцrskrдckelse. En tдckbеge fцr vintern, kдra vдnner, och ett roskvarter fцr sommaren! Inte en trдdgеrd, dдr man mеste lдgga ner mer pengar, дn nцjet дr vдrt, nej, ett roskvarter, sеsom det hette fцrr i vдrlden! Ni skulle ha ett sеdant, som ni skulle kunna skцta med egna hдnder. Smе tцrnrosbuskar skulle stе pе toppen av de smе jordkullarna och en krans av fцrgдtmigej ringla fram runtom deras fot, dдr skulle den stora, flaxiga vallmon, som sеr sig sjдlv, komma upp цverallt, bеde pе grдslisten och i sandgеngen, och dдr skulle finnas en brunbrдnd torvsoffa, i vilken det skulle vдxa aklejor och kejsarkronor, bеde i sitsen och pе ryggstцdet.

Gamla fru Moreus var pе sin tid дgare av mеnga ting. Hon дgde tre glada och flitiga dцttrar och en liten stuga vid vдgkanten. Hon hade en samlad styver pе kistbottnen, styva silkesschalar, rakryggade lдnstolar och kunskap i mеngahanda, som дr nyttigt att veta fцr den, som sjдlv mеste fцrtjдna sitt brцd.

Men det bдsta hon дgde var tдckbеgen, som gav henne arbete еret om, och roskvarteret, som gav henne glдdje, sе lдnge sommaren varade.

Nu дr ock att berдtta, att i fru Moreus' lilla stuga fanns en hyresgдst, en liten torr mamsell, omkring fyrtio еr gammal, som bodde i ett gavelrum pе vinden. Mamsell Marie, som hon alltid kallades, hade sina egna еsikter om mеnga ting, sеsom den gдrna fеr, som sitter mycket ensam och lеter sina tankar vдlva kring det, som ens egna цgon ha sett.

Mamsell Marie trodde, att kдrleken var roten och upphovet till allt ont i denna sorgfyllda vдrld.

Varje kvдll brukade hon, innan hon somnade, knдppa sina hдnder och lдsa sin aftonbцn. Sedan hon dе hade lдst Fader vеr och Herren vдlsigne oss, slutade hon alltid med att be Gud bevara henne fцr kдrleken.

- Det bleve bara elдnde av, sade hon. Jag дr gammal och ful och fattig. Nej, mеtte jag bara slippa att bli kдr!

Hon satt dag efter dag uppe pе vindskammaren i fru Moreus' lilla stuga och stickade gardiner och dukar i fjдllstickning. Alla dessa sеlde hon sedan till bцnder och herrskap. Hon hцll pе att sticka ihop en stuga еt sig.

Ty en liten stuga pе utsiktsbacken mittemot Svartsjц kyrka, det var vad hon ville ha, en stuga, som lеg hцgt pе en backe, sе att man kunde se fritt och lеngt dдrifrеn, det var hennes drцm. Men kдrleken ville hon inte hцra talas om.

Nдr hon om sommarkvдllen hцrde fiolen ljuda frеn korsvдgen, dдr spelmannen satt pе gдrdsgеrdens stдtta och de unga svдngde om i polskedans, sе att dammet yrde, dе gick hon en lеng omvдg genom skogen fцr att slippa hцra och se.

Annandag jul, nдr bondbrudarna kommo en fem, sex stycken fцr att bli klдdda av fru Moreus och hennes dцttrar, dе de pryddes med kransar av myrten och hцga kronor av siden och glaspдrlor, med granna silkesskдrp och brцstbuketter av hemgjorda rosor, och kjorteln kantades med girlander av taftblommor, dе stannade hon uppe pе sitt rum fцr att slippa se hur de utpyntades, kдrleken till дra.

Nдr flickorna Moreus sutto vid tдckbеgen om vinterkvдllarna och det stora rummet till vдnster i farstun strеlade av hemtrevnad, nдr glasдpplena svдngde och svettades borta i spiseln, upphдngda framfцr den lagande brasan, nдr den vackre Gцsta Berling eller den snдlle Ferdinand, som hade kommit pе besцk, passade pе att rycka trеden ur nеlen fцr flickorna eller narrade dem att sy sneda styng och rummet genljцd av munterhet och glam och kurtis och tryckande hдnder mцttes under tдckbеgen, dе rullade hon fцrtretad samman stickarbetet och gick sin vдg, ty hon hatade kдrleken och kдrlekens vдgar.

Men kдrlekens illgдrningar kдnde hon, och om dem visste hon att fцrtдlja. Hon undrade pе att den дnnu vеgade visa sig pе jorden, att den inte skrдmdes hдrifrеn av цvergivnas klagan och fцrbannelser frеn dem, som den hade gjort till brottslingar, av veropen frеn dem, som den hade kastat i fцrhatllga bojor. Hon undrade pе att vingarna kunde bдra den sе fritt och lдtt, att den inte, tyngd av kval och skam, sjцnk i namnlцst djup.

Nej, ung hade hon vдl varit, hon som andra, men kдrleken hade hon aldrig дlskat. Aldrig hade hon lеtit locka sig till dans och smek. Hennes mors gitarr hдngde dammig och ostrдngad pе vinden. Aldrig knдppte hon den till bleka kдrlekskvдden.

Hennes mors rosentrдd stod i hennes fцnster. Hon gav det nдtt och jдmnt vatten. Hon дlskade inte blommorna, dessa kдrlekens barn. Bladen hдngde dammiga. Spindlar lekte mellan grenarna, och knopparna slogo aldrig ut.

Och i fru Moreus' roskvarter, dдr fjдrilar fladdrade och fеglar sjцngo, dдr doftande blommor sдnde kдrleksbud till svдvande bin, dдr allt talade om den fцrhatlige, dдr satte hon sдllan sin fot.

Kom sе en tid, dе Svartsjц fцrsamling lдt sдtta in en orgel i sin kyrka. Det var sommaren fцre det еret, dе kavaljererna regerade. En ung orgelbyggare kom dit. Han blev, дven han, hyresgдst hos fru Moreus och blev inhyst, han ock, i ett litet gavelrum pе vinden.

Sе satte han dе upp denna orgel, som har sе underliga toner, vars fцrfдrliga basunstдmma alltemellanеt bryter fram mitt i en fredlig psalm - ingen kan veta varfцr och huru - och kommer barnen att grеta i kyrkan om julottan.

Att den unge orgelbyggaren var en mдstare i sitt yrke, det mе vдl gдrna betvivlas. Men en munter fyr var han, med solsken i цgonen. Han hade vдnliga ord fцr en och var, fцr rik och fattig, fцr gammal och ung. Han blev snart god vдn med sitt hyresfolk, ack, mer дn vдn.

Nдr han om kvдllarna kom hem frеn arbetet, hцll han fru Moreus' garnhдrva och arbetade vid de unga flickornas sida i roskvarteret. Dе deklamerade han "Axel" och sjцng "Fritjof". Dе tog han upp mamsell Maries trеdnystan, hur ofta hon дn tappade det, och satte till och med hennes pendyl i gеng.

Han slutade ingen bal, innan han hade dansat med alla, frеn den дldsta frun till den yngsta tцsen, och om en motgеng drabbade honom, satte han sig vid sidan av den fцrsta kvinna han rеkade och gjorde henne till sin fцrtrogna. Jo, det var en man, sеdan som kvinnorna skapa i sina drцmmar!

Det ska inte sдgas om honom, att han med nеgon talade om kдrlek. Men nдr han hade bott nеgra veckor i fru Moreus' lilla gavelrum, voro alla flickorna kдra i honom, och den stackars mamsell Marie visste, ocksе hon, att hon hade bett sina bцner fцrgдves.

Det var en sorgens tid och en glдdjens tid. Tеrar fцllo pе tдckbеgen och utplеnade kritstrecken. Om kvдllarna satt ofta en blek drцmmerska i syrenbersеn, och uppe i mamsell Maries lilla kammare knдpptes den nystrдngade gitarren till bleka kдrleksvisor, som hon hade lдrt av sin mor.

Den unge orgelbyggaren gick dдr dock lika sorglцs och glad och strцdde ut leenden och tjдnster bland dessa trеnande kvinnor, som tvistade om honom, nдr han var borta vid arbetet. Och дntligen kom den dag, dе han mеste resa.

Skjutsen stod fцr dцrren. Kappsдcken var fastbunden bakpе kдrran, och den unge mannen tog farvдl. Han kysste fru Moreus pе hand och tog de grеtande flickorna i famn och kysste dem pе kinden. Han grдt sjдlv цver att nцdgas resa, ty han hade haft en solig sommar i den lilla grеa stugan. Till sist sеg han sig om efter mamsell Marie.

Dе kom hon utfцr den gamla vindstrappan i sin bдsta stеt. Gitarren hдngde om hennes hals i ett brett, grцnt siden hand, och i handen hцll hon en bukett mеnadsrosor, ty i еr hade hennes mors rosentrдd blommat. Hon stannade framfцr den unge mannen, knдppte pе gitarren och sjцng:

"Du reser ifrеn oss. Vдlkommen igen!
Hцr vдnskapens stдmma, som talar!
Var lycklig, och glцm ej en дlskande vдn
i Vдrmelands skogar och dalar!"

Dдrpе satte hon blommorna i hans knapphеl och kysste honom mittpе munnen. Ja, och sе fцrsvann hon uppfцr vindstrappan igen, den gamla uppenbarelsen.

Kдrleken hade hдmnat sig pе henne och gjort henne till ett spektakel fцr var man. Men hon klagade aldrig mer pе honom. Hon lade aldrig mer bort gitarren och glцmde aldrig mer att ansa om sin mors rosentrдd.

Hon hade lдrt sig дlska kдrleken med all dess plеga, dess tеrar, dess lдngtan.

- Bдttre sorgsen med den дn glad utan den, sade hon.

*

Tiden gick. Majorskan pе Ekeby blev bortdriven, kavaljererna kommo till makten, och det hдnde sig, sеsom nyss дr omtalat, att Gцsta Berling en sцndagskvдll lдste upp ett poem fцr grevinnan pе Borg och sedan av henne blev fцrbjuden att visa sig i hennes hus.

Det sдgs, att nдr Gцsta slцt fцrstudцrren efter sig, sеg han nеgra slдdar kцra upp till Borg. Han kastade en blick pе den lilla damen, som satt i frдmsta slдden. Dyster, som stunden var fцr honom, blev den дn dystrare vid den synen. Han skyndade bort fцr att inte bli igenkдnd, men aningar om ofдrd fyllde hans sinne. Hade samtalet dдr inne frambesvurit denna kvinna? Stдdse fцder en olycka en annan.

Men betjдnter skyndade ut, fotsackar knдpptes upp, fдllar kastades undan. Vem hade kommit? Vem var den lilla damen, som reste sig i slдden? Det var verkligen hon sjдlv, Mдrta Dohna den ryktbara grevinnan!

Hon var den lustigaste och dеraktigaste av kvinnor. Vдrldens glдdje hade lyft upp henne pе sin tron och gjort henne till sin drottning. Lekar och lцjen voro hennes undersеtar. Spel och dans och дventyr hade kommit pе hennes del, nдr livets lotter skiftades.

Hon var nu inte lеngt frеn sitt femtionde еr, men hon var en av de visa, som inte rдkna еrens antal.

- Den, som inte kan lyfta foten till dans eller munnen till lцje, sade hon, han дr gammal. Han kдnner еrens grдsliga bцrda, inte jag.

Glдdjen hade ingen orubbad tron i hennes ungdoms dagar, men ombytet och osдkerheten цkade blott behaget i hans lustiga tillvaro. Majestдtet med fjдrilsvingarna hцll den ena dagen kaffebjudning i hovdamernas vеning pе Stockholms slott och dansade den nдsta i frack och knцlpеk i sjдlva Paris. Han besцkte Napoleons fдltlдger, han for pе Nelsons flotta pе det blеa Medelhavet, han bevistade en kongress i Wien, han vеgade sig till Bryssel pе bal natten fцre ett ryktbart slag.

Och varhelst glдdjen fanns, dдr fanns Mдrta Dohna, hans utvalda drottning. Dansande, spelande, skдmtande, jagade grevinnan Mдrta vдrlden runt. Vad hade hon inte sett, vad hade hon inte upplevat? Dansat omkull troner, spelat йcartй om furstendцmen, skдmtat fram fцrцdande krig! Munterhet och galenskap hade hennes liv varit och skulle alltjдmt sе fцrbliva. Inte var hennes kropp fцr gammal fцr dansen, inte hennes hjдrta fцr kдrleken. Nдr trцttnade hon pе maskerader och komedier, pе muntra historier och vemodiga visor?

Nдr glдdjen stundom var hemlцs i den till slagfдlt fцrvandlade vдrlden, brukade hon fцr lдngre eller kortare tid dra upp till den gamla grevegеrden vid Lцvens lеnga sjц. Likaledes hade hon dragit dit upp, nдr furstarna och deras hov hade blivit henne fцr dystra i den heliga alliansens tid. Det var under ett sеdant besцk, som hon hade funnit fцr gott att gцra Gцsta Berling till sin sons informator. Hon brukade trivas vдl dдr uppe. Aldrig hade glдdjen ett hдrligare rike. Dдr funnos sеng och spel, дventyrsдlskande mдn och skцna, glada kvinnor. Dдr fattades henne inte gдstabud och baler, inte bеtfдrder цver mеnbelysta sjцar, inte slдdfдrder genom dunkla skogar, inte heller hjдrtskakande hдndelser och kдrlekens sorg och smдrta.

Men sedan hennes dotter dog, hade hon upphцrt att besцka Borg. Hon hade inte sett det pе fem еr. Nu kom hon fцr att se hur hennes svдrdotter uthдrdade livet uppe bland granskog, bjцrnar och drivor. Hon hцll det fцr en plikt att fara och se efter om inte den dumme Henrik hade pinat ihjдl henne med sin trеkighet. Nu skulle hon vara hemfridens blida дngel. Solskenet och lyckan lеgo nedpackade i hennes fyrtio lдderkappsдckar, lustighet hette hennes kammartдrna, skдmt hennes kusk, lek hennes sдllskapsdam.

Och nдr hon sprang uppfцr trappan, mцttes hon av цppna armar. Hennes gamla rum i nedre vеningen vдntade henne. Hennes betjдnt, hennes sдllskapsdam och kammarjungfru, hennes fyrtio lдderkappsдckar, hennes trettio hattaskar, hennes necessдrer och schalar och pдlsar, allt kom sе smеningom in i huset. Det var brеk och larm цverallt. Det slogs i dцrrarna och sprangs i trapporna. Det mдrktes nog, att grevinnan Mдrta var kommen.

*

Det var en vеrafton, en riktigt vacker afton, fastдn man дnnu inte hade hunnit lдngre дn till april och isen inte hade brutit upp. Mamsell Marie hade цppnat sitt fцnster. Hon satt uppe i sitt rum, knдppte pе gitarren och sjцng.

Hon var sе upptagen av gitarren och minnena, att hon inte mдrkte hur en vagn kom kцrande vдgen fram och stannade vid stugan. I vagnen satt grevinnan Mдrta, och hon hade sin glдdje av att se pе mamsell Marie, som satt i fцnstret med gitarren om halsen och, med цgonen vдnda mot himlen, sjцng gamla nцtta kдrlekskvдden.

Till sist steg grevinnan ur vagnen och gick in i stugan, dдr de snдlla flickorna sutto kring tдckbеgen. Hon var aldrig hцgdragen, revolutionens vind hade susat fram цver henne och blеst in frisk luft i hennes lungor.

Hon rеdde inte fцr, att hon var grevinna, brukade hon sдga, men hon ville i alla fall leva det liv, som behagade henne. Hon hade lika roligt pе bondbrцllop som pе hovbaler. Hon spelade komedier fцr sina pigor, nдr ingen annan еskеdare var till hands, och hon medfцrde frцjd till alla sдllskap, dдr hon visade sig med sitt lilla vackra ansikte och sitt svallande levnadsmod.

Hon bestдllde tдcken av fru Moreus och berцmde flickorna. Hon sеg sig om i roskvarteret och berдttade om sina дventyr pе resan. Hon hade alltid дventyr, hon. Och till sist vеgade hon sig uppfцr vindstrappan, som var fruktansvдrt brant och smal, och uppsцkte mamsell Marie pе hennes gavelrum.

Dдr lдt hon de svarta цgonen blixtra ner цver den ensamma lilla mдnniskan och den melodiska rцsten smeka hennes цra.

Hon kцpte gardiner av henne. Hon kunde inte leva dдr uppe pе Borg utan att ha gardiner i fjдllstickning fцr alla sina fцnster, och pе alla bord skulle hon ha nеgon av mamsell Maries dukar.

Hon lеnade sedan hennes gitarr och sjцng fцr henne om glдdje och kдrlek. Och hon berдttade historier fцr henne, sе att mamsell Marie fann sig fцrflyttad mitt ut i den lustiga, brusande vдrlden. Och grevinnans skratt var en sеdan musik, att de frusna fеglarna i roskvarteret bцrjade sjunga, nдr de hцrde det, och hennes ansikte, som knappast var vackert mer, ty hyn var hдrjad av smink och det lеg drag av rе sinnlighet kring munnen, syntes mamsell Marie sе fцrtjusande, att hon undrade hur den lilla spegeln kunde lеta det fцrsvinna, nдr den en gеng hade uppfеngat det pе sin blanka yta.

Nдr hon gick, kysste hon mamsell Marie och bad henne komma upp till Borg.

Mamsell Maries hjдrta stod tomt som de smе svalornas bo vid jultiden. Hon var fri, men hon suckade efter bojor som en pе еlderns dagar frigiven slav.

Nu bцrjade еter en glдdjens tid och en sorgens tid fцr mamsell Marie, men inte lеng, bara korta еtta dagar.

Grevinnan hдmtade henne oupphцrligen upp till Borg. Hon spelade komedi fцr henne och berдttade om sina friare och mamsell Marie skrattade sе, som hon aldrig hade skrattat fцrr. De blevo de bдsta vдnner. Grevinnan visste snart allt om den unge orgelbyggaren och om avskedet. Och i skymningen lдt hon mamsell Marie sдtta sig pе fцnsterpallen i det lilla blе kabinettet. Dе hдngde hon gitarrbandet om halsen pе henne och fick henne att sjunga kдrlekssеnger. Sedan satt grevinnan och sеg hur den gamla flickans torra, magra figur och lilla, fula huvud avtecknade sig mot den rцda aftondagern, och hon sade, att den stackars mamsellen liknade en smдktande borgfrцken. Men i varje sеng talades det om цmma herdar och grymma herdinnor, och mamsell Maries stдmma var den allra tunnaste stдmma och man kan vдl fцrstе, att grevinnan skulle ha sin glдdje av en sеdan komedi.

Sе blev det bjudning pе Borg, som naturligt var, nдr grevens mor var hemkommen. Och det gick muntert till som vanligt. Sдllskapet var dock inte stort. Det var endast socknebor inbjudna.

Matsalen lеg pе nedre botten, och efter supйn hдnde det, att gдsterna inte drogo uppfцr trapporna igen, utan slogo sig ner i grevinnan Mдrtas rum, som lеgo dдr innanfцr. Sе fick grevinnan fatt i mamsell Maries gitarr och bцrjade sjunga fцr sдllskapet. Hon var en lustig dam, grevinnan Mдrta, och hon kunde hдrma alla mдnniskor. Nu fick hon den idйn att hдrma mamsell Marie. Hon vдnde цgonen mot himlen och sjцng med en tunn, skrikig barnrцst.

- Е nej, е nej, grevinna! bad mamsell Marie.

Men grevinnan hade roligt, hon, och de flesta kunde inte lеta bli att skratta, fast de nog tyckte, att det var synd om mamsell Marie.

Grevinnan tog en handfull torra rosenblad ur en potpurrikruka, gick under tragiska еtbцrder fram till mamsell Marie och sjцng med djup rцrelse:

"Du reser ifrеn oss. Vдlkommen igen!
Hцr vдnskapens stдmma, som talar!
Var lycklig, och glцm ej en дlskande vдn
i Vдrmelands skogar och dalar!"

Sedan strцdde hon rosenbladen цver hennes huvud. Mдnniskorna skrattade, men mamsell Marie blev vild av vrede. Hon sеg ut, som om hon hade kunnat riva цgonen ur grevinnan.

- Du дr en dеlig kvinna, Mдrta Dohna, sade hon. Ingen hederlig kvinna borde umgеs med dig.

Grevinnan Mдrta blev ond, hon med.

- Ut med sig, mamsell! sade hon. Jag har haft nog av hennes galenskaper.

- Ja, jag ska gе, sade mamsell Marie, men fцrst ska jag ha betalt fцr mina dukar och gardiner, som du har satt upp hдr.

- De gamla trasorna! utropade grevinnan. Vill hon ha betalt fцr de gamla trasorna! Ta dem med sig! Jag vill aldrig se dem mer! Ta dem genast med sig!

Dдrpе kastade grevinnan еt henne dukarna och slet ner gardinerna, ty nu var hon i fullt raseri.

Nдsta dag bad den unga grevinnan sin svдrmor, att hon skulle fцrsona sig med mamsell Marie, men grevinnan ville inte. Hon var trцtt pе henne.

Grevinnan Elisabet for dе еstad och kцpte av mamsell Marie hela lagret av gardiner och satte upp dem i цvre vеningen. Dдrav kдnde sig mamsell Marie еter upprдttad.

Grevinnan Mдrta skдmtade mycket med sin svдrdotter цver hennes kдrlek till fjдllstickning. Hon kunde ocksе gцmma sin vrede, bevara den frisk och ny i еratal. Hon var en rikt begеvad varelse.

[http://www.lysator.liu.se/runeberg/berling/k14.html]

FJORTONDE KAPITLET.

Kusin Kristofer.

De hade en gammal rovfеgel uppe i kavaljersflygeln. Han satt alltid i spiselvrеn och gav akt pе att brasan inte fick slockna. Ruggig och grе var han. Det lilla huvudet med den stora nдbben och de slocknande цgonen lutade sorgset pе den lеnga, magra halsen, som stack upp ur en yvig pдlskrage. Ty den rovfеgeln gick i pдls bеde vinter och sommar.

Fordom hade han hцrt till den svдrm, som i den store kejsarens fцlje jagade fram цver Europa, men vad namn och titel han bar, ska numera ingen vеga sдga. I Vдrmlamd visste man blott, att han hade tagit del i de stora krigen, att han hade farit vдldigt fram i de dеnande striderna och att han efter 1815 hade mеst stдlla sina vingars flykt bort frеn ett otacksamt fдdernesland. Han hade funnit skydd hos den svenske kronprinsen, och denne hade rеtt honom att fцrsvinna i det fjдrran Vдrmland. Sеdan var tiden, att den, vars namn hade bragt vдrldar att darra, nu mеste vara glad цver att ingen kдnde hans en gеng fruktade namn.

Han hade givit kronprinsen sitt hedersord pе att inte lдmna Vдrmland och att inte onцdigtvis omnдmna vem han var. Och sе sдndes han till Ekeby med en handskrivelse till majoren frеn kronprinsen, som rekommenderade honom till det bдsta. Dе цppnade kavaljersflygeln sina dцrrar fцr honom.

Till en bцrjan undrade man mycket vem den ryktbare var som gцmde sig under hans antagna namn. Men sе smеningom blev ban fцrvandlad till kavaljer och vдrmlдnning. Var man kallade honom kusin Kristofer utan att rдtt veta hur han hade fеtt just den benдmningen.

Men det дr inte gott fцr en rovfеgel att leva i bur. Man kan fцrstе, att han дr van vid annat дn att hoppa frеn pinne till pinne och ta mat ur sin vеrdares hand. Slaktningens och dцdsfarans eggelser ha fordom satt hans pulsar i brand. Honom дcklar den dеsiga freden.

Vдl дr det sant, att inte heller de andra kavaljererna voro idel tamfеglar, men hos ingen av dem brдnde blodet sе hett som hos kusin Kristofer. En bjцrnjakt var det enda, som fцrmеdde liva hans slappnade livslust, en bjцrnjakt eller en kvinna, en enda kvinna.

Han hade levat upp, nдr han fцr tio еr sedan fцr fцrsta gеngen sеg grevinnan Mдrta, som redan dе var дnka. En kvinna, vдxlande som kriget, eggande som faran, en sprittande, цverdеdig varelse. Han дlskade henne.

Och nu satt han dдr och blev gammal och grе, utan att han kunde begдra henne till sin hustru. Nu hade han inte sett henne pе fem еr. Han vissnade och dog smеningom sеsom fеngna цrnar bruka. Fцr varje еr blev han mera torr och frusen. Han mеste krypa bдttre in i pдlsen och nдrmare brasan.

*

Sе sitter han dдr dе, fцrfrusen, ruggig och grе, morgonen av den dag, pе vars afton pеsksmдllarna ska avskjutas och pеskkдringen brдnnas. Kavaljererna дro alla ute, men han sitter inne i spiselvrеn.

O, kusin Kristofer, kusin Kristofer, vet du det inte?

Leende har han kommit, den lockande vеren.

Upp spritter naturen ur dеsig sцmn, och i den blеa skyn tumla fjдrilsvingade andar i yster lek. Tдtt som rosorna pе den vilda busken glittra deras anleten uppe bland skyarna.

Jorden, den stora modern, bцrjar leva. Yr som ett barn stiger hon upp ur badet i vеrfloden, ur duschen i vеrregnet. Sten och mylla glittra av lust. "In i livets kretsgеng!" jublar minsta grand. "Vi ska fдrdas som vingar i klar luft. Vi ska skimra i unga flickors rodnande kinder."

Vеrens lustiga andar simma med luft och vatten in i kropparna, spritta som еlar i blodet, sдtta hjдrtat i svдngning. Det дr samma ljud цverallt. Vid hjдrtan och blommor vid allt, som kan svдnga och dallra, haka de fjдrilsvingade sig fast och ringa ut det som med tusen stormklockor: "Lust och glдdje, lust och glдdje! Kommen дr han, den leende vеr."

Men kusin Kristofer sitter stilla och fцrstеr intet. Han lutar huvudet mot de stelnade fingrarna och drцmmer om kulregn och om дra, vuxen pе krigets fдlt. Fцr sin inre syn framtrollar han lagrar och rosor, som inte behцva vеrens veka fдgring fцr att blomstra.

Det дr dock synd om honom, den ensamme gamle inkrдktaren, som sitter dдr uppe i kavaljersflygeln utan folk, utan land, han, som aldrig hцr ett ljud av hemlandets sprеk, han, som ska ha en namnlцs grav pе Bro kyrkogеrd. Rеr han fцr, att han дr en цrn och fцdd att fцrfцlja och dцda? O, kusin Kristofer, lдnge nog satt du drцmmande i kavaljersflygeln. Upp och drick livets sprudlande vin i de hцga slotten! Vet det, kusin Kristofer, att ett brev дr kommet till majoren denna dag, ett kungligt brev, fцrsett med Svea rikes sigill! Det дr stдllt till majoren, men innehеllet rцr dig. Underbart дr det att se dig, nдr du lдser brevet, gamla rovfеgel. Цgat fеr glans och huvudet lyftes. Du ser burens dцrr цppen och fria rymden upplеten fцr dina lдngtande vingar.

*

Kusin Kristofer grдver djupt ner pе bottnen av sin klдdkista. Sе drar han fram den med дngslan fцrvarade guldsmidda uniformen och iklдder sig den. Han trycker den plymprydda hatten pе huvudet, och snart sprдnger han bort frеn Ekeby, ridande pе sin ypperliga vita ridhдst.

Detta дr dock nеgot annat дn att sitta frusen i spiselvrеn. Nu ser ocksе han, att vеren дr kommen.

Han hцjer sig i sadeln och sдtter av i galopp. Den pдlsfodrade dolman fladdrar. Hattens plym vajar. Fцryngrad дr mannen som jorden sjдlv. Vaknad дr han ur en lеng vinter. Det gamla guldet kan дnnu blдnka. Det djдrva krigaransiktet under den trekantiga hatten дr en stolt syn.

Mдrklig дr hans ritt. Ur marken spruta bдckar, och sippor spira upp dдr han rider fram. Flyttfеglarna skrika och jubla omkring den frigjorda fеngen. All naturen tar del i hans glдdje.

Hдrlig som en triumfator kommer han. Vеren sjдlv rider fцre pе en svдvande sky. Lдtt och luftig дr han, den ljusa anden. Han har krumhorn fцr munnen och spritter av lycka. Och runtomkring kusin Kristofer tumlar en stab av gamla vapenbrцder sina hдstar. Dдr дr lyckan, som stеr pе tе i sadeln, och дran pе sin stеtliga springare och kдrleken pе sin eldiga arab. Mдrklig дr ritten, mдrklig дr ryttaren. Den sprеkkunniga taltrasten ropar honom an:

- Kusin Kristofer, kusin Kristofer! Vart ska du rida? Vart ska du rida?

- Till Borg fцr att fria, till Borg fцr att fria, svarar kusin Kristofer.

- Far inte till Borg, far inte till Borg! Ogift man har ingen sorg, skriker taltrasten efter honom.

Men han lyssnar inte till varningen. Uppfцr backe och utfцr backe rider han, tills han дntligen дr framme. Han springer ur sadeln och fцres in till grevinnorna.

Allt gеr vдl. Grevinnan Mдrta дr nеdig mot honom. Kusin Kristofer ser nog, att hon inte ska neka att bдra hans lysande namn eller att regera pе hans slott. Han sitter och uppskjuter det hдnryckningens цgonblick, dе han ska visa henne kungabrevet. Han njuter av denna vдntan.

Hon pratar och underhеller honom med tusen historier. Han skrattar еt allt, beundrar allt. Men som de sitta i ett av de rum, dдr grevinnan Elisabet har hдngt upp mamsell Maries gardiner, bцrjar grevinnan ocksе berдtta historien om dem. Och hon gцr den sе lustig hon kan.

- Se, sдger hon till sist, se, sе stygg jag дr! Hдr hдnger nu dessa gardiner, fцr att jag dagligen och stundligen ska tдnka pе min synd. Det дr en botgцring utan like. Е, denna fasansfulla fjдllstickning!

Den store krigaren kusin Kristofer ser pе henne med brдnnande blickar.

- Jag дr ocksе gammal och fattig, sдger han, och jag har i tio еr suttit i spiselvrеn och lдngtat efter min kдresta. Skrattar nеdig grevinnan еt det ocksе?

- Det дr en annan sak! utbrister grevinnan.

- Gud har tagit frеn mig lycka och fдdernesland och tvungit mig att дta andras brцd, sдger kusin Kristofer allvarsamt. Jag har fеtt lдra mig att ha respekt fцr fattigdomen, jag.

- Ni ocksе! ropar grevinnan och hеller upp hдnderna. Vad mдnniskorna дr dygdiga! Ack, vad de har blivit dygdiga!

- Ja, sдger han, mдrk det, grevinna, att om Gud en dag i framtiden skulle ge mig tillbaka rikedom och makt, sе ska jag gцra bдttre bruk av dem дn att dela dem med en sеdan dдr vдrldsdam, en sеdan dдr sminkad, hjдrtlцs markatta, som gцr narr av fattigdomen.

- Det gцr ni rдtt i, kusin Kristofer.

Och sе marscherar kusin Kristofer ut ur rummet och rider hem till Ekeby igen. Men genierna fцlja honom inte, taltrasten ropar inte till honom, och han kan inte mera se den leende vеren.

Till Ekeby kom han, dе pеsksmдllarna skulle avlossas och pеskkдringen brдnnas. Pеskkдringen дr en stor docka av halm, med ansikte av en trasa, pе vilken цgon, nдsa och mun дro tecknade med kol. Rotekдringens avlagda klдder har hon pе sig. Den lеngskaftade ugnsrakan och sopan дro stдllda bredvid henne, och smцrjhornet har hon om halsen. Hon дr alldeles fдrdig till Blеkullafдrd.

Major Fuchs laddar sin bцssa och skjuter av den rдtt upp i luften gеng pе gеng. Ett bal av torrt ris antдndes, trollkдringen kastas dit och brinner snart lusteligen. Nog gцra kavaljererna allt, vad de kunna, fцr att pе gammalt beprцvat sдtt fцrinta det ondas makt.

Kusin Kristofer stеr och ser pе med dyster min. Plцtsligt rycker han upp det stora kungabrevet ur дrmuppslaget och kastar det pе elden. Gud allena vet vad han tдnkte. Kanske han inbillade sig, att det var grevinnan Mдrta sjдlv, som brann dдr borta pе bеlet. Kanske tyckte han, att eftersom den kvinnan, nдr allt kom omkring, endast bestod av trasor och halm, sе fanns det intet vдrderikt mer pе jorden. Han gеr еter in i kavaljersflygeln, tдnder brasan och gцmmer uniformen. Еter slеr han sig ner i spiselvrеn, och fцr var dag blir han alltmer ruggig och grе. Han dцr sе smеningom, som gamla цrnar bruka gцra i fеngenskap. Han дr ingen fеnge lдngre, men han bryr sig inte om att begagna sin frihet. Rymden stеr honom цppen. Slagfдlten, дran, livet vдnta honom. Men han har inte mer kraft att breda ut sina vingar till flykt.

[http://www.lysator.liu.se/runeberg/berling/k15.html]

FEMTONDE KAPITLET.

Livets stigar.

Tunga дro de vдgar, som mдnniskan ha att vandra pе jorden.

Цkenstigar, trдskstigar, fjдllstigar.

Varfцr fеr sе mycken sorg gе ostцrd, tills den fцrirrar sig i цknen eller sjunker i trдsket eller stupar pе fjдllet? Var дro de smе blomsterplockerskorna, var дro de smе sagoprinsessorna, ur vilkas spеr rosor vдxa, var дro de, som ska strц blommor цver de tunga vдgarna?

Nu har Gцsta Berling, poeten, beslutit att gifta sig. Han sцker endast efter en brud, som дr arm nog, ringa nog, fцrkastad nog fцr en galen prдst.

Skцna och дdla kvinnor ha дlskat honom, men de mе inte uppstе att tдvla om hans hand. Den fцrskjutne vдljer bland de fцrskjutna.

Vem ska han vдlja, vem ska han uppsцka?

Till Ekeby kommer stundom en fattig flicka frеn en цdslig skogsby lеngt uppe bland bergen och sдljer kvastar. I denna by, dдr stдndig fattigdom och stort elдnde rеda, finnas mеnga, som inte дga sitt fulla fцrstеnd, och flickan med kvastarna дr en av dem.

Men vacker дr hon. Hennes stora, svarta hеr bildar sе tjocka flдtor, att de knappt rymmas pе hennes huvud, hennes kinder дro fint rundade, nдsan дr rak och lagom stor, цgonen дro blе. Hon tillhцr en melankolisk, madonnalik skцnhetstyp, sеdan man дnnu finner den hos vackra flickor vid strдnderna av Lцvens lеnga sjц.

Nе, dдr har ju Gцsta fдstmцn funnen! En halvtokig kvastflicka blir en bra hustru еt en galen prдst. Ingenting kan passa bдttre.

Han behцver bara resa till Karlstad efter ringar, och sedan mе de еter ha en glad dag vid Lцvens strand. Mе de дnnu en gеng skratta еt Gцsta Berling, nдr han fцrlovar sig med kvastflickan, nдr han firar brцllop med henne! Mе de skratta! Har han nеgonsin haft ett lustigare upptеg fцr sig?

Mеste inte den fцrskjutne gе den fцrskjutnes vдg, vredens vдg, sorgens vдg, olyckans vдg? Vad gцr det, om han stцrtar, om han fцrdдrvas? Дr det nеgon, som bryr sig om att hejda honom? Дr del nеgon, som rдcker honom en stцdjande hand eller en lдskande dryck? Var дro de smе blomsterplockerskorna, var дro de smе sagoprinsessorna, var дro de, som ska strц rosor цver tunga vдgar?

Nej, nej, den unga, blida grevinnan pе Borg ska inte stцra Gцsta Berling i hans planer. Hon ska tдnka pе sitt rykte, hon ska tдnka pе sin mans vrede och sin svдrmors hat, hon ska inte gцra nеgot fцr att hеlla honom tillbaka.

Under den lеnga gudstjдnsten i Svartsjц kyrka ska hon bцja sitt huvud, knдppa sina hдnder och be fцr honom. Under sцmnlцsa nдtter kan hon grеta och дngslas цver honom, men hon har inga blommor att strц pе den fцrskjutnes vдg, ingen droppe vatten att ge den, som tцrstar. Hon strдcker inte ut handen fцr att fцra honom tillbaka frеn avgrundens rand.

Gцsta Berling bryr sig inte om att hцlja sin utkorade i siden och smycken. Han lеter henne gе frеn gеrd till gеrd med kvastar, sеsom det дr hennes vana, men nдr han har samlat alla ortens fцrnдmliga mдn och kvinnor till ett stort gille pе Ekeby, ska han kungцra sin trolovning. Dе ska han kalla in henne frеn kцket, sеdan hon har kommit frеn sina lеnga vandringar, med vдgens damm och smuts pе klдderna, kanske trasig, kanske okammad, med fцrvirrade цgon, med en fцrvirrad ordstrцm pе lдpparna. Och han ska frеga gдsterna om han inte nu har valt en passande brud, om inte den galne prдsten borde vara stolt цver en sе skцn fдstmц, цver detta blida madonnaanlete, цver dessa blеa, svдrmiska цgon.

Det var hans mening, att ingen skulle veta nеgot fцrut, men han lyckades inte bevara hemligheten, och en av dem, som fick veta den, var den unga grevinnan Dohna.

Men vad kan hon gцra fцr att hindra honom? Fцrlovningsdagen дr inne, dess sena skymningsstund дr kommen. Grevinnan stеr vid fцnstret i det blе kabinettet och ser norr ut. Hon tror nдstan, att hon kan se Ekeby, fastдn tеrar och tцcken skymma. Hon ser sе vдl hur det stora trevеningshuset strеlar med tre upplysta fцnsterrader, hon tдnker sig hur champagnen hдlles i glasen, hur skеlen ljuder, och hur Gцsta Berling kungцr sin fцrlovning med kvastflickan.

Om hon nu vore honom nдra och helt sakta lade handen pе hans arm eller bara gеve honom en vдnlig blick, skulle han inte dе vдnda om frеn de fцrskjutnas onda vдg? Om ett ord frеn henne har drivit honom till en sе fцrtvivlad gдrning, skulle inte dе ett ord frеn henne hejda honom?

Hon ryser fцr den synd, som han ska begе mot detta stackars vanlottade barn. Hon ryser fцr hans synd mot den arma varelsen, som nu ska lockas att дlska honom, kanske blott fцr en dags skдmt. Kanske ock - och dе ryser hon дn mer цver den synd han begеr mot sig sjдlv - fцr att som en tryckande bцrda kedjas fast vid hans liv och fцr alltid fцrta hans ande kraften att nе hцjden.

Och ytterst var skulden hennes. Hon hade med ett fцrdцmelsens ord kastat ut honom pе den onda vдgen. Hon, som var kommen fцr att vдlsigna, fцr att mildra, varfцr hade hon vridit дnnu en tagg in i syndarens tцrnekrona?

Jo, nu vet hon vad hon vill gцra. Hon ska lеta spдnna de svarta hдstarna fцr slдden, ila hдn цver Lцven, storma in pе Ekeby gеrd, stдlla sig mittemot Gцsta Berling och sдga honom, att hon inte fцraktar honom, att hon inte visste vad hon sade, nдr hon fцrjagade honom frеn sitt hem... Nej, hon kunde dock inte gцra nеgot dylikt, hon skulle blygas och inte vеga sдga ett ord. Hon, som var gift, mеste akta sig. Det skulle uppkomma sе mycket fцrtal, om hon gjorde nеgot sеdant. Men gjorde hon det inte, hur skulle det dе gе med honom?

Hon mеste resa.

Sе tдnker hon pе att en sеdan resa дr omцjlig. Detta еr kan ingen hдst mer fдrdas цver Lцvens is. Isen smдlter, den har allaredan lossnat frеn land. Den ligger lцs, sprucken, hemsk att se. Vatten porlar upp och ner genom den, pе somliga stдllen har det samlats i svarta gцlar, pе andra stдllen дr isen blдndande vit. Fцr det mesta дr den dock grе, smutsig av smдltande snц, och vдgarna gе som lеnga, svarta rдnder цver dess yta.

Hur kan hon tдnka pе att resa? Den gamla grevinnan Mдrta, hennes svдrmor, skulle aldrig tillеta henne nеgot sеdant. Hela kvдllen mеste hon sitta bredvid henne i salongen och lyssna till dessa gamla hovhistorier, som дro den gamlas lust.

Dock, natten kommer, och hennes man дr borta, nu дr hon fri.

Еka kan hon inte, tjдnare tцrs hon inte kalla, men hennes дngslan driver henne ut ur hennes hem. Hon kan inte annat.

Tunga дro de vдgar mдnniskor vandra pе jorden, цkenstigar, trдskstigar, fjдllstigar.

Men denna nattliga vдg цver en smдltande is, vid vad ska jag likna den? Дr det inte den vдg, som de smе blomsterplockerskorna sjдlva ha att gе, en osдker, gungande, slipprig vдg, deras vдg, som vilja hela slagna sеr, deras vдg, som vilja upprдtta, den lдtta fotens, det snabba цgats och det modiga, kдrleksfulla hjдrtats vдg?

Midnatten var цver, nдr grevinnan nеdde Ekeby strand. Hon hade fallit pе isen, hon hade hoppat цver vida rдmnor, hon hade ilat цver stдllen, dдr hennes fotspеr fylldes av upporlande vatten, hon hade halkat, hon hade krupit.

Det hade varit en tung vandring. Hon hade grеtit dдr hon gеtt. Hon hade blivit vеt och trцtt, och dдr ute pе isen hade mцrkret, цdsligheten och tomheten gjort tankarna hemska.

Nu sist vid Ekeby hade hon mеst vada i fotsdjupt vatten fцr att nе land. Och nдr hon hade kommit pе stranden, hade hon inte haft mod till annat дn att sдtta sig ner pе en sten och grеta av trцtthet och hjдlplцshet.

Tunga vдgar vandra mдnniskors barn, och de smе blomsterplockerskorna digna stundom bredvid sin korg, just nдr de ha hunnit dens vдg, som de ville blomsterstrц.

Denna unga, fцrnдma dam var dock en дlsklig liten hjдltinna. Inte hade hon gеtt sеdana vдgar i sitt ljusa hemland. Vдl mе hon sitta vid kanten av denna hemska, fцrfдrliga sjц, vеt, trцtt, olycklig, som hon дr, och tдnka pе sitt sydliga fдderneslands blida, blomsterkantade stigar.

Fцr henne дr det inte mer frеga om sцder och nord. Hon stеr mitt inne i livet. Hon grеter inte av hemlдngtan. Hon grеter, den lilla blomsterplockerskan, den lilla hjдltinnan, dдrfцr att hon дr sе trцtt, att hon inte ska hinna dens vдg, som hon vill blomsterstrц. Hon grеter, dдrfцr att hon tror, att hon har kommit fцr sent.

Dе komma mдnniskor springande lдngs stranden. De skynda fцrbi henne utan att se henne, men hon hцr deras ord.

- Stцrtar dammen, dе reser smedjan, sдger en. Och kvarnen och verkstдderna och smedernas bostдder, ifyller en annan.

Dе far hon nytt mod, stiger upp och fцljer dem.

*

Ekeby kvarn och smedja lеgo pе ett smalt nдs, omkring vilket Bjцrksjцдlven brusade fram. Den kom susande ner mot nдset, piskad vit i det vдldiga fallet dдrovan, och fцr att skydda den bebyggda grunden fцr vattnet lеg dдr pе den tiden en vдldig vеgbrytare framfцr nдset. Men dammen hade blivit gammal, och kavaljererna regerade. Pе deras tid gick dansen цver bruksbackarna, men ingen gav sig tid att se efter hur strцmmen och kцlden och tiden arbetade pе den gamla stendammen.

Sе kommer vеrfloden, och dammen bцrjar svikta.

Fallet vid Ekeby дr en vдldig grеstensklippa, utfцr vilken Bjцrksjцдlvens vеgor komma rusande. Yra bli de av farten, tumla цver дnda och tцrna samman. De fara upp i vredesmod och spruta skum цver varandra, ramla еter omkull цver en sten, цver en timmerstock och sе upp igen fцr att еter falla, еter och еter under skummande, vдsande, rytande.

Och nu gе dessa vilda, upphetsade vеgor, rusiga av vеrluft, yra av den nyvunna friheten till storms mot den gamla stendammen. De komma, vдsande och slitande, storma hцgt upp pе den och dra sig еter tillbaka, som om de hade stцtt sina vitlockiga huvuden. Det дr en stormning sе god som nеgon, de ta stora isstycken till skдrmtak, de ta timmerstockar till murbrдckor, de bдnda, bryta, brusa mot denna stackars mur, tills det med ens fцrefaller, som om nеgon hade tillropat dem ett giv akt. Dе rusa de baklдnges, och efter dem kommer en stor sten, som lossnar frеn dammen och dеnande sjunker ner i strцmmen.

Det ser ut, som om detta gjorde dem hдpna, de stе stilla, de jubla, de rеdslе... och sе i fдrd pе nytt! Dдr дro de еter med isstycken och timmerstockar, odygdiga, obarmhдrtiga, vilda, galna av fцrstцrelselust.

- Om blott dammen vore borta, sдga vеgorna, om blott dammen vore borta, dе skulle det bli smedjans tur och kvarnens tur.

Nu дr frihetens dag... bort med mдnniskor och mдnniskors verk! De ha sotat oss med kol, de ha dammat oss med mjцl, de ha lagt arbetsok pе oss som pе oxar, kцrt oss i ring, stдngt oss inne, hдmmat oss med dammluckor, tvungit oss att dra de tunga hjulen, att bдra de otympliga timmerstockarna. Men nu ska vi vinna friheten.

Frihetens dag дr kommen! Hцren det, vеgor uppe i Bjцrksjцn, hцren det, brцder och systrar i myr och trдsk, i bergbдck och skogsдlv! Kommen, kommen! Stцrten er ner i Bjцrksjцдlven, kommen med friska krafter, dеnande, vдsande, fдrdiga att bryta sekelgammalt fцrtryck, kommen! Tyranniets bеlverk ska falla. Dцd еt Ekeby!

Och de komma. Vеg efter vеg stцrtar utfцr fallet fцr att kцra sitt huvud mot dammuren, fцr att lдmna sin hjдlp till det stora verket. Rusiga av vеrens nyvunna frihet, manstarka, eniga komma de och lossa sten pе sten, tuva pе tuva frеn den sviktande vеgbrytaren.

Men varfцr lеta dе mдnniskorna de vilda vеgorna rasa utan att gцra motstеnd? Дr Ekeby utdцtt?

Nej, mдnniskor finnas dдr, en fцrvirrad, rеdlцs, hjдlplцs mдnniskoskara. Mцrk дr natten, de se inte varandra, se inte sin egen vдg. Hцgt brusar fallet, fцrfдrligt дr dеnet av bristande is och tцrnande stockar, de hцra inte sin egen rцst. Den vilda yrseln, som besjдlar de rytande vеgorna, fyller дven mдnniskornas hjдrnor, de ha inte en tanke kvar, inte fцrstеnd.

Bruksklockan klдmtar.

- Mе den, som har цron, hцra! Vi hдr nere vid Ekeby smedja hеlla pе att fцrgеs. Дlven дr цver oss. Dammen bдvar, smedjan дr i fara, kvarnen дr i fara och vеra egna fattiga bostдder, дlskade i sin ringhet.

Vеgorna tro vдl, att klockringningen kallar deras vдnner, ty ingen mдnniska visar sig. Men borta i skogar och trдsk blir det brеdska.

- Sдnden hjдlpare, sдnden hjдlpare! ringer klockan. Efter sekellеngt slaveri har vi дntligen gjort oss fria. Kommen, kommen! brusa vеgorna. Den dеnande vattenmassan och den klдmtande bruksklockan sjunga dцdssеngen цver all Ekeby дra och glans.

Och under tiden gеr bud pе bud upp till herrgеrden efter kavaljererna.

Дro de i lynne att tдnka pе smedja och kvarn? De hundra gдsterna дro samlade i Ekeby vida salar. Kvastflickan vдntar ute i kцket. Цverraskningens spдnnande цgonblick дr kommet. Champagnen pдrlar i glasen, Julius reser sig fцr att hеlla festtalet. Alla de gamla дventyrarna pе Ekeby glдdja sig еt den fцrstenande fцrvеning, som ska sдnka sig ner цver fцrsamlingen.

Ute pе Lцvens is vandrar den unga grevinnan Dohna en hemsk, livsfarlig vдg fцr att fе viska ett varningens ord till Gцsta Berling. Nere vid vattenfallet lцpa vеgorna till storms mot all Ekeby дra och makt, men i de vida salarna rеda endast glдdje och ivrig fцrvдntan, vaxljusen strеla, och vinet strцmmar. Dдr inne tдnker ingen pе det, som rцr sig ute i den mцrka, stormiga vеrnatten.

Just nu дr цgonblicket kommet. Gцsta stiger upp och gеr ut fцr att hдmta in fдstmцn. Han mеste gе цver fцrstugan, och dess stora dцrrar stе vidцppna. Han stannar, han ser ut den kolsvarta natten... Och han hцr, han hцr.

Han hцr klockan klдmta, forsen brusa. Han hцr dеnet av bristande is, larmet av tцrnande stockar, de upproriska vеgornas brusande, hеnande, segerjublande frihetssеng.

Dе stцrtar han ut i natten, glцmmande allt. Dдr inne mе de stе med lyfta glas och vдnta дnda till vдrldens sista dag, nu bryr han sig inte mer om dem. Fдstmцn fеr vдnta, patron Julius' tal fеr dц pе hans lдppar. Ringarna ska inte vдxlas denna natten, den fцrstenande fцrvеningen ska inte sдnka sig ner цver den lysande fцrsamlingen.

Nu ve er, upproriska vеgor, nu gдller det i sanning att tillkдmpa er friheten! Nu дr Gцsta Berling kommen ner till fallet, nu har folket fеtt en anfцrare, nu tдndes mod i fцrfдrade hjдrtan, nu stiga fцrsvarare upp pе murarna, nu bцrjar en vдldig strid.

Hцr hur han ropar till folket! Han befaller. han sдtter alla i verksamhet.

- Ljus mеste vi ha, ljus framfцr allt, hдr fцrslеr inte mjцlnarens hornlykta. Se pе de dдr rishцgarna, bдr upp dem pе branten och tдnd pе dem! Det blir arbete fцr kvinnor och barn. Fort bara, lдgg upp ett stort, flammande risbеl och tдnd det! Det ska upplysa vеrt arbete, det ska synas vida och kalla hit hjдlpare. Och lеt det aldrig slockna! Bringa halm, bringa ris, lеt klara flammor lеga mot skyn!

Se, se, ni vuxna mдn, hдr дr arbete fцr er! Hдr дr timmer hдr дr plank, foga samman en nцddamm, som vi kan sдnka ner framfцr den bristande muren. Fort, fort till arbetet, gцr den fast och stadig! Gцr i ordning stenar och sandsдckar att sдnka den med! Fort, svдng era yxor, lеt hammarslagen dеna, borren bita sig in i trдet, sеgen gnissla i de torra plankorna!

Och var дr pojkarna? Fram, fram, ni vilda odеgor! Skaffa er stцrar, skaffa bеtshakar och kom hit mitt ut i stridsvimlet! Ut pе dammen med er, pojkar, mittibland vеgor, som skumma, frдsa och spruta цver oss med vitt skum! Avvдrj, fцrsvaga, tillbakavisa dessa anfall, fцr vilka murarna rдmnar! Stцt undan stockar och isstycken, kasta er ner, om annat inte hjдlper, och hеll fast de lossnande stenarna med era hдnder! Bit i dem. grip om dem med klor av jдrn! Kдmpa, pojkar, odеgor, vildhjдrnor! Hit ut pе muren med er! Vi ska strida om varje tumsbredd jord.

Sjдlv tar Gцsta sin plats ytterst pе dammen och stеr dдr цversprutad av skum, marken skдlver under honom, vеgorna dеna och rasa, men hans vilda hjдrta frцjdar sig еt faran, oron, striden. Han skrattar, han har muntra infall fцr pojkarna pе dammen omkring honom. Aldrig var han med om en lustigare natt.

Rдddningsverket gеr snabbt framеt, eldarna lеga, timmerkarlarnas yxor dеna, och dammen stеr.

Дven de andra kavaljererna och de hundra gдsterna дro komna ner till vattenfallet. Folk kommer springande frеn nдr och fjдrran, alla arbeta, vid eldarna, vid nцddammen, vid sandsдckarna, ute pе den sviktande, bдvande stendammen.

Sе, nu ha timmermдnnen fеtt nцddammen fдrdig, nu ska den sдnkas ner framfцr den vacklande vеgbrytaren. Hеll stenar och sandsдckar redo och bеtshakar och rep, sе att den inte mе ryckas bort, sе att segern mе bli mдnniskornas och de kuvade vеgorna еtergе till slavtjдnsten!

Dе hдnder det, strax innan det avgцrande цgonblicket, att Gцsta fеr цgonen pе en kvinna, som sitter pе en sten vid дlvstranden. Lеgorna frеn risbеlet belysa henne dдr hon sitter, stirrande ut i vеgorna. Han kunde ju inte se henne klart och tydligt genom tцcken och skum, men hans цgon dras oupphцrligen till henne. Om och om igen mеste han se pе henne. Han kдnner det, som om den kvinnan hade ett bestдmt дrende just till honom.

Bland alla dessa hundraden, som arbeta och syssla pе дlvkanten, дr hon den enda, som sitter stilla, och till henne mеste hans blickar oupphцrligen vдndas, han ser ingen annan дn henne.

Hon sitter sе lеngt ute, att vеgorna slе mot hennes fцtter, och skummet stдnker цver henne. Hon mеste vara drypande vеt. Hon дr mцrkklдdd, med en svart schal цver huvudet, hon sitter hopkrupen, stцdjande hakan mot hдnderna, och stirrar oupphцrligen цver till honom ute pе vеgbrytaren. Han kдnner hur dessa stirrande цgon dra och locka, fastдn han inte ens kan urskilja hennes ansikte, han tдnker inte pе annat дn pе kvinnan, som sitter vid randen av de vita vеgorna.

"Det еr sjцrеet frеn Lцven, som har stigit hit upp i дlven fцr att locka mig i fцrdдrvet", tдnker han. "Hon sitter dдr och lockar och lockar, jag fеr lov att jaga henne bort."

Alla dessa vеgor med de vita huvudena synas honom som den svarta kvinnans hдrar. Det var hon, som hetsade dem, hon, som fцrde dem fram mot honom till anfall.

- Jag fеr sannerligen lov att jaga henne bort, sдger han.

Han fattar en bеtshake, springer i land och skyndar bort till kvinnan.

Han lдmnar sin plats pе vеgbrytarens yttersta spets fцr att jaga bort sjцrеet. Det var honom i detta upphetsningens цgonblick, som om djupets onda makter kдmpade mot honom. Han visste inte vad han tдnkte, vad han trodde, men han mеste jaga bort den svarta frеn stenen vid дlvkanten.

Ack, Gцsta, varfцr stеr din plats tom i det avgцrande цgonblicket? De komma nu med nцddammen, en lеng rad av karlar stдller upp sig pе vеgbrytaren. De ha rep och stenar och sandsдckar fдrdiga fцr att tynga den och hеlla den kvar, de stе redo, de vдnta, de lyssna. Var дr den befallande? Hцrs inte rцsten, som ska bjuda och ordna?

Nej, Gцsta Berling jagar efter sjцrеet, hans rцst hцrs inte, hans befallningar leda ingen.

Dе mеste nцddammen sдnkas utan honom. Vеgorna fara undan, den stцrtar ner i djupet och efter den stenar och sandsдckar. Men hur blev vдl verket utfцrt utan ledaren? Ingen fцrsiktighet, ingen ordning. Vеgorna rusa еnyo fram, de bryta med fцrnyat raseri mot detta nya hinder, de bцrja rulla undan sandsдckarna, slita repen, lossa stenarna. Och det lyckas, det lyckas! Hеnande, jublande lyfta de hela vallen pе starka skuldror, rycka och slita i den, och sе ha de den i sitt vеld. Bort med det usla fцrsvarsverket, ner i Lцven med det! Och sе fram pе nytt mot den vacklande, hjдlplцsa stendammen.

Men Gцsta Berling jagar efter sjцrеet. Hon sеg honom, nдr han kom mot henne, svдngande bеtshaken. Hon blev rдdd. Det sеg ut, som om hon tдnkte stцrta sig i vattnet, men hon besinnar sig och springer еt land.

- Sjцrе! ropar Gцsta och svдnger bеtshaken цver henne. Hon skyndar in bland strandens albuskar, trasslar in sig bland det tдta riset och blir stеende.

Dе kastar Gцsta bort bеtshaken, gеr fram och lдgger sin hand pе hennes axel.

- Ni дr sent ute i natt, grevinna Elisabet, sдger han,

- Lеt mig vara, herr Berling, lеt mig gе hem!

Han lyder genast och vдnder sig bort ifrеn henne.

Men eftersom hon inte bara дr en fцrnдm dam, utan egentligen en liten snдll kvinna, som inte kan uthдrda tanken, att hon har bragt nеgon till fцrtvivlan, eftersom hon дr en liten blomsterplockerska, som alltid har rosor nog i sin korg fцr att kunna pryda den цdsligaste vдg, еngrar hon sig genast, gеr efter honom och fattar hans hand.

- Jag kom, sдger hon och stammar, jag kom fцr att... O, herr Berling, ni har ju inte gjort det? Sдg, att ni inte har gjort det! ... Jag blev sе rдdd, nдr ni kom springande efter mig, men det var just er jag ville trдffa. Jag ville be er, att ni inte skulle tдnka pе det dдr, som jag sе sist, och att ni ville komma hem som vanligt.

- Hur har grevinnan kommit hit?

Hon skrattar nervцst.

- Jag visste nog, att jag skulle komma fцr sent, men jag ville inte tala om fцr nеgon, att jag gick. Och fцr resten, fцrstеr ni, kan man inte еka цver sjцn mera.

- Har grevinnan gеtt цver sjцn?

- Ja, ja visst, men, herr Berling, lеt mig veta det nu! Дr ni fцrlovad? Ni fцrstеr. Jag ville sе gдrna, att ni inte vore det. Det дr sе orдtt, ser ni, och det kдndes, som om jag vore skuld till det hela. Ni skulle inte ha fдst er sе mycket vid ett ord av mig. Jag дr en frдmling, som inte kдnner landets sed. Det дr sе tomt pе Borg, sedan ni inte mer kommer dit, herr Berling.

Det fцrekommer Gцsta Berling, dдr han stеr bland de vеta albuskarna pе den sumpiga marken, som om nеgon kastade цver honom hela fеng med rosor. Han vadar i rosor дnda upp till knдna, de lysa fцr hans цgon ur mцrkret, han super girigt in deras doft.

- Har ni gjort det? upprepar hon.

Han mеste besluta sig fцr att svara henne och gцra slut pе hennes дngslan, fast han kдnner en sе stor frцjd цver den. Nej, sе varmt det blir inom honom och sе ljust, nдr han tдnker pе vilken vдg hon har vandrat, hur vеt hon дr, hur fцrfrusen, hur дngslig hon mеtte vara, hur fцrgrеten hennes stдmma ljuder!

- Nej, sдger han, jag дr inte fцrlovad.

Dе griper hon дn en gеng hans hand och smeker den.

- Jag дr sе glad, jag дr sе glad, sдger hon, och hennes brцst, som har sammanpressats av еngest, skakas av snyftningar.

Dе дr det blommor nog pе poetens vдg. Allt mцrkt, ont och hatfullt smдller bort ur hans hjдrta.

- Vad ni дr god, vad ni дr god! sдger han.

Strax ovanfцr dem gе vеgorna till storms mot all Ekeby дra och glans. Nu har folket inte mer nеgon ledare, ingen ingjuter mod och hopp i deras hjдrtan, nu stцrtar vеgbrytaren, vеgorna slе samman цver den, och sе rusa de segervissa fram mot nдset, dдr kvarn och smedja stе. Ingen arbetar mer fцr att stе emot vеgorna, ingen tдnker nu mer pе nеgot annat дn att rдdda liv och bohag.

Det дr sе naturligt fцr de bеda unga mдnniskorna, att Gцsta ska fцlja grevinnan hem. Han kan ju inte lдmna henne ensam i den mцrka natten, inte lеta henne дnnu en gеng ensam vandra цver den smдltande isen. De tдnka inte ens pе att han behцves uppe vid smedjan, de дro sе lyckliga цver att еter vara vдnner.

Det дr sе lдtt att tro, att dessa unga mдnniskor hysa en varm kдrlek fцr varandra, men vem kan veta det sдkert? I brutna och spridda skдrvor ha deras livs lysande дventyr nеtt fram till mig. Jag vet ju intet, sе gott som intet, om det, som bodde innerst i deras sjдlar. Vad kan jag sдga om bevekelsegrunden till deras handlingar? Jag vet blott, att den natten vеgade en ung, skцn kvinna sitt liv, sin дra, sitt rykte, sin hдlsa fцr att еterfцra en stackars usling pе rдtta vдgar. Jag vet blott, att den natten lдt Gцsta Berling den дlskade gеrdens makt och glans falla fцr att fцlja henne, som fцr hans skull hade цvervunnit dцdens fruktan, blygselns fruktan, straffets fruktan.

Ofta har jag i mina tankar fцljt dem цver isen denna fцrfдrliga natt, som dock fцr dem hade ett sе gott slut. Jag tror inte, att det i deras sjдlar finns nеgot dolt och fцrbjudet, som mеste kuvas och undertryckas just dе, medan de vandra цver isen, muntra och pratande om allt, som har hдnt under denna sцndringens tid.

Han дr еterigen hennes slav, hennes page, som ligger fцr hennes fцtter, och hon дr hans dam.

De дro endast glada, endast lyckliga. Ingen av dem talar ett ord, som kan betyda kдrlek.

Skrattande plaska de fram genom strandvattnet. Skratta gцra de, nдr de finna vдgen, nдr de fцrlora den, nдr de halka, nдr de falla, nдr de komma upp igen, alltjдmt skratta de.

Det дr еter en lustig lek, detta vдlsignade liv, och de дro barn, som ha varit stygga och grдlat. Ack, vad det дr gott att vara fцrsonade och fе bцrja leken pе nytt!

Ryktet kom och ryktet gick. I sinom tid fцrdes berдttelsen om grevinnans vandring цver till Anna Stjдrnhцk.

- Sе ser jag, sade hon, att Gud har inte bara en strдng till sin bеge. Jag ska lдgga mitt hjдrta till ro och stanna dдr jag behцvs. Han kan gцra en man av Gцsta Berling mig fцrutan.

[http://www.lysator.liu.se/runeberg/berling/k16.html]

SEXTONDE KAPITLET.

Botgцring.

Kдra vдnner, om det skulle hдnda er, att ni mцter en ynklig stackare pе er vдg, en liten bedrцvad varelse, som lеter hatten hдnga pе ryggen och hеller skorna i handen fцr att inte дga nеgot skydd mot solens brand och vдgens stenar, en fцrsvarslцs, som av egen vilja nedkallar all ofдrd цver sitt huvud, nеvдl, gе dе fцrbi honom i tyst bдvan! Det дr botgцraren, fцrstеr ni, botgцraren, pе vдg till de heliga gravarna.

Botgцraren mеste bдra den grova kеpan och leva av oblandat vatten och torrt brцd, om han дn vore en konung. Han mеste gе och inte еka. Han mеste tigga, inte дga. Han mеste sova bland tistlar. Han mеste nцta de hеrda gravhдllarna med knдfall. Han mеste svдnga det taggiga gisslet цver sin rygg. Han kan inte kдnna sцtma utom i lidandet, inte ljuvhet utom i sorgen.

Den unga grevinnan Elisabet var en gеng den, som bar den grova kеpan och trеdde de tцrniga stigarna. Hennes hjдrta anklagade henne fцr synd. Det trдngtade efter smдrtan som den trцtte efter ett ljumt bad. Grym ofдrd bragte hon цver sig, medan hon jublande steg ner i lidandets natt.

Hennes man, den unge greven med gammalmanshuvudet kom hem till Borg pе morgonen efter den natt, dе Ekeby kvarn och smedja fцrstцrdes av vеrfloden. Han var knappt anlдnd, fцrrдn grevinnan Mдrta lдt kalla honom in till sig och berдttade underliga ting fцr honom.

- Din hustru var ute i natt, Henrik. Hon var borta i mеnga timmar. Hon kom hem i sдllskap med en man. Jag hцrde hur han sa god natt till henne. Jag vet ocksе vem han дr. Jag hцrde bеde nдr hon gick och nдr hon kom, fast detta vдl inte var meningen. Hon bedrar dig, Henrik. Hon bedrar dig, den skenheliga varelsen, som hдnger upp gardiner i fjдllstickning fцr alla fцnster bara fцr att skaffa mig obehag. Hon har aldrig дlskat dig, min stackars gosse. Hennes far ville bara ha henne vдl gift. Hon tog dig fцr att bli fцrsцrjd.

Sе vдl talade hon sin sak, att greve Henrik blev ursinnig. Han ville sцka skilsmдssa. Han ville sдnda sin hustru hem till hennes far.

- Nej, min vдn, sade grevinnan Mдrta, pе det sдttet skulle hon bli alldeles цverlдmnad еt det onda. Hon дr bortskдmd och illa uppfostrad. Men lеt mig ta hand om henne, lеt mig еterfцra henne pе pliktens vдg!

Och greven kallade in sin grevinna fцr att sдga henne, att hon nu skulle stе under hans mors lydnad.

Е, vilken scen som nu fцljde! En mer цmkansvдrd har vдl aldrig utspelats inom detta еt sorgen vigda hus.

Mеnga onda ord lдt den unge mannen den unga kvinnan hцra. Han strдckte sina hдnder mot himlen och anklagade den, dдrfцr att den hade lеtit hans namn slдpas i smutsen av en skamlцs kvinna. Han skakade sin knutna nдve framfцr hennes ansikte och frеgade henne vad straff hon trodde stort nog fцr ett sеdant brott som hennes.

Hon var alls inte rдdd fцr mannen. Hon trodde alltjдmt, att hon hade handlat rдtt. Hon sade honom, att hon redan hade fеtt en fцrfдrlig snuva och att detta kunde vara straff nog.

- Elisabet, sдger grevinnan Mдrta, detta дr inte saker att skдmta med.

- Vi tvе, svarar den unga kvinnan, har aldrig kunnat bli ense om rдtta stunden fцr skдmt och allvar.

- Men du bцr дndе fцrstе, Elisabet, att ingen дrbar kvinna lдmnar sitt hem fцr att mitt i natten strцva omkring med en kдnd дventyrare.

Dе sеg Elisabet Dohna, att hennes svдrmor hade beslutit hennes fцrdдrv. Hon sеg, att hon mеste kдmpa till det yttersta, fцr att det inte skulle lyckas denna att dra цver henne en fruktansvдrd olycka.

- Henrik, ber hon, lеt inte din mor stдlla sig emellan oss! Lеt mig tala om fцr dig hur allt har gеtt till! Du дr rдttvis, du ska inte dцma mig ohцrd. Lеt mig berдtta allt fцr dig, och du ska se, att jag endast har handlat sе, som du har lдrt mig.

Greven nickade ett stumt bifall, och grevinnan Elisabet berдttade nu hur hon hade kommit att driva Gцsta Berling in pе de onda vдgarna. Hon talade om allt, som hade tilldragit sig i det lilla blе kabinettet, och hur hon hade kдnt sig driven av sitt samvete att gе och rдdda den, som hon hade fцrorдttat.

- Jag hade ju ingen rдtt att dцma honom, sade hon, och min man har sjдlv lдrt mig, att intet offer дr fцr stort, nдr man vill gottgцra en ofцrrдtt. Inte sant, Henrik?

Greven vдnde sig till sin mor.

- Vad sдger min mor om detta? frеgade han. Hans lilla kropp var nu alldeles stel av vдrdighet, och hans hцga smala panna lеg i majestдtiska veck.

- Jag, svarade grevinnan, jag sдger, att Anna Stjдrnhцk дr en klok flicka och att hon nog visste vad hon gjorde, nдr hon berдttade denna historia fцr Elisabet.

- Min mor behagar missfцrstе mig, sade greven. Jag frеgar vad min mor tдnker om denna berдttelsen. Har grevinnan Mдrta Dohna fцrsцkt цvertala sin dotter, min syster att gifta sig med en avsatt prдst?

Grevinnan Mдrta teg ett цgonblick. Ack, den Henrik, sе dum, Sе dum! Nu jagade han ju pе orдtt spеr. Hennes jakthund fцrfцljde ju jдgaren sjдlv och lдt haren springa. Men om Mдrta Dohna var svarslцs fцr ett цgonblick, sе var det inte heller lдngre.

- Kдra vдn! sade hon med en axelryckning. Det finns ett skдl fцr att lеta alla dessa gamla historier om den olycklige mannen vila, samma skдl, som gцr, att jag nu ber dig undertrycka all offentlig skandal. Det дr nдmligen hцgst troligt, att han har omkommit i natt.

Hon talade i en blid, beklagande ton, men det fanns inte ett sanningens ord i det hon sade.

- Elisabet har sovit lдnge i dag och har dдrfцr inte hцrt, att folk redan har blivit utsдnt runtom sjцn fцr att frеga efter herr Berling. Han har inte еtervдnt till Ekeby, och man fruktar, att han har drunknat. Isen brцt upp i morse. Se, stormen har splittrat den i tusen stycken.

Grevinnan Elisabet sеg ut. Sjцn gick nдstan ren.

Dе цmkade hon sig цver sig sjдlv. Hon hade velat undkomma Guds rдttvisa. Hon hade ljugit och hycklat. Hon hade kastat oskuldens vita mantel цver sig.

Den fцrtvivlade kastade sig ner pе knд fцr sin man, och bekдnnelsen stцrtade fram цver hennes lдppar.

- Dцm mig, fцrkasta mig! Jag har дlskat honom. Tvivla inte pе att jag har дlskat honom! Jag sliter mitt hеr, jag river mina klдder av sorg. Jag bryr mig inte om nеgot nu, nдr han дr dцd. Jag bryr mig inte om att skydda mig. Du ska fе veta hela sanningen. Mitt hjдrtas kдrlek har jag tagit ifrеn min man och skдnkt en frдmling. O, jag fцrkastade, jag дr en av dem, som otillеten kдrlek har lockat!

Du unga, fцrtvivlade, ligg dдr vid dina domares fцtter, och sдg dem allt! Vдlkommet, martyrskap! Vдlkommen, nesa, vдlkommen! O, hur ska du kunna tvinga himlens blixtar att ljunga ner цver ditt unga huvud!

Sдg din make hur du fцrfдrades, nдr lidelsen kom цver dig, vдldig och oemotstеndlig, hur du ryste цver ditt hjдrtas uselhet! Hellre hade du mцtt kyrkogеrdens spцken дn demonerna i din egen sjдl.

Sдg dem hur du, fцrvisad frеn Guds ansikte, har kдnt dig ovдrdig att trampa jordens yta! I bцn och tеrar har du kдmpat.

- O, Gud, rдdda mig! O, Guds son, demoners utdrivare, rдdda mig! har du bett.

Sдg dem, att du bar ansett det bдst att dцlja allt! Ingen skulle fе lдra kдnna din uselhet. Du trodde, att det var Gud behagligt att handla sе. Du trodde ock, att du gick Guds vдgar, nдr du ville rдdda den man, som du дlskade. Han visste ingenting om din kдrlek. Han skulle inte fцrtappas fцr din skull. Visste du vad som var rдtt? Visste du vad som var orдtt? Gud allena visste det, och han hade dцmt dig. Han hade slagit ditt hjдrtas avgud. Han hade lett dig in pе den stora, helande botgцringens vдg.

Sдg dem, att du vet, att frдlsning inte finns i fцrdцljandet! Demonerna дlska mцrkret. Mе dina domares hдnder knyta sig om gisslet! Straffet ska falla som lisande balsam pе syndens sеr. Ditt hjдrta lдngtar efter lidandet.

Sдg dem allt detta, medan du ligger pе knд pе golvet och vrider hдnderna i vеldsam sorg, talande i fцrtvivlans vilda tonfall, med ett gдllt skratt hдlsande tanken pе straff och vanдra, дnda tills din man fattar tag i dig och rycker dig upp frеn golvet!

- Uppfцr dig sе, som det anstеr en grevinna Dohna, eller jag mеste be min mor tukta dig som ett barn!

- Gцr med mig vad du vill!

Dе fцll grevens dom:

- Min mor har bett fцr dig. Dдrfцr fеr du bo kvar hдr i mitt hem. Men hдdanefter дr det hon, som befaller, och du, som lyder.

*

Se botgцringens vдg! Den unga grevinnan дr vorden den ringaste av tjдnarinnor. Hur lдnge, o, hur lдnge?

Hur lдnge ska ett stolt hjдrta fцrmе bцja sig? Hur lдnge ska otaliga lдppar kunna tiga, hur lдnge en hдftig hand hеllas tillbaka?

Ljuv дr fцrnedringens uselhet. Medan ryggen vдrker av tungt arbete, дr hjдrtat stilla. Till den, som sover nеgra korta timmar pе en hеrd bдdd av halm, kommer sцmnen okallad.

Mе den дldre kvinnan fцrvandla sig till en ond ande fцr att kunna plеga den unga nog! Hon tackar sin vдlgцrarinna. Дnnu дr inte det onda dцtt inom henne. Jaga upp den sцmnhungriga klockan fyra varje morgon! Lдgg pе den ovana arbeterskan ett orimligt dagsverke vid den tunga drдllvдven! Det дr gott. Botgцrerskan har mеhдnda inte kraft nog att sjдlv svдnga gisslet med tillrдcklig styrka.

Nдr den stora vеrbyken kommer, lеter grevinnan Mдrta henne stе vid baljan i tvдttstugan. Hon kommer sjдlv fцr att se pе hennes arbete.

- Vattnet дr fцr kallt i din balja, sдger hon och tar sjudande valten ur en gryta och slеr цver hennes bara armar.

Kall дr dagen, dе tvдttkvinnorna mеste stе vid sjцn och skцlja klдderna. Stormbyar brusa fram och цverbцlja dem med snцblandat regn. Drypande vеta och tunga som bly bli tvдttkvinnornas kjortlar. Hеrt дr arbetet med klapptrдet. Blod spricker fram under de fina naglarna.

Men grevinnan Elisabet klagar inte. Prisad vare Guds godhet! Var har botgцraren sin sцtma utom i lidandet? Gisslets taggiga knotar falla mjukt, som om det vore blad av rosor, pе den botgцrandes rygg.

Den unga kvinnan fеr snart veta, att Gцsta Berling lever. Den gamla har blott velat narra henne till bekдnnelse. Ja, vad mer? Se Guds vдg! Se Guds styrelse! Sе har han lockat den syndiga in pе fцrsoningens vдg.

Blott en sak mеste hon дngslas цver. Hur ska det gе hennes svдrmor, vars hjдrta Gud fцr hennes skull har fцrhдrdat? Ack, han ska dцma henne i mildhet. Hon mеste vara ond fцr att hjдlpa den syndiga att еtervinna Guds kдrlek.

Inte visste hon hur ofta en sjдl, som har prцvat all annan vдllust, slеr цver till att sцka sitt nцje i grymheten. Dе smicker och smekningar och dansens yra och spelets retelse fattas den otеliga, fцrmцrkade sjдlen, dyker den ner i sina dunkla djup och hдmtar upp grymheten. I djurs och mдnniskors pinande finns дnnu ett glдdjeдmne fцr slappade kдnslor.

Den gamla vet inte med sig nеgon ondska. Hon tror sig bara nдpsa en lдttfдrdig hustru. Sе ligger hon stundom vaken om nдtterna och grubblar цver nya plеgomedel.

En kvдll gеr hon genom vеningen och lеter grevinnan lysa sig med ett ljus. Denna bдr det i handen utan stake.

- Ljuset дr slut, sдger den unga.

- Nдr ljuset дr slut, ska staken brinna, svarar grevinnan Mдrta.

Och de gе vidare, till dess den rykande veken slocknar pе den svedda handen.

Men detta дr barnslighet. Det finns marter fцr sjдlen, som цvergе alla kroppens lidanden. Grevinnan Mдrta bjuder gдster och lеter husfrun sjдlv gе vid sitt eget bord och passa upp dem.

Se, detta дr botgцrerskans stora dag. Frдmmande mдnniskor ska se henne i hennes fцrnedring. De ska se, att hon inte mer дr vдrdig att sitta vid sin mans bord. 0, med vilket han ska inte deras kalla blickar vila pе henne!

Vдrre, trefalt vдrre blir det. Inte en blick mцter hennes. Alla vid bordet sitta tysta och nedslagna, mдn och kvinnor lika fцrstдmda.

Men hon samlar upp allt detta som glцdande kol att lдgga pе sitt huvud. Дr dе hennes synd sе fцrskrдcklig? Дr det skam att vara i hennes nдrhet?

Sе kommer frestelsen. Se, Anna Stjдrnhцk, som har varit hennes vдn, och lagmannen i Munkerud, dennas granne vid bordet, gripa om henne, nдr hon kommer, rycka stekfatet ifrеn henne, skjuta fram en stol och vilja inte lеta henne fly.

- Sitt dдr, barn, sitt dдr! sдger lagmannen. Du har inget ont gjort.

Och med en mun fцrklara alla middagsgдsterna, att om hon inte sitter kvar vid bordet, mеste de bort. De дro inte bцdelsdrдngar. De gе inte Mдrta Dohnas дrenden. De lеta inte bedra sig sе lдtt som fеrskalliga grevar.

- 0, ni goda herrar! 0, ni дlskade vдnner! Var inte sе barmhдrtiga! Ni tvingar mig att sjдlv ropa ut min synd. Det дr nеgon, som jag har hеllit fцr mycket kдr.

- Barn, du vet ju inte vad synd дr. Du fцrstеr inte hur oskyldig du дr. Gцsta Berling visste ju inte ens, att du tyckte om honom. Ta nu tillbaka din plats i ditt hem! Du har inget ont gjort.

De hеlla hennes mod uppe fцr en stund och дro sjдlva med ens muntra som barn. Skratt och skдmt ljuda kring bordet.

De hetsiga, lдttrцrda mдnniskorna, de дro sе goda, men дnda дro de sдnda av frestaren. De vilja inbilla henne, att hon дr en martyr, och hеna цppet grevinnan Mдrta, som om hon vore en hдxa. Men de fцrstе inte saken. Inte veta de hur sjдlen lдngtar efter renhet, inte hur botgцraren av sitt hjдrta tvingas att utsдtta sig fцr vдgens stenar och solens brand.

Stundom tvingar grevinnan Mдrta henne att i lеnga dagar sitta stilla vid bеgen, och dе berдttar hon fцr henne дndlцsa historier om Gцsta Berling, denne prдst och дventyrare. Rдcker inte hennes minne till, sе diktar hon, lagar blott sе, att hans namn hela dagarna ska ljuda i den unga kvinnans цra. Det дr detta hon fruktar mest. Under sеdana dagar ser hon, att hennes botgцring aldrig ska ha ett slut. Hennes kдrlek vill inte dц. Hon tror, att hon sjдlv ska dц fцrr дn den. Hennes kroppskrafter bцrja svika henne. Hon дr ofta mycket sjuk.

- Men var drцjer din hjдlte? frеgar grevinnan hеnfullt. Dag efter dag har jag vдntat honom i spetsen fцr kavaljererna. Varfцr stormar han inte Borg, uppsдtter dig pе tronen och kastar mig och din man bundna i tornet? Дr du redan glцmd?

Den unga skulle nдstan vilja fцrsvara honom och tala om, att hon sjдlv har fцrbjudit honom att ge henne nеgon hjдlp. Men nej, tiga дr bдst, tiga och lida.

Dag fцr dag tдres hon alltmer av цverretningens eld. Hon gеr i stдndig feber och дr sе matt, att hon knappt kan hеlla sig uppe. Hon vill blott dц. Livets starka krafter дro kuvade. Kдrleken och glдdjen vеga inte rцra sig. Hon hyser inte mer nеgon fruktan fцr lidandet.

*

Det дr, som om hennes man inte mer skulle veta, att hon finns till. Han sitter instдngd pе sitt rum nдstan hela dagen och studerar svеrlдsta handskrifter och uppsatser i gammalt, suddigt tryck.

Han lдser adelsbrev pе pergament, vid vilka Svea rikes sigill hдnger, stort och vдldigt, format i rцtt vax och fцrvarat i en svarvad trдdosa. Han beskеdar gamla skцldemдrken med liljor i vitt fдlt och gripar i blеtt. Sеdant fцrstеr han, och sеdant tolkar han med lдtthet. Och han lдser om och om igen gamla griftetal och personalier цver de дdla grevar Dohna, vari deras bedrifter jдmfцras med Israels hjдltars och Hellas gudars.

Se, dessa gamla ting ha alltid gjort honom glдdje. Men sin unga hustru bryr han sig inte om att tдnka pе vidare.

Grevinnan Mдrta har sagt ett ord, som har dцdat all kдrlek inom honom: "hon tog dig fцr pengarnas skull". Sеdant tеl vдl ingen man att hцra. Det slдcker all kдrlek. Nu var det honom likgiltigt hur det gick den unga kvinnan. Om hans mor еterfцrde henne pе pliktens vдg, var det gott. Greve Henrik hyste mycken beundran fцr sin mor.

Detta elдnde fortgick i en mеnads tid. Dock var ju inte tiden sе stormig och upprцrd, som det kan lеta, nдr hдndelserna trдngas samman pе nеgra skrivna sidor. Grevinnan Elisabet lдr alltid ha varit lugn till det yttre. Hon hade bara den enda gеngen, nдr hon fick hцra, att Gцsta Berling skulle vara dцd, blivit цvervдldigad av sinnesrцrelse. Men sе stor var hennes дngslan цver att hon inte hade kunnat bevara sin kдrlek till sin man, att hon troligen hade lеtit grevinnan Mдrta pina sig till dцds, om inte en kvдll hennes gamla hushеllerska hade talat med henne.

- Grevinnan ska tala med greven, sade denna. Herregud, grevinnan дr ett sеdant barn. Grevinnan vet kanske inte ens sjдlv vad hon har att vдnta, men jag ser nog hur det дr fatt.

Men det var ju just detta, som hon inte kunde sдga sin man medan han gick och nдrde en sе svart misstanke mot henne.

Den natten klдdde hon sig tyst och gick ut. Hon bar en vanlig bondpigas drдkt och hade ett knyte i handen. Hon дmnade rymma frеn sitt hem och aldrig vдnda tillbaka.

Hon gick inte fцr att undslippa plеgor och lidanden. Men nu trodde hon, att Gud hade givit henne ett tecken, att hon hade lov att gе, att hon mеste bevara sin kropps hдlsa och krafter.

Hon drog inte vдster ut цver sjцn, ty dдr bodde den, som hon hade mycket kдr. Inte heller gick hon norr ut, ty dдr bodde mеnga av hennes vдnner, och inte mot sцder, ty lеngt, lеngt sцder ut fanns hennes faders hem, och hon ville inte komma det ett steg nдrmare. Men цster ut gick hon, ty dдr visste hon sig inte ha hem, inte дlskad vдn, inte kдnd mдnniska, inte hjдlp eller trцst.

Hon gick inte med lдtta steg, ty hon trodde sig inte fцrsonad med Gud. Men dock var hon glad, att hon hдdanefter skulle fе bдra bцrdan av sin synd bland frдmlingar. Deras liknцjda blickar skulle vila pе henne, lisande som stеl, lagt pе en svullnad lem.

Hon дmnade vandra, till dess hon fann ett fattigt torp i skogsbrynet, dдr ingen kunde kдnna henne. "Det har gеtt mig, som ni kan se, och mina fцrдldrar har jagat bort mig", skulle hon sдga. "Lеt mig fе fцda och tak цver huvudet hдr, till dess jag sjдlv kan fцrtjдna mitt brцd! Jag дr inte utan pengar."

Sе gick hon framеt genom den ljusa juninatten, ty maj mеnad var gеngen under hennes svеra lidande. Ack, maj mеnad, den skцna tiden, nдr bjцrkarna blanda in sin ljusa grцnska i granskogarnas mцrker, och nдr sunnanvinden kommer igen lеngt sцder ifrеn, mдttad av vдrme!

Otacksam mе jag synas mer дn andra, som ha njutit av dina gеvor, du vackra mеnad. Inte med ett ord har jag prisat din fдgring.

Ack maj, du kдra, ljusa mеnad, har du nеgon gеng givit akt pе ett barn, som sitter i sin moders knд och lyssnar till sagor? Sе lдnge barnet hцr talas om grymma jдttar och om skцna prinsessors bittra lidanden, hеller det huvudet upprдtt och цgonen цppna, men om modern bцrjar tala om lyckan och solskenet, sluter den lille sina цgon och slumrar in sе stilla med huvudet mot hennes brцst.

Se, du vackra mеnad, ett sеdant barn дr ocksе jag. Mе andra lyssna till tal om blommor och solsken, men fцr mig vдljer jag de mцrka nдtterna, fulla av syner och дventyr, fцr mig de hеrda цdena, fцr mig fцrvildade hjдrtans sorguppfyllda lidelser.

[http://www.lysator.liu.se/runeberg/berling/k17.html]

SJUTTONDE KAPITLET.

Jдrnet frеn Ekeby.

Det var vеr, och jдrnet frеn alla Vдrmlands bruk skulle sдndas till Gцteborg.

Men pе Ekeby hade de intet jдrn att sдnda. Pе hцsten hade det tidtals varit vattenbrist, pе vеren hade kavaljererna regerat.

Pе deras tid skummade starkt, beskt цl utfцr Bjцrksjцfallets breda grеstenstrappa, och Lцvens lеnga sjц var inte fylld med vatten, utan med brдnnvin. Pе deras tid lades intet tackjдrn i дssjan, men smederna stodo i skjorta och trдtofflor framfцr hдrdarna och vдnde ofantliga stekar pе lеnga spett, medan smedpojkarna pе lеnga tдnger hцllo spдckade kapuner цver glцden. I de dagarna gick dansen цver bruksbackarna. Dе sov man pе hyvelbдnken och spelade kort pе smedjestдdet. I de dagarna smiddes intet jдrn.

Men vеren kom, och nere pе grosshandelskontoren i Gцteborg bцrjade man vдnta pе jдrnet frеn Ekeby. Man vдnde pе kontrakt, avslutade med majoren och majorskan, dдr det talades om leveranser pе mеnga hundra skeppund.

Men vad brydde kavaljererna sig om majorskans kontrakt? De hцllo glдdjen och fiolspelet och kalasandet vid makt. De sеgo till, att dansen gick цver bruksbackarna.

Jдrn kom frеn Stцmne, jдrn frеn Sцlje. Jдrnet frеn Kymsberg letade sig genom цdemarker ner till Vдnern. Frеn Uddeholm kom det och frеn Munkfors och frеn alla de mеnga bruken. Men var дr jдrnet frеn Ekeby?

Дr inte Ekeby lдngre det fцrnдmsta av Vдrmlands bruk? Vakar ingen цver den gamla gеrdens дra? Som aska fцr vinden дr den lдmnad i hдnderna pе vеrdslцsa kavaljerer De lеta dansen gе цver bruksbackarna. Vad annat mдkta deras usla hjдrnor ombestyra?

Men forsar och дlvar, skutor och prеmar, hamnar och slussar undra och frеga:

- Kommer inte jдrnet frеn Ekeby?

Och det viskar och frеgar frеn skog till sjц, frеn berg till dal:

- Kommer inte jдrnet frеn Ekeby? Kommer det aldrig mer nеgot jдrn frеn Ekeby?

Och djupt inne i skogen bцrjar kolmilan skratta, och de stora hammarhuvudena i de mцrka smedjorna tyckas hеnle, gruvorna spдrra upp sina vida gap och stor kratta, pulpeterna pе grosshandelskontoren, dдr majorskans kontrakt ligga fцrvarade, vrida sig i skratt.

- Har ni hцrt sе lustigt? De har inget jдrn pе Ekeby, pе det yppersta av Vдrmlands bruk har de inget jдrn.

Upp, ni sorglцsa, upp, ni hemlцsa! Ska ni tala, att slik nesa цvergеr Ekeby? O, sе visst som ni дlskar det fagraste stдlle pе Guds grцna jord, sе visst som det дr er lдngtans mеl pе fjдrran vдgar, sе visst som ni inte kan nдmna de namn borta bland frдmlingar, utan att ert цga tеras, stе upp, kavaljerer, rдdda Ekeby дra!

Nе, men om Ekeby hammare har vilat, ha de vдl arbetat vid vеra sex underlydande bruk? Dдr mеste finnas nog och mer дn nog av jдrn.

Sе far Gцsta Berling еstad fцr att tala vid fцrvaltarna pе de sex bruken.

Nu дr fцr det fцrsta att nдmna, att till Hцgfors, som ligger vid Bjцrksjцдlven, en liten bit ovan Ekeby, fann han det inte vara skдl att fara. Det lеg alltfцr nдra Ekeby, det hade varit sе gott som under kavaljerernas regemente.

Men han reste ett par mil norr ut, tills han kom till Lцtafors. Vackert stдlle дr det, dдrom дr intet tvivel. Цvre Lцven breder ut sig framfцr det, och tдtt bakom sig har det Gurlita klдtt med brant uppstigande topp och ett stycke av vildhet och romantik, som vдl passar ett gammalt berg. Men smedjan, den дr ju inte sеdan den ska vara. Svдnghjulet дr sцnder och har varit sе hela еret.

- Nе, varfцr har det inte blivit lagat?

- Snickaren, min kдra vдn, snickaren, som var den ende i hela hдradet, som kunde laga det, har varit upptagen pе annat hеll. Vi har inte fеtt smida ett enda skeppund.

-Nе, varfцr sдnde ni inte efter snickaren?

- Sдnde efter! Som om vi inte skulle ha sдnt efter honom var dag, men han har ju inte kunnat komma. Han har hеllit pе att bygga kдgelbanor och lusthus pе Ekeby.

Dе fцrstеr Gцsta med ens hur det ska gе honom pе denna resan.

Han far vidare norr ut upp till Bjцrnidet. Vackert och prдktigt stдlle, det ocksе, med ett lдge, som skulle anstе ett slott. Den stora manbyggnaden behдrskar en halvcirkelformig dal, pе tre hеll omgiven av vдldiga hцjder och pе den fjдrde av Lцven, som dдr har sin дndpunkt. Och Gцsta vet, att intet bдttre stдlle finns fцr mеnskenspromenader och svдrmeri дn strandvдgarna utefter дlven, fцrbi fallet och ner mot smedjan, som дr inrymd i vдldiga, ur sjдlva bergvдggen sprдngda valv. Men jдrn, finns dдr nеgot jдrn?

Nej, naturligtvis inte. De hade ju inte haft nеgra kol, och frеn Ekeby hade de inte kunnat fе pengar till att betala kolare och kцrare. All bruksdrift hade legat nere under vintern.

Sе styr Gцsta sцder ut igen. Han kommer till Hеn, pе Lцvens цstra strand, och till Lцvstafors, lеngt inne i skogarna, men det gеr honom inte bдttre dдr. Ingenstдdes har de jдrn, och allestдdes tycks det vara kavaljerernas eget fel, att sе fцrhеller sig.

Sе vдnder Gцsta hem till Ekeby, och kavaljererna ta med dyster min i betraktande de femtio skeppund eller sе, som finnas pе upplaget, och deras hjдrnor дro tyngda av sorg, ty de hцra hur all naturen hеnler еt Ekeby, och de tycka, att marken darrar av snyftningar, att trдden hota dem med vredgade еtbцrder och att grдs och цrter klaga цver att Ekeby дra дr gеngen.

*

Men vartill sе mеnga ord och sе mycken undran? Dдr дr ju jдrnet frеn Ekeby!

Dдr дr det, lastat pе prеmar vid Klarдlvsstranden, fдrdigt att segla utfцr дlven, fдrdigt att uppvдgas pе jдrnvеgen i Karlstad, fдrdigt att fцras pе en Vдnersskuta till Gцteborg. Sе дr den dе rдddad, Ekeby дra.

Men hur дr detta mцjligt? Pе Ekeby fanns ju inte mer дn femtio skeppund jдrn, pе de sex andra bruken fanns intet jдrn. Hur дr det mцjligt, att fullastade prеmar nu ska fцra en sеdan oerhцrd massa jдrn till vеgen i Karlstad? Ja, dдrom mе man frеga kavaljererna.

Kavaljererna дro sjдlva ombord pе de tunga, fula farkosterna, de дmna sjдlva fцlja jдrnet frеn Ekeby till Gцteborg. Inte en vanlig prеmkarl, inte nеgon vanlig dцdlig fеr fцlja jдrnet. Kavaljererna ha kommit med flaskor och matsдckskorgar, med valthorn och fioler, med bцssor och metrevar och killekort. De ska gцra allt fцr sitt kдra jдrn och inte цverge det, fцrrдn det дr avlastat pе kajen i Gцteborg. De ska sjдlva lossa och lasta, skцta segel och roder. De дro just de rдtta fцr en sеdan uppgift. Finns vдl en sandbank i Klarдlven eller ett rev i Vдnern, som de inte kдnna? Ligga inte rorpinne och talja lika lдtt i deras hand som strеke och tцm.

Om de дlska nеgot i vдrlden, sе дr det jдrnet pе de prеmarna. De akta det som finaste glas, de breda presenningar цver det. Inte en flik av det fеr ligga bart. Det дr dessa tunga, grе stдnger, som ska upprдtta Ekeby дra. Ingen frдmling fеr kasta likgiltiga blickar pе dem. O Ekeby, du vеr lдngtans land, mе din дra strеla!

Ingen av kavaljererna har stannat hemma. Farbror Eberhard har lдmnat sin skrivpulpet, och kusin Kristofer har kommit fram ur spiselvrеn. Till och med den blide Lцwenborg дr dдr. Ingen kan hеlla sig borta, nдr det gдller Ekeby дra.

Men fцr Lцwenborg дr det inte nyttigt att se Klarдlven. Han har inte sett den pе trettiosju еr, han har inte bestigit en bеt pе lika lеng tid. Han hatar sjцarnas blanka ytor och de grеa дlvarna. Han pеminnes om alltfцr dystra ting, nдr han kommer ut pе vattnet, och han brukar undvika det, men i dag har han inte kunnat hеlla sig hemma. Дven han mеste fцlja med fцr att rдdda Ekeby дra.

Det fцrhцll sig nдmligen sе, att fцr trettiosju еr sedan hade Lцwenborg sett sin fдstmц drunkna i Klarдlven, och sedan dess hade hans stackars huvud ofta varit fцrvirrat.

Nдr han stеr och ser pе дlven, bцrjar hans gamla hjдrna att bli allt oredigare. Den grеa дlven, som flyter fram med mеnga smе glittrande vеgor, дr en stor orm med silverfjдll, som ligger och lurar pе rov. De gula, hцga sandvдggarna genom vilka дlven har skurit sin fеra, дro vдggarna i en fallgrop, pе vars botten ormen lurar, och den breda landsvдgen, som gцr ett hеl i vдggen och genom djup sand vadar ner till fдrjan, bredvid vilken prеmarna дro fцrtцjda, дr sjдlva цppningen till den fruktansvдrda dцdshеlan.

Och den lille gubben stеr och stirrar med sina smе blеa цgon. Hans lеnga, vita hеr flyger fцr alla vindar, och hans kinder, som oftast blomstra i mild rosenfдrg, дro alldeles bleka av еngest. Han vet sе sдkert, som om nеgon skulle ha sagt honom det, att en mдnniska snart ska komma pе den dдr vдgen och stцrta sig i den lurande ormens gap.

Nu дmna kavaljererna kasta loss och fatta de lеnga stдngerna fцr att driva prеmarna ut i strцmfеran, men dе ropar Lцwenborg:

- Stanna, sдger jag er, stanna fцr Guds skull!

De fцrstе nog, att han bцrjar bli oredig, dдrfцr att han kдnner prеmen vagga under sig, men de hejda ovillkorligen de lyfta stдngerna.

Och han, som ser, att дlven lurar pе rov och att nеgon ovillkorligen mеste komma fцr att stцrta sig i den, pekar med en varnande еtbцrd uppеt vдgen, alldeles som om han sеge nеgon komma pе den.

Det vet nog envar, att livet gдrna anordnar sеdana sammantrдffanden som det, vilket nu fцljde. Den, som дnnu kan fцrvеnas, mе vдl fцrundra sig цver att kavaljererna skulle ligga med sina prеmar vid fдrjstдllet цver Klarдlven just morgonen, som fцljde efter den natt, dе grevinnan Elisabet hade begivit sig цster ut pе vandring. Men helt visst skulle det ha varit mer underligt, om inte den unga kvinnan hade funnit nеgon hjдlp i sin nцd. Det hдnde nu sе, att hon, som hade gеtt hela natten, kom fram pе landsvдgen, som gick ner till fдrjan, just som kavaljererna дmnade lдgga ut, och de blevo stеende och sеgo pе henne, medan hon talade med fдrjkarlen och han lossade bеten. Hon var klдdd som en bondpiga, och de anade inte vem hon var. Men de stodo дndе och stirrade pе henne, dдrfцr att det var nеgot bekant hos henne. Medan hon nu stod dдr och talade med fдrjkarlen, syntes ett dammoln pе landsvдgen, och ur dammolnet skymtade fram en stor, gul kalesch. Hon fцrstod, att den var frеn Borg, att man var ute och sцkte henne och att hon nu skulle bli upptдckt. Hon kunde inte lдngre tдnka pе att komma undan i fдrjkarlens bеt, och det enda gцmstдlle hon sеg var kavaljerernas prеmar. Hon stцrtade bort mot dem utan att se vad det var fцr folk ombord. Och vдl var, att hon inte sеg det, ty annars hade hon vдl hellre kastat sig under hдstarnas fцtter дn tagit sin tillflykt dit.

Nдr hon hade kommit ombord, skrek hon bara: - Gцm mig, gцm mig! Och sе snavade hon och fцll omkull pе jдrnlasten. Men kavaljererna bеdo henne vara lugn. De stцtte hastigt frеn land, sе att prеmen kom ut i strцmfеran och drev ner mot Karlstad, just dе kaleschen kom fram till fдrjstдllet.

I vagnen sutto greve Henrik och grevinnan Mдrta. Nu sprang greven fram fцr att frеga fдrjkarlen om han hade sett hans grevinna. Men som greve Henrik var smеtt fцrlдgen цver att nцdgas frеga efter en fцrrymd hustru, sе sade han bara:

- Det дr nеgonting borta!

- Jasе, sade fдrjkarlen.

- Det дr nеgonting borta. Jag frеgar om ni har sett nеgonting.

- Vad дr det han frеgar om?

- Ja, det дr detsamma, men det дr nеgonting borta. Jag frеgar om han har fдrjat nеgonting цver дlven i dag.

Pе det sдttet fick han dock ingenting veta, och grevinnan Mдrta mеste sjдlv tala vid karlen. Hon visste om en minut, att den, som de saknade, befann sig ombord pе en av de trцgt bortglidande prеmarna.

- Vad дr det fцr folk pе de dдr prеmarna?

- Det дr vдl kavaljererna, som vi brukar sдga.

- Ah! sдger grevinnan. Ja, dе har du din hustru i gott fцrvar, Henrik. Dе vдnder vi likasе gдrna om hem genast.

*

Ute pе prеmen rеdde just ingen sе stor glдdje, som grevinnan Mдrta hade trott. Sе lдnge den gula kaleschen var synlig, satt den fцrskrдmda unga kvinnan hopkrupen pе lasten utan att rцra sig eller sдga ett ord. Hon bara stirrade pе stranden.

Troligt дr, att hon, fцrst nдr hon hade sett den gula kaleschen avlдgsna sig, kдnde igen kavaljererna. Hon rusade upp. Det var, som om hon ville fly pе nytt, men hon blev hejdad av den nдrmast stеende, och sе sjцnk hon med ett sakta kvidande еter ner pе lasten.

Och kavaljererna vеgade inte tala till henne eller gцra henne frеgor. Hon sеg ut, som om hon hade stеtt pе vansinnets trцskel.

De sorglцsas hjдssor bцrjade sannerligen tyngas av ansvar. Detta jдrn var, redan det, en tung bцrda fцr ovana skuldror, och nu skulle de till pе kцpet vaka цver en ung, дdelboren dam, som hade rymt frеn sin man.

Nдr de hade mцtt denna unga kvinna under vinterns fester, hade en och annan av dem kommit att tдnka pе en liten syster, som han fordom hade дlskat. Nдr han hade lekt och brottats med denna syster, hade han mеst ta varligt i henne, och nдr han hade pratat med henne, hade han fеtt lдra sig att ge akt pе sig och inte tala fula ord. Om en frдmmande pojke hade jagat henne fцr vilt i leken eller sjungit fula visor fцr henne, dе hade han kastat sig цver denne med grдnslцs fцrbittring och nдra nog bultat livet ur honom, ty hans unga syster skulle aldrig hцra nеgot ont eller lida nеgon sorg eller nеgonsin mцtas av ondska och hat.

Grevinnan Elisabet hade varit allas deras glada syster. Nдr hon hade lagt sina smе hдnder i deras hеrda nдvar, hade det just varit, som om hon hade sagt: "Kдnn sе brдcklig jag дr! Men du дr min stora bror, du ska beskydda mig bеde mot andra och mot dig sjдlv." Och de hade varit hцviska riddersmдn, sе lдnge de hade sett henne.

Nu sеgo kavaljererna henne med fцrfдran och kдnde inte rдtt igen henne. Hon var hдrjad och avmagrad, halsen var utan rundning, ansiktet genomskinligt. Hon hade vдl slagit sig under nattens vandring, ty ur ett litet sеr vid tinningen kom dе och dе en bloddroppe framsipprande, och det krusiga, ljusa hеret, som hдngde ner i pannan, hade blivit klibbigt av blodet. Hennes klдnning var smutsig efter den lеnga vandringen pе av dagg fuktiga vдgar, och hennes skor voro illa tilltygade. Kavaljererna fцrnummo en hemsk kдnsla av att detta var en frдmmande. Den grevinna Elisabet, som de hade kдnt, hade inte haft sеdana vilda, glцdande цgon. Deras stackars syster hade nдra nog blivit jagad till vansinne. Det var, som om en frеn andra rymder nedstigen sjдl kдmpade med den rдtta sjдlen om herravдldet i denna utpinade kropp.

Men de behцva inte oroa sig fцr vad de ska gцra med henne. Hos henne vakna de gamla tankarna. Dдr дr frestelsen еter цver henne. Gud vill еter prцva henne. Se, hon stеr bland vдnner! Дmnar hon lдmna botgцrarens vдg?

Hon reste sig och ropade, att hon mеste bort.

Kavaljererna fцrsцkte lugna henne. De sade henne, att hon kunde vara trygg. De skulle skydda henne mot all fцrfцljelse.

Hon bad endast att fе stiga ner i den lilla bеten, som fцljde prеmen, och ro i land fцr att ensam fortsдtta sin vandring.

Men de kunde ju inte lеta henne gе. Vad skulle det bli av henne? Bдttre var det, att hon stannade hos dem. De voro bara fattiga gamla mдn, men de skulle helt visst finna nеgon utvдg att hjдlpa henne.

Dе vred hon hдnderna och bad dem lеta henne gе. Men de fцrmеdde inte villfara hennes bцn. De sеgo henne sе nцdstдlld och svag, att de tдnkte, att hon mеste dц pе landsvдgen.

Gцsta Berling stod ett stycke dдrifrеn och sеg ner i vattnet. Kanske skulle den unga kvinnan inte gдrna se honom. Han visste det inte, men hans tankar lekte och logo i alla fall. "Nu vet ingen var denna unga kvinna befinner sig", tдnkte han, "nu kan vi fцra henne med ens till Ekeby. Vi ska hеlla henne dold dдr, vi kavaljerer, och vi ska vara goda mot henne. Vеr drottning, vеr hдrskarinna ska hon bli, men ingen annan ska veta om, att hon finns dдr. Vi ska vakta henne sе vдl, sе vдl. Hon skulle kanske bli lycklig bland oss, hon skulle bli omhuldad som en dotter av alla de gamla."

Han hade aldrig vеgat gцra rдtt klart fцr sig om han дlskade henne. Han kunde inte дga henne utan synd, och han ville inte dra ner henne till nеgot lеgt eller uselt, det var vad han visste. Men att ha henne gцmd pе Ekeby och fе vara god mot henne, sedan andra hade varit grymma, och lеta henne njuta allt gott livet дger, ack, vilka drцmmar, vilka saliga drцmmar!

Men han vaknade ur dem, ty den unga grevinnan var i full fцrtvivlan, och hennes ord hade fцrtvivlans skдrande tonfall. Hon hade kastat sig pе knд mittibland kavaljererna och bad dem att fе gе.

- Gud har inte дnnu fцrlеtit mig, ropade hon. Lеt mig gе!

Gцsta sеg, att ingen av de andra fцrmеdde lyda henne, och fцrstod, att han mеste gцra det. Han, som дlskade henne, mеste gцra det.

Han erfor en svеrighet vid att gе, som om varje lem i hans kropp gjorde motstеnd mot hans vilja, men han slдpade sig fram till henne och sade, att han ville fцra henne i land.

Hon steg genast upp. Han lyfte henne ner i bеten och rodde henne till den цstra stranden. Han lade till vid en smal gеngstig och hjдlpte henne ur bеten.

- Vad ska det nu bli av er, grevinna? sade han.

Hon lyfte allvarligt fingret och pekade mot himlen.

- Nдr ni kommer i nцd, grevinna...

Han kunde inte tala, rцsten svek honom, men hon fцrstod honom och svarade:

- Jag ska sдnda bud pе er, nдr jag behцver er.

- Jag skulle ha velat skydda er mot allt ont, sade han.

Hon rдckte honom sin hand till farvдl, och han fцrmеdde inte sдga nеgot mer. Hennes hand lеg kall och slapp i hans.

Grevinnan var inte medveten om nеgot annat дn dessa inre rцster, som nцdgade henne att gе bort bland frдmlingar. Hon visste vдl knappast, att det var just den man, som hon дlskade, som hon nu lдmnade.

Sе lдt han henne gе och rodde еter ut till kavaljererna. Nдr han kom upp pе prеmen, skalv han av trцtthet och syntes utmattad och maktlцs. Han hade gjort sitt livs tyngsta arbete, syntes det honom.

Дnnu nеgra dagar hцll han modet uppe, till dess att Ekeby дra var rдddad. Han fцrde jдrnet till vеgen pе Kanikenдset, sedan var det fцr lеng tid fцrbi med hans krafter och hans levnadsmod.

Kavaljererna mдrkte ingen fцrдndring hos honom, sе lдnge de voro ombord. Han spдnde varje nerv fцr att hеlla munterheten och sorglцsheten vid makt, ty det var genom munterhet och sorglцshet, som Ekeby дra skulle rдddas. Hur skulle vеgspelet kunna lyckas fцr dem, om de fцrsцkte det med bekymrade ansikten och modfдllda hjдrtan?

Om det nu дr sant, som ryktet fцrmдler, att kavaljererna den gеngen hade mer sand дn jдrn pе prеmarna, om det дr sant, att de oupphцrligen buro upp och ner samma stдnger till vеgen vid Kanikenдset, tills de mеnga hundra skeppunden voro uppvдgda, om det дr sant, att allt detta kunde gе fцr sig, dдrfцr att vеgmдstaren och hans folk blevo sе vдl trakterade ur de frеn Ekeby medfцrda matsдckskorgarna och kantinerna, sе kan man veta, att de mеste vara muntra pе jдrnprеmarna.

Vem kan veta detta nu? Men om sе hade varit, sе дr det visst, att Gцsta Berling inte kunde ha tid att sцrja. Av дventyrets och farans glдdje visste han dock intet. Sе fort han klagade, sjцnk han samman i fцrtvivlan.

- O Ekeby, du min lдngtans land, ropade han dе till sig sjдlv, mе din дra strеla!

Sе snart kavaljererna hade fеtt vеgmдstarens kvitto, lastade de sitt jдrn pе en Vдnersskuta. Det var annars vanligt, att yrkesskeppare ombesцrjde farten ner till Gцteborg, och Vдrmlandsbruken hade i allmдnhet intet mer bekymmer fцr sitt jдrn, nдr de hade fеtt vеgmдstarens kvitto pе att leveransen var fullgjord. Men kavaljererna ville inte gцra sin sak till hдlften, de skulle fцlja jдrnet дnda till Gцteborg.

Pе vдgen dit mцtte dem olyckan. Storm brцt ut pе natten, skutan blev redlцs, drev mot ett rev och sjцnk med hela sin dyrbara last. Valthorn och kortlekar och otцmda vinbuteljer gingo dе till bottnen. Men om man sеg saken rдtt, vad gjorde det, att jдrnet var fцrlorat? Ekeby дra var dock rдddad. Och om дn majoren mеste sдtta sig ner och i ett strдvt brev underrдtta grosshandlarna dдr nere i den stora staden om att han inte ville ha deras pengar, eftersom de inte hade fеtt hans jдrn, sе gjorde det inte heller nеgot. Ekeby var rikt, och dess дra var rдddad.

Men om hamnar och slussar, om gruvor och milor, om skutor och prеmar bцrja viska underliga ting? Om det gеr en dov susning genom skogarna, att hela fдrden var ett bedrдgeri, om man pеstеr цver hela Vдrmland, att det aldrig fanns mer дn fattiga femtio skeppund pе prеmarna och att skeppsbrottet var tillstдllt med flit? En djдrv bragd har dе blivit utfцrd och ett дkta kavaljersstreck fullдndat. Av sеdant skadas inte den gamla gеrdens дra.

Men det дr sе lдngesen nu. Det дr ju mцjligt, att kavaljererna hade kцpt jдrn frеn annat hеll eller att de hade funnit det i nеgra fцrut okдnda fцrrеdshus. Sanningen ska aldrig bli uppdagad i en sеdan sak. Vеgmдstaren ville еtminstone aldrig hцra talas om att nеgot bedrдgeri hade varit mцjligt, och han borde ju veta det.

Nдr kavaljererna kommo hem, fingo de hцra nyheter. Greve Dohnas giftermеl skulle upphдvas. Greven hade sдnt sin hovmдstare ner till Italien fцr att skaffa bevis, att дktenskapet inte hade varit lagligt. Denne kom ocksе tillbaka fram pе sommaren med tillfredsstдllande uppgifter. Vari dessa bestodo, ja, det vet jag inte sдkert och visst. Man fеr fara fram varsamt med de gamla sдgnerna, de дro som еldriga rosor, de tappa lдtt bladen, nдr man kommer dem fцr nдra inpе livet. Folket sдger, att vigseln i Italien inte hade blivit gjord av rдtt prдst. Jag vet inte mer, jag heller, men sant дr det дndock, att дktenskapet mellan greve Dohna och Elisabet von Thurn vid domstolen i Bro fцrklarades aldrig ha varit nеgot дktenskap.

Hдrom visste vдl den unga kvinnan intet. Hon levde bland bцnder i avlдgsna trakter, om hon levde.

[http://www.lysator.liu.se/runeberg/berling/k18.html]

ADERTONDE KAPITLET.

Liljecronas hem.

Det fanns bland kavaljererna en, vilken jag ofta har nдmnt som en stor musiker. Han var en hцgvдxt, grovlemmad man med stort huvud och yvigt, svart hеr. Han var sдkert inte stort mer дn fyrtio еr vid denna tiden, men han hade ett fult, grovhugget ansikte och ett sдvligt sдtt. Detta gjorde, att mеnga rдknade honom fцr gammal. Han var en god man, men tungsint.

En eftermiddag tog han fiolen under armen och gick bort frеn Ekeby. Han sade inte farvдl till nеgon, dock var det inte hans mening att nеgonsin komma еter. Han vдmjdes vid livet dдr, alltsedan han hade sett grevinnan Elisabet i hennes olycka. Han gick utan att vila hela aftonen och hela natten, дnda till dess han i den tidiga soluppgеngen kom till en liten herrgеrd, kallad Lцvdala, som tillhцrde honom.

Det var sе tidigt, att ingen mдnniska дnnu var vaken. Liljecrona satte sig pе det grцna gungbrдdet utanfцr manbyggnaden och sеg pе sin egendom. Herregud! Vackrare stдlle fanns inte. Grдsplanen framfцr huset lеg i en sakta sluttning och var tдckt av fint, ljusgrцnt grдs. Det fanns inte make till grдsplan. Fеren fingo beta pе den och barnen rasa dдr med sina lekar, men den hцll sig дnda alltid lika tдt och grцn. Lien gick aldrig цver den, men minst en gеng i veckan lдt husmodern sopa bort alla stickor och strеn och torra blad ur det friska grдset. Han sеg pе sandgеngen framfцr huset och drog plцtsligen еt sig fцtterna. Barnen hade sent pе kvдllen krattat den i riktiga mцnster, och hans stora fцtter hade gjort fцrfдrlig skada pе det fina arbetet Tдnk дnda hur allt vдxte pе detta stдlle! De sex rцnnarna, som bevakade gеrdsplanen, voro hцga som bokar och vida som ekar. Sеdana trдd hade man vдl aldrig sett fцrr. Granna voro de med de tjocka stammarna klдdda av gula lavar och med stora, vita blomklasar stickande fram ur den mцrka grцnskan. Han mеste tдnka pе himlen och dess stjдrnor. Man kunde nog fцrundra sig цver hur trдden vдxte dдr pе gеrden. Dдr stod en gammal pil, sе tjock, att tvе karlar inte kunde famna om den. Den var nu murken och ihеlig, och еskan hade tagit toppen av den, men dц ville den inte. Varje vеr kom en knippa friskt grцnt upp ur den avbrutna huvudstammen fцr att visa, att den levde. Den dдr hдggen vid цstra gaveln hade blivit ett trдd sе stort, att det цverskyggade hela huset. Hela torvtaket var vitt av dess fдllda blomblad, ty hдggen hade redan blommat ut. Och bjцrkarna, som stodo i smе klungor hдr och dдr pе еkrarna, de hade helt visst sitt paradis pе hans gеrd. Dдr utvecklade de sе mеnga olika vдxtsдtt, som om de hade slagit sig pе att hдrma alla andra trдd. En var lik en lind, tдt och lummig med ett vitt valv цver sig en annan stod jдmn och pyramidlik som en poppel, och en tredje hдngde grenarna som en tеrpil. Inte en var lik den andra, och hдrliga voro de allesammans.

Sе reste han sig och gick runtom byggningen. Dдr lеg trдdgеrden sе fцrunderligt fager, att han mеste stanna och dra efter andan. Дppletrдden blommade. Ja, det visste han ju. Det hade han sett att de gjorde pе alla andra herrgеrdar ocksе, men det var bara det, att de inte pе nеgot stдlle blommade sе, som de gjorde pе den gеrden, dдr han hade sett dem blomma, alltsedan han gifte sig. Han gick med knдppta hдnder och varsamma steg upp och ner pе sandgеngarna. Marken var vit, och trдden voro vita, ett och annat med en brytning i skдrt. Nеgot sе vackert hade han aldrig sett. Han kдnde varje trдd sе, som man kдnner sina syskon och lekkamrater. Astrakantrдden voro helt vita, likasе vinterfrukttrдden. Men sommargyllenas blommor voro skдra, och paradisдpplenas voro rentav rцda. Vackrast var den gamla oympade apeln, vars smе beska дpplen ingen kunde дta. Den sparade inte pе blommor, den sеg ut som en stor snцdriva i morgonglansen.

Ty betдnk nu ocksе detta, att det var en tidig morgon! Daggen gjorde alla blad glдnsande, allt damm var bortskцljt. Bakom de skogklдdda bergen, tдtt under vilka gеrden lеg, kommo de fцrsta solstrеlarna framilande. Det var, som om grantopparna hade blivit antдnda av dem. Цver de unga klцvervallarna, цver rеg- och kornfдlt och цver den nyuppkomna havrebrodden lеg den allra lдttaste dimma, ett det tunnaste skцnhetsflor, och skuggorna fцllo skarpa som i mеnsken.

Sе stod han stilla och sеg pе de stora kryddsдngarna mellan trдdgеrdsgеngarna. Han vet, att husfrun och hennes pigor hдr ha haft sitt arbete. De ha grдvt, krattat och gцdslat, ryckt upp kvickrot och ansat jorden, tills den har blivit fin och lдtt. Sedan de ha fеtt sдngen jдmn och kanterna skarpa, ha de tagit tцmmar och mдrkkдppar och streckat upp rдnder och rutor. Dдrefter ha de trampat upp gеngar med smе, lustiga steg och satt och satt, tills alla rдnder och rutor ha blivit fyllda. Och barnen ha varit med och varit idel lycka och iver цver att fе hjдlpa till, fast det har varit dem ett tungt arbete att stе krokiga och strдcka ut armarna цver de breda sдngarna. Och otroligt med gagn ha de gjort, som envar kan fцrstе.

Nu bцrjade det sеdda att komma upp.

Gud signe dem, sе tappra de stodo dдr, bеde дrter och bцnor med sina tvе tjocka hjдrtblad! Och sе jдmnt och snдllt bеde morцtter och rovor hade kommit! Allra lustigast voro de smе krusiga persiljebladen, som lyfte litet pе jordlagret ovan sig och lekte tittut med livet дn sе lдnge.

Och hдr fanns en liten sдng, dдr strecken inte gingo sе jдmnt och dдr de smе rutorna tycktes vara en provkarta pе allt, som kunde sдttas och sеs. Det var barnens land.

Och Liljecrona fick i hast fiolen upp till hakan och bцrjade spela. Fеglarna bцrjade sjunga i det stora busksnеret, som skyddade trдdgеrden fцr nordanvinden. Det stod inte till fцr nеgon med stдmma begеvad varelse att tiga, sе hдrlig var morgonen. Strеken rцrde sig alldeles av sig sjдlv.

Liljecrona gick upp och ner pе gеngarna och spelade. "Nej", tдnkte han, "vackrare stдlle finns inte." Vad var Ekeby mot Lцvdala! Hans hem var torvtдckt och blott en vеning hцgt. Det lеg i skogsbrynet med berget цver sig och den lеnga dalen framfцr sig. Det var intet mдrkvдrdigt med det. Ingen sjц fanns dдr, intet vattenfall, inga strandдngar och parker, men det var likafullt vackert. Det var vackert dдrfцr att det var ett gott, fridfullt hem. Livet var lдtt att leva dдr. Allt, som pе andra stдllen skulle ha alstrat bitterhet och hat, blev dдr utjдmnat med mildhet. Sе ska det vara i ett hem.

Inne i byggnaden ligger husfrun och sover i ett rum, som vetter еt trдdgеrden. Hon vaknar plцtsligt och lyssnar, men hon rцr sig inte. Hon ligger smеleende och lyssnar. Sе kommer musiken allt nдrmare, och till sist дr det, som om spelmannen hade stannat under hennes fцnster. Det дr vдl inte fцrsta gеngen, som hon har hцrt fiolspel under sitt fцnster. Han brukar komma sе dдr, hennes man, nдr de ha haft nеgot ovanligt vilt dеd fцr sig dдr borta pе Ekeby.

Han stеr dдr och biktar och ber om fцrlеtelse. Han beskriver fцr henne de mцrka makter, som locka honom bort frеn vad han дlskar hцgst, frеn henne och barnen. Men han дlskar dem. Е, visst дlskar han dem!

Medan han spelar, stiger hon upp och sдtter klдderna pе sig utan att rдtt veta vad hon gцr. Hon дr sе alldeles upptagen av hans spel.

- Det дr inte lyx och vдllevnad, som har lockat mig bort spelar han, inte kдrlek till andra kvinnor, inte дran, men livets frestande mеngfald. Dess ljuvhet, dess bitterhet, dess rikedomar mеste jag kдnna runtom mig. Men nu har jag nog dдrav, nu дr jag trцtt och nцjd. Jag ska inte mer lдmna mitt hem. Fцrlеt mig, ha miskund med mig!

Dе drar hon undan gardinen och slеr upp fцnstret, och han ser hennes vackra, goda ansikte.

Hon дr god, och hon дr vis. Hennes blickar falla vдlsignelsebringande som solens pе allt, som de mцta. Hon styr, och hon vеrdar. Dдr hon finns, mеste allt vдxa och frodas. Hon bдr lyckan inom sig.

Han svingar sig upp pе fцnsterbrдdet till henne och дr lycklig som en ung дlskare.

Sedan lyfter han henne ut i trдdgеrden och bдr henne ner under дppletrдden. Dдr fцrklarar han fцr henne hur vackert allt дr och visar henne kryddsдngarna och barnens plantering och de smе lustiga persiljebladen.

Nдr barnen vakna, blir det jubel och hдnryckning цver att far дr kommen. De lдgga beslag pе honom. Han ska se allt nytt och mдrkvдrdigt, den lilla spikhammaren, som bultar borta i bдcken, fеgelboet i pilen och de tvе smе fцlungarna, som fцddes fцr ett par dar sedan.

Sedan gцra far, mor och barn en lеng vandring utеt еkrarna. Han mеste se hur tдt rеgen stеr, hur grдset vдxer och hur potatisen bцrjar sticka upp de skrynkliga bladen.

Han mеste se korna, nдr de komma in frеn betet, hдlsa pе nykomlingarna i kalvkдttar och fеrhus, sцka efter дgg och ge alla hдstarna brцd.

Barnen hдnga honom i hдlarna hela dagen. Inga lдxor, intet arbete, bara att strцva omkring med far!

Pе kvдllen spelar han polskor fцr dem, och hela dagen har han varit dem en sе god kamrat och lekbroder, att de somna med en from bцn om att far alltid mеtte stanna hos dem.

Han stannar ocksе hela еtta dagar och дr glad som en pojke hela tiden. Han дr fцrдlskad i allt dдr hemma, i hustru och barn och tдnker aldrig pе Ekeby.

Men sе kommer en morgon, nдr han дr borta. Han stod inte ut lдngre, det var fцr mycken lycka fцr honom. Ekeby var tusen gеnger sдmre, men Ekeby lеg mitt i hдndelsernas virvel. Е, vad dдr fanns mycket att drцmma om och spela om! Hur kunde han leva skild frеn kavaljerernas bragder och frеn Lцvens lеnga sjц, runtom vilken дventyrens vilda jakt brusade fram?

Pе hans egendom gick allt sin lugna gеng. Allt frodades och vдxte under den milda husmoderns hдgn. Alla gingo i en stilla lycka dдr pе gеrden. Allt, som annorstдdes skulle ha alstrat split och bitterhet, gick dдr fцrbi utan klagan och smдrta. Allt var, som det skulle vara. Om nu husets herre lдngtade att leva som kavaljer pе Ekeby, vad mera? Tjдnar det kanske nеgot till att klaga pе himlens sol fцr att den varje kvдll fцrsvinner i vдster och lдmnar jorden i mцrker?

Vem дr okuvlig utom undergivenheten? Vem дr segerviss utom tеlamodet?

[http://www.lysator.liu.se/runeberg/berling/k19.html]

NITTONDE KAPITLET.

Dovres hдxa.

Nu gеr Dovres hдxa pе Lцvens strand. Dдr har man sett henne, liten och rundryggad, i skinnkjortel och med silverbeslaget bдlte. Hur kommer hon ur ulvahеlor till mдnniskors vдrld? Vad sцker den gamla frеn fjдllen i dalarnas grцnska?

Tiggande kommer hon. Hon дr snеl, lysten efter gеvor, sе rik hon дr. I bergens klyftor dцljer den gamla tunga tackor av vitt silver, och pе saftiga дngar djupt inne bland fjдllen beta hennes stora hjordar av svarta, gullhornade kor. Дndе vandrar hon fram i nдverskor och flottig skinndrдkt, varpе brokig randsцm skymtar fram under еrhundradens smuts. Hon har mossa i pipan och tigger av den fattigaste. Skam give en sеdan, som aldrig tackar, aldrig fеr nog!

Gammal дr hon. Nдr lеg vдl ungdomens skдra glans цver det breda ansiktet med den bruna byn, som skiner av fett, цver plattnдsan och de smala цgonen, som glimma fram ur smutsen liksom eldkol ur grе aska? Nдr satt hon som ung tцs pе sдtertunet och besvarade med lurlеt vallgossens kдrleksvisor? Flera hundra еr har hon levat. De дldsta minnas inte den tid, dе hon inte vandrade genom landet. Deras fader ha sett henne gammal, nдr de voro unga. Inte heller дr hon дnnu dцd. Jag, som skriver, har sjдlv sett henne.

Mдktig дr hon. Hon, trollkunniga finnars dotter, bцjer sig inte fцr nеgon. Hennes breda fцtter sдtta inga fцrsagda spеr pе landsvдgarnas grus. Hagel kan hon mana fram, blixt kan hon styra. Hon kan fцra hjordar vilse och sдnda varg pе fеren. Fцga gott kan hon verka, men mycket ont. Bдst att stе vдl med henne. Tiggde hon дn enda geten och en hel mark ull, sе ge henne! Eljest stupar hдsten, eljest brinner stugan, eljest fцrdдrvas kon, eljest dцr barnet, eljest gеr nidsk matmoder frеn vettet.

Vдlkommen gдst дr hon aldrig. Bдst dock att mцta henne med leende mun. Vem vet fцr vems rдkning den ofдrdbringande genomstrцvar dalen? Hon kommer inte bara i det дrendet att fylla tiggarpеsen. Ont varsel fцljer henne, hдrmask visar sig, rдv och uv tjuta ohyggligt i skymningen, rцd och svart elma, som sprutar etter, kryper fram ur skogen дnda till dцrrtrцskeln.

Stolt дr hon. I hennes huvud gцmmes fдdrens mдktiga visdom. Sеdant ger sinnet lyftning. Dyrbara runor stе ristade i hennes stav. Fцr allt dalens guld vill hon inte sдlja den. Trollsеng kan hon sjunga, sejd kan hon koka, цrtkunnig дr hon, trollskott kan hon lossa цver en vattenspegel, och stormknutar kan hon knyta.

Kunde jag blott tyda mеnghundraеrig hjдrnas underliga tankar! Kommen ur skogarnas dunkel och frеn de mдktiga fjдllen, vad tдnker hon om folket i dalarna? Fцr henne, som tror pе Tor, jдttedцdaren, och pе mдktiga finska gudar, дro de kristna som tama gеrdshundar fцr en grе ulv. Otamd som snцstormen, stark som forsen, kan hon aldrig дlska slдttbygdens sцner.

Dock kommer hon alltjдmt еter ner frеn bergen fцr att se deras dvдrgaskick. Av fasa rysa mдnniskorna, nдr de se henne, men цdemarkens starka dotter gеr trygg ibland dem, skyddad av skrдcken. Ej дro hennes stams bragder glцmda, ej heller hennes egna. Som katten tror pе sina klor, sе tror hon pе sin hjдrnas visdom och pе kraften av gudaingiven trollsеng. Vissare дr ingen kung pе sitt vдlde дn hon pе det skrдckens rike, som hon behдrskar.

Sе har Dovres hдxa genomvandrat mеnga byar. Nu дr hon kommen till Borg och skyr inte att vandra upp till grevegеrden. Kцksvдgen tar hon sдllan. Rдtt uppfцr terrassernas trappor kommer hon. Hon sдtter ner sina breda nдverskor pе blomkantade grusgеngar, lika trygg, som om hon hade trampat sдterstigar.

Hдnder sе, att grevinnan Mдrta just dе har stigit ut pе trappan fцr att skеda junidagens prakt. Nedanfцr pе sandgеngen ha tvе pigor stannat pе sin vдg till matboden. De дro komna frеn bastun, dдr flдsket rцkes, och bдra nyrцkta skinkor pе en stеng mellan sig.

- Vill vеr nеdiga grevinna kдnna och lukta? sдga pigorna. Дr flдsket nog rцkt?

Grevinnan Mдrta, husmoder pе Borg vid den tiden, lutar sig fram цver rдckverket och ser pе flдsket, men i samma stund lдgger finngumman sin hand pе en av skinkorna.

Se dock denna bruna, skinande svеlen, detta tjocka lager av fett! Kдnn denna friska doft av enris frеn de nyrцkta skinkorna! O, mat fцr gеngna gudar! Hдxan vill дga allt detta. Hon lдgger sin hand pе flдsket.

Ack, bergens dotter дr inte van att tigga och be! Дr det inte av hennes nеd, som blommor frodas och mдnniskor leva? Frosten och den цdelдggande stormen och vattenfloden, allt stеr i hennes makt att sдnda. Dдrfцr hцves inte henne att be och tigga. Hon lдgger sin hand pе vad hon цnskar sig, och det дr hennes.

Grevinnan Mдrta vet dock intet om den gamlas makt.

- Bort med sig, tiggarkдring! sдger hon.

- Ge mig skinkan! sдger Dovres hдxa, ulvars ryttarinna.

- Hon дr tokig! utropar grevinnan. Och hon befaller pigorna att gе in i boden med sin bцrda.

Den mеnghundraеrigas цgon flamma av vrede och lystnad.

- Ge mig den bruna skinkan! upprepar hon. Eljest gеr det dig illa.

- Hellre ger jag den еt skatorna дn еt en sеdan som hon.

Dе darrar den gamla under vredens storm. Mot hцjden strдcker hon den runskrivna staven och svдnger vilt med den. Hennes lдppar utstцta underliga ord. Hеret stеr upprдtt, цgonen lysa, ansiktet fцrvrides.

- Dig sjдlv ska skator дta! skriker hon till sist.

Sе gеr hon, mumlande fцrbannelser, svдngande vilt med staven. Hon vдnder om hemеt. Lдngre mot sцder gеr hon inte. Nu har vildmarkens dotter utfцrt det дrende, fцr vars skull hon har tеgat ner frеn bergen.

Grevinnan Mдrta stеr kvar pе trappan och skrattar еt hennes orimliga vrede. Men pе hennes lдppar ska snart skrattet tystna, ty dдr komma de! Hon kan inte tro sina цgon. Hon tдnker, att hon drцmmer, men dдr komma de, skatorna, som ska дta henne.

Ur park och trдdgеrd susa de ner mot henne, tjogtals skator, med klorna spдnda och nдbbarna framstrдckta fцr att hugga. De komma under skrдn och skratt. Svarta och vita vingar skimra fцr hennes цgon. Hon ser som i en yrsel bakom denna svдrm alla traktens skator i annalkande, hela himlen full av svarta och vita vingar. I fцrmiddagens skarpa solsken blдnka fjдdrarnas metallfдrger. Halsarna rugga upp sig som pе vredgade rovfеglar. I allt trдngre kretsar flyga odjuren runtom grevinnan, mеttande med nдbbar och klor еt hennes ansikte och hдnder. Dе mеste hon fly in i fцrstugan och stдnga dцrren. Hon stцder sig mot den, flдmtande av еngest, medan de skrattande skatorna kretsa dдr utanfцr.

Dдrmed stдngdes hon ock frеn sommarens ljuvhet och grцnska och frеn levnadens glдdje. Fцr henne funnos hдdanefter blott de tillslutna rummen och de fдllda gardinerna, fцr henne fцrtvivlan, fцr henne еngest, fцr henne fцrvirring, grдnsande till vansinne.

Vansinnig kan vдl ocksе denna berдttelse synas, men den mеste dock vara sann. Hundratal ska kдnna igen den och vittna, att sеdan дr den gamla sдgnen.

Fеglarna slogo sig ner pе trapprдcket och hustaket. De sutto, som om de bara vдntade, att grevinnan skulle visa sig, fцr att fе kasta sig цver henne. De togo sin bostad i parken, och dдr stannade de. Det var omцjligt att jaga dem frеn gеrden. Det blev bara vдrre, om man skцt. Fцr en, som fцll, kommo tio nya flygande. Stundom mеste vдl stora skaror dra bort fцr att skaffa mat, men trogna skiltvakter sutto alltid kvar. Och om grevinnan Mдrta visade sig, om hon sеg ut genom ett fцnster eller bara drog undan en gardin fцr ett цgonblick, om hon fцrsцkte gе ut pе trappan, genast kommo de. Hela den fцrfдrliga svдrmen stцrtade upp mot boningshuset med dеnande vingslag, och grevinnan flydde in i sitt innersta rum.

Hon bodde i sдngkammaren innanfцr det rцda fцrmaket. Ofta har jag hцrt rummet beskrivas, sеdant det var under denna fasans tid, nдr Borg belдgrades av skatorna. Tunga tдcken fцr dцrrar och fцnster, tдta mattor pе golvet, smygande, viskande mдnniskor.

I grevinnans hjдrta bodde blek fцrfдran. Hennes hеr blev grеtt. Hennes hy fick skrynklor. Hon blev gumma pе en mеnad. Hon kunde inte stеlsдtta hjдrtat till tvivel pе fцrhatlig trolldom. Hon spratt upp ur nattens drцmmar med hцga rop om att skatorna еto henne. Hon grдt dagen om цver detta цde, som hon inte skulle undgе. Skyende mдnniskor, rдdd, att fеgelsvдrmen skulle fцlja i hдlarna pе varje intrдdande, satt hon oftast tyst med hдnderna fцr ansiktet, vaggande fram och еter i sin lдnstol, olustig och fцrstдmd i den kvava luften, stundom sprittande upp med rop av klagan.

Bittrare liv var ingens. Kan nеgon undgе att beklaga henne?

Jag har vдl inte stort mer att berдtta om henne nu, och det jag har sagt har inte varit gott. Det дr, som om mitt samvete sloge mig. Hon var dock godhjдrtad och levnadsglad, nдr hon var ung, och mеnga lustiga historier om henne ha glatt mitt hjдrta, fast hдr inte har varit platsen att berдtta dem.

Men det дr sе, fastдn denna stackars vandrerska inte visste det, att sjдlen дr den evige hungraren. Av flдrd och lek kan han inte leva. Fеr han inte annan nдring, ska han som ett vilt djur sцnderslita fцrst andra och till sist sig sjдlv.

Detta дr sagans mening.

[http://www.lysator.liu.se/runeberg/berling/k20.html]

TJUGONDE KAPITLET.

Midsommar.

Det var midsommar dе som nu, medan jag skriver. Еrets hдrligaste tid var inne.

Det var den tid, dе Sintram, den elake brukspatronen pе Fors, дngslades och sцrjde. Han harmades цver ljusets segertеg genom dygnets timmar och цver mцrkrets nederlag. Han vredgades цver den bladskrud, som hцljde trдden, och цver den brokiga matta, som klдdde marken.

Allt hцljde sig i skцnhet. Vдgen, sе grе och dammig den var, fick, дven den, sin kant av blommor, gula och violetta midsommarsblomster, hundloka och kдringtand.

Nдr midsommardagens prakt lеg цver bergen och klockljuden frеn Bro kyrka av den dallrande luften buros дnda upp till Fors, nдr helgdagens outsдgliga stillhet hдrskade цver landet, dе reste han sig i vrede. Det syntes honom, som om Gud och mдnniskor vеgade glцmma, att han fanns, och han beslцt att fara till kyrkan, дven han. De, som jublade еt sommaren, skulle fе se honom, Sintram, дlskaren av mцrker utan morgon, av dцd utan uppstеndelse, av vinter utan vеr.

Han satte pе sig vargskinnspдls och ludna bдlgvantar. Han lдt spдnna den rцda hдsten fцr en kappslдde och sдtta bjдllror i den blanka, snдckprydda selen. Utstyrd, som om trettio graders kyla hade varit rеdande, for han till kyrkan Han trodde, att gnisslet under medarna kom av den skarpa kцlden. Han trodde, att det vita lцddret pе hдstryggen var rimfrost. Han kдnde ingen vдrme. Kцld strеlade ut frеn honom som vдrme frеn solen.

Han for fram цver den vida slдtten norr om Bro kyrka. Stora, rika byar lеgo i hans vдg och еkerfдlt, цver vilka sjungande lдrkor fladdrade. Aldrig har jag hцrt lдrkor sjunga sе som цver dessa fдlt. Ofta har jag undrat om han mдktade gцra sig dцv fцr dessa hundratal av sеngare.

Mycket mеste han fдrdas fцrbi pе vдgen, som skulle ha harmat honom, om han hade skдnkt det en blick. Han skulle ha sett tvе bugande bjцrkar vid varje stugas dцrr, och genom цppnade fцnster skulle han ha sett in i rum, vilkas tak och vдggar voro klдdda med blommor och grцna kvistar. Den minsta tiggartцs gick pе landsvдgen med en syrenklase i handen, och varenda bondkvinna hade en hel liten blomsterkvast instucken i nдsduken.

Majstдnger med hopfallna blommor och slokande kransar stodo pе gеrdarna. Runtom dem var grдset upptrampat, ty den glada dansen hade gеtt fram dдr i sommarnatten.

Nere pе Lцven trдngdes timmerflottarna. De smе vita seglen voro hissade dagen till дra, fastдn ingen vind fyllde dem, och varje masttopp bar en grцn krans.

Pе de mеnga vдgarna, som leda till Bro, kom kyrkfolket vandrande. Kvinnorna voro sдrskilt stеtliga i de ljusa, hemvдvda sommarklдnningarna, som hade gjorts fдrdiga just till denna dag. Alla voro klдdda till fest.

Och mдnniskorna kunde inte upphцra att glдdja sig цver helgdagsfriden och vilan frеn vardagsarbetet, еt den ljuvliga vдrmen, еt den lovande skцrden och еt smultronen, som bцrjade rodna vid vдgkanten. De gеvo akt pе luftens stillhet, den molnfria himlen och lдrksеngen och sade:

- Det syns, att dagen hцr Vеr Herre till.

Dе kom Sintram kцrande. Han svor och svдngde piskan цver den stretande hдsten. Sanden gnisslade otдckt under medarna, dombjдllrornas gдlla klang fцrtog kyrkklockornas ljud. Hans panna lеg i vreda rynkor under pдlsmцssan.

Dе ryste de kyrkobesцkande och menade sig ha sett den onde sjдlv. Inte ens i dag pе sommarens fest fingo de glцmma ondskan och kцlden. Bitter дr deras lott, vilka vandra pе jorden.

Mдnniskorna, som stodo i skuggan av kyrkvдggen eller sutto pе kyrkogеrdsmuren och vдntade pе gudstjдnstens bцrjan, sеgo honom med stilla undran, dдr han vandrade upp mot kyrkdцrren. Nyss hade den hдrliga dagen fyllt deras hjдrtan med glдdje цver att de fingo trampa jordens stigar och njuta tillvarons ljuvhet. Nu, nдr de sеgo Sintram, kommo aningar om sдllsam ofдrd цver dem

Sintram trдdde in i kyrkan och tog plats i sin stol, slеende vantarna i bдnken, sе att skramlet av vargklorna, som voro insydda i skinnet, hцrdes цver hela kyrkan. Och nеgra kvinnor, som redan hade tagit plats pе de frдmsta bдnkarna, svimmade, nдr de sеgo den ludna gestalten, och mеste bдras ut.

Men ingen vеgade driva ut Sintram. Han stцrde folkets andakt, men han var fцr mycket fruktad fцr att nеgon skulle vеga befalla honom att lдmna kyrkan.

Fеfдngt talade den gamle prosten om sommarens ljusa hцgtid. Ingen hцrde pе honom. Folket tдnkte blott pе ondskan och kцlden och pе den sдllsamma ofдrd, som den elake brukspatronen bеdade dem.

Nдr allt var slut, sеg man den elake stiga ut pе branten av den kulle, dдr Bro kyrka ligger. Han sеg ner pе Broby sund och fцljde det med blicken fцrbi prostgеrden och vдstra strandens trenne uddar ut i Lцven. Och man sеg hur han knцt nдven och skakade den цver sundet och dess grцnskande strдnder. Dдrpе gledo hans blickar sцder ut цver nedre Lцven дnda till de blеnande uddar, som tyckas stдnga sjцn. Och norr ut flцgo de milslеngt fцrbi Gurlita klдtt upp till Bjцrnidet, dдr sjцn slutar. Han sеg mot vдster och цster, dдr de lеnga bergen kanta dalen, och han knцt nдven omigen. Och envar kдnde, att om han hade haft en knippa blixtar i sin hцgra hand, skulle han i vild glдdje ha slungat dem ut цver det lugna landet och spritt jдmmer och dцd, sе lеngt han hade mдktat. Ty nu hade han sе vant sitt hjдrta vid det onda, att han visste sig ingen frцjd annat дn i elдnde. Smеningom hade han lдrt sig sjдlv att дlska allt fult och uselt. Han var mer vansinnig дn den vildaste galning, men detta fцrstod ingen.

Det gick underligt tal sedan genom landet. Det sades, att nдr kyrkvaktaren kom fцr att stдnga kyrkan, brцts axet av nyckeln, dдrfцr att ett hеrt hopviket papper satt instucket i lеset. Han gav det еt prosten. Det var, som man vдl kunde fцrstе, en skrivelse, avsedd fцr en varelse i den andra vдrlden.

Man viskade om vad det hade stеtt att lдsa. Prosten hade brдnt upp papperet, men kyrkvaktaren hade sett pе, medan djдvulstyget brann. Bokstдverna hade lyst klart rцda pе svart grund. Han hade inte kunnat undgе att lдsa. Han lдste, sade man, att den elake ville lдgga landet цde, sе lеngt som Bro kyrktorn syntes. Han ville se skogen skymma bort kyrkan. Han ville se bjцrn och rдv bo i mдnniskornas boningar. Еkrarna skulle ligga obrukade, och varken hund eller hane skulle hцras i de trakterna. Den elake ville tjдna sin herre med att vеlla var mans ofдrd. Detta var vad han hade lovat.

Och mдnniskorna sеgo tiden an i tyst fцrtvivlan ty de visste, att den elakes makt var stor, att han hatade allt levande, att han ville se vildmarken trдnga ner цver dalen och att han gдrna skulle ta pesten eller hungersnцden eller kriget i sin tjдnst fцr att driva bort envar, som дlskade det goda, glдdjebringande arbetet.

[http://www.lysator.liu.se/runeberg/berling/k21.html]

TJUGUFЦRSTA KAPITLET.

Fru Musica.

Nдr ingenting kunde gцra Gцsta Berling glad, sedan han hade hjдlpt den unga grevinnan att fly, beslцto kavaljererna att vдnda sig till den goda fru Musica, som дr en mдktig fe och trцstar mеnga olyckliga.

Fцrdenskull lдto de en kvдll i juli slе upp dцrrarna till stora salongen pе Ekeby och lyfta av fцnsterhakarna. Solen och luften slдpptes in, den sena aftonens stora, rцda sol, den svala kvдllens milda, еngande luft.

De randiga цverdragen togos av mцblerna, klaveret цppnades, och floret kring de venetianska kronorna togs bort. De gyllene griparna under marmorbordens vita skivor fingo еter lysa mot ljuset. De vita gudinnorna dansade i det svarta fдltet ovan spegeln. Sidendamastens mеngformade blomster skimrade i aftonglцden. Och rosor plockades och buros in. Hela rummet fylldes av deras doft. Dдr funnos underbara rosor utan kдnda namn, som frеn frдmmande lдnder hade blivit fцrda till Ekeby. Dдr voro de gula, i vilkas еdror blodet skimrar rцtt som i en mдnniskas, och de grдddvita med upptrasade kanter och de skдra med de stora bladen, som ytterst i kanten bli fдrglцsa som vatten, och de mцrka rцda med svarta skuggor. De buro in alla Altringers rosor, som voro komna frеn fjдrran lдnder fцr att frцjda vackra kvinnors цgon.

Sе fцras noter och notstдllare in och mдssingsinstrument och strеkar och fioler av alla storlekar, ty det дr den goda fru Musica, som nu ska rеda pе Ekeby och fцrsцka att trцsta Gцsta Berling.

Fru Musica har utvalt Oxfordsymfonien av den vдnlige fader Haydn och lеtit kavaljererna цva in den. Patron Julius fцr taktpinnen, och de andra skцta var sitt instrument. Alla kavaljerer kunna spela. De skulle inte vara kavaljerer eljest.

Nдr allt дr fдrdigt, sдndes bud efter Gцsta. Han дr allt jдmt svag och modlцs, men han frцjdar sig еt det stеtliga rummet och еt den vackra musik han snart ska fе hцra. Ty det vet man nog, att fцr den, som plеgas och lider, дr den goda fru Musica det bдsta sдllskap. Hon дr munter och lekfull som ett barn. Hon дr eldig och intagande som en ung kvinna. Hon дr god och vis som de gamla, vilka ha levat ett gott liv.

Och sе spela kavaljererna, sе sakta, sе susande milt.

Den lille Ruster tar saken pе allvar. Han lдser noter med brillor pе nдsan, kysser milda toner ur flцjten och lеter fingrarna leka kring klaffar och hеl. Farbror Eberhard sitter krokig цver violoncellen, peruken har farit pе цrat, lдpparna darra av sinnesrцrelse. Berg stеr stolt med sin lеnga fagott. Han glцmmer sig ibland och slдpper till sina lungors fulla kraft, men dе dunkar Julius till honom med taktpinnen tvдrsцver hans tjocka skalle.

Gott gеr det, glдnsande gеr det. Ur den dцda notskriften trolla de fram fru Musica sjдlv. Bred ut din trollmantel, kдra fru Musica, och fцr Gцsta Berling till glдdjens land, dдr han brukar leva!

Ack, att det дr Gцsta Berling, som sitter dдr blek och modlцs, och som de gamla herrarna nu mеste roa, som om han vore ett barn! Nu blir det ont om glдdje i Vдrmland.

Jag vet nog varfцr de gamla дlskade honom. Jag vet nog hur lеng vinterkvдllen kan bli och hur dysterhet kan smyga sig цver sinnet borta pе de цdsliga gеrdarna. Jag fцrstеr vдl hur det kдndes, nдr han kom.

Tдnk er en sцndagseftermiddag, nдr arbetet vilade och tankarna voro slцa! Tдnk er en envis nordanvind, piskande kцld in i rummet, en kцld, mot vilken ingen brasa kunde bringa lindring! Tдnk er det enda talgljuset, som stдndigt mеste snoppas! Tдnk er den entoniga psalmsеngen utifrеn kцket!

Nе, och sе klinga bjдllror, sе trampa raska fцtter av sig snцn ute pе fцrstubron, sе kommer Gцsta Berling in i rummet. Han skrattar och skдmtar. Han дr liv, han дr vдrme Han slеr upp klaveret, och han spelar, sе att man fцrvеnas цver de gamla strдngarna. Han kan sjunga alla visor, spela alla melodier. Han gцr alla husets invеnare lyckliga. Aldrig frцs han, aldrig var han trцtt. Den sorgsne glцmde sina sorger, nдr han sеg honom. Ack, vilket gott hjдrta han hade. Hur medlidsam han var mot de svaga och fattiga! Och vilket snille han var! Ja, ni skulle ha hцrt de gamla tala om honom. Men nu, bдst som de spela, brister han ut i grеt. Han tycker livet, hela livet дr sе bedrцvligt. Han lutar huvudet mot hдnderna och grеter. Kavaljererna fцrfдras. Detta дr inte de blida, helande tеrar, dem fru Musica plдgar framlocka. Han snyftar som en fцrtvivlad. De lдgga alldeles rеdvilla ifrеn sig instrumenten.

Den goda fru Musica, Som hеller Gцsta Berling kдr, дven hon, hеller pе att fцrlora modet, men sе pеminner hon sig, att hon har дnnu en vдldig kдmpe bland kavaljererna.

Det дr den blide Lцwenborg, han, som har fцrlorat sin fдstmц i den grumliga floden och som дr Gцsta Berlings slav mer дn nеgon av de andra. Han smyger sig nu bort till klaveret. Han gеr runtomkring det, kдnner varligen pе det och smeker tangenterna med len hand.

Uppe i kavaljersflygeln har Lцwenborg ett stort trдbord, pе vilket han har mеlat en klaviatur och satt upp en notstдllare. Dдr kan han sitta i timtal och lеta fingrarna lцpa цver de svarta och vita tangenterna. Dдr цvar han sig med bеde skalor och etyder, och dдr spelar han sin Beethoven. Han spelar aldrig annat дn Beethoven. Fru Musica har stеtt honom bi med synnerlig nеd, sе att han har fеtt skriva av mеnga av de trettiotvе sonaterna.

Men gubben vеgar sig aldrig pе nеgot annat instrument дn trдbordet. Fцr klaveret har han en vцrdnadsfull fasa. Det lockar honom, men det skrдmmer honom дn mer. Det skrдllande instrumentet, цver vilket sе mеnga polskor ha framdundrats, дr hans helgedom. Han har aldrig vеgat rцra det. Tдnk bara det underbara tinget med de mеnga strдngarna, som kunde ge liv еt den store mдstarens verk! Han behцver bara lдgga цrat intill det, och strax hцr han andanten och scherzon susa dдr inne. Ja, klaveret дr just det rдtta altaret, dдr fru Musica ska tillbedjas. Men han har aldrig spelat pе nеgot sеdant. Sjдlv ska han ju aldrig bli sе rik, att han kan kцpa sig ett, och pе detta har han aldrig vеgat spela. Majorskan har inte heller varit mycket villig att цppna det fцr honom.

Han har nog hцrt hur det har spelats polskor och valser och klinkats Bellmansmelodier pе detsamma. Men under sеdan ohelig musik kunde det hдrliga instrumentet ju bara skrдlla och jдmra sig. Nej, om Beethoven komme, dе skulle det lеta hцra sin rдtta, skдra klang.

Nu tдnker han, att stunden kan vara kommen fцr honom och Beethoven. Han ska ta mod till sig och berцra helgedomen och lеta sin unge herre och husbonde glдdjas еt de slumrande vдlljuden.

Han sдtter sig ner och bцrjar spela. Han дr helt osдker och upprцrd, men han trevar sig fram ett par takter, sцker att fе in den rдtta klangen, rynkar pannan, fцrsцker omigen och sдtter sе hдnderna fцr ansiktet och bцrjar grеta.

Ja, kдra fru Musica, det дr bittert fцr honom. Helgedomen дr ju ingen helgedom. Det ligger inga klara; skдra toner och drцmma dдr inne, det finns ingen dov, mдktig еska, ingen vдldigt brusande orkan. Intet av det oдndliga vдlljud som genomsusade paradisets luft, har glцmt sig kvar dдr. Det дr ett gammalt skrдllande klaver och ingenting annat.

Men dе ger fru Musica den fцrslagne цversten en vink. Han tar Ruster med sig, och de gе ner i kavaljersflygeln och hдmta upp Lцwenborgs bord, dдr tangenterna дro mеlade.

- Se hдr, Lцwenborg, sдger Beerencreutz, nдr de komma tillbaka, hдr har du ditt klaver! Spela nu fцr Gцsta!

Dе hцr Lцwenborg upp att grеta och sдtter sig att spela Beethoven fцr sin bedrцvade unge vдn. Nu skulle han nog bli glad igen.

Inne i gubbens huvud klinga de hдrligaste toner. Han kan inte tro annat, дn att Gцsta hцr hur vackert han spelar. Gцsta mдrker sдkert hur vдl han spelar denna kvдll. Det ges inte mer nеgra svеrigheter fцr honom. Han gцr sina lцpningar och drillar alldeles obehindrat. Han utfцr de svеraste grepp. Han skulle ha цnskat, att mдstaren sjдlv hade hцrt honom.

Ju lдngre han spelar, dess mer hдnfцrd blir han. Han hцr varje ton med en цverjordisk styrka.

"Sorg, sorg", spelar han, "varfцr skulle jag inte дlska dig? Dдrfцr att dina lдppar дr kalla, dina kinder fцrvissnade, dдrfцr att ditt famntag kvдver, dina blickar fцrstenar?

Sorg, sorg, du дr en av dessa stolta, skцna kvinnor, vilkas kдrlek дr svеr att vinna, men som brinner starkare дn andras. Du fцrskjutna, jag lade dig till mitt hjдrta och дlskade dig. Jag smekte kцlden ur dina lemmar, och din kдrlek har fyllt mig med lycksalighet.

O, vad jag har lidit! O, vad jag har lдngtat, sedan jag fцrlorade den, som jag fцrst hцll kдr! Mцrk natt var det utom mig och inom mig. I bцn lеg jag sдnkt, i tunga, ohцrda bцner. Himlen var stдngd fцr min lеnga vдntan. Ur den stjдrnstrцdda rymden kom ingen ljuv ande till min trцst.

Men min lдngtan slet sцnder den skymmande fцrlеten. Du kom, svдvande ner till mig pе en bro av mеnstrеlar. Du kom i ljus, o min дlskade, och med leende lдppar. Glada genier omringade dig. De bar kransar av rosor. De lekte pе cittra och flцjt. Det var salighet att se dig.

Men du fцrsvann, du fцrsvann! Och ingen bro av mеnstrеlar fanns fцr mig, nдr jag ville fцlja dig. Pе jorden lеg jag, vinglцs, bunden vid stoftet. Min klagan var som ett vilt djurs rytande, som himlens dцvande еska. Jag ville sдnda blixten som budbдrare till dig. Jag fцrbannade den grцna jorden. Mеtte vеdelden fцrbrдnna vдxterna och pesten slе mдnniskorna! Jag anropade dцden och avgrunden. Jag tдnkte, att kvalen i evig eld var ljuvhet mot mitt elдnde.

Sorg, sorg! Det var dе du blev min vдn. Varfцr skulle jag inte дlska dig, sеsom man дlskar dessa stolta, strдnga kvinnor, vilkas kдrlek дr svеr att vinna, men brinner starkare дn andras?"

Det var sе han spelade, den stackars mystikern. Han satt dдr, strеlande av entusiasm och rцrelse, hцrande de underbaraste toner, viss om att Gцsta ocksе mеste hцra dem och varda trцstad.

Gцsta satt och sеg pе honom. Till en bцrjan var han bister цver detta narrspel, men sе smеningom vart han blidare. Han var oemotstеndlig, den gamle, dдr han satt och njцt цver sin Beethoven.

Och Gцsta bцrjade tдnka pе hur ocksе denne mannen, som nu var sе blid och sorglцs, hade varit fцrsдnkt i lidande, hur ocksе han hade fцrlorat den дlskade. Och nu satt han dдr strеlande lycklig vid ett trдbord. Det behцvdes dе inte mer fцr en mдnniskas sдllhet?

Han kдnde sig fцrцdmjukad.

- Vad, Gцsta, sade han till sig sjдlv, "kan du inte lдngre tеla och fцrdraga? Du, som har hдrdats i fattigdom hela ditt liv, du, som har hцrt varje trдd i skogen, varje tuva pе дngen predika om fцrsakelse och tеlamod, du, som har fostrats i ett land, dдr vintern дr strдng och sommaren torftig, har du glцmt konsten att hдrda ut?

Ah, Gцsta, en man mеste bдra allt, vad livet bjuder, med mod i hjдrtat och lцje pе lдpparna, eljest дr han ingen man. Sakna sе mycket du vill, om du har fцrlorat din kдresta, lеt samvetskvalen grдva och tдra i ditt inre, men visa dig som man och vдrmlдnning! Lеt blicken lysa av glдdje, och mцt dina vдnner med glada ord!

Strдngt дr livet, strдng дr naturen. Men mod och glдdje alstrar de bеda som motvikt mot sin hеrdhet, eljest skulle vдl ingen uthдrda dem.

Mod och glдdje! Det дr, som om dessa vore livets fцrsta plikter. Du har aldrig svikit dem fцrr, ska inte heller gцra det nu.

Дr du sдmre дn Lцwenborg, som sitter dдr vid sitt trдklaver, дn alla de andra kavaljererna, de modiga, de sorglцsa, de evigt unga? Du vet nog, att ingen av dem har undgеtt lidandet.

Och sе ser Gцsta pе dem. Ack, en sеdan tillstдllning! De sitta dдr djupt allvarliga allihop och lyssna till denna musik, som ingen hцr.

Plцtsligt blir Lцwenborg ryckt ur sina drцmmar av ett lustigt skratt. Han lyfter hдnderna frеn tangenterna och lyssnar som i hдnryckning. Det дr Gцsta Berlings gamla skratt, hans goda, vдnliga, smittande skratt. Det дr den ljuvaste musik den gamle har hцrt i hela sitt liv.

- Visste jag inte det, att Beethoven skulle hjдlpa dig Gцsta! utbrister han. Nu дr du ju bra igen.

Sе var det den goda fru Musica botade Gцsta Berlings mjдltsjuka.

[http://www.lysator.liu.se/runeberg/berling/k22.html]

TJUGUANDRA KAPITLET.

Brobyprдsten.

Eros, allhдrskande gud, du vet nog, att det ofta tyckes sе, som om en mдnniska skulle ha frigjort sig frеn ditt vдlde. Alla de ljuva kдnslor, som fцrena mдnniskorna, synas dцda i hennes hjдrta. Vansinnet strдcker sina klor efter den olycklige, men dе kommer du i din allmakt, du livets skyddsherre, och som det starka helgonets stav blomstrar det fцrtorkade hjдrtat.

Ingen дr snеlare дn Brobyprдsten, ingen genom ondska och obarmhдrtighet mera skild frеn mдnniskorna. Hans rum stе oeldade om vintern, han sitter pе omеlad trдbдnk, han klдr sig i trasor, lever vid torrt brцd och rasar, nдr en tiggare trдder inom hans dцrr. Han lеter hдsten svдlta i stallet och sдljer hцet, hans kor avgnaga vдgkantens torra grдs och husvдggens mossa. Дnda fram till landsvдgen hцrs de hungriga fеrens brдkande. Bцnderna kasta еt honom gеvor av mat, som deras hundar inte дta, av klдder som deras fattiga fцrsmе. Hans hand дr utstrдckt fцr att begдra, hans rygg krцkt fцr att tacka. Han tigger av den rike, lеnar till de fattiga. Ser han en myntad penning, svider hans hjдrta av дngslan, innan den befinner sig i hans ficka. Olycklig den, som inte stеr till reds infцr honom pе fцrfallodagen!

Sent gifte han sig, men bдttre hade det varit, om han aldrig hade gjort det. Utpinad och цveranstrдngd dog hans hustru. Nu tjдnar hans dotter hos frдmmande. Han blir gammal, men еldern skaffar honom ingen lindring i hans strдvan. Snеlhetens vansinne lдmnar honom aldrig.

Men en vacker dag i bцrjan av augusti kommer en tung kaross, dragen av fyra hдstar, uppfцr Broby backar. En fin gammal frцken kommer еkande med stor stеt, med kusk och betjдnt och kammarjungfru. Hon kommer fцr att rеka Brobyprдsten. Det дr honom hon hade kдr i sin ungdoms dagar.

Nдr han vistades som informator pе hennes fars gods дlskade de varann, fastдn den stolta slдkten skilde dem. Och nu kommer hon resande uppfцr Broby backar fцr att se honom, innan hon dцr. Allt, vad livet дnnu kan ge henne, дr att fе еterse sin ungdoms дlskade.

Den lilla fina frцken sitter i den stora vagnen och drцmmer. Hon еker inte uppfцr Broby backar till en fattig liten komministergеrd. Hon дr stadd pе fдrd till den svala tдta bersеn nere i parken, dдr den дlskade vдntar. Hon ser honom, han дr ung, han kan kyssa, han kan дlska. Nu, nдr hon vet, att hon ska fе se honom, stiger hans bild fram fцr henne med sдllsam tydlighet. Sе vacker han дr, sе vacker! Han kan svдrma, han kan brinna, han fyller hennes vдsen med hдnfцrelsens eld.

Nu дr hon gulblek, vissnad och gammal. Han ska kanske inte kдnna igen henne med hennes sextio еr, men hon kommer inte fцr att bli sedd, utan fцr att se, fцr att se sin ungdoms дlskade, som har gеtt oskadd undan tidens anfall, som alltjдmt дr ung, skцn, hjдrtevarm.

Hon kommer sе lеngt ifrеn, att hon inte har hцrt ett ord om Brobyprдsten.

Sе rasslar karossen uppfцr backarna, och pе branten syns prдstgеrden.

- Fцr Guds barmhдrtighets skull, gnдller en tiggare vid vдgkanten, en slant еt en fattig man!

Den дdla damen ger honom en silverslant och frеgar om Broby prдstgеrd ligger dдr i nдrheten.

Tiggaren riktar en slug, vass blick pе henne.

- Prдstgеrden ligger dдr framme, sдger han, men prдsten дr inte hemma, ingen дr hemma i prдstgеrden.

Den fina lilla frцken tycktes alldeles blekna bort. Den svala bersеn fцrsvinner, den дlskade finns inte dдr. Hur kunde hon tдnka att nu, efter fyrtio еrs vдntan, еterfinna honom dдr?

Vad hade den nеdiga frцken att gцra i prдstgеrden?

Den nеdiga frцken har kommit fцr att rеka komministern. Hon har kдnt honom i forna dagar.

Fyrtio еr och fyrtio mil ha skilt dem. Och fцr varje mil hon har kommit nдrmare, har hon еkt bort ett еr med dess bцrda av sorger och minnen, sе att nдr hon nu дr framme vid prдstgеrden, дr hon еter en tjuguеring utan sorger, utan minnen.

Tiggaren stеr och ser pе henne, ser henne fцrvandlas under hans цgon frеn tjugu till sextio, och еter frеn sextio till tjugu.

- Prдsten kommer hem i eftermiddag, sдger han. Den nеdiga frцken gjorde klokast i att resa ner till Broby gдstgivargеrd och komma igen i eftermiddag. I eftermiddag svarar tiggaren fцr att komministern дr hemma.

Цgonblicket dдrpе rullar den tunga karossen med den lilla vissnade damen ner fцr backarna till gдstgivargеrden, men tiggaren stеr helt darrande och ser efter henne. Han tycker att han skulle vilja falla pе knд och kyssa hjulspеren.

Fin, nyrakad och putsad, i skor med blanka spдnnen, med silkesstrumpor, med kras och manschetter stеr Brobyprдsten samma dag pе middagen infцr prostinnan i Bro.

- En fin frцken, sдger han, en grevedotter, prostinna. Tror prostinnan, att jag, fattige man, kan be henne stiga in hos mig? Mina golv дr svarta, mitt fцrmak дr utan mцbler, salstaket дr grцnt av mцgel och fukt. Hjдlp mig, prostinna! Tдnk pе att hon дr en fцrnдm grevedotter!

- Sдg, att han дr bortrest!

- Kдra prostinna, hon har rest fyrtio mil fцr att fе se mig, fattige man. Inte vet hon hur jag har det. Jag har inte en sдng att be henne ligga i. Jag har inte en sдng fцr hennes tjдnare.

- Nе, sе lеt henne fara igen!

- Kдra hjдrtandes, prostinna! Fцrstеr inte prostinnan hur jag menar det? Hellre ville jag ge allt, vad jag дger, allt, vad jag med flit och strдvan har fеtt samman, дn att hon skulle fara, utan att jag har fеtt ta emot henne under mitt tak. Hon var tjugu еr, nдr jag sеg henne sist, och det дr nu fyrtio еr sedan, betдnk det, prostinna! Hjдlp mig, sе att jag kan fе se henne hos mig! Hдr дr pengar, om pengar kan hjдlpa, men hдr behцvs mer дn pengar.

O Eros! Kvinnorna дlska dig. Hellre gе de hundra steg fцr dig дn ett fцr andra gudar.

I Bro prostgеrd tцmmas rummen, tцmmes kцket, tцmmes visthuset. I Bro prostgеrd fyllas arbetsvagnarna och kцras upp till komministergеrden. Nдr prosten kommer hem frеn nattvardslдsningen, ska han gе i tomma rum, glдnta pе kцksdцrren och frеga efter sin middag och inte finna nеgon dдr. Ingen middag, ingen prostinna, ingen piga! Vem kan hjдlpa det. Eros har sе velat, Eros, den allhдrskande.

Sе kommer dе ett stycke fram pе eftermiddagen den tunga karossen rasslande uppfцr Broby backar. Och den lilla frцken sitter och undrar om inte ett nytt missцde ska intrдffa, om det verkligen дr sanning, att hon nu gеr att mцta sitt livs enda glдdje.

Sе svдnger karossen in till prдstgеrden, men i portvalvet stannar den. Den stora vagnen дr fцr bred, portvalvet fцr trеngt. Kusken smдller med piskan, hдstarna rycka till, betjдnten svдr, men karossens bakhjul sitta ohjдlpligt fast. Grevedottern kan inte komma in pе den дlskades gеrd.

Men dдr kommer nеgon, dдr kommer han! Han lyfter henne ur vagnen, han bдr henne pе armar, vilkas styrka дr obruten, hon tryckes i ett famntag lika varmt som fordom, fцr fyrtio еr sedan. Hon ser in i цgon, som strеla, sеsom de gjorde, nдr de endast hade sett fem och tjugu vеrar.

Det kommer цver henne en storm av kдnslor, varmare дn nеgonsin. Hon minns, att han en gеng bar henne uppfцr trappan till terassen. Hon, som trodde, att hennes kдrlek hade levat alla dessa еr, hon hade dock glцmt vad det var att slutas i starka armar, att se in i unga, strеlande цgon.

Hon ser inte, att han дr gammal. Hon ser blott цgonen, цgonen.

Hon ser inte de svarta golven, de av fukt grцna taken, hon ser blott hans strеlande цgon. Brobyprдsten дr en stеtlig karl, en vacker herre i den stunden. Han blir vacker, bara han ser pе henne.

Hon hцr hans rцst, hans klara, starka rцst, smekande ljuder den. Sе talar han blott till henne. Vartill behцvde han mцbler frеn prostgеrden till sina tomma rum, vartill mat, vartill tjдnare? Den gamla frцken skulle knappast ha saknat nеgot sеdant. Hon hцr hans rцst och ser hans цgon.

Aldrig, aldrig fцrr hade hon varit sе lycklig!

Hur sirligt han bugar, sirligt och stolt, som vore hon en furstinna och han den gynnade gunstlingen! Han anvдnder de gamlas mеnga fraser, nдr han talar till henne. Hon bara ler och дr lycklig.

Mot kvдllen bjuder han henne armen, och de promenera i hans gamla fцrfallna trдdgеrd. Hon ser ingenting fult och vanskцtt. Fцrvuxna buskar bli klippta hдckar, ogrдset lдgger sig till jдmna, glдnsande mattor, lеnga allйer skugga henne, och i nischer av dunkel grцnska glдnsa vita statyer av ungdomen, av troheten, av hoppet, av kдrleken.

Hon vet, att han har varit gift, men hon minns det inte. Hur skulle hon kunna minnas nеgot sеdant? Hon дr ju tjugu еr, han tjugufem. Han дr fцrvisso endast tjugufem, ung, med svдllande krafter. Дr det han, som ska bli den snеle Brobyprдsten, han, den leende ynglingen? Stundom susa fцr hans цra bud om mцrka цden. Men de fattigas jдmmer, de bedragnas fцrbannelser, fцraktets speglosor, nidvisorna, hеnet, allt detta finns inte дnnu fцr honom. Hans hjдrta brinner blott av en ren och oskyldig kдrlek. Inte ska den stolte ynglingen en gеng дlska guldet sе, att han ville krypa efter det i den lдgsta smuts, tigga det av de vдgfarande, lida fцrцdmjukelse, lida smдlek, lida kцld, lida hunger fцr att fе det? Ska vдl han svдlta sitt barn, plеga sin hustru fцr detta samma elдndiga guldet? Det дr omцjligt. Sеdan kan han inte vara. Han дr en god mдnniska som alla andra. Han дr inget odjur.

Inte gеr hans ungdoms дlskade vid sidan av en fцraktad usling, ovдrdig det дmbete han har vеgat еtaga sig! Det gцr hon inte.

O Eros, allhдrskande gud, inte denna kvдll! Denna kvдll дr han inte Brobyprдsten, inte heller nдsta dag eller dagen dдrpе.

Dagen dдrpе reser hon. Porten дr utvidgad. Karossen rullar utfцr Broby backar sе raskt, som utvilade hдstar kunna springa.

En sеdan drцm en sеdan hдrlig drцm! Under dessa tre dagar inte ett moln!

Hon for leende hem till sitt slott och sina minnen. Hon hцrde aldrig mer hans namn nдmnas, hon gjorde inga frеgor om honom. Hon ville drцmma om denna drцm, sе lдnge hon levde.

Brobyprдsten satt i sitt цdsliga hem och grдt som en fцrtvivlad. Hon hade gjort honom ung. Skulle han nu bli gammal? Skulle den onde anden komma tillbaka och han bli fцraktlig, fцraktlig, som han hade varit?

[http://www.lysator.liu.se/runeberg/berling/k23.html]

TJUGUTREDJE KAPITLET.

Patron Julius.

Patron Julius bar ner sin rцdmеlade trдkista frеn kavaljersflygeln. Han fyllde med doftande pomeransbrдnnvin en grцn kutting, som hade fцljt honom pе mеnga resor, och i det stora, snidade matsдcksskrinet lade han ner smцr, hеrd och gammal ost, ljuvligt skiftande i grцnt och brunt, fet skinka och plдttar, simmande i hallonsylt.

Sedan gick patron Julius еstad och sade med tеrar i цgonen farvдl till all Ekeby hдrlighet. Han smekte fцr sista gеngen de nцtta kдgelkloten och de rundkindade ungarna pе bruksbacken. Han gick omkring till bersеerna i trдdgеrden och grottorna i parken. Han var inne i stall och lagеrd, strцk hдstarna цver lдnden, ruskade i den ilskna tjurens horn och lдt kalvarna slicka hans bara hдnder. Till sist gick han med grеtande цgon upp i manbyggnaden, dдr avskedsfrukosten vдntade honom.

Ve цver tillvaron! Hur kan den дga sе mycket mцrker? Det var gift i maten, galla i vinet. Tillsnцrda av rцrelse voro kavaljerernas strupar likavдl som hans egen. Tеrarnas dimma skymde blickarna. Avskedstalen avbrцtos av snyftningar. Ve цver tillvaron! Hans liv skulle hдdanefter bli en enda lеng lдngtan. Aldrig skulle han dra sina lдppar till lцje, visorna skulle dц bort ur hans minne, som blommor dц frеn en hцstlig jord. Han skulle blekna bort, falla av, vissna som en frostbiten ros, som en tцrstande lilja. Aldrig mer skulle kavaljererna se den arme Julius. Tunga aningar цverforo hans sjдl, liksom skuggor av stormjagade moln цverfara vara nyodlade fдlt. Han skulle resa hem fцr att dц. Blomstrande av hдlsa och vдlmеga stod han nu infцr dem. Aldrig mer skulle de se honom sеdan. Aldrig mer skulle de skдmtande frеga honom nдr han sist sеg sina tеspetsar, aldrig mer skulle de цnska sig hans kinder till kдgelklot. I lever och lungor var det onda redan bofast. Det gnagde och tдrde. Lдnge hade han kдnt det. Hans dagar voro rдknade.

O, att Ekeby kavaljerer dock ville behеlla den dцde i troget minne! O, att de inte mеtte glцmma honom!

Plikten kallade honom. Dдr hemma satt hans mor och vдntade pе honom. I sjutton еr hade hon vдntat honom hem frеn Ekeby. Nu hade hon skrivit ett kallelsebrev, och han skulle lyda. Han visste, att det skulle bli hans dцd, men han skulle lyda som en god son.

O, de gudomliga gдstabuden! O, de ljuva strandдngarna, den stolta forsen! O, de jublande дventyren, de vita, glatta dansgolven, den дlskade kavaljersflygeln! O, fioler och valthorn, o, liv av lycka och glдdje! Dцden var det att skiljas frеn allt detta.

Sе gick patron Julius ut i kцket och sade husets folk farvдl. Alla och envar, frеn hushеllerskan till rotegumman, omfamnade han och kysste i цversvдllande rцrelse. Pigorna grдto och jдmrade sig цver hans цde. Att en sе god och lustig herre skulle dц, att de aldrig mer skulle fе se honom!

Patron Julius gav befallning om att hans schдs skulle dras fram ur vagnsskjulet och hans hдst tas ur stallet.

Rцsten ville nдstan svika patron Julius, nдr han gav denna befallning. Sе skulle dе schдsen inte fе multna i ro pе Ekeby, sе skulle den gamla Kajsa skiljas frеn den kдnda krubban! Han ville inte sдga nеgot ont om sin mor, men hon borde ha tдnkt pе schдsen och pе Kajsa, om hon inte tдnkte pе honom. Hur skulle de hдrda ut med den lеnga resan?

Bittrast av allt var dock avskedet frеn kavaljererna.

Den lille runde patron Julius, mer skapad fцr att trilla дn att gе, kдnde sig tragisk дnda ut i fingerspetsarna. Han pеminde sig den store atenaren, som lugn tцmde giftbдgaren i kretsen av grеtande lдrjungar. Han pеminde sig den gamle kung Gцsta, som spеdde Sveriges folk, att det en gеng skulle vilja riva honom upp ur mullen.

Till sist sjцng han sin bдsta visa fцr dem. Han tдnkte pе svanen, som dцr i sеng. Sе ville han att de skulle minnas honom, en konungslig ande, som inte sдnker sig till klagan, utan gеr hдdan, buren av vдlljud.

Дntligen var sista bдgaren tцmd, sista visan sjungen, sista famntaget utdelat. Han fick kappan pе sig, och piskan hцll han i handen. Intet цga var torrt omkring honom, hans egna voro sе fyllda med sorgens uppstigande dimma, att han inte sеg nеgonting.

Dе grepo kavaljererna honom och hissade honom. Hurraropen dеnade omkring honom. De satte ner honom nеgonstдdes, han sеg inte var. En piska smдllde, еkdonet rцrde sig under honom. Han fцrdes bort. Nдr han еterfick sina цgons bruk, var han ute pе landsvдgen.

Vдl hade kavaljererna grеtit och varit gripna av djup saknad, dock hade inte sorgen hos dem kvдvt alla hjдrtats glada rцrelser. En av dem - var det Gцsta Berling, poeten, eller Beerencreutz, den killespelande gamle krigaren, eller den livstrцtte kusin Kristofer? - hade ordnat det sе, att den gamla Kajsa inte behцvde tas ur sitt stall, inte heller den multnande schдsen ur sitt skjul. Men en stor, vitrosig oxe hade blivit spдnd fцr en hцskrinda, och sedan den rцda kistan, den grцna kuttingen och det snidade matsдcksskrinet hade blivit uppsatta dдr, blev till sist patron Julius sjдlv, vars цgon voro skumma av tеrar, nedsatt, inte pе matsдcksskrinet eller pе kistan, utan pе den vitrosiga oxens rygg.

Se, sеdan дr mдnniskan! Fцr svag att mцta sorgen i all dess bitterhet! Nog sцrjde kavaljererna denne vдn, som drog bort fцr att dц, denna vissnande lilja, denna dцdsskjutna sеngarsvan. Dock lдttades deras hjдrtas beklдmning, nдr de sеgo honom dra bort, ridande pе den stora oxens rygg, medan hans tjocka kropp skakades av snyftningar, hans armar, utbredda till en sista omfamning, sjцnko ner i fцrtvivlan, och hans цgon sцkte rдttvisa hos en oblid himmel.

Dдr ute pе landsvдgen bцrjade tцcknen skingras fцr patron Julius, och han mдrkte, att han satt pе ett djurs gungande rygg. Och dе sдger man att han bцrjade grubbla цver allt det, som kan ske under sjutton lеnga еr. Den gamla Kajsa var synbart fцrдndrad. Hade havremеlen och klцvervallarna pе Ekeby kunnat vеlla slikt? Och han ropade - jag vet inte om stenarna vid landsvдgen eller fеglarna i snеren hцrde det -, men sant дr det, att han ropade:

-Djдvulen martere mig, tror jag inte du har fеtt horn, Kajsa!

Efter дnnu en stunds grubbel lдt han sig sakta glida ner frеn oxens rygg, steg upp i skrindan, satte sig pе matsдcksskrinet och for i tunga tankar vidare.

Om en stund, nдr han kom fram mot Broby, fick han hцra taktfast sеng:

"Ett och tu,
sex och sju.
Vдrmlands jдgare komma nu."

Sе klingade det honom till mцtes, men nеgra jдgare var det inte, utan de glada frцknarna frеn Berga och ett par av lagmannens i Munkerud vackra dцttrar var det, som kommo vandrande lдngs vдgen. De hade satt sina smе matsдcksknyten pе lеnga stдnger, vilka vilade pе deras axlar som gevдr, och de tagade modigt fram i sommarhettan, sjungande i god takt: "Ett och tu, sex och sju - - -"

- Varthдn, patron Julius? ropade de, nдr de mцtte honom, utan att akta pе de moln av sorg, som betдckte hans panna.

- Jag drar bort frеn syndens och fеfдnglighetens hem, svarade patron Julius. Jag vill inte lдngre dvдljas bland lдttingar och ogдrningsmдn. Jag far hem till min mor.

- Е, ropade de, det дr inte sant! Patron Julius vill inte lдmna Ekeby!

Jo, sade han och slog knytnдven i klдdkistan. Som Lot flydde frеn Sodom och Gomorra, sе flyr jag frеn Ekeby. Nu finns dдr inte en rдttfдrdig man. Men nдr jorden stцrtar samman och svavelregnet smattrar ner ur skyn, dе ska jag frцjdas цver Guds rдttvisa domar. Adjц, flickor, akta er fцr Ekeby!

Dдrmed ville han fara vidare, men detta var ingalunda de glada flickornas mening. De hade fцr avsikt att vandra upp till Dunderklдtten fцr att bestiga den, men vдgen var lеng, och de hade god lust att i Julius' skrinda fara дnda till bergets fot.

Lyckliga de, som hinna glдdjas еt livets solsken och inte behцva nеgon kurbits fцr att skydda sin hjдssa! Inom tvе minuter hade flickorna fеtt sin vilja fram. Patron Julius vдnde om och styrde upp mot Dunderklдtten. Leende satt han pе matsдcksskrinet, medan skrindan fylldes av flickor. Lдngs vдgen vuxo prдstkragar och sцtblomster och gцkдrter. Oxen mеste stundom vila en stund. Dе stego flickorna av och plockade blommor. Snart hдngde prеlande kransar kring Julius' huvud och oxens horn.

Lдngre fram rеkade de ljusa ungbjцrkar och mцrka albuskar. Flickorna brцto kvistar fцr att pryda skrindan. Den blev snart som en resande skogsdunge att skеda. Det var lust och lek hela dagen.

Patron Julius blev allt mildare och ljusare, ju lдngre dagen led. Han delade ut sin matsдck bland flickorna och sjцng visor fцr dem. Nдr de stodo pе toppen av Dunderklдtten, med det vida landskapet liggande nedanfцr sе stolt och skцnt, att de fingo tеrar i цgonen цver dess fдgring, dе kдnde Julius hjдrtat slе hдftigt, orden stormade fram цver hans lдppar, och han talade om sitt дlskade land.

- Ack, Vдrmland, sade han, du skцna, du hдrliga! Ofta, nдr jag har sett dig framfцr mig pе en karta, har jag undrat vad du mеnde fцrestдlla, men nu fцrstеr jag vad du дr. Du дr en gammal from eremit, som sitter stilla och drцmmer med korslagda ben och hдnderna vilande i skцtet. Du har en spetsig mцssa nerdragen mot dina halvslutna цgon. Du дr en grubblare, en helig drцmmare, och du дr mycket skцn. Vida skogar дr din klдdnad. Lеnga band av blеtt vatten och jдmnlцpande rдckor av blеa kullar kantar den. Du дr sе enkel, att frдmlingen inte ser hur skцn du дr. Du дr fattig, sеsom de fromma еstundar att vara. Du sitter stilla, medan Vдnerns bцljor skцljer dina fцtter och dina korslagda ben. Till vдnster har du dina malmfдlt och gruvor. Dдr дr ditt klappande hjдrta. Еt norr har du цdslighetens, hemlighetens mцrka, skцna trakter. Dдr дr ditt drцmmande huvud.

Nдr jag ser dig, du jдttelike, du allvarlige, mеste mitt цga fyllas av tеrar. Du дr strдng i din skцnhet, du дr betraktelse, fattigdom, fцrsakelse, och dock ser jag mitt i din strдnghet mildhetens ljuvliga drag. Jag ser dig och tillber. Ser jag blott in i den vida skogen, berцr mig blott en flik av din klдdnad, helas min ande. Timme efter timme, еr efter еr har jag sett in i ditt heliga anlete. Vad gцmmer du fцr gеtor under sдnkta цgonlock, du fцrsakelsens gudom? Har du lцst livets gеta och dцdens, eller grubblar du дnnu, du helige, du jдttelike? Fцr mig дr du stora, allvarliga tankars vеrdare. Men jag ser mдnniskor krдla pе dig och omkring dig, varelser, som aldrig tycks mдrka allvarets majestдt pе din panna. De ser blott ditt ansiktes och dina lemmars skцnhet och bedеras dдrav sе, att de glцmmer allt.

Ve mig, ve oss alla, Vдrmlands barn! Skцnhet, skцnhet och ingenting annat fordrar vi av livet. Vi, barn av fцrsakelsen, av allvaret, av fattigdomen, hцjer vara hдnder i en enda lеng bцn och begдr detta enda goda, skцnhet. Mе livet vara som en rosenbuske, blomstra av kдrlek, vin och nцjen, och mе dess rosor stе varje man till buds! Se, detta цnskar vi, och vеrt land bдr strдnghetens, allvarets, fцrsakelsens drag. Vеrt land дr grubblets eviga symbol, men vi har inga tankar.

O, Vдrmland, du skцna, du hдrliga!

Sе talade han med tеrar i цgonen och med av ingivelse darrande stдmma. Flickorna hцrde honom med undran och inte utan rцrelse. Fцga anade de det kдnslornas djup, som doldes under denna av skдmt och lцjen glittrande yta.

Nдr det led mot kvдllen och de еter stego upp i skrindan, visste flickorna knappast vart patron Julius kцrde dem, fцrrдn de stannade framfцr trappan till Ekeby.

- Nu ska vi in hдr och ta oss en svдng, flickor, sade patron Julius.

Vad sade kavaljererna, nдr de sеgo patron Julius komma med en vissnad krans kring hatten och skrindan full av flickor?

- Vi kunde nog tro, att flickorna hade dragit av med honom, sade de, eljest hade vi haft honom hдr tillbaka flera timmar tidigare. Ty kavaljererna mindes, de, att detta var just den sjuttonde gеngen patron Julius hade fцrsцkt att lдmna Ekeby, en gеng varje flyende еr. Nu hade patron Julius redan glцmt bеde detta fцrsцk och alla de andra. Hans samvete sov pе nytt sin ettеrssцmn.

Han var en drеplig man, patron Julius. Han var lдtt i dansen, frisk vid spelbordet. Penna, pensel och strеke lеgo lika vдl fцr hans hand. Han hade ett lдttrцrt hjдrta, skцna ord pе tungan, strupen full av visor. Men vartill skulle allt detta ha gagnat honom, om han inte hade дgt ett samvete, som lдt sig fцrnimma blott en gеng om еret, liknande dessa slдndor, som frigцra sig ur de dystra djupen och ta vingar fцr att leva blott nеgra timmar i dagsljus och solglans?

[http://www.lysator.liu.se/runeberg/berling/k24.html]

TJUGUFJДRDE KAPITLET.

Lerhelgonen.

Svartsjц kyrka дr vit bеde utan och innan, vita дro vдggarna, predikstolen, bдnkarna, lдktaren, taket, fцnster bеgarna, altarduken, allt дr vitt. I Svartsjц kyrka finnas inga prydnader, inga bilder, inga vapenskцldar. Цver altaret stеr endast ett trдkors med ett vitt linklдde. Fцrr var det inte sе. Dе var taket fyllt av mеlningar, och mеngfaldiga brokiga bilder av sten och lera funnos i detta Guds hus.

En gеng fцr mycket lдnge sedan hade en konstnдr i Svartsjц stеtt och betraktat sommardagens himmel och givit akt pе skyarnas fдrd mot solen. Han hade sett de vita, skinande molnen, som om morgonen stе nere vid synranden, torna upp sig allt hцgre och hцgre, sett alla de bidande kolosserna vidga ut sig och resa sig fцr att storma mot hцjden. De satte upp segel som fartyg. De hцjde standar som krigare. De gingo att inkrдkta hela himlen. Infцr solen, rymdens hдrskarinna, fцrstдllde de sig, dessa vдxande vidunder, och antogo en ofarlig skapnad. Dдr var ett glupande lejon. Det fцrbytte sig till en pudrad dam. Dдr var en jдtte med kvдvande armar. Han lade sig ner som en drцmmande sfinx. Somliga prydde sin vita nakenhet med guldbrдmade mantlar. Andra stдnkte rцtt smink цver kinder av snц. Dдr voro slдtter. Dдr voro skogar. Dдr voro murade borgar med hцga torn. De vita molnen blevo sommarhimlens herrar. De uppfyllde hela det blе valvet. De nеdde solen och skylde henne.

"O, huru skцnt", tдnkte dе den fromme konstnдren, "om de lдngtande andarna kunde stiga upp pе dessa tornande berg och bдras av dem som pе ett gungande skepp allt hцgre och hцgre uppеt!"

Och med ens fцrstod han, att sommardagens vita moln voro de farkoster, pе vilka de saligas sjдlar fдrdas.

Han sеg dem dдr. Dдr stodo de pе de glidande massorna med liljor i hдnderna och guldkronor pе huvudet. Rymden genljцd av deras sеng. Дnglar svдngde sig pе breda, starka vingar ner till deras mцte. O, vilken mдngd av saliga! Allt eftersom molnen bredde ut sig, blevo flera och flera synliga. De vilade pе molnbдddarna sеsom nдckrosor pе insjцn. De prydde dem, sеsom liljorna pryda дngen. Vilket jublande uppstigande! Sky rullade upp bakom sky. Och alla voro de uppfyllda av himmelska hдrskaror i rustning av silver, av odцdliga sеngare i purpurkantade mantlar.

Den konstnдren hade sedan mеlat taket i Svartsjц kyrka. Dдr hade han velat еterge sommardagens uppstigande moln, som fцrde de saliga in i himmelens hдrlighet. Handen, som hade fцrt penseln, hade varit kraftig, men ocksе nеgot styv, sе att molnen mera hade kommit att likna de krusiga lockarna i en allongeperuk дn vдxande berg av mjuk dimma. Och sе, som de heliga hade tagit gestalt fцr mеlarens fantasi, hade han inte fцrmеtt еterge dem, utan han hade klдtt dem efter mдnniskosдtt i lеnga, rцda kеpor och styva biskopsmцssor eller i svarta kaftaner med stela pipkragar. Han hade givit dem stora huvuden och smе kroppar, och han hade fцrsett dem med nдsdukar och bцnbцcker. Latinska sentenser flцgo dem ur munnen, och fцr dem, som han fцrmenade vara ypperst, hade han anbragt stadiga trдstolar pе molnryggarna, sе att de bekvдmt sittande kunde fдrdas in i evigheten.

Men det visste ju envar, att andar och дnglar aldrig hade visat sig fцr den stackars konstnдren, och sе undrade man inte mycket цver att han inte hade kunnat gцra dem sе цverjordiskt skцna. Den gode mдstarens fromma mеlning hade nog synts mеngen цvermеttan ljuvlig, och mycken helig rцrelse hade den vдckt. Den kunde nog ha varit vдrdig att skеdas ocksе av vеra цgon.

Men under kavaljersеret lдt greve Dohna vitmеla hela kyrkan. Dе blev takmеlningen fцrstцrd. Likasе blevo alla lerhelgonen tillintetgjorda.

Ack, de lerhelgonen!

Det skulle vara bдttre fцr mig, om mдnsklig nцd kunde gцra mig sе mycken sorg som den jag har kдnt цver deras undergеng, om mдnniskors grymhet mot mдnniskor kunde fylla mig med sеdan bitterhet, som den jag har erfarit fцr deras skull.

Men tдnk bara! Dдr fanns en S:t Olof med krona om hjдlmen, yxa i handen och en knдfallande jдtte under fцtterna. Dдr fanns pе predikstolen en Judit i rцd trцja och blе kjortel, med ett svдrd i ena handen och ett timglas i den andra, i stдllet fцr den assyriske fдltherrens huvud. Dдr fanns en hemlighetsfull drottning av Saba i blе trцja och rцd kjortel, med gеsfot pе det ena benet och handen full av sibyllinska bцcker. Dдr fanns en grе S:t Gцran, liggande ensam pе en bдnk i koret, ty bеde hдsten och draken hade blivit sцnderslagna. Dдr fanns S:t Kristofer med den grцnskande staven och S:t Erik med spira och bila, ifцrd fotsid, guldblommig kеpa.

Jag har suttit dдr i Svartsjц kyrka sе mеngen sцndag och grдmt mig цver att bilderna voro borta och lдngtat efter dem. Jag skulle inte ha sett sе noga efter om det hade fattats dem nдsor eller fцtter, om fцrgyllningen hade bleknat och fдrgen fallit av. Jag skulle ha sett dem omstrеlade av legendernas glans.

Det lдr alltid ha varit sе med dessa helgon, att de tappade sina spiror eller цron eller hдnder och mеste lagas och putsas. Fцrsamlingen trцttnade pе det och lдngtade att bli av med dem. Men bцnderna hade nog inte gjort helgonen nеgon skada, om inte greve Henrik Dohna hade varit. Det var han, som lдt ta bort dem.

Jag har hatat honom dдrfцr, sеsom blott ett barn kan hata. Jag har hatat honom, som den svultne tiggaren hatar den snеla matmodern, som nekar honom brцd. Jag har hatat honom, som en fattig fiskare hatar en okynnig pojke, som har fцrstцrt hans nдt och huggit hеl i hans bеt. Var jag inte hungrig och tцrstig under dessa lеnga gudstjдnster? Och han hade tagit bort det brцd, av vilket min ande skulle ha levat. Lдngtade jag inte ut i oдndligheten, upp till himmelen? Och han hade fцrstцrt min farkost och rivit det nдt, med vilket jag skulle ha fеngat heliga syner.

Det finns intet rum i de vuxnas vдrld fцr ett riktigt hat. Hur skulle jag numera kunna hata en sе цmklig varelse som denne greve Dohna eller en vansinnig sеdan som Sintram eller en fцrslappad vдrldsdam sеdan som grevinnan Mдrta? Men nдr jag var barn! Det var deras lycka, att de voro dцda fцr sе lдnge sedan.

Prдsten stod kanske dдr framme i predikstolen och talade om frid och fцrsonlighet, men till var plats i kyrkan kunde aldrig hans ord hцras. Ack, om jag hade haft dem dдr, de gamla lerhelgonen! De skulle nog ha predikat fцr mig, sе att jag hade kunnat bеde hцra och fцrstе.

Men nu satt jag oftast och tдnkte pе hur det var, nдr de blevo bortrцvade och fцrstцrda.

Nдr greve Dohna hade lеtit fцrklara sitt дktenskap upphдvt i stдllet fцr att uppsцka sin hustru och lеta legalisera det, hade detta vдckt allas harm, ty man visste, att hans hustru hade lдmnat hans hem endast fцr att inte bli pinad till dцds. Det tycktes nu, som om han skulle vilja еtervinna Guds nеd och mдnniskors aktning genom ett gott verk, och sе lдt han reparera Svartsjц kyrka. Han lдt vitstryka hela kyrkan och riva ner takmеlningen. Han sjдlv och hans drдngar buro bilderna ner i en bеt och sдnkte dem i Lцvens djup.

Hur kunde han dock vеga att lдgga sin hand pе dessa Herrans vдldiga?

O, att illdеdet fick ske! Den hand, som hade avhuggit Holofernes' huvud, fцrde den dе inte mer ett svдrd? Hade Sabas drottning glцmt all hemlig kunskap, som sеrar farligare дn en fцrgiftad pil? S:t Olof, S:t Olof, gamle viking, S:t Gцran, S:t Gцran, gamle drakdцdare, dеnet av edra bragder дr dе dцtt, underverkens gloria utslocknad! Men det var vдl sе, att de heliga inte ville bruka vеld mot fцrstцrarna. Eftersom Svartsjц bцnder inte lдngre ville bestе fдrg till deras rockar och fцrgyllning till deras kronor, tillдto de, att greve Dohna bar dem ut och sдnkte dem i Lцvens bottenlцsa djup. De ville inte lдngre stе dдr och vanpryda Guds hus. O, de hjдlplцsa, mindes de den tid, dе bцner och knдfall hemburos dem?

Jag tдnkte pе denna bеten med sin last av helgon, som gled fram цver Lцvens yta en stilla sommarkvдll. Karlen som rodde, tog lеngsamma еrtag och kastade skygga blickar pе de sдllsamma passagerare, som lеgo i fцren och aktern, men greve Dohna, som ocksе var med, var inte rдdd. Han tog dem en och en med hцgstegna hдnder och kastade dem i vattnet. Hans panna var klar, och han andades djupt. Han kдnde sig som en kдmpe fцr den rena evangeliska lдran. Och det skedde intet under till de gamla helgonens дra. Tysta och modlцsa sjцnko de ner i fцrintelsen.

Men nдsta sцndags morgon stod Svartsjц kyrka skinande vit. Inga bilder stцrde mer den inre betraktelsens ro. Endast med sjдlens цgon ska de fromma skеda himmelens hдrlighet och de heligas anleten. Mдnniskors bцner ska pе egna starka vingar nе den Hцgste. Aldrig mer ska de haka sig fast vid helgonens klдdafеll.

Ack, grцn дr jorden, mдnniskans дlskade boning, blе дr himlen, hennes lдngtans mеl. Vдrlden strеlar av fдrger. Varfцr дr kyrkan vit? Vit som vintern, naken som fattigdomen, blek som еngesten! Den glittrar inte av rimfrost som en vintrig skog. Den strеlar inte i pдrlor och spetsar som en vit brud. Kyrkan stеr i vit, kall limfдrg, utan en bild, utan en tavla.

Den sцndagen satt greve Dohna i en blomsterprydd lдnstol i koret fцr att ses och prisas av varje man. Nu skulle han дras, som hade lеtit laga de gamla bдnkarna, fцrstцrt de vanprydande bilderna, lеtit sдtta in nytt glas i alla trasiga fцnster och lеtit stryka hela kyrkan med limfдrg. Sеdant stod honom fцrvisso fritt att gцra. Om han ville blidka den Allsmдktiges vrede, sе var det ju gott, att han smyckade hans tempel sе vдl han fцrstod. Men varfцr tog han dе pris fцr det?

Han, som kom med ofцrsonad strдnghet pе sitt samvete, han kunde ju ha lagt sig pе knд nere pе skampallen och bett sina brцder och systrar i kyrkan anropa Gud, att han mеtte tеla honom i sin helgedom. Det hade varit bдttre fцr honom, om han hade stеtt dдr som en arm missdеdare, дn att han skulle sitta дrad och vдlsignad framme i koret och ta pris, dдrfцr att han hade velat fцrsona sig med Gud.

Е, greve, han hade fцrvisso vдntat dig vid skampallen. Han kunde inte lеta gдcka sig dдrav, att mдnniskorna inte vеgade klandra dig. Han дr дnnu den nitдlskande Gud, som lеter stenar tala, nдr mдnniskor tiga.

Nдr gudstjдnsten var slut och sista psalmen sjungen, lдmnade ingen kyrkan, utan prдsten steg upp pе predikstolen fцr att hеlla tacksдgelsetal till greven. Men sе lеngt fick det дnda inte gе.

Ty dцrrarna slogos upp, och dдr kommo de gamla helgonen еter in i kyrkan, drypande av Lцvens vatten, nersцlade av grцn dy och brun gyttja. De hade vдl fцrnummit, att hдr skulle talas hans lov, som stцrtade dem i fцrintelsen, som drev dem ut ur Guds heliga hus och sдnkte dem i de kalla, upplцsande bцljorna. De gamla helgonen vilja ha ett ord med i laget.

De дlska inte vеgornas entoniga skvalp. De дro vana vid psalmsеng och bцner. De tego och lдto allt ske, sе lдnge som de trodde, att det skulle lдnda till Guds дra. Men sе var det inte. Hдr sitter greve Dohna i heder och дra framme i koret och vill tillbedjas och prisas i Guds hus. Sеdant kunna de inte tеla. Dдrfцr ha de stigit upp ur sin vеta grav och tеga in i kyrkan, igenkдnnliga fцr allt folket. Dдr gеr S:t Olof, med kronan om hatten, och S:t Erik, med guldblommorna pе kеpan, och den grеe S:t Gцran och S:t Kristofer, inga flera. Drottningen av Saba och Judit hade inte kommit.

Men nдr folket har hunnit hдmta sig frеn sin fцrvеning, gеr det en hцrbar viskning genom kyrkan:

- Kavaljererna!

Ja, visst дr det kavaljererna. Och de gе rдtt fram till greven utan att sдga ett ord och lyfta upp hans stol pе sina axlar och bдra honom ut ur kyrkan och sдtta ner honom pе kyrkbacken.

De sдga ingenting och se varken еt hцger eller еt vдnster. De bдra helt enkelt ut greve Dohna ur Guds hus, och nдr detta дr gjort, gе de еter bort, tagande nдrmaste vдgen ner till sjцn.

De antastades inte och spillde inte heller mycken tid pе att fцrklara sin mening. Den var tydlig nog. "Vi, Ekeby kavaljerer, har vеr tanke fцr oss. Greve Dohna дr inte vдrd att prisas i Guds hus. Dдrfцr bдr vi ut honom. Mе nu vem som vill frakta honom in igen."

Men han blev inte inburen. Prдstens lovtal blev aldrig hеllet. Folket strцmmade ut ur kyrkan. Dдr var ingen, som tдnkte annat, дn att kavaljererna hade handlat rдtt.

De pеminde sig den ljusa, unga grevinnan, som hade blivit sе grymt pinad dдr pе Borg. De pеminde sig henne, som hade varit sе god mot fattigt folk, som hade varit sе ljuv att se pе, att det hade varit en trцst fцr dem att betrakta henne.

Det var synd att komma med vilda upptеg till kyrkan, men bеde prдsten och fцrsamlingen kдnde, att de sjдlva hade varit pе vдg att driva stцrre gyckel med den allvetande. Och de stodo skamsna infцr de fцrvildade gamla galningarna.

- Nдr mдnniskor tiger, mеste stenar tala, sade de.

Men efter den dagen kunde greve Henrik inte trivas pе Borg. En mцrk natt i bцrjan av augusti kцrde en tдckt kaross tдtt intill stora trappan. Alla tjдnarna stдllde upp sig omkring den, och grevinnan Mдrta kom ut, hцljd i schalar, med ett tдtt flor fцr ansiktet. Greven fцrde henne, men hon darrade och ryste. Det var med yttersta svеrighet man kunde fцrmе henne att gе цver fцrstugan och verandan.

Sе kom hon dе ner i vagnen, greven sprang upp dдri efter henne, dцrrarna smдlldes igen, och kusken lдt hдstarna sдtta av som i sken. Nдr skatorna nдsta morgon vaknade, var hon borta.

Greven levde sedan lеngt nere i sцdern. Borg blev sеlt och har mеnga gеnger bytt om дgare. Alla mеste дlska det. Fе torde det vara, som ha дgt det med lycka.

[http://www.lysator.liu.se/runeberg/berling/k25.html]

TJUGUFEMTE KAPITLET.

Guds vandringsman.

Guds vandringsman, kapten Lennart, kom en eftermiddag i augusti vandrande fram till Broby gдstgivargеrd och steg in i kцket dдr. Han var dе stadd pе vдg till sitt hem, Helgesдter, som ligger en kvarts mil nordvдst om Broby, tдtt invid skogsbrynet.

Kapten Lennart visste dе дnnu inte, att han skulle bli en av Guds vandringsmдn pе jorden. Hans hjдrta var fullt av spelande glдdje цver att han skulle fе еterse sitt hem. Han hade genomgеtt mцrka цden, men nu var han hemma, och nu skulle allt bli bra. Inte visste han, att han skulle bli en av dem, som inte fе vila under eget tak, inte vдrma sig vid egen spis.

Guds vandringsman, kapten Lennart, hade ett muntert sinnelag. Som han inte fann nеgon mдnniska i kцket, rustade han om dдr inne, som om han hade varit en yr pojke. Med hast slog han in en missrand i vдven och bragte spinnrockshjulets snodd i olag. Han slдngde katten ner pе hundens huvud och skrattade sе, att det ljцd kring huset, nдr de tvе kamraterna lдto stundens hetta bryta gammal vдnskap och drabbade samman med spдnda klor, ilskna цgon och resta hеr.

Kom sе gдstgivarmor in, lockad av larmet. Hon blev stеende pе trцskeln och sеg pе mannen, som skrattade еt de stridande djuren. Hon kдnde honom vдl, men nдr hon sist sеg honom, hade han suttit pе fеngkдrran och haft handklovar pе sig. Fцr fem och ett halvt еr sedan hade tjuvar under vintermarknaden i Karlstad stulit bort landshцvdingskans smycken. Mеnga ringar, armband och spдnnen, hцgt skattade av den дdla frun, ty det mesta var arv och gеvor, hade dе gеtt fцrlorade. Aldrig blevo de еterfunna. Men ett rykte lцpte snart kring landet, att kapten Lennart pе Helgesдter skulle vara tjuven.

Bondkvinnan hade aldrig kunnat fцrstе hur ett dylikt rykte hade kunnat uppkomma. Var han dе inte en god och hederlig man, denne kapten Lennart? Han levde lycklig med sin hustru, som han fцrst fцr ett par еr sedan hade hemfцrt, ty han hade sent fеtt rеd att gifta sig. Hade han inte numera en god bдrgning av sin lцn och sitt bostдlle? Vad kunde locka en sеdan man att stjдla gamla armband och ringar? Och дn underligare syntes det henne, att ett sеdant rykte kunde bli sе trott, sе fullt bevisat, att kapten Lennart fick avsked, miste sin svдrdsorden och blev dцmd till fem еrs straffarbete.

Sjдlv hade han sagt, att han hade varit pе marknaden men rest dдrifrеn, innan han hade hцrt talas om stцlden. Pе landsvдgen hade han funnit ett fult gammalt spдnne, som han hade tagit med sig hem och givit barnen. Detta spдnne var dock av guld och hцrde till de stulna sakerna. Det blev skuld till hans olycka. Men allt hade verkligen varit Sintrams fel. Den elake brukspatronen hade spelat angivare och uttalat det fallande vittnesmеlet. Det tycktes, som om han hade behцvt skaffa undan kapten Lennart, ty kort dдrefter цppnades en rдttegеng mot honom sjдlv, fцrdenskull att det hade blivit upptдckt, att han hade sеlt krut till norrmдnnen under 1814 еrs krig. Folket trodde, att han hade varit rдdd fцr det vittnesmеl, som kapten Lennart skulle ha kunnat avge mot honom. Nu blev han frikдnd pе grund av bristande bevisning.

Gдstgivarmor kunde inte se sig mдtt pе mannen. Han hade fеtt grеtt hеr och bцjd rygg, han hade nog haft det svеrt. Men sitt vдnliga ansikte och sitt muntra lynne hade han kvar. Han var дnnu samme kapten Lennart, som hade lett henne fram till altaret, nдr hon stod brud, och dansat pе hennes brцllop. Han mеste helt visst дnnu stanna och prata med varje mдnniska han mцtte pе vдgen och kasta en slant еt varje barn. Han skulle дnnu sдga еt varje rynkig kдring, att hon blev yngre och vackrare dag fцr dag, och han skulle дnnu en gеng kunna stдlla sig pе en tunna och spela fiol fцr dem, som dansade kring majstеngen. Е herregud, ja!

- Nе, mor Karin, bцrjade han, tцrs hon inte titta pе mig?

Han var egentligen ditkommen fцr att hцra hur de hade det i hans hem och om de vдntade honom. De kunde ju veta, att han hade avtjдnat straffet vid det hдr laget.

Gдstgivarmor gav honom idel goda nyheter. Hans hustru hade varit duktig som en karl. Hon hade arrenderat bostдllet av den nye innehavaren, och allt hade lyckats vдl fцr henne. Barnen voro friska, och det var en glдdje att se dem. Och visst vдntade de honom. Kaptenskan var en strдng fru, som aldrig talade om vad hon tдnkte, men det visste gдstgivarmor, att ingen hade fеtt дta med kapten Lennarts sked eller sitta i hans stol, medan han var borta. Nu pе vеren hade ingen dag gеtt, utan att hon hade kommit gеende fram till stenen pе toppen av Broby backar och sett nerеt vдgen om han inte skulle komma. Och nya klдder hade hon lagat i ordning еt honom, hemmavдvda klдder, pе vilka hon sjдlv hade gjort mesta arbetet. Se, pе sеdant kunde man veta, att han var vдntad, om hon дn ingenting sade.

- De tror det dе inte? sade kapten Lennart.

- Nej, kapten, svarade bondkvinnan. Ingen tror det.

Dе stannade kapten Lennart inte lдngre inne i stugan, nu ville han gе hem.

Det hдnde sig, att han dдr utanfцr trдffade kдra gamla vдnner. Kavaljererna pе Ekeby voro just komna till gдstgivargеrden. Sintram hade bjudit dem dit fцr att fira hans fцdelsedag. Och kavaljererna tvekade inte ett цgonblick att trycka straffеngens hand och hдlsa honom vдlkommen hem. Ocksе Sintram gjorde det.

- Kдre Lennart, sade han, var du viss, att Gud hade nеgon mening med det!

- Hut, lymmel! ropade kapten Lennart. Tror du inte jag vet, att det inte var Vеr Herre, som rдddade dig frеn stupstocken?

De andra skrattade. Men Sintram blev inte det minsta ond. Han hade alls inte nеgot emot, att man anspelade pе hans fцrbund med den onde.

Ja, sе togo de dе kapten Lennart med sig in igen fцr att tцmma ett vдlkomstglas med honom. Sedan kunde han strax gе vidare. Men dе gick det honom illa. Han hade inte druckit sеdana dдr fцrrдdiska saker pе fem еr. Han hade kanske inte дtit pе hela dagen, och han var utmattad av sin lеnga vandring. Fцljaktligen blev han yr i huvudet av ett par glas.

Nдr kavaljererna hade fеtt honom sе lеngt, att han inte mer visste vad han gjorde, tvingade de i honom glas pе glas, och de menade intet ont dдrmed, det var idel vдlmening mot honom, som ingenting gott hade smakat pе fem еr.

Eljest var han en den nyktraste man. Nu kan man ocksе tдnka, att han inte hade haft fцr avsikt att berusa sig, han skulle ju gе hem till hustru och barn. Men i stдllet blev han liggande pе bдnken i krogrummet och somnade dдr.

Som han nu lеg dдr, frestande medvetslцs, tog Gцsta ett kol och litet lingonsaft och mеlade honom. Han gav honom en riktig fцrbrytarfysionomi, det tyckte han passade bra fцr den, som kom rakt frеn fдngelset. Han gav honom ett svart цga, drog ett rцtt дrr цver nдsan, strцk hеret ner i pannan i orediga tovor och sotade ner hela ansiktet.

De skrattade еt detta en stund, och sedan ville Gцsta tvдtta bort det.

- Lеt det vara, sade Sintram, sе att han fеr se det, nдr han vaknar! Det ska roa honom.

Sе fick det vara som det var, och kavaljererna tдnkte inte mer pе kaptenen. Gillet varade hela natten. De brцto upp i dagningen. Dе fanns det nog mer vin дn fцrstеnd i deras hjдrnor.

Frеga blev nu vad de skulle gцra med kapten Lennart.

- Vi ska fara hem med honom, sade Sintram. Tдnk, vad hustrun hans ska bli glad! Det ska bli en frцjd att fе se hennes glдdje. Jag blir rцrd, nдr jag tдnker pе det. Lеt oss fara hem med honom!

De blevo rцrda allesammans av den tanken. Herregud, vad hon skulle bli glad, den strдnga frun uppe pе Helgesдter!

De ruskade liv i kapten Lennart och lyfte upp honom i ett av еkdonen, som de sцmniga stalldrдngarna lдngesedan hade kцrt fram. Och sе for hela skaran upp till Helgesдter. Somliga halvsovo och hцllo pе att ramla ur еkdonet, andra sjцngo fцr att hеlla sig vakna. De sеgo inte mycket bдttre ut дn ett skojarfцlje allesammans, slцa och med uppsvдllda ansikten.

De kommo fram emellertid, lдmnade hдstarna pе bakgеrden och tagade med en viss hцgtidlighet upp till trappan. Beerencreutz och Julius ledde kapten Lennart mellan sig.

- Ruska upp dig, Lennart, sade de till honom, du дr ju hemma. Ser du inte, att du дr hemma?

Han fick upp цgonen och blev nдstan nykter. Han blev rцrd цver att de hade fцljt honom hem.

- Vдnner, sade han och stannade fцr att tala till dem allihop, jag har frеgat Gud, vдnner, varfцr sе mycket ont har fеtt gе ut цver mig.

- Е tyst, Lennart, predika inte! ryter Beerencreutz.

- Lеt honom hеlla pе! sдger Sintram. Han talar vдl.

- Har frеgat honom och inte fцrstеtt, fцrstеr nu. Han ville visa mig vilka vдnner jag hade. Vдnner, som fцljer mig hem fцr att se min och min hustrus glдdje. Fцr hustru min vдntar mig. Vad дr fem еr av elдnde mot detta!

Nu trummade hеrda nдvar mot dцrren. Kavaljererna hade inte tid att hцra mer.

Dдr inne blev rцrelse. Pigorna vaknade och sеgo ut. De kastade klдderna pе sig, men vеgade inte цppna fцr denna skara mдn. Дntligen drogs regeln frеn. Kaptenskan sjдlv trдdde ut.

- Vad vill ni? frеgade hon.

Det var Beerencreutz, som svarade:

-Vi дr hдr med din man.

De skuffade fram kapten Lennart, och hon sеg honom ragla mot henne, drucken, med ett fцrbrytaransikte. Och bakom honom sеg hon hela denna skara av rusiga, raglande mдn.

Hon tog ett steg tillbaka, han gick efter med utbredd famn.

- Du gick som en tjuv, utbrast hon, och kommer hem som en skojare! Dдrmed дmnade hon gе in.

Han fцrstod inte. Han ville fцlja henne, men dе gav hon honom en stцt fцr brцstet.

- Tror du, att jag tдnker ta emot en sеdan som dig till herre цver mitt hus och mina barn?

Dцrren flцg igen, och regeln sjцnk i lеset.

Kapten Lennart stцrtade mot dцrren och bцrjade skaka den.

Dе kunde kavaljererna inte hjдlpa, att de bцrjade skratta. Han hade varit sе sдker pе hustru sin, och nu ville hon inte veta av honom. Det var lцjligt, tyckte de.

Nдr kapten Lennart hцrde, att de skrattade, rusade han efter dem och ville slе dem. De sprungo undan och kastade sig upp i еkdonen. Han efter, men i sin iver snavade han цver en sten och fцll omkull. Han kom upp igen, men fцrfцljde inte vidare. En tanke slog honom i hans fцrvirring. I denna vдrld sker intet utan Guds vilja, intet.

- Vart vill du fцra mig? sade han. Jag дr en fjдder, driven fцr flдkten av din anda. Jag дr din kastboll. Vart vill du fцra mig? Varfцr stдnger du fцr mig mitt hems portar?

Han vandrade bort frеn sitt hem, troende, att detta var Guds vilja.

Nдr solen gick upp, stod han pе hцjden av Broby backar och sеg ut цver dalen. Ack, inte visste dе dalens arma folk, att deras rдddare nalkades! Inte hade nеgon fattig eller bedrцvad bundit samman kransar av sent vissnat lingonris och hдngt цver sin kojas dцrr. Inte lades pе de trцsklar, som han snart skulle betrдda, blad av doftande lavendel och blommor frеn еkerrenen. Inte lyfte mцdrar sina barn pе armen, fцr att de skulle fе se honom dдr han kom. Inte stod kojornas inre putsat och fint med den svarta hдrden dold av doftande en. Inte arbetade mдnnen dе med ivrig flit pе fдlten, sе att hans blickar mеtte frцjdas еt ansad еker och vдl grдvda diken.

Ack, dдr han stod, sеgo hans дngsliga blickar hur torkan hade hдrjat, hur skцrdarna voro fцrbrдnda och hur folket knappt syntes bry sig om att bereda jorden fцr det nya еrets skцrd. Han sеg upp mot de blе bergen, och morgonens skarpa sol visade honom de brunbrдnda trakter, цver vilka skogseldarna hade gеtt fram. Han sеg vдgkantens bjцrkar nдstan fцrstцrda av torka. Han fцrstod av mеnga smе tecken, av mдsklukten, som han kдnde, nдr han gick fцrbi en gеrd, av de nerfallna gдrdsgеrdarna, av den ringa mдngden hemfцrd och huggen ved, att folket inte skцtte sig, att nцden var kommen och att mдnniskorna sцkte sin trцst i liknцjdhet och brдnnvin.

Men kanske var det vдl fцr honom, att han sеg vad han sеg. Ty honom var inte givet att se grцnskande skцrdar spira upp pе egen еker, inte att vid egen hдrd vakta de glцdande kolens slocknande, inte att kдnna sina barns mjuka hдnder lдgga sig i hans, inte att дga en from hustru till sitt stцd. Kanske var det vдl fцr honom, vars sinne tyngdes av djup sorg, att andra funnos, еt vilka han kunde skдnka trцst i deras fattigdom. Kanske var det vдl fцr honom, att detta var en sе bitter tid, dе naturens karghet hade hemsцkt det fattigare folket med brist, och dе mеnga, som voro lyckligare lottade, gjort sitt till att fцrdдrva det.

Kapten Lennart stod dдr pе Broby backar och bцrjade tдnka, att Gud mеhдnda behцvde honom.

Det дr att mдrka, att kavaljererna sedermera inte alls kunde fцrstе vad skuld de hade i kaptenskans hеrdhet. Sintram teg. Цver nejden gick mycket tadlande tal om hustrun, som hade varit fцr stolt att ta emot en sе god man. Man sade, att envar, som fцrsцkte tala vid henne om mannen, blev tvдrt avbruten. Hon tеlde inte att hцra hans namn nдmnas. Kapten Lennart gjorde intet fцr att komma henne pе andra tankar.

Det var en dag senare.

En gammal bonde ligger pе dцdsbдdden i Hцgbergsbyn. Han har tagit sakramentet, och hans livs krafter дro utnцtta, han mеste dц.

Rastlцs sеsom en, den dдr ska bцrja en lеng resa, lеter han flytta sin bдdd frеn kцket till stugan och frеn stugan till kцket. Hдrav fцrstеr man, mer дn av tunga rosslingar och bristande blick, att hans stund har kommit.

Runtom honom stе hans hustru, hans barn och tjдnare Han har varit lyckosam, rik, ansedd. Hans dцdsbдdd дr inte цvergiven. Otaliga frдmlingar omgiva honom inte i hans sista stund. Den gamle mannen talar om sig sjдlv, som stode han infцr Guds ansikte, och med tдta suckar och bekrдftande ord bдra de omkringstеende honom vittne, att hans tal дr sanning.

- Jag har varit en flitig arbetare och en god husbonde, sдger han. Jag har hеllit min hustru kдr som min hцgra hand. Jag har inte lеtit mina barn vдxa upp utan tukt och vеrd. Jag har inte supit. Jag har inte flyttat rеmдrken. Jag har inte drivit pе hдsten i uppfцrsbackarna. Jag har inte lеtit korna svдlta om vintern. Jag har inte lеtit fеren plеgas i sin ull om sommaren.

Och runtom honom upprepa de grеtande tjдnarna som ett eko:

Han har varit en god husbonde. O, Herre Gud! Han har inte drivit pе hдsten i backarna, inte lеtit fеren svettas i sin ull om sommaren.

Men genom dцrren har helt ofцrmдrkt en fattig man kommit in fцr att begдra ett mеl mat. Дven han hцr den dцendes ord, dдr han stеr tyst nere vid dцrren.

Och den sjuke fortsдtter:

- Jag har rцjt skog, jag har torrlagt дng. Jag kцrde plogen i rдta faror. Jag byggde ladan tredubbelt stцrre fцr tredubbelt stцrre skцrd дn i mina fдders tid. Jag lдt av blanka speciedalrar gцra tre silverbдgare. Min far gjorde endast en.

Till lyssnaren vid dцrren trдnga den dцendes ord. Han hцr honom vittna om sig sjдlv, som om han stode infцr Guds tron. Han hцr tjдnstefolk och barn bekrдftande upprepa:

- Han kцrde plogen i rдta fеror, det gjorde han.

- Gud ska ge mig ett gott rum i sin himmel, sдger den gamle.

- Vеr Herre ska ta vдl emot husbonden, sдga tjдnarna.

Mannen vid dцrren hцr orden, och fцrfдran fyller honom, som i fem lеnga еr har varit Guds kastboll, en fjдder, driven fцr flдkten av hans anda.

Han gеr fram till den sjuke och tar hans hand.

- Vдn, vдn! sдger han, och hans rцst darrar av bдvan. Har du betдnkt vem den Herren дr, infцr vars ansikte du snart ska trдda? Han дr en stor Gud, en fцrskrдcklig Gud. Jordar дr hans еkerland. Stormen hans hдst. Vida himlar bдvar under tyngden av hans fot. Och du stдller dig infцr honom och sдger: "Jag har kцrt rдta faror, jag har sеtt rеg, jag har huggit skog." Vill du berцmma dig infцr honom och mдta dig med honom? Du vet inte hur mдktig den Herren дr, till vars rike du ska fara.

Den gamles цgon vidga sig, hans mun rycker av fцrfдran, hans rosslingar bli tyngre.

- Stig inte fram fцr din Gud med stora ord! fortsдtter vandringsmannen. De mдktiga pе jorden дr som trцskad halm i hans lada. Hans dagsverke дr att bygga solar. Han har grдvt haven och rest bergen. Han har klдtt jorden med orter. Han дr en arbetare utan like, du ska inte mдta dig med honom. Bцj dig infцr honom, du flyende mдnniskosjдl! Ligg djupt i stoftet infцr din Herre, din Gud! Guds storm rasar цver dig. Guds vrede дr цver dig som en hдrjande blixt. Bцj dig! Fatta som ett barn i fеllen av hans mantel och bed om skydd! Ligg djupt i stoftet och bed om nеd цdmjuka dig, mдnniskosjдl, fцr din skapare!

Den sjukes цgon stе vidцppna, hans hдnder knдppas, men hans ansikte strеlar upp, och rosslingarna upphцra.

- Mдnniskosjдl, flyktande mдnniskosjдl! utropar mannen. Sе visst som du nu i din sista stund har lagt dig ner i цdmjukhet infцr Gud, sе visst mе han sдtta dig som ett barn pе sin arm och fцra dig in i sin himmels hдrlighet!

Den gamle uppger en sista suck, och allt дr slut. Kapten Lennart lutar ner huvudet och ber alla i rummet bedja under tunga suckar.

Nдr de se upp, ligger den gamle bonden i stilla frid. Hans цgon tyckas дnnu glдnsa av hдrliga syners еtersken, hans mun ler, hans ansikte дr skцnt. Han har sett Gud.

- O, du stora, skцna mдnniskosjдl, tдnka de, som se honom, sе har du dе slitit stoftets bojor! I din sista stund hцjde du dig till din skapare. Du цdmjukade dig infцr honom, och han lyfte dig som ett barn pе sin arm.

- Han har sett Gud, sдger sonen och tilltrycker den dцdes цgon.

- Han sеg himmelen цppen, snyfta barn och tjдnare.

Den gamla husmodern lдgger sin darrande hand i kapten Lennarts.

- Ni hjдlpte honom цver det vдrsta, kapten.

Han stеr fцrstummad. De starka ordens och de stora handlingarnas gеva дr given honom. Han vet inte hur. Han skдlver som en fjдril pе puppans kant, medan hans vingar breda ut sig i solskenet, glittrande som solsken дven de.

*

Det var den stunden, som drev kapten Lennart ut bland folket. Annars hade han vдl gеtt hem och lеtit sin hustru se sitt rдtta ansikte, men alltifrеn detta цgonblick trodde han, att Gud behцvde honom. Han blev dе Guds vandringsman, som kom med hjдlp till de fattiga. Tidens nцd var stor, och mycket elдnde fanns, som klokhet och godhet kunde hjдlpa bдttre, дn guld och makt skulle ha fцrmеtt.

Kapten Lennart kom en dag upp till de fattiga bцnderna, som bodde i trakten av Gurlita klдtt. Bland dem var nцden stor, potatisen var slut, och rеgsеdden, som skulle ske i de avbrдnda brеtarna, kunde inte verkstдllas, ty man hade intet utsдde.

Dе tog kapten Lennart en liten eka och rodde snett цver sjцn till Fors och bad Sintram skдnka folket rеg och potatis. Sintram tog vдl emot honom. Han fцrde honom med sig upp pе stora, vдlfцrsedda spannmеlsbodar och ner i kдllare, dдr potatis av fjolеrets skцrd дnnu fanns kvar, och lдt honom fylla alla de sдckar och pеsar han hade med sig.

Men nдr Sintram fick se den lilla ekan, fann han, att den var fцr liten fцr sе stort lass. Den elake lдt bдra ner sдckarna i en av sina stora bеtar och lдt sin drдng, starke Mеns, ro den цver sjцn. Kapten Lennart hade endast den tomma ekan att skцta.

Han blev dock efter starke Mеns, ty denne var en mдstare i att ro och vдldigt stark. Kapten Lennart sitter ocksе och drцmmer, medan han far fram цver den vackra sjцn, och han tдnker pе de smе sдdeskornens underliga цden. Nu ska de kastas ut pе den svarta askjorden mittibland stenar och stubbar, men de ska nog gro och slе rot i vildmarken. Han tдnker pе de mjuka, klargrцna strеn, som ska klдda jorden, och i tankarna bцjer han sig ner och smeker de mjuka topparna. Och sе besinnar han hur hцst och vinter ska gе fram цver dessa svaga smе stackare och hur de дndе ska vara friska och modiga, nдr vеren kommer och de fе bцrja vдxa pе allvar. Sе glдdes hans gamla soldathjдrta vid tanken pе de styva strеen, som ska stе raka och flera alnar hцga med spetsiga ax i topparna. Pistillernas smе fjдderbuskar ska darra, stеndarnas krut ska ryka дnda upp mot skogstopparna, och sе ska under synbar strid och дngslan axen mдttas med mjuk, sцt kдrna. Och sedan, nдr lien gеr fram och strеen falla och slagan bцrjar dеna цver dem, nдr kvarnen fеr mala kдrnorna till mjцl och mjцlet bakas till brцd, ack, hur mycken hunger ska inte dе varda mдttad av sдdeskornen i bеten framfцr honom!

Sintrams drдng lade till vid Gurlitafolkets bеtplats, och mеnga hungriga mдnniskor kommo ner till bеten. Dе sade karlen, sеsom hans husbonde hade befallt honom:

- Brukspatron skickar er hдr malt och sдd, bцnder. Han har hцrt, att ni дr utan brдnnvin.

Dе blevo mдnniskorna som galna. De rusade ner till bеten och sprungo ut i vattnet fцr att rycka till sig pеsar och sдckar, men sеdant hade visst inte varit kapten Lennarts mening. Han var nu framme, ocksе han, och han blev vred, nдr han sеg folkets tilltag. Han ville ha potatisen till mat och rеgen till sеdd. Malt hade han aldrig tдnkt pе att begдra.

Han skrek еt folket att lеta sдckarna vara, men de lydde inte.

- Mе rеgen bli till sand i er mun och potatisen till sten i er strupe! ropade han dе, ty han var hцgst fцrbittrad цver att de ryckte till sig sдden.

I samma цgonblick sеg det ut, som om kapten Lennart skulle ha gjort ett under. Tvе kvinnor, som sletos om en pеse, ryckte ett hеl i den och funno bara sand. Karlarna, som hade lyft upp potatissдckarna, kдnde hur de tyngde, som om de vore fyllda med sten.

Det var sand och sten alltsammans, endast sand och sten. Mдnniskorna stodo i tyst fцrfдran цver den Guds undersman, som hade kommit till dem. Kapten Lennart sjдlv stod fцr ett цgonblick slagen av hдpnad. Endast starke Mеns skrattade.

- Far hem du, karl, sade kapten Lennart, innan bцnderna begriper, att det aldrig har varit annat дn sand i de hдr sдckarna! Annars дr jag rдdd de sдnker bеten fцr dig.

- Rдdd дr jag vдl inte, sade karlen.

- Far дndе! sade kapten Lennart med sе myndig stдmma, att han for.

Sedan lдt kapten Lennart folket veta, att Sintram hade narrat dem, men hur det var, sе ville de inte tro annat, дn att ett under hade skett. Ryktet om detta spreds snart, och som folkets kдrlek till det underbara дr stor, troddes allmдnt, att kapten Lennart kunde gцra underverk. Han fick dдrav stor makt bland bцnderna, och de kallade honom Guds vandringsman.

[http://www.lysator.liu.se/runeberg/berling/k26.html]

TJUGUSJДTTE KAPITLET.

Kyrkogеrden.

Det var en skцn afton i augusti. Lцven lеg spegelklar, solrцk skylde bergen, svalkan var kommen.

Dе kom Beerencreutz, цversten med de vita mustascherna, kortvдxt, kдmpastark och med killeleken i bakfickan, vandrande ner till sjцstranden och tog plats i en flatbottnad eka. Med honom fцljde major Anders Fuchs, hans gamle vapenbroder, och den lille Ruster, flцjtspelaren, som hade varit trumslagare vid Vдrmlands Jдgare och i mеnga еr hade fцljt цversten som hans vдn och tjдnare.

Pе sjцns andra strand ligger kyrkogеrden, Svartsjц sockens ovеrdade kyrkogеrd, glest besatt med sneda, rasslande jдrnkors, tuvig som en aldrig plцjd дng, bevдxt av starr och randigt mдnniskogrдs, som har blivit ditsatt fцr att pеminna dдrom, att ingen mдnniskas liv дr den andras likt, utan skiftar som grдsets blad. Dдr finnas inga grusade gеngar, inga skuggande trдd, utom den stora linden pе en gammal komministers glцmda grav. Stengдrdsgеrden sluter sig, tvдr och hцg, kring det arma fдltet. Arm och trцstlцs дr kyrkogеrden, ful som en girigbuks ansikte, vissnat vid deras verop, vilkas lycka han har stulit. Och dock дro de saliga, som vila dдr inne, de, som ha sдnkts i vigd jord under psalmljud och bцner. Acquilon, spelaren, han, som fцrra еret dog pе Ekeby, har mеst begravas utanfцr muren. Denne man, som en gеng var sе stolt och sе ridderlig, den tappre krigaren, den dristige jдgaren, spelaren, som hцll lyckan fеngen, han hade slutat med att fцrstцra sina barns arvedel, allt, vad han sjдlv hade fцrvдrvat, allt, vad hans hustru hade vеrdat. Hustru och barn hade han цvergivit fцr mеnga еr sedan fцr att fцra en kavaljers liv pе Ekeby. En kvдll fцrra sommaren hade han spelat bort gеrden, som gav dem deras bдrgning. Hellre дn att infria sin skuld hade han skjutit sig. Men sjдlvmцrdarens lik blev begravet utanfцr den arma kyrkogеrdens mosslupna mur.

Sedan han dog, hade kavaljererna bara varit tolv. Sedan han dog, hade ingen kommit fцr att inta den trettondes plats, ingen annan дn den svarte, som om julkvдllen hade kommit framkrypande ur smдltugnen.

Kavaljererna hade funnit hans цde bittrare дn hans fцregеngares. Nog visste de, att en av dem mеste dц varje еr. Vad var det fцr ont i det? Kavaljerer fе inte bli gamla. Kunna deras skumma цgon inte skilja korten, kunna deras darrande hдnder inte lyfta glaset, vad дr dе livet fцr dem, och vad дro de fцr livet? Men att ligga som en hund vid kyrkogеrdens mur, dдr torvan, som tдcker, inte fеr vila i ro, utan trampas av det betande fеret, sеras av spade och plog, dдr vandraren gеr fram utan att hejda stegens fart och dдr barnen leka utan att dдmpa skratt och skдmt, att vila dдr, dit stenmuren hindrar ljudet att nе, nдr domedagsдngeln vдcker med sin basun de dцda dдr innanfцr! O, att vila dдr!

Nu ror Beerencreutz sin eka цver Lцven. Han fдrdas i kvдllen цver mina drцmmars sjц, omkring vars strдnder jag har sett gudar vandra och ur vars djup mitt trollslott stiger. Han fдrdas fцrbi Lagцns laguner, dдr granarna stе rдtt upp ur vattnet, vдxande pе lеga, cirkelformiga sandrev, och dдr spillrorna efter den stцrtade sjцrцvarborgen дnnu ligga kvar pе цns branta topp. Han fдrdas fram under granparken pе Borgs udde, dдr den gamla tallen дnnu pе tjocka rцtter hдnger ut цver klyftan, dдr en vдldig bjцrn har blivit fеngad, och dдr gamla kummel och gravhцgar vittna om stдllets еlder.

Han ror runtom udden, stiger ur nedanfцr kyrkogеrden och gеr sedan цver mejade fдlt, som tillhцra greven pе Borg, fram till Acquilons grav.

Kommen dit, lutar han sig ner och klappar torvan, sеsom man lдtt smeker tдcket, varunder en sjuk vдn vilar. Sedan tar han fram en killelek och sдtter sig bredvid graven.

- Han har det sе ensamt hдr ute, Johan Fredrik. Tцr nog lдngta efter ett parti.

- Synd och skam дr det, att en sеdan karl ska ligga hдr utanfцr, sдger den store bjцrnjдgaren Anders Fuchs och sдtter sig vid hans sida.

Men den lille Ruster, flцjtspelaren, talar med rцrd stдmma, medan tеrar flitigt droppa ner ur hans smе rцda цgon.

- Nдst er, цverste, nдst er var han den ypperste man jag har kдnt.

Dessa tre vдrdiga mдn sitta nu kring graven och dela ut korten med allvar och nit.

Jag ser ut цver vдrlden, jag ser mеnga gravar. Dдr vilar den vдldige, tyngd av marmor. Sorgmarschen dеnar цver honom. Fanor sдnkas цver graven. Jag ser deras gravar, som mycket ha дlskats. Blommor, vдtta av tеrar, smekta av kyssar, vila lдtt pе deras grцna mattor. Glцmda gravar ser jag, fцrmдtna gravar, ljugande vilostдllen och andra, som intet sдga, men aldrig fцrr sеg jag den svart- och vitrutiga Kille och Blaren med bjдllran i mцssan bjudas en gravens gдst till fдgnad.

- Johan Fredrik har vunnit, sдger цversten stolt. Visste jag inte det! Jag har lдrt honom spela. Ja, nu дr vi dцda, vi tre, och han ensam i livet.

Dдrmed samlar han korten tillhopa, reser sig och drar, fцljd av de andra, tillbaka till Ekeby.

Nu mе vдl den dцde дndе ha vetat och kдnt, att inte alla ha glцmt honom eller hans цvergivna grav. Underlig hyllning bringa fцrvildade hjдrtan dem de дlska, men den, som ligger utanfцr muren, han, vars dцda kropp inte har kunnat fе ro i vigd jord, han fеr dock vara glad, att inte alla fцrkasta honom.

Vдnner, mдnniskors barn, nдr jag dцr, fеr jag sдkert vila i kyrkogеrdens mitt, i mina fдders grav. Sдkert har jag inte rцvat de minas bдrgning, inte lyft min hand mot mitt eget liv, men helt sдkert har jag inte vunnit en sеdan kдrlek, sдkert vill ingen gцra sе mycket fцr mig som kavaljererna fцr denne ogдrningsman. Helt visst kommer ingen om kvдllen, nдr solen gеr bort och det blir ensligt och sorgesamt i de dцdas gеrdar, fцr att mellan mina knotiga fingrar sдtta de brokiga korten.

Inte ens kommer man, vilket jag hellre sеge, ty korten locka mig fцga, med fiol och strеke till graven, fцr att min ande, som irrar kring det multnande stoftet, mеtte vagga i tonernas strцm som en svan i glittrande vеgor.

[http://www.lysator.liu.se/runeberg/berling/k27.html]

TJUGUSJUNDE KAPITLET.

Gamla visor.

Marianne Sinclaire satt en stilla eftermiddag i slutet av augusti i sitt rum och ordnade sina brev och andra papper.

Runtom henne var oreda. Stora lдderkuppsдckar och jдrnbeslagna vagnslеdor voro indragna i rummet. Hennes klдder betдckte stolar och soffor. Ur vindar och skеp och ur de betsade dragkistornas lеdor var allt framdraget, siden och linne blдnkte, smycken voro utlagda fцr att fejas, schalar och pдlsverk skulle vдljas och besiktigas.

Marianne hцll pе att rusta sig fцr en lеng resa. Ovisst var om hon nеgonsin mer skulle vдnda om hem. Hon stod vid en vдndpunkt i sitt liv och brдnde dдrfцr en mдngd gamla brev och dagbцcker. Hon ville inte tyngas av det fцrflutnas minnen.

Som hon nu sitter dдr, fеr hon en bunt gamla verser under hдnderna. Det var avskrifter av gamla folkvisor, som hennes mor hade brukat sjunga fцr henne, nдr hon var liten. Hon lцste upp snцret, som sammanhцll dem, och bцrjade lдsa.

Hon log vemodigt, nдr hon hade lдst en stund. Underlig visdom fцrkunnade henne de gamla visorna.

Tro inte lyckan, tro inte lyckans tecken, tro inte pе rosor och dejeliga blad!

Tro inte skrattet! sade de. Se, den skцna jungfru Valborg еker i gyllene karm, och hennes lдppar le, men hon дr sе sorgefull, som om hovar och hjul skulle gе fram цver hennes livs lycka.

Tro inte dansen! sade de. Mеngen fot svingar lдtt цver bonad tilja, medan sinnet дr tungt som bly. Lustig och yr var liten Kerstin i dansen, medan hon dansade bort sitt unga liv.

Tro inte skдmtet! sade de. Mеngen gеr till bords med skдmtande lдppar, medan hon vill dц av sorg. Dдr sitter den unga Adeline och lеter pе lek bjuda sig hertig Frцjdenborgs hjдrta, viss, att det дr den synen hon behцver fцr att fе kraft att dц.

O, ni gamla visor, pе vad ska man tro, pе tеrar och sorg?

Lдtt tvingas sorgefull mun att le, men den, som дr glad, kan inte grеta. pе tеrar och suckar tro de gamla visorna, endast pе sorgen och sorgens tecken. Sorgen дr det verkliga, det bestеndande, den дr det fasta urberget under den lцsa sanden. Pе sorgen kan man tro och pе sorgens tecken.

Men glдdjen дr blott sorg, som fцrstдller sig. Det finns pе jorden egentligen intet annat дn sorg.

- O, ni trцstlцsa, sade Marianne, hur kommer inte er gamla visdom till korta infцr livets fullhet!

Hon gick fram till fцnstret och sеg ut i trдdgеrden, dдr hennes fцrдldrar lustvandrade. De gingo upp och ner pе de breda gеngarna och talade om allt, som mцtte deras цgon, om markens grдs och himmelens fеglar.

- Se, sade Marianne, dдr gеr nu ett hjдrta och suckar av sorg, medan det aldrig har varit sе lyckligt fцrr!

Och hon tдnkte med ens, att kanske allting till sist lеg hos mдnniskan sjдlv, att sorg och glдdje blott berodde av hennes olika sдtt att se tingen. Hon frеgade sig om det var lycka eller olycka, som hade gеtt цver henne detta еret. Hon visste det knappt sjдlv.

Hon hade genomlevat bittra tider. Hennes sjдl hade varit sjuk. Hon hade varit bцjd till jorden under sin djupa fцrnedring. Ty nдr hon hade kommit еter till sitt hem, hade hon sagt till sig sjдlv: "Jag vill inte minnas nеgot ont om min far." Men sе sade inte hennes hjдrta. "Han har gjort mig sе dцdlig sorg", sade det, "han har skilt mig frеn den jag дlskade, han har bragt mig till fцrtvivlan, nдr han slog mor. Jag цnskar honom inget ont, men jag дr rдdd fцr honom. Och sе mдrkte hon hur hon mеste tvinga sig fцr att kunna sitta stilla, nдr hennes far satte sig bredvid henne. Hon ville bara fly frеn honom. Hon fцrsцkte att bemanna sig, hon talade med honom som vanligt och var nдstan stдndigt i hans sдllskap. Behдrska sig kunde hon, men hon led outsдgligt. Hon slutade med att avsky allt hos honom, hans grova, starka rцst, hans tunga gеng, hans stora hдnder, hela den vдldiga kдmpagestallen. Hon цnskade honom intet ont, hon ville inte skada honom, men hon kunde inte mer nalkas honom utan att erfara en kдnsla av rдdsla och avsky. Hennes kuvade hjдrta hдmnade sig. "Du lдt mig inte дlska", sade det, "men jag дr дndе din herre, du ska sluta med att hata.''

Van, som hon var, att ge akt pе allt, som rцrde sig inom henne, mдrkte hon vдl hur denna avsky blev allt djupare, hur den vдxte fцr varje dag. Pе samma gеng var det, som om hon nu skulle vara fцr evigt fastbunden vid hemmet. Hon fцrstod, att det skulle vara bдst, om hon reste ut bland mдnniskor, men dдrtill kunde hon inte fцrmе sig nu efter sjukdomen. Det skulle aldrig komma nеgon lindring i allt detta. Hon skulle bara bli alltmer plеgad, och en dag skulle hennes sjдlvbehдrskning ge vika, och hon skulle bryta ut mot sin far och visa honom silt hjдrtas bitterhet, och sе skulle det bli strid och olycka.

Sе hade vеren och fцrsommaren gеtt. I juli hade hon fцrlovat sig med baron Adrian fцr att kunna fе ett eget hem.

En skцn fцrmiddag hade baron Adrian sprдngt in pе gеrden, ridande pе en prдktig hдst. Hans husarjacka hade lyst i solen, hans sporrar och sabel och gehдng hade glittrat och strеlat, fцr att inte tala om hans eget friska ansikte och leende цgon. Melchior Sinclaire hade sjдlv stеtt pе trappan och tagit emot honom, nдr han kom. Marianne hade suttit vid fцnstret och sytt. Hon hade sett honom komma och hцrde nu varje ord, som han talade med hennes far.

- God dag, riddar Solsken! ropade brukspatronen emot honom. Tusan sе grann du дr! Du дr vдl inte ute pе friarfдrd heller?

- Jojomдn, farbror, det дr just vad jag дr, svarade ban och skrattade.

- Дr det ingen skam i dig, pojke? Vad har du att fцda hustru med?

- Ingenting, farbror. Hade jag nеgot, skulle tusan gifta sig.

- Sдger du det, sдger du det, riddar Solsken! Men den dдr granna jackan, den har du haft rеd att skaffa dig дndе.

- Pе kredit, farbror.

- Och hдsten du rider pе, den дr vдrd mycket pengar den, ska jag sдga gunstig junkern. Var har du fеtt den ifrеn?

- Hдsten дr inte min, farbror.

Detta var mer дn den store brukspatronen kunde motstе.

- Gud vare med dig, pojke! sade han. Du behцver nog en fru, som har nеgot. Kan du fе Marianne, sе ta henne!

Pе sе sдtt hade allt blivit klart dem emellan, innan baron Adrian hade kommit av hдsten en gеng. Men Melchior Sinclaire visste nog vad han gjorde, fцr baron Adrian var en bra karl.

Sedan hade friaren kommit in till Marianne och genast stormat fram med sitt дrende.

- Е, Marianne, kдra Marianne! Jag har talat vid farbror redan. Jag vill sе gдrna ha dig till hustru. Sдg, att du vill, Marianne!

Hon hade lockat fram sanningen. Gamle baron, hans far, hade varit еstad och lеtit narra sig att kцpa nеgra tomma gruvor igen. Gamle baron hade kцpt gruvor hela sitt liv, och aldrig hade det funnits nеgot i dem. Hans mor var orolig, sjдlv hade han kommit i skuld, och nu friade han till henne fцr att dдrmed rдdda sitt fдdernehem och sin husarjacka.

Hans hem var Hedeby sдteri, det lеg pе andra sidan sjцn, nдstan mittemot Bjцrne. Hon kдnde honom vдl, de voro jдmnеriga och lekkamrater.

- Du kan gдrna gifta dig med mig, Marianne. Jag fцr ett sе uselt liv. Jag fеr rida pе lеnade hдstar och kan inte betala mina skrдddarrдkningar. Detta kan ju inte gе i lдngden. Jag blir tvungen att ta avsked, och dе skjuter jag mig.

- Men, Adrian, vad skulle det bli fцr ett дktenskap? Vi дr ju inte en smul fцrдlskade i varandra.

- Ja, vad kдrlek betrдffar, sе bryr jag mig inte ett dugg om det skrдpet, hade han dе fцrklarat. Jag tycker om att rida en bra hдst och att jaga, men jag дr ingen kavaljer, ja, jag дr en arbetare. Om jag bara kunde fе pengar, sе jag kunde цverta gеrden dдr hemma och skaffa mamma lugna dar, sе vore jag nцjd. Jag skulle bеde plцja och sе, fцr jag tycker om arbete.

Sе hade han sett pе henne med sina hederliga цgon, och hon visste, att han talade sanning och att han var en man att lita pе. Hon fцrlovade sig med honom, mest fцr att komma hemifrеn, men ocksе fцr att hon alltid hade tyckt bra om honom.

Men aldrig skulle hon glцmma den mеnad, som fцljde den augustiafton, dе hennes fцrlovning eklaterades, hela denna vansinnets tid.

Baron Adrian blev fцr varje dag allt sorgsnare och tystare. Han kom nog till Bjцrne mycket ofta, ibland flera gеnger om dagen, men hon kunde inte undgе att mдrka hur fцrstдmd han var. Tillsammans med andra kunde han дnnu skдmta, men i hennes sдllskap blev han omцjlig, tystnad och trеkighet hela karlen. Hon fцrstod nog hur det var med honom. Det var inte sе lдtt, som han trodde, att gifta sig med en ful kvinna. Nu hade han fattat avsmak fцr henne. Ingen visste bдttre дn hon sjдlv hur ful hon var. Hon hade nog visat honom, att hon inte цnskade nеgra smekningar eller kдrleksbetygelser, men han pinades дndе av att tдnka pе henne som sin hustru, och det blev vдrre fцr honom dag fцr dag. Varfцr gick han dе och vеndades? Varfцr slog han inte upp? Hon hade givit honom vinkar, som voro tydliga nog. Sjдlv kunde hon ingenting gцra. Hennes far hade helt enkelt sagt henne, att hennes rykte inte tеlde nеgra flera дventyrligheter i fцrlovningsvдg. Dе hade hon fцraktat dem bеda lika djupt, och varje utvдg hade synts henne god nog fцr att undkomma dessa sina herrar.

Sе, endast ett par dagar efter det stora fцrlovningskalaset, hade omslaget kommit plцtsligt och underligt.

*

I sandgеngen mittframfцr trappan pе Bjцrne lеg en stor sten, som var till bеde besvдr och fцrargelse. Еkdon vдlte pе den, hдstar och folk snavade цver den, pigor, som kommo med tunga mjцlkbyttor, stцtte mot den och spillde ut mjцlken, men stenen fick alltjдmt ligga kvar, eftersom den redan hade legat dдr i sе mеnga еr. Den hade ju funnits dдr i brukspatronens fцrдldrars tid, lеngt innan man hade tдnkt pе att bygga Bjцrne gеrd. Brukspatron Sinclaire fцrstod inte varfцr han skulle ta upp den ur jorden.

Men en av de sista dagarna i augusti hдnde, att tvе pigor, som buro en tung sе, snavade цver stenen. De fцllo, skadade sig illa, och oviljan цver stenen vart stor.

Det var дnnu bara frukostdags. Brukspatronen var ute pе sin morgonvandring, men som folket just var hemma vid gеrden mellan еtta och nio, lдt fru Gustava befalla nеgra mдn att komma och grдva upp den stora stenen.

De kommo ocksе med jдrnspett och spadar, grдvde och bдnde och fingo дntligen upp den gamla fridstцraren ur hans hеla. Sе buro de bort den till bakgеrden. Det var arbete nog fцr sex karlar.

Inte fцrr var stenen upptagen, дn brukspatronen kom hem, och strax fick han цgonen pе elдndet. Man mе tro, att han blev vred. Det var inte mer samma gеrd, tyckte han. Vem bade vеgat flytta bort stenen? Jasa, fru Gustava hade givit befallningen. Ja, de kvinnfolken hade dе inget hjдrta i kroppen. Visste inte hustru hans, att han дlskade den stenen?

Och sе gick han rдtt pе stenen, lyfte den med mannakraft och bar den цver bakgеrden och gеrden дnda fram till platsen, dдr den hade legat, och dдr slдngde han ner den. Och det var en sten, som sex karlar med nцd hade kunnat lyfta. Den bragden blev storligen beundrad цver hela Vдrmland.

Medan han bar stenen цver gеrden, hade Marianne stеtt vid fцnstret i matsalen och sett pе honom. Hon hade aldrig sett honorn sе fцrfдrlig. Han var hennes herre denne fruktansvдrde med den omдtliga styrkan, en orimlig, nyckfull herre som aldrig frеgade efter nеgot annat дn sitt eget behag.

De hцllo pе att дta frukost, och hon stod med en bordskniv i handen. Ovillkorligen lyfte hon kniven.

Fru Gustava fattade henne om handleden.

- Marianne!

- Vad stеr pе, mor?

- Е, Marianne, du sеg sе konstig ut. Jag blev rдdd.

Marianne betraktade henne lдnge. Hon var en liten, torr mдnniska, grеhеrig och rynkig redan vid femtio еr. Hon дlskade som en hund, hon, utan att rдkna hugg och slag. Hon var oftast vid gott mod, och дndе gjorde hon ett sorgligt intryck. Hon var som ett stormpiskat trдd pе havsstranden, hon hade aldrig fеtt ro att vдxa. Hon hade lдrt att gе smygvдgar, ljцg, nдr det behцvdes, och gjorde sig ofta dummare, дn hon var, fцr att slippa fцrebrеelser. I allt var hon ett mannens verk.

- Skulle mor sцrja mycket, om far doge? frеgade Marianne.

- Marianne, du дr ond pе far. Du дr alltid ond pе honom. Varfцr kan inte allt bli bra nu, nдr du har fеtt en ny fдstman?

- Е, mor! Jag rеr ju inte fцr det. Kan jag hjдlpa, att jag ryser fцr honom? Ser dе inte mor ocksе hurudan han дr? Varfцr skulle jag tycka om honom? Han дr hдftig, han дr ohyfsad, han har pinat dig, sе att du har blivit gammal i fцrtid. Varfцr ska han vara vеr herre? Han bдr sig ju еt som en galning. Varfцr ska jag дra och akta honom? Han дr inte god, han дr inte barmhдrtig. Jag vet, att han дr stark. Han kan slе ihjдl oss nдr som helst. Han kan kasta oss ut ur huset, nдr han vill. Дr det dдrfцr jag ska дlska honom?

Men dе hade fru Gustava inte alls varit densamma som fцrr. Hon hade fеtt kraft och mod och talat myndiga ord.

- Du ska akta dig, Marianne. Det synes mig nдstan, som om din far hade rдtt, nдr han stдngde dig ute i vintras. Du ska fе se, att du blir straffad fцr detta. Du ska lдra dig att tеla utan att hata, Marianne, att lida utan att hдmnas.

- Е, mor, jag дr sе olycklig.

Strax dдrpе kom avgцrandet. De hцrde frеn fцrstugan dеnet av ett tungt fall.

De fingo aldrig veta om Melchior Sinclaire hade stеtt pе fцrstutrappan och genom den цppna salsdцrren lyssnat till Mariannes ord eller om det var blotta kroppsanstrдngningen, som hade vеllat slaganfallet. Nдr de kommo ut, lеg han avsvimmad. Om anledningen vеgade de aldrig sedermera frеga honom. Han sjдlv lдt inte nеgonsin mдrka, att han hade hцrt nеgot. Marianne vеgade aldrig tдnka ut den tanken, att hon ofrivilligt hade hдmnat sig. Men еsynen av fadern, liggande dдr pе denna samma trappa, dдr hon hade lдrt att hata honom, tog pе en gеng bitterheten ur hennes hjдrta.

Han еterfick snart medvetandet, och nдr han hade hеllit sig stilla ett par dagar, var han sig lik, och dock inte alls sig lik.

Marianne sеg fцrдldrarna tillsammans genomvandra trдdgеrden. Sе var det alltid nu. Han gick aldrig ut ensam, for inte nеgonsin mera bort, knotade цver frдmmande och цver allt, som skilde honom frеn hans hustru. Еlderdomen hade kommit цver honom. Han kunde inte fцrmе sig att skriva ett brev. Hans hustru mеste gцra det. Han beslцt aldrig nеgot pе egen hand, utan frеgade henne om allt och lдt det bli, som hon bestдmde. Och han var alltid blid och vдnlig. Han mдrkte sjдlv den fцrдndring, som hade kommit цver honom, och hur lycklig hans hustru var.

- Hon har det bra nu, sade han en dag till Marianne och pekade pе fru Gustava.

- Е, kдre Melchior, utbrast hon dе, nog vet du, att jag hellre ville, att du skulle bli frisk igen.

Och det цnskade hon vдl. Det var hennes frцjd att tala om den store brukspatronen, sеdan han var i sin styrkas dagar. Hon berдttade hur han stod ut i sus och dus lika bra som nеgon av Ekeby kavaljerer, hur han gjorde affдrer och fцrtjдnade mycket pengar, just dе hon trodde, att han i sin vildhet skulle bringa dem frеn hus och gеrd. Men Marianne visste, att hon var lycklig trots all sin klagan. Att fе vara allt fцr den mannen, det var ju nog fцr henne. De sеgo bеda gamla ut, brutna i fцrtid. Marianne trodde, att hon kunde se deras kommande liv. Han skulle sе smеningom bli allt svagare, slaganfallen skulle komma och gцra honom allt hjдlplцsare, och hon skulle gе och vakta honom, till dess dцden skilde dem еt. Men slutet kunde ju vara lеngt avlдgset. Fru Gustava skulle fе ha sin lycka i ro дnnu en tid. Det mеste bli sе, tyckte Marianne. Livet stod i skuld till henne.

Ocksе fцr henne sjдlv hade det blivit bдttre. Ingen дngslande fцrtvivlan tvang henne att gifta sig fцr att fе en annan herre. Hennes sеrade hjдrta hade fеtt ro. Hatet hade brusat fram dдr likavдl som kдrleken, men hon tдnkte inte mer pе de lidanden, som detta hade kostat henne. Hon mеste erkдnna, att hon var en sannare, rikare, hцgre mдnniska дn fцrr. Vad kunde hon dе цnska ogjort av det, som hade skett? Var det dе sе, att allt lidande var ett gott? Kunde allt vдndas till lycka? Hon hade bцrjat att hеlla allt det fцr gott, som kunde bidraga att utveckla henne till en hцgre grad av mдnsklighet. De gamla visorna hade inte rдtt. Sorgen var inte det enda bestеndande. Hon skulle nu resa och se sig om fцr att finna nеgon plats, dдr hon behцvdes. Om hennes far hade varit vid sitt gamla lynne, skulle han aldrig ha tillеtit henne att slе upp fцrlovningen. Nu hade fru Gustava fцrmedlat saken. Marianne hade till och med fеtt rдttighet att lдmna baron Adrian den penninghjдlp han behцvde.

Ocksе pе honom kunde hon tдnka med glдdje. Hon skulle ju bli fri frеn honom. Han hade i sin kдckhet och levnadslust alltid pеmint henne om Gцsta, nu skulle hon fе se honom glad igen. Han skulle еter bli denne solskenets ryttare, som hade kommit i sin glans till hennes fars gеrd. Hon skulle skaffa honom jord, dдr han fick plцja och grдva sе mycket hans hjдrta begдrde, och hon skulle fе se honom fцra en vacker brud till altaret.

Under sеdana tankar sдtter hon sig ner och skriver fцr att еterge honom friheten. Hon skriver mjuka, intalande ord, fцrstеnd, inlindat i skдmt, och дndе sе, att han mеste fцrstе hur allvarligt hon menar.

Medan hon skriver, hцras hдsthovar slе mot vдgen.

"Min kдre riddar Solsken", tдnker hon, "detta дr sista gеngen."

Baron Adrian kommer strax dдrpе rдtt in i hennes rum.

- Nej, Adrian, kommer du in hдr? och hon ser fцrfдrad pе alla packsakerna.

Han blir genast skygg och blyg och stammar fram en ursдkt.

- Jag hеller pе att skriva till dig, sдger hon. Se hдr, du kan gдrna lдsa det genast.

Han tar brevet, och hon sitter och ger akt pе honom, medan han lдser. Hon lдngtar efter att fе se hans ansikte strеla upp i glдdje.

Men han har inte lдst lеngt, fцrrдn han blir eldrцd i ansiktet kastar brevet pе golvet, trampar pе det och svдr, riktigt stormsvдr.

Dе far en sakta darrning genom Marianne. Hon дr ingen nybцrjare i studiet av kдrleken, dock har hon inte fцrstеtt denne oerfarne pojke, detta stora barn.

- Adrian, kдre Adrian! sдger hon. Vad дr det fцr komedi du har spelat med mig? Kom och sдg mig sanningen!

Han kom och hцll rentav pе att kvдva henne med smekningar. Stackars gosse, sе han hade vеndats och lдngtat!

Om en stund sеg hon ut. Dдr gick fru Gustava alltjдmt och talade med den store brukspatronen om blommor och fеglar, och hдr satt hon och jollrade om kдrlek. "Livet har lеtit oss bеda kдnna sitt hеrda allvar", tдnkte hon och log vemodigt. "Det vill trцsta oss, vi har fеtt var sitt stora barn att leka med."

Det var дndе gott, att hon kunde bli дlskad. Det var ljuvt att hцra honom viska om den trollkraft, som utgick frеn henne, om hur han hade blygts цver vad han hade sagt under deras fцrsta samtal. Han hade inte dе vetat vilken makt hon hade. Е, ingen man kunde komma i hennes nдrhet utan att дlska henne, men hon hade skrдmt honom, han hade kдnt sig sе underligt kuvad.

Det var inte lycka, inte olycka, men hon skulle fцrsцka leva med den mannen.

Hon bцrjade fцrstе sig sjдlv och tдnkte pе de gamla visornas ord om turturduvan, denna lдngtans fеgel. Aldrig dricker hon klart vatten, utan fцrst grumlar hon det med sin fot, sе att det bдttre mеtte passa hennes sorgsna sinne. Sе skulle inte heller hon gе fram till livets kдlla och dricka klar, oblandad lycka. Grumlat av vemod, behagade henne livet bдst.

[http://www.lysator.liu.se/runeberg/berling/k28.html]

TJUGUЕTTONDE KAPITLET.

Dцden befriaren.

Min bleka vдn, dцden befriaren, kom i augusti, nдr nдtterna voro vita av mеnsken, till kapten Ugglas hem. Men han vеgade inte gе direkt in i det gдstfria hemmet, ty fе дro de, som дlska honom.

Min bleka vдn, dцden befriaren, har ett modigt hjдrta. Hans lust дr att rida genom luften, buren pе glцdande kanonkulor. Han tar den frдsande granaten pе nacken och skrattar, nдr den brister och skдrvorna flyga. Han svдnger om i spцkdansen pе kyrkogеrdarna och skyr inte sjukhusets pestsalar, men han bдvar vid den rдttsinniges trцskel, vid den godes port. Ty han vill inte hдlsas av grеt, utan av stilla glдdje, han, som befriar andarna ur smдrtornas bojor, han, som befriar andarna ur tyngande stoft och lеter dem prцva det fria, hдrliga livet i rymderna.

I den gamla lunden bakom boningshuset, dдr дn i dag smala, vitstammiga bjцrkar trдngas om att vinna himlens ljus fцr de glesa lцvknippena i deras topp, smцg dцden in. I den lunden, som dе var ung och full av skylande grцnska, dolde sig min bleka vдn, medan dagen rеdde, men om natten stod han i skogsbrynet, vit och blek, med lien blixtrande i mеnskenet.

O Eros! Du var den gud, som oftast дgde lunden. De gamla veta fцrtдlja om hur дlskande par fordom sцkte dess ro. Och дn i dag, nдr jag fдrdas fцrbi Berga gеrd, knotande цver de tunga backarna och det kvдvande dammet, frцjdas jag vid att se den lunden med dess glesnade vita stammar, som strеla i minnet av unga, skцna mдnniskors kдrlek.

Men dе stod dцden dдr, och nattens djur sеgo honom. Kvдll efter kvдll hцrde mдnniskorna pе Berga gеrd hur rдven tjцt fцr att bеda hans ankomst. Snoken ringlade uppfцr sandgеngen fram till boningshuset. Han kunde inte tala, men de fцrstodo nog, att han kom sеsom den vдldiges fцrebud. Och i дppletrдdet utanfцr kaptenskans fцnster lдt ugglan hцra sitt skrik. Ty allt i naturen kдnner dцden och bдvar.

Hдnde sе, att lagmannens frеn Munkerud, vilka hade varit pе gille i Bro prдstgеrd, kommo resande fцrbi Berga gеrd vid tvеtiden pе natten och sеgo ett ljus stе och brinna i gдstrummets fцnster. Tydligt sеgo de den gula lеgan och det vita ljuset, och undrande berдttade de sedan om ljuset, som hade brunnit i sommarnatten.

Dе skrattade de glada frцknarna pе Berga och sade, att lagmannens hade sett i syne, ty talgljusen i deras hem voro slut, utbrдnda redan i mars. Dе svor kaptenen, att ingen hade bott pе gдstrummet under dagar och veckor. Men kaptenskan teg och bleknade, ty detta vita ljus med den klara lagan brukade visa sig, nдr nеgon i hennes slдkt skulle fцrlossas av dцden, dцden befriaren.

Kort dдrefter, en dag i den strеlande augusti, kom Ferdinand hem frеn lantmдteritjдnsten i de nordliga skogarna. Han kom, blek och sjuk, med ett obotligt ont bosatt i lungorna, och sе snart kaptenskan sеg honom, visste hon, att hennes son mеste dц.

Sе skulle han dе gе bort, denne goda son, som aldrig hade gjort sina fцrдldrar en sorg. Den unge skulle lдmna jordens lust och lycka och den skцna, дlskade brud, som vдntade honom, och de rika gеrdar, de dеnande hammare, som skulle ha blivit hans.

Дntligen, nдr min bleka vдn hade drцjt ett mеnvarv, tog han mod till sig och gick en natt fram till boningshuset. Han tдnkte pе hur hungern och nцden dдr hade mцtts av glada ansikten, varfцr skulle dе inte ocksе han tas emot med frцjd?

Han kom sakta uppfцr sandgеngen, kastande en mцrk skugga цver grдsmattan, dдr daggdropparna lyste i mеnstrеlarna. Han kom inte som en glad skцrdeman med blommor i hatten och armen om sin flickas liv. Han gick lutande som en tдrd sjukling och hцll lien gцmd i mantelns veck, medan ugglor och lдderlappar kringfladdrade honom.

I den natten hцrde kaptenskan, som lеg vaken, knackningar pе fцnsterbrдdet, och hon reste sig i sдngen och frеgade:

- Vem дr det, som knackar?

Och de gamla fцrtдlja, att dцden svarade henne:

- Det дr dцden, som knackar.

Dе steg hon upp, цppnade sitt fцnster och sеg lдderlappar och ugglor fladdra i mеnskenet, men dцden sеg hon inte.

- Kom, sade hon halvhцgt, vдn och befriare! Varfцr har du drцjt sе lдnge? Jag har vдntat, jag har kallat. Kom och fцrlossa min son!

Dе gled dцden in i huset, glad som ett stackars avsatt majestдt, som i еlderdomens skrцplighet еterfеr sin krona, glad som ett barn, nдr det kallas till lek.

Dagen dдrpе satte sig kaptenskan vid sin sons sjukbдdd och talade med honom om de frigjorda andarnas salighet och deras hдrliga liv.

- De arbetar, sade hon, de verkar. Vilka konstnдrer, min son, vilka konstnдrer! Nдr du kommer ibland dem sдg vad ska du dе bli? En av de bildhuggare utan mejsel, som skapar rosor och liljor, en av aftonrodnadens mдstare. Och nдr solen gеr ner som fagrast, ska jag sitta och tдnka: detta har Ferdinand gjort.

Min kдre gosse, tдnk, sе mycket att se, sе mycket att gцra! Tдnk pе alla dessa frцn, som om vеren ska vдckas till liv, dessa stormar, som ska styras, dessa drцmmar, som ska avsдndas! Och tдnk pе dessa lеnga resor genom rymden frеn vдrld till vдrld!

Kom ihеg mig, gossen min, nдr du fеr se sе mycket skцnt! Din stackars mor har aldrig sett nеgot annat дn Vдrmland, hon.

Men en dag stiger du infцr Vеr Herre och ber honom, att han ska lеta dig fе en av de smе vдrldar, som rullar omkring i rymden, och han ger dig den. Nдr du fеr den, дr den kall och mцrk, full av avgrunder och klippor, och dдr finns varken blommor eller djur. Men du arbetar pе den stjдrnan, som Gud har givit dig. Du fцr dit ljus och vдrme och luft, du skaffar dit цrter och nдktergalar och klarцgda gaseller, du lеter forsar stцrta ner i avgrunderna, du uppreser bergen och besеr slдtterna med rцdaste rosor. Och nдr jag dцr, Ferdinand, nдr min sjдl bдvar fцr den lеnga resan och fruktar att skiljas frеn kдnda trakter, dе sitter du vдntande utanfцr fцnstret i en vagn, fцrspдnd med paradisfеglar, i en glimmande guldvagn, min Ferdinand.

Och min fattiga, oroliga sjдl blir upptagen i din vagn och fеr sitta vid din sida, дrad som en drottning. Sedan еker vi genom rymden fцrbi de skimrande vдrldarna, och nдr vi kommer nдra dessa himlens gеrdar och de blir allt hдrligare och hдrligare, dе frеgar jag, som inte bдttre fцrstеr: "Ska vi inte stanna hдr eller hдr?"

Men du skrattar tyst fцr dig sjдlv och eggar fеgelspannet. Дntligen kommer vi till den minsta av vдrldarna, men den skцnaste av alla jag har sett, och dдr stannar vi utanfцr ett gyllene slott, och du lеter mig trдda in i glдdjens eviga hem.

Dдr дr visthusen fyllda och bokskеpen. Granskogen stеr inte dдr, som hдr pе Berga, och skymmer bort den skцna vдrlden, utan jag ser ut цver vida hav och soliga slдtter, och tusen еr дro sеsom en dag.

Sе dog Ferdinand, tjusad av ljuva syner, leende mot framtidens hдrlighet.

Min bleka vдn, dцden befriaren, hade aldrig varit med om nеgot sе ljuvligt. Ty visst funnos de, som grдto vid Ferdinand Ugglas dцdsbдdd, men den sjuke sjдlv log mot mannen med lien, nдr denne tog plats pе sдngkanten, och hans mor lyssnade efter dцdsrosslingarna som efter ljuv musik. Hon bдvade fцr att dцden inte skulle mдkta fullgцra sitt vдrv, och nдr allt var slut, trдngde tеrar fram i hennes цgon, men det var tеrar av glдdje, som fцllo pе hennes sons stelnade ansikte.

Aldrig hade min bleka vдn blivit sе firad som pе Ferdinand Ugglas begravning. Om han hade vеgat visa sig, skulle han ha kommit i fjдdersmyckad barett och guldstickad mantel och dansat fцre liktеget uppfцr kyrkogеrdsgеngen, men nu satt han, den gamle ensamme hopkrupen pе kyrkogеrdsmuren med sin gamla svarta kappa pе sig och sеg tеget komma.

O, det var en underlig likfдrd! Sol och ljusa skyar gjorde dagen glad, lеnga rader av rеgskylar prydde fдlten, astrakanerna i prostgеrdstrдdgеrden lyste genomskinliga och klara, och i roskvarteret i klockargеrden glдnste dahlior och studentnejlikor.

Det var ett underligt liktеg, som drog fram mellan lindarna. Framfцr den blomstersmyckade kistan gingo vackra barn och strцdde ut blommor. Inga sorgklдder syntes, inget krusflor, inga vita snibbkragar med breda fеllar, ty hon hade velat det sе, kaptenskan, att han, som i glдdje dog, inte skulle fцras in i den goda fristaden av ett dystert liktеg, utan av ett glдnsande brцllopstеg.

Nдrmast efter kistan gick Anna Stjдrnhцk, den dцdes skцna, strеlande brud. Hon hade satt brudkronan pе sitt huvud, hдngt brudslцjan цver sig och ifцrt sig en slдpande bruddrдkt av vitt, skiftande siden. Sе smyckad, gick hon att vigas vid graven, vid en multnande brudgum.

Efter henne kommo de par om par, hцgresta gamla damer och stеtliga mдn. De prдktiga, lysande fruarna kommo med blixtrande spдnnen och broscher, med mjцlkvita pдrlband och armringar av guld. Plymerna i deras turbaner lyftes med siden och spetsar hцgt цver kanonlockarna, och frеn deras axlar svдvade de tunna silkesvдvda schalarna, som de en gеng hade fеtt till brudgеva, ner цver klдnningar av brokigt siden. Ooh mдnnen kommo i sin bдsta stеt, med pцsande krеs, i hцgkragade frackar med fцrgyllda knappar och i vдstar av styv brokad eller rikt broderad sammet. Det var ett brцllopstеg. Sе hade kaptenskan velat det.

Sjдlv gick hon nдrmast efter Anna Stjдrnhцk, ledd av sin man. Om hon hade дgt en klдnning av lysande brokad, skulle hon ha burit den, om hon hade дgt smycken och lysande turban, skulle hon ha burit ocksе dem fцr att hedra sin son pе hans hцgtidsdag. Men nu дgde hon bara denna svarta taftklдnning och dessa gulnade spetsar, som hade skеdat sе mеnga fester, och hon bar dem ocksе pе denna.

Fastдn begravningsgдsterna kommo med prakt och stеt, var likvдl intet цga torrt, nдr de under stilla klockringning tеgade fram till graven. Mдn och kvinnor grдto, inte sе mycket цver den dцde som цver sig sjдlva. Se, dдr gick bruden, dдr bars brudgummen, dдr vandrade de sjдlva, smyckade till gдstabud, och dock - vem дr den, som trampar jordens grцnskande stigar och inte vet, att han дr hemfallen еt bedrцvelsen, еt sorgen, еt olyckan, еt dцden? De gingo och grдto vid tanken pе att intet jordiskt fцrmеdde skydda dem.

Kaptenskan grдt inte, men hon var den enda, vars цgon voro torra.

Nдr nu bцnerna voro sagda och graven var uppkastad, gingo alla bort dдrifrеn till vagnarna. Endast kaptenskan och Anna Stjдrnhцk drцjde vid graven fцr att bjuda den dцde ett sista farvдl. Den gamla satte sig ner pе gravkullen, och Anna tog plats vid hennes sida.

- Se, sade kaptenskan, jag har sagt till Gud: "Lеt dцden befriaren komma och fцra bort min son, lеt honom fцra bort den jag дlskar hцgst till de stilla gеrdarnas fred, och inga andra tеrar дn glдdjens ska komma i mina цgon. Med brцllopsstеt vill jag fцlja honom till hans grav, och min rцda rosenhuske, den rikblommiga, som stеr utanfцr mitt kammarfonster, ska jsg flytta ut till honom pе kyrkogеrden." Och nu дr det sе. Min son дr dцd. Jag har hдlsat dцden som en vдn, kallat honom med de ljuvaste namn, jag har grеtit glдdjetеrar цver min sons stelnade ansikte, och till hцsten, nдr bladen дr fдllda, flyttar jag hit min rцda rosenbuske. Men vet du, som sitter hдr vid min sida, varfцr jag har sдnt sеdana bцner till Gud?

Hon sеg frеgande pе Anna Stjдrnhцk, men flickan satt tyst och blek bredvid henne. Kanske kдmpade hon fцr att dцva inre rцster, som redan dдr, pе den dцdes gravkulle, bцrjade viska till henne, att nu дntligen var hon fri.

- Skulden дr din, sade kaptenskan.

Dе sjцnk flickan tillsammans som under ett klubbslag. Hon svarade inte ett ord.

Anna Stjдrnhцk, du var en gеng stolt och egensinnig. Dе lekte du med min son, tog honom och fцrskцt honom. Vad var det mer? Han fick finna sig i det, han som andra. Kanske ocksе att han och vi alla дlskade dina pengar lika mycket som dig. Men du kom igen, du kom med vдlsignelse till vеrt hem, du var mild och saktmodig, stark och god, nдr du kom tillbaka. Du omhuldade oss med kдrlek, du gjorde oss sе lyckliga, Anna Stjдrnhцk, och vi fattiga mдnniskor lеg fцr dina fцtter.

Och дndе, дndе har jag цnskat, att du inte hade kommit. Inte hade jag dе behцvt be Gud fцrkorta min sons liv. I julas skulle han ha uthдrdat att mista dig, men sedan han hade lдrt kдnna dig, sеdan du nu дr, hade han inte haft kraft dдrtill.

Vet det, Anna Stjдrnhцk, som i dag har tagit pе din bruddrдkt fцr att fцlja min son, att om han hade levat, dе hade du aldrig fеtt fцlja honom i den skruden till Bro kyrka, fцr du дlskade honom inte.

Jag sеg det. Du kom bara av barmhдrtighet, fцr du ville lindra var hеrda lott. Du дlskade honom inte. Tror du inte, att jag kдnner kдrleken, att jag ser honom, dдr han finns, och fцrstеr, nдr han fattas? Dе tдnkte jag: mеtte Gud ta min sons liv, innan han har fеtt sina цgon цppnade!

O, att du hade дlskat honom! O, att du aldrig hade kommit till oss och fцrljuvat vеrt liv, nдr du inte дlskade honom! Jag kдnde min plikt. Om han inte hade dцtt, hade jag mеst sдga honom, att du inte дlskade honom, att du ville gifta dig med honom, dдrfцr att du var barmhдrtigheten sjдlv. Jag hade mеst tvinga honom att ge dig fri, och sedan hade hans livs lycka varit fцrspilld. Ser du, dдrfцr bad jag Gud, att han skulle fе dц, sе att jag inte skulle behцva stцra hans hjдrtas ro. Och jag har glatt mig цver hans sjunkande kinder, frцjdats цver hans rosslande andedrдkt, bдvat fцr att dцden inte skulle fullgцra sitt vдrv.

Hon tystnade och vдntade pе ett svar, men Anna Stjдrnhцk kunde inte дnnu tala, hon lyssnade дnnu till mеnga rцster i sjдlens djup.

Dе utbrast kaptenskan i fцrtvivlan:

- O, hur lyckliga дr inte de, som fеr sцrja sina dцda, de, som fеr grеta strцmmar av tеrar! Jag mеste stе med torra цgon vid min sons grav, jag mеste glдdjas цver hans dцd. Hur olycklig дr jag inte!

Dе tryckte Anna Stjдrnhцk hдnderna hеrt mot sitt brцst. Hon kom ihеg den vinternatten, dе hon hade svurit vid sin unga kдrlek att vara dessa fattiga mдnniskors stцd och trцst, och hon bдvade. Hade dе allt varit fцrgдves, var inte hennes offer ett av dem, som Gud tar emot? Skulle allt vдndas i fцrbannelse?

Men om hon offrade allt, ville inte dе Gud ge sin vдlsignelse till verket och lеta henne bli en lyckobringerska ett stцd, en hjдlp fцr mдnniskor?

- Vad fordras fцr att du ska sцrja din son? frеgade hon.

- Det fordras, att jag inte mer skulle tro mina gamla цgons vittnesbцrd. Om jag trodde, att du дlskade min son, dе skulle jag sцrja цver hans dцd.

Dе reste sig flickan med цgonen brinnande av hдnfцrelse. Hon ryckte av sig brudslцjan och bredde ut den цver graven, hon ryckte av sig krans och krona och lade dem bredvid.

- Se nu hur jag дlskar honom! utropade hon. Jag skдnker honom min krona och slцja. Jag viger mig vid honom. Aldrig ska jag tillhцra en annan.

Dе reste sig ocksе kaptenskan. Hon stod tyst en stund, hela hennes kropp skakade, och ansiktet ryckte, men slutligen kommo tеrarna, sorgetеrarna.

Men min bleka vдn, dцden befriaren, ryste, nдr han sеg dessa tеrar. Sе hade han dе inte heller hдr varit hдlsad med glдdje, inte ens hдr hade de av hjдrtat glatt sig цver honom.

Han drog kapuschongen djupt ner i ansiktet, gled sakta bort frеn kyrkogеrdsmuren och fцrsvann mellan fдltens sдdesskylar.

[http://www.lysator.liu.se/runeberg/berling/k29.html]

TJUGUNIONDE KAPITLET.

Torkan.

Om dцda ting дlska, om jord och vatten skilja vдnner frеn fiender, ville jag gдrna дga deras kдrlek. Jag ville, att den grцna jorden inte kдnde mina steg som en tung bцrda. Jag ville, att hon gдrna fцrlдte, att hon fцr min skull sеras med plog och harv, och att hon villigt цppnade sig fцr min dцda kropp. Och jag ville, att vеgen, vars blanka spegel sцnderslеs av mina еror, hade samma tеlamod med mig, som en mor har med ett ivrigt barn, nдr det klдttrar upp i hennes knд utan att akta hцgtidsdrдktens oskrynklade siden. Med den klara luften, som dallrar цver de blеa bergen, ville jag vara vдn och med den blдnkande solen och de vackra stjдrnorna. Ty det synes mig ofta, som om de dцda tingen skulle kдnna och lida med de levande. Inte дr skrankan mellan dem och oss sе stor, som mдnniskor tro. Vilken del av jordens stoft дr det, som inte har varit inne i livets kretsgеng? Har inte vдgens kringdrivande stoft smekts som mjukt hеr, дlskats som goda, vдlgцrande hдnder? Har inte vattnet i hjulspеret fordom strцmmat som blod genom klappande hjдrtan?

Livets ande bor дnnu i de dцda tingen. Vad fцrnimmer han, dдr han slumrar i drцmlцs sцmn? Guds rцst hцr han. Lдgger han ocksе mдrke till mдnniskors?

O, sena tiders barn, haven I inte sett det? Nдr ofrid och hat uppfylla jorden, mеste ocksе de dцda tingen mycket lida. Dе blir vеgen vild och rovlysten som en rцvare, dе blir еkern karg som en girig. Men ve den, fцr vars skull skogen suckar och bergen grеta!

Mдrkligt var det еret, dе kavaljererna regerade. Det synes mig, som om mдnniskornas oro dе skulle ha stцrt de dцda tingens ro. Hur ska jag skildra den smitta, som dе spred sig цver landet? Skulle man inte tro, att kavaljererna voro bygdens gudar, och att allt besjдlades av deras ande? Дventyrens, sorglцshetens, vildhetens ande.

Kunde man omtala allt, som det еret tilldrog sig bland mдnniskorna pе Lцvens strand, sе skulle en vдrld fцrvеnas. Ty dе vaknade gammal kдrlek, dе tдndes ny. Dе uppblossade gammalt hat, och lдnge sparad hдmnd grep sitt rov. Dе flцgo alla upp i lystnad efter livets ljuvhet, dans och lek, spel och dryckjom grepo de efter. Dе uppenbarades allt det, som innerst gцmmer sig i sjдlen.

Frеn Ekeby gick denna orons smitta ut. Den spred sig fцrst till bruken och herrgеrdarna och jдktade mдnniskorna till ofдrd och synd. Sе lеngt ha vi i nеgon mеn kunnat fцlja den, emedan de gamla ha bevarat minnet av hдndelserna pе nеgra av de stora gеrdarna, men hur det vidare spred sig bland folket, dдrom veta vi litet. Dock dдrpе mе ingen tvivla, att tidens oro gick frеn by till by, frеn koja till koja. Dдr en last fanns dold, fick den sitt utbrott, dдr en reva fanns mellan kvinna och man, blev den till en klyfta, dдr en stor dygd eller en stark vilja dolde sig, mеste den fram, ocksе den. Ty ont var inte allt, som skedde. Dock var tiden sеdan, att det goda ofta blev lika fцrdдrvbringande som det onda. Det var som vid stora vindfдllen djupt inne i skogen, dдr trдd ramlar цver trдd, fura drar fura med sig, och дven underskogen ryckes omkull av de stupande jдttarna.

Tvivla inte pе att galenskapen gick ut bland bцnder och tjдnare! Цverallt blevo hjдrtan vilda och hjдrnor fцrvirrade. Aldrig gick dansen sе muntert pе korsvдgen, aldrig tцmdes цltunnan sе raskt, aldrig blev sе mycken sдd kastad i brдnnvinspannan. Aldrig voro gдstabuden sе mеnga, aldrig var det kortare vдg mellan det vreda ordet och knivstynget.

Men inte bland mдnniskorna stannade oron. Den spred sig till allt levande. Aldrig hade varg och bjцrn hдrjat svеrare, aldrig hade rдv och uv tjutit hemskare och rцvat mer ofцrskrдckt, aldrig gingo fеren oftare vill i skogen, aldrig hдrjade sе mycken sjukdom bland den kostbara boskapen.

Den, som vill se tingens sammanhang, mе gе bort frеn stдderna och bo i en enslig koja i skogsbrynet. Mе han vakta milan nдtterna igenom eller bo ute pе de lеnga sjцarna dag och natt under en ljus sommarmеnad, medan timmerflotten gцr sin lеngsamma fдrd till Vдnern. Dе ska han lдra att ge akt pе alla tecken i naturen och fцrstе hur de dцda tingen bero av de levande. Han ska se, att nдr det дr oro pе jorden, stцras de dцda tingens fred, Folket vet det. Det дr i sеdana tider, som skogsfrun slдcker milan, sjцrеet slеr sцnder bеten, nдcken sдnder sjukdom, tomten svдlter ut kon. Och sе var det detta еr. Aldrig hade vеrfloden hдrjat sе svеrt. Ekeby kvarn och smedja voro inte dess enda offer. Smе дlvar, som fordom, nдr vеren hade gett dem krafter, pе sin hцjd hade mдktat bortfцra en tom lada, gingo nu till anfall pе hela gеrdar och skцljde bort dem. Aldrig hade man hцrt еskan anstдlla sе mycken skada redan fцre midsommar, efter midsommaren hцrdes den inte mer. Dе kom torkan.

Sе lдnge de lеnga dagarna varade, kom intet regn. Allt ifrеn mitten av juni till bцrjan av september badade Lцvsjц hдrad i oavbrutet solsken.

Regnet nekade att falla, jorden att nдra, vindarna att blеsa. Solskenet ensamt strцmmade ner цver jorden. Е, det vackra solskenet, det livgivande solskenet, hur ska jag kunna fцrtдlja om dess onda verk? Solskenet дr likt kдrleken. Vem kдnner inte de illgдrningar den har begеtt, och vem kan lеta bli att fцrlеta den? Solskenet дr likt Gцsta Berling. Det ger glдdje еt var man, dдrfцr tiger envar med det onda, som det har fцrorsakat.

En sеdan torka efter midsommar skulle vдl inte vara sе olycksbringande i andra trakter som i Vдrmland. Men dдr hade vеren kommit sent. Grдset var inte lеngt hunnet och kunde aldrig vдxa ut. Rеgen blev utan nдring, just nдr den skulle samla mat i axen. Vеrsдden, av vilken det mesta brцdet bakades dе fцr tiden, bar tunna smе vippor pе kvartershцga strеn. De sent sеdda rovorna kunde aldrig gro, inte en gеng potatisen mдktade suga nдring ur denna fцrstenade jord.

Under sеdana еr bцrja de дngslas borta i skogshyddorna, och frеn bergen stiger skrдcken ner till det lugnare folket pе slдttbygden.

- Det дr nеgon, som Guds hand sцker, sдger folket.

Och envar slеr sig fцr sitt brцst och sдger:

- Дr det mig? O moder, o natur, дr det mig? Дr det av fasa fцr mig, som regnet hеller sig fjдrran? Дr det i vrede mot mig, som den strдnga jorden fцrtorkas och hеrdnar? Och detta eviga solsken, strцmmar det i sin blidbet varje dag frеn en molnfri himmel fцr att hopa de glцdande kolen pе mitt huvud? Eller om det inte дr mig, vem дr det, som Guds hand sцker?

Medan rеgkornen fцrtvina i de smе axen, medan potatisen inte kan samla nдring ur jorden, medan boskapen med rцda цgon och flдmtande av hetta trдnger ihop sig kring de sinande kдllorna, medan еngesten fцr framtiden sammanpressar hjдrtat, gеr underligt tal genom nejden.

- Sеdan hemsцkelse sker inte utan orsak, sдger folket. Vem дr det, som Guds hand sцker?

Det var en sцndag i augusti. Gudstjдnsten var slut. Folket vandrade flockvis fram pе de solheta vдgarna. Runtomkring sig sеg det fцrbrдnda skogar och fцrstцrda skцrdar. Rеgen var satt pе skyl, men den stod gles med tunna kдrvar. De, som hade haft brеtar att brдnna, hade haft ett gott och lдtt arbete detta еr, men sе hade det ock mеngen gеng gеtt sе, att de hade satt eld pе den torra skogen. Och vad skogsbranden hade skonat, hade insekterna tagit. Tallskogen hade fдllt barren och stod bar som en lцvskog om hцsten, bjцrkarnas blad hдngde sцnderflisade med bara nerver och fцrstцrda bladskivor.

De tungsinta flockarna saknade inte samtalsдmnen. Mеngen fanns dдr, som kunde berдtta om hur svеrt det hade varit under nцdеren adertonhundraеtta och nio och under den kalla vintern adertonhundratolv, dе sparvarna frцso ihjдl. Hungersnцden var dem inte frдmmande, de hade nog mцtt dess bistra anlete fцrr. De visste hur man beredde barken till brцd och hur korna kunde vдnjas att дta mossa.

Det var en kvinna, som hade gjort fцrsцk med ett nytt slags brцd av lingon och kornmjцl. Hon hade prov dдrav med sig och lдt folk smaka. Hon var stolt цver uppfinningen.

Men цver dem alla svдvade samma frеga, den stirrade ur alla цgon, viskades pе alla lдppar:

- Vem дr det, o Herre, som din hand sцker?

- Du strдnghetens Gud, vem har nekat dig offer av bцner och goda gдrningar, eftersom du tar ifrеn oss vеrt fattiga brцd?

En man i de dystra flockar, som hade dragit vдster ut цver Sundsbron och strдvat uppfцr Broby backar, stannade ett цgonblick framfцr vдgen, som ledde till den snеle Brobyprдstens bostдlle. Han tog upp en torr sticka frеn marken och kastade den in pе prдstgеrdsvдgen.

- Torra som den stickan har de bцner varit, som han har gett Vеr Herre, sade mannen.

Den, som gick honom nдrmast, stannade ocksе. Han tog upp en torr kvist och kastade den dit, dдr stickan hade fallit.

- Detta дr rдtt offer еt den prдsten, sade han.

Den tredje i flocken fцljde givet fцredцme.

- Som torkan har han varit. Stickor och strе дr allt, vad han har lеtit oss behеlla.

Den fjдrde sade:

- Vi ger honom igen vad han har givit oss.

Och den femte:

- Till en evig skam kastar jag detta till honom. Mе han fцrtorka och fцrtvina, som den hдr kvisten har fцrtorkat!

- Torrt foder еt torkprдsten, sade den sjдtte.

Folk, som kom efter, sеg vad de gjorde och hцrde vad de sade. Nu fingo de mеnga svar pе sitt lеnga frеgande.

- Ge honom vad honom tillkommer! Han har dragit torkan цver oss, hette det bland hoparna.

Och envar stannade, envar sade sitt ord och kastade sin gren, innan han drog vidare.

I vinkeln mellan vдgarna lеg snart en hцg av stickor och strе, skamhцgen цver Brobyprдsten.

Det var folkets hela hдmnd. Ingen lyfte sin hand mot prдsten eller sade ett ont ord till honom sjдlv. Fцrtvivlade hjдrtan avlastade en del av sin bцrda med att kasta en torr kvist pе denna hцg. De togo inte sjдlva hдmnd. De utmдrkte bara den skyldige infцr vedergдllningens Gud.

- Om vi inte har dyrkat dig rдtt, se, det дr den mannens fel. Var barmhдrtig, Herre, och lеt honom ensam lida! Vi mдrker honom med skam och vanдra. Vi дr inte ett med honom.

Det blev helt hastigt bruk, att envar, som gick fцrbi prдstgеrden, kastade en torr kvist pе skamhцgen. "Mе Gud och mдnniskor se det!" tдnkte envar vandrare. "Ocksе jag fцraktar honom, som har dragit цver oss Guds vrede."

Den gamle girige lade snart mдrke till hцgen i vдgkanten. Han lдt fцra bort den. Somliga sade, att han eldade sin kцksspis med den. Nдsta dag hade dдr pе samma stдlle samlat sig en ny hцg, och sе snart han lдt fцra bort denna, blev en ny uppkastad.

De torra kvistarna lеgo dдr och talade:

- Skam, skam цver Brobyprдsten!

Det var heta, torra rцtmеnadsdagar. Tung av rцk, mдttad av brandos, lеg luften цver nejden, lik den tryckande fцrtvivlan att inandas. Tankarna blevo yra i upphettade hjдrnor. Prдsten i Broby hade blivit till torkans demon. Det tycktes bцnderna, som om den gamle girige satt och vaktade himmelens kдllor.

Snart blev folkets mening klar fцr Brobyprдsten. Han fцrstod, att det utmдrkte honom som olyckans upphov. Det var i vrede цver honom, som Gud lдt jorden fцrsmдkta. Skeppsfolket, som led nцd pе det villande havet, hade kastat lott. Han var mannen, som skulle цver bord. Han fцrsцkte skratta еt dem och deras kvistar, men nдr detta hade fortfarit en vecka, skrattade han inte mer. Е, sеdan barnslighet! Vad kunna dessa torra stickor skada honom? Han fцrstod, att еrslеngt hat sцkte tillfдlle att ge sig luft. Vad mer! Han var inte van vid kдrlek.

Av sеdant blev han inte mildare. Han hade kanske цnskat bдttra sig, efter sedan den gamla frцken hade besцkt honom. Nu kunde han inte. Han ville inte tvingas till bдttring.

Men sе smеningom blev den dдr hцgen honom цvermдktig. Han mеste stдndigt tдnka pе den, och den mening, som alla hyste, slog rot ocksе hos honom. Det var det fцrfдrligaste vittnesmеl, detta kastande av de torra kvistarna. Han gav akt pе denna hцg, rдknade de grenar, som hade kommit till fцr var dag. Tanken pе den bredde ut sig och inkrдktade alla andra tankar. Den hцgen fцrstцrde honom.

Fцr var dag mеste han alltmer ge folket rдtt. Han fцrfцll och blev utgammal pе ett par veckor. Han fick samvetskval och krдmpor. Men det var, som om alltsammans skulle haka sig fast vid denna hцg. Det var, som om samvetskvalen skulle ha tystnat och еlderns tyngd еter vikit ifrеn honom, om bara hцgen hade upphцrt att vдxa.

Slutligen satt han dдr hela dagarna och vaktade. Men folket var obarmhдrtigt, om nдtterna blevo alltid nеgra nya kvistar ditkastade.

*

En dag kommer Gцsta Berling resande vдgen fram. Brobyprдsten sitter vid vдgkanten, gammal och fцrfallen. Han sitter och plockar pе de torra stickorna och lдgger dem samman i rader och hцgar, lekande med dem, som om han har blivit barn pе nytt. Gцsta blir bedrцvad цver hans elдnde.

- Vad gцr pasturn? sдger han och hoppar raskt ur еkdonet.

- Е, jag sitter hдr och plockar. Jag gцr just ingenting.

- Pastorn skulle gе hem och inte sitta hдr i vдgdammet.

- Det дr nog bдst, att jag sitter hдr i alla fall. Dе slеr Gцsta Berling sig ner bredvid honom.

- Det дr inte sе lдtt att vara prдst, sдger han om en stund.

- Det gеr vдl an hдr nere, dдr det finns mдnniskor, svarar prдsten. Det дr vдrre dдr uppe.

Gцsta fцrstеr nog vad han menar. Han kдnner till dessa fцrsamlingar i norra Vдrmland, dдr det stundom inte ens finns ett bostдlle еt prдsten, de stora skogssocknarna, dдr finnarna bo i rцkstugor, de fattiga trakterna med ett par mдnniskor pе milen, dдr prдsten дr socknens ende herreman. Brobyprдsten hade varit i en sеdan socken i цver tjugu еr.

- Det дr dit vi skickas, nдr vi дr unga, sдger Gцsta. Det дr omцjligt att stе ut med livet dдr. Och sе blir man fцrstцrd fцr all framtid. Det дr mеnga, som har gеtt under dдr uppe.

- Det дr det, sдger Brobyprдsten. Ensamheten fцrdдrvar en.

- Man kommer, sдger Gцsta, ivrig och eldig, talar och fцrmanar och tдnker, att allt ska bli bra, att folket snart ska gе pе bдttre vдgar.

- Just sе, ja.

Men snart mдrker man, att ord inte hjдlper. Fattigdomen stеr i vдgen. Fattigdomen hindrar all bдttring.

- Fattigdomen, upprepar prдsten. Fattigdomen har fцrstцrt mitt liv.

- Den unge prдsten kommer dit upp, fцrklarar Gцsta, fattig som alla andra. Han sдger till drinkaren: "Lеt bli att supa!"

- Dе svarar drinkaren, infaller prдsten: "Ge mig dе det, som дr bдttre дn brдnnvin! Brдnnvinet дr pдls om vintern, svalka om sommaren. Brдnnvinet дr en varm stuga och en mjuk bдdd. Ge mig detta, och jag ska inte supa mer!"

- Och sе, еtertеr Gцsta, sдger prдsten till tjuven: "Du ska icke stjдla", och till den elake: "Du ska icke slе din hustru", och till den vidskeplige: "Du ska tro pе Gud och inte pе djдvulen och trollen." Men dе svarar tjuven: "Ge mig brцd!" och den elake sдger: "Gцr oss rika, och vi ska inte tvista!" och den vidskeplige: "Lдr mig bдttre!" Men vem kan hjдlpa dem utan pengar?

- Det дr sant, sant vartenda ord! utbrister den gamle. Pе Gud trodde de, men дn mer pе djдvulen, mest dock pе trollen i bergen och tomten pе logen. All grцdan fцrstцrdes i brдnnvinspannan. Ingen kunde se nеgot slut pе elдndet. I de flesta av de grеa stugorna rеdde nцd. Dold sorg gjorde kvinnornas tunga bitter. Vantrevnad drev mannen ut till dryckenskap. Еkrar och boskap kunde de inte skцta. De fruktade herremannen och gjorde narr av prдsten. Vad skulle man gцra med dem? Vad jag sa dem frеn predikstolen, fцrstod de inte. Vad jag ville lдra dem, trodde de inte. Och ingen att rеdgora med, ingen, som kunde hjдlpa mig att hеlla modet uppe!

- De finns, som har uthдrdat, sдger Gцsta. Guds nеd har varit sе stor цver somliga, att de inte har vдnt еter frеn ett sеdant liv som brutna mдn. Deras krafter har rдckt till, de har uthдrdat ensamheten, fattigdomen, hopplцsheten. De har gjort det lilla goda de kunde och inte fцrtvivlat. Sеdana mдn har alltid funnits och finns дn. Jag vill hдlsa dem som hjдltar. Jag vill дra dem, sе lдnge jag lever. Jag hade inte kunnat uthдrda.

- Jag kunde inte, tillfogar prдsten.

- Prдsten dдr uppe tдnker, sдger Gцsta eftersinnande, att han vill bli en rik man, en цvermеttan rik man. Ingen fattig kan bekдmpa del onda. Och sе bцrjar han samla.

- Om han inte samlade, skulle han dricka, svarar den gamle, han ser sе mycket elдnde.

- Eller bli slц och lat och fцrlora all kraft. Det дr farligt att komma dit upp fцr den, som inte дr fцdd dдr.

- Han mеste gцra sig hеrd fцr att samla. Han lеtsar fцrst, sedan blir det en vana.

- Han mеste vara hеrd bеde mot sig sjдlv och andra, fortsдtter Gцsta. Det дr svеrt att samla. Han mеste tala hat och fцrakt, han mеste frysa och svдlta och fцrhдrda sitt hjдrta. Det дr nдstan, som om han glцmde varfцr han bцrjade spara.

Brobyprдsten ser skyggt pе honom. Han undrar om Gцsta sitter dдr och gцr narr av honom. Men Gцsta дr bara iver och allvar. Det дr, som om han talade sin egen sak.

- Det har gеtt sе med mig, sдger den gamle stilla.

- Men Gud skyddar honom, infaller Gцsta. Han uppvдcker hos honom hans ungdoms tankar, nдr han har samlat nog. Han ger prдsten ett tecken, nдr Guds folk behцver honom.

- Men om prдsten inte lyder tecknet, Gцsta Berling?

- Han kan inte motstе det, sдger Gцsta och smеler glatt. Han lockas sе ljuvligt av tanken pе de varma hyddorna, som han ska hjдlpa de fattiga att bygga.

Prдsten ser ner pе de smе byggnader, som han har suttit och uppfцrt av skamhцgens stickor. Ju lдngre han talar med Gцsta, dess mer blir han цvertygad om att denne har rдtt. Han hade alltid haft denna tanke pе att gцra gott en gеng, nдr han hade fеtt nog. Han hakar sig fast vid detta. Naturligtvis hade han haft denna tanke.

- Varfцr bygger han dе aldrig upp hyddorna? frеgar han skyggt.

- Han blygs. Mеngen kunde tro, att han av fruktan fцr folket gjorde vad han alltid hade дmnat gцra.

- Han kan inte tеla att bli tvingad, sе дr det.

- Han kan dock hjдlpa i lцnndom. Det behцvs mycken hjдlp i еr. Han kan skaffa sig nеgon, som delar ut hans gеvor. Jag fцrstеr meningen med alltsammans! utbrister Gцsta, och hans цgon strеla. I еr ska tusenden fе sitt brцd av den, som de цverhцljer med fцrbannelser.

- Sе ska det bli, Gцsta.

Det kom ett rus цver dessa tvе, som sе litet hade kunnat fylla det kall, som de hade valt sig. Deras ynglingaеlders lust att tjдna Gud och mдnniskor var цver dem. De frossade i de vдlgдrningar de skulle utfцra. Gцsta skulle bli prдstens hjдlpare.

- Vi ska skaffa brцd nu fцr det fцrsta, sдger prдsten.

- Vi ska skaffa skollдrare. Vi ska lдra folket att skцta еkern och vеrda kreaturen.

- Vi ska bygga vдg och bryta ny bygd.

- Vi ska bygga slussar nere vid Bergs forsar, sе att det дr цppen vдg mellan Lцven och Vдnern.

- All den rikedom, som finns i skogen, ska bli till dubbel vдlsignelse, nдr vдgen дr цppnad till havet.

- Ert huvud ska tyngas av vдlsignelser! utbrister Gцsta.

Prдsten ser upp. De lдsa i varandras цgon samma lеgande hдnfцrelse.

Men i detsamma dras bеdas blickar till skamhцgen.

- Gцsta, sдger den gamle, allt detta behцvde en frisk mans krafter, men jag hеller pе att dц. Du ser vad som dцdar mig.

- Skaffa bort den!

- Hur, Gцsta Berling?

Gцsta trдder tдtt intill honom och ser honom skarpt in i цgonen.

- Bed Gud om regn! sдger han. Pastorn ska predika nдsta sцndag. Bed dе Gud om regn!

Den gamle prдsten sjunker ihop av fцrfдran.

- Om detta дr allvar, om pastorn inte дr den, som har dragit torkan цver landet, om pastorn har velat tjдna den Hцgste med sin hеrdhet, sе bed Gud om regn! Det ska bli tecknet. Dдrav ska vi veta om Gud vill vad vi vill.

Nдr Gцsta еter reste utfцr Broby backar, fцrvеnades han цver sig sjдlv och den hдnfцrelse, som hade gripit honom. Men detta kunde dock bli ett skцnt liv. Ja, men inte fцr honom. Dдr uppe ville de inte veta av hans tjдnster.

*

I Broby kyrka var predikan avslutad, och de vanliga bцnerna voro lдsta. Komministern var just fдrdig att stiga nerfцr trappan frеn predikstolen. Men han tvekade. Slutligen fцll han pе knд dдr uppe och bad om regn.

Han bad, som en fцrtvivlad mдnniska ber, med fе ord utan egentligt sammanhang.

- Om det дr min synd, som har framkallat din vrede, straffa blott mig! Om det finns barmhдrtighet hos dig, du nеdens Gud, lеt det regna! Tag frеn mig skammen! Lеt det regna pе min bцn! Lеt det falla regn pе den fattiges еker! Giv ditt folk brцd!

Dagen var het, olidligt kvalm rеdde. Fцrsamlingen hade suttit som i dvala, men vid dessa brutna ljud, denna hesa fцrtvivlan vaknade envar.

- Om det дnnu finns en vдg till upprдttelse fцr mig, giv regn...

Prдsten tystnade. Dцrrarna stodo цppna. Nu kom en hдftig vindstцt rusande. Den for fram efter marken, virvlade upp mot kyrkan och sдnde dit in en dammsky, full av stickor och strе. Prдsten kunde inte fortfara. Han vacklade ner frеn predikstolen.

Mдnniskorna ryste. Skulle detta vara ett svar?

Men vindstцten var blott еskvдdrets fцrelцpare. Det kom dragande fram med en hastighet utan like. Nдr psalmen var sjungen och prдsten stod vid altaret, ljungade redan blixtarna, och еskan brakade lцs, fцrtagande ljudet av hans ord. Nдr klockaren spelade upp utgеngspsalmen, smattrade redan de fцrsta regndropparna mot de grцna fцnsterrutorna, och mдnniskorna stormade alla ut fцr att se pе regnet. Men de nцjde sig inte med att se. Somliga grдto, andra skrattade, under det de lдto det strida еskregnet strцmma ner цver sig. Ack, vad deras nцd hade varit stor! Vad de hade varit olyckliga! Men Gud дr god. Gud lеter regn falla. Vilken glдdje, vilken glдdje!

Brobyprдsten var den ende, som inte kom ut i regnet. Han lеg knдbцjd framme vid altaret och reste sig inte. Glдdjen var fцr hдftig fцr honom. Han dog av frцjd.

[http://www.lysator.liu.se/runeberg/berling/k30.html]

TRETTIONDE KAPITLET.

Barnets mor.

Barnet fцddes i en bondstuga цster om Klarдlven. Barnets mor hade kommit dit och sцkt tjдnst en dag i bцrjan av juni. Det hade gеtt henne illa, hade hon sagt till husbondfolket, och hennes mor hade sedan varit sе hеrd mot henne, att hon mеste rymma hemifrеn. Hon kallade sig Elisabet Karlsdotter, men hon ville inte sдga varifrеn hon var, ty dе skulle de kanske tala om fцr hennes fцrдldrar, att hon var dдr, och om de funne henne, bleve hon plеgad till dцds, det visste hon. Hon begдrde ingen lцn, bara mat och tak цver huvudet. Hon kunde arbeta, vдva eller spinna eller skцta korna, vad de ville. Om de цnskade det, kunde hon ocksе betala fцr sig.

Hon hade varit slug nog att komma till gеrden barfota, med skorna under armen, hon hade grova hдnder, hon talade landets tungomеl, och hon bar en bondkvinnas klдder. Hon blev trodd.

Husbonden tyckte, att hon sеg klen ut, och rдknade inte mycket pе hennes arbetsduglighet. Men nеgonstans skulle vдl den stackaren vara. Och sе fick hon stanna.

Det var nеgot hos henne, som gjorde, att alla pе gеrden voro vдnliga mot henne. Hon hade kommit till ett gott stдlle. Mдnniskorna voro allvarliga och tystlеtna. Husmodern tyckte om henne, alltsedan hon upptдckte, att hon kunde vдva drдll. De lеnade en drдllvдvstol i prostgеrden, och barnets mor hade suttit vid vдvstolen hela sommaren.

Det fцll ingen in, att hon behцvde sparas. Hon fick arbeta som en bondkvinna hela tiden. Hon tyckte ocksе sjдlv bдst om att arbeta. Hon var inte olycklig vidare. Livet bland bцnderna behagade henne, fastдn hon mеste undvara alla invanda bekvдmligheter. Men allt togs enkelt och lugnt dдr. Allas tankar vдnde sig kring arbetet, och dagarna gingo sе jдmna och enformiga, att man tog vilse om dag och trodde sig vara mitt i veckan, nдr sцndagen kom.

En dag i slutet av augusti hade det varit brеdska med havreskцrden, och barnets mor hade gеtt ut med de andra fцr att binda pе еkern. Dе hade hon цveranstrдngt sig, och barnet hade blivit fцtt, men fцr tidigt. Hon hade vдntat det i oktober.

Nu stod husmodern med barnet i storstugan fцr att vдrma det vid elden, ty den stackaren frцs mitt i augustivдrmen. Barnets mor lеg i kammaren innanfцr och lyssnade till vad man sade om den lille. Hon kunde fцrestдlla sig huru drдngar och pigor stego fram och betraktade honom.

- En sеdan liten stackare! sade de dе alltid, och sedan kom det stдndigt och ofelbart:

- Stackare dig, som inte har nеgon far!

De klagade just inte цver barnets skrik. De voro pе visst sдtt цvertygade om att barn mеste skrika, och, allt rдtt betдnkt, var barnet duktigt fцr sin еlder. Om det bara hade haft en far, skulle allt ha varit gott och vдl, tycktes det.

Modern lеg och hцrde pе och undrade. Saken tycktes henne med ens otroligt viktig. Hur skulle han komma igenom livet, den lille stackaren?

Hon hade gjort upp sina planer fцrut. Hon skulle stanna i bondgеrden fцrsta еret. Sedan skulle hon hyra sig en kammare och fцrtjдna sitt brцd vid vдvstolen. Hon дmnade sjдlv fцrtjдna nog fцr att fцda och klдda barnet. Hennes man kunde fе fortfara att tro, att hon vore honom ovдrdig. Hon hade tдnkt, att barnet mеhдnda skulle bli en bдttre mдnniska genom att uppfostras av henne ensam, дn om en dum och hцgfдrdig far skulle handleda det.

Men nu, sedan barnet var fцtt, kunde hon inte se saken sе. Nu tyckte hon, att hon hade varit sjдlvisk.

- Barnet mеste ha en far, sade hon till sig sjдlv

Om inte den lille hade varit en sе цmklig stackare, om han hade kunnat дta och sova som andra barn, om inte huvudet stдndigt hade sjunkit ner еt ena axeln, och om han inte varit sе nдra att dц, nдr krampanfallen kommo, skulle inte frеgan ha haft en sе omдtlig vikt.

Det var inte lдtt att bestдmma sig, och bestдmma sig mеste hon gцra genast. Barnet var tre dagar gammalt, och bцnderna i Vдrmland drцja sдllan lдngre med att fцra sina barn till dopet.

Under vad namn skulle nu den lille skrivas in i kyrkboken, och vad skulle prдsten vilja veta om barnets mor? Det var vдl en ofцrrдtt mot barnet att lеta skriva in det som faderlцst. Om det nu bleve en svag och sjuklig man av detta barnet, hur kunde hon dе stе till svars med att berцva det fцrdelarna av bцrd och rikedom?

Barnets mor hade nog mдrkt, att det brukar vara stor glдdje och uppstеndelse, nдr ett barn kommer till vдrlden. Nu syntes det henne, att det mеste vara tungt att leva fцr denne lille, som alla цnskade. Hon ville se honom sova pе siden och spetsar, sеsom det hцves en greveson. Hon ville se honom omgiven av glдdje och stolthet.

Barnets mor bцrjade ocksе tycka, att hon begick en alltfцr stor ofцrrдtt mot dess far. Hade hon rдtt att behеlla det fцr sig ensam? Det kunde hon inte ha. Ett sеdant dдr dyrbart litet ting, vars vдrde inte stеr i mдnniskomakt att uppskatta, skulle hon ta det fцr egen del? Det vore vдl inte rдttrеdigt handlat.

Men hon ville inte gдrna tillbaka till sin man. Hon fruktade, att det skulle bli hennes dцd. Men den lille var i stцrre fara дn hon. Han kunde dц i varje stund, och han var inte dцpt.

Det, som hade drivit henne hemifrеn, den svara synd, som hade bott i hennes hjдrta, var borta. Hon kдnde nu helt visst ingen kдrlek fцr nеgon annan дn den lille. Det var inte nеgon fцr tung plikt att fцrsцka skaffa honom hans rдtta plats i livet.

Barnets mor lдt kalla husbonden och husmodern och sade dem allt. Mannen reste till Borg fцr att sдga greve Dohna, att hans grevinna levde och att ett barn fanns.

Bonden kom hem sent pе kvдllen. Han hade inte rеkat greven, ty denne var bortrest, men han hade varit hos komministern i Svartsjц och talat med honom om saken.

Sеlunda fick grevinnan veta, att hennes дktenskap var fцrklarat ogiltigt och att hon inte mer hade nеgon man.

Komministern skrev ett vдnligt brev till henne och erbjцd henne ett hem i sitt hus.

Ett brev frеn hennes egen far till greve Henrik, vilket mеtte ha anlдnt till Borg ett par dagar efter hennes flykt, sдndes henne ocksе. Det var vдl just detta brev, vari den gamle hade bett greven pеskynda legaliseringen, som hade anvisat greven det lдttaste sдttet att bli sin hustru kvitt.

Man kan tдnka sig, att barnets mor greps av vrede дnnu mer дn av sorg, nдr hon hцrde bondens berдttelse.

Hela natten vek sцmnen frеn hennes lдger. "Barnet mеste ha en far", tдnkte hon om och om igen.

Nдsta morgon mеste bonden fцr hennes rдkning fara till Ekeby och hдmta Gцsta Berling.

Gцsta gjorde den tystlеtne mannen mеnga frеgor, men fick ingenting veta. Ja, grevinnan hade varit i hans hus hela sommaren. Hon hade varit frisk och arbetat. Nu var ett barn fцtt. Barnet var klent, men modern skulle snart vara frisk igen.

Gцsta frеgade om grevinnan visste, att дktenskapet hade blivit upplцst.

Ja, hon visste det nu. Hon hade fеtt veta det i gеr.

Och sе lдnge fдrden varade, hade Gцsta цmsom feber och frossa.

Vad ville hon honom? Varfцr skickade hon efter honom?

Han tдnkte pе sommarlivet dдr uppe vid Lцvens strand. Med skдmt och lek och lustpartier hade de lеtit dagarna gе, och under tiden hade hon arbetat och lidit.

Aldrig hade han tдnkt sig mцjligheten att fе еterse henne. Ack, om han дnda hade vеgat hoppas! Han skulle dе ha trдtt fram infцr henne som en bдttre man. Vad hade han nu att skеda tillbaka pе annat дn de vanliga dеrskaperna?

Vid еttatiden pе kvдllen var han framme och fцrdes genast in till barnets mor. Det var skumt i rummet. Han kunde knappast se henne dдr hon lеg. Husmodern och husbonden kommo ocksе in.

Nu mе man veta, att hon, vars vita ansikte lyste emot honom ur skymningen, alltjдmt var det hцgsta och renaste han visste, den skцnaste sjдl, som hade iklдtt sig jordiskt stoft. Nдr han nu еter erfor vдlsignelsen av hennes nдrvaro, hade han velat kasta sig ner pе knд och tacka henne fцr att hon еnyo uppenbarade sig fцr honom, men han var sе цvervдldigad av rцrelse, att han ingenting kunde sдga eller gцra.

- Kдra grevinna Elisabet! utropade han blott.

- God afton, Gцsta!

Hon rдckte honom sin hand, som еter tycktes ha blivit mjuk och genomskinlig. Hon lеg tyst, medan han kдmpade med sin rцrelse.

Barnets mor skakades inte av nеgra hдftigt uppstormande kдnslor, nдr hon sеg Gцsta. Det fцrvеnade henne bara, att han tycktes fдsta mesta vikten vid henne, nдr han vдl borde begripa, att det nu endast gдllde barnet.

- Gцsta, sade hon milt, du mеste nu hjдlpa mig, sеsom du en gеng lovade. Du vet, att min man har цvergivit mig, sе att mitt barn inte har nеgon far.

- Ja, grevinna, men detta mеste ju kunna дndras. Nu, nдr det finns ett barn, kan man helt visst tvinga greven att legalisera дktenskapet. Var viss pе att jag ska hjдlpa grevinnan!

Grevinnan smеlog.

- Tror du, att jag vill tvinga mig pе greve Dohna?

Blodet rusade upp i Gцstas huvud. Vad цnskade hon dе? Vad begдrde hon av honom?

- Kom hit, Gцsta! sade hon och rдckte еter ut handen. Du fеr inte bli ond pе mig fцr vad jag nu sдger, men jag tдnkte, att du, som дr, som дr...

- En avsatt prдst, en dryckeskдmpe, en kavaljer, Ebba Dohnas mцrdare, jag kan hela meritlistan...

- Дr du redan ond, Gцsta?

- Jag ville helst, att grevinnan inte sa nеgot mer.

Men barnets mor fortsatte:

- Det дr mеngen, Gцsta, som skulle ha velat bli din hustru fцr kдrleks skull, men det дr inte sе med mig. Om jag дlskade dig, skulle jag inte vеga tala sе, som jag nu talar. Fцr min egen del skulle jag inte vilja be om sеdant, Gцsta, men, ser du, fцr barnets skull kan jag gцra det. Du fцrstеr sдkert redan vad jag дmnar be dig om. Det дr nog en stor fцrnedring fцr dig, eftersom jag дr en ogift kvinna, som har ett barn. Jag tдnkte inte pе att du skulle vilja gцra det, dдrfцr att du дr sдmre дn andra, fast jo! jag tдnkte ocksе pе det. Men mest tдnkte jag pе att du kunde vilja gцra det, dдrfцr att du дr god, Gцsta, dдrfцr att du дr en hjдlte och kan uppoffra dig. Men det дr kanske fцr mycket begдrt. Sеdant дr mеhдnda omцjligt fцr en man. Om du fцraktar mig fцr mycket, om det дr dig fцr motbjudande att nдmnas som far fцr en annans barn, sе sдg det bara! Jag ska inte bli ond. Jag fцrstеr nog, att detta дr fцr mycket begдrt, men barnet дr sе sjukt, Gцsta. Det дr sе grymt, att man vid hans dop inte ska kunna nдmna namnet pе hans mors man.

Han, som hцrde pе henne, erfor samma kдnsla, som nдr han den dдr vеrdagen mеste sдtta henne i land och цverlдmna henne еt sitt цde. Nu mеste han hjдlpa henne att fцrstцra hennes framtid, hela hennes framtid. Han, som дlskade henne, mеste gцra det.

- Jag gцr allt, vad grevinnan vill, sade han.

Nдsta dag talade han med prosten i Bro, ty Bro дr moderfцrsamling till Svartsjц, och dдr mеste lysningar uttagas.

Den gode gamle prosten blev rцrd цver hans historia och lovade att ta allt ansvaret fцr giftoman och dylikt pе sig.

Ja, sade han, du mеste hjдlpa henne, Gцsta, det mеste du. Hon kunde bli vansinnig eljest. Hon tror sig ha skadat barnet dдrmed, att hon har berцvat det dess stдllning i livet. Hon har ett ytterst цmtеligt samvete, den kvinnan.

- Men jag vet, att jag ska gцra henne olycklig, utbrast Gцsta.

- Det fеr du sannerligen inte gцra, Gцsta. Du fеr bli en sansad man nu, med hustru och barn att sцrja fцr.

Emellertid skulle prosten fara ner till Svartsjц och tala med bеde komministern och lagmannen. Slutet pе allt blev, att nдsta sцndag, den fцrsta septemher, lysning avkunnades i Svartsjц mellan Gцsta Berling och Elisabet von Thurn.

Sedan blev barnets mor med den stцrsta fцrsiktighet fцrd till Ekeby, och dдr dцptes barnet.

Prosten talade dе med henne och sade henne, att hon дnnu kunde еterta sitt beslut att gifta sig med en sеdan man som Gцsta Berling. Hon borde ju skriva till sin far fцrst.

- Jag kan inte еngra mig, sade hon. Tдnk, om mitt barn skulle dц, innan det har fеtt en far!

Nдr tredje lysningsdagen kom, hade barnets mor redan flera dagar varit frisk och uppe. Pе eftermiddagen kom prosten till Ekeby och vigde henne vid Gцsta Berling. Men det var ingen, som tдnkte pе att detta var ett brцllop. Inga gдster voro bjudna. Man skaffade blott barnet en far, ingenting annat.

Barnets mor strеlade i en stilla glдdje, som om hon hade nеtt ett stort mеl i livet. Brudgummen var bedrцvad. Han tдnkte pе hur hon kastade bort sin framtid i ett дktenskap med honom. Han mдrkte med fцrfдran hur han egentligen knappast fanns till fцr henne. Alla hennes tankar voro hos barnet.

Ett par dagar efterеt hade fadern och modern sorg. Barnet hade dцtt under ett krampanfall.

Det fцrefцll mеngen, som om barnets mor inte sцrjde sе hдftigt och sе djupt, som man hade vдntat. Det lеg en glans av triumf цver henne. Det var, som om hon jublade цver att hon hade fеtt kasta bort hela sin framtid fцr barnets skull. Nдr den lille kom upp till дnglarna, skulle han dock minnas, att han pе jorden hade haft en mor, som hade дlskat honom.

*

Allt detta fцrsiggick stilla och obemдrkt. Nдr det lystes fцr Gцsta Berling och Elisabet von Thurn nere i Svartsjц, visste de flesta inte ens vem bruden var. Prдsterna och herrskaperna, som nog kдnde till saken, talade fцga om den. Det var, som om de hade fruktat, att nеgon, som hade fцrlorat tron pе samvetets makt, skulle illa uttyda den unga kvinnans handlingssдtt. Man var sе rдdd, sе rдdd fцr att nеgon skulle komma och sдga: "Se dдr, det var дnda sе, att hon inte hade kunnat цvervinna sin kдrlek till Gцsta! Nu har hon gift sig med honom under en skenfager fцrevдndning." Ack, de gamla voro alltjдmt sе rдdda om den unga kvinnan. Aldrig kunde de tеla, att man om henne sade nеgot ont. De ville knappast medge, att hon hade syndat. De ville inte se, att nеgon skuld flдckade denna sjдl, som var sе rдdd fцr det onda.

En annan stor hдndelse intrдffade just dе, som ocksе gjorde, att Gцstas giftermеl blev fцga omtalat.

Det hдnde sig, att major Samzelius trдffades av en olycka. Han hade blivit allt mer och mer underlig och mдnniskoskygg. Han satt helst ensam och betraktade sina bjцrnar.

Farlig var han ocksе, ty han hade stдndigt sin laddade bцssa pе sig och avlossade den gеng pе gеng utan att ge alltfцr noga akt pе vart han siktade. En dag blev han biten av en tam bjцrn, som han hade skjutit pе utan att vilja det. Det sеrade djuret stцrtade sig pе honom, dдr han stod tдtt utanfцr gallret, och lyckades ge honom ett vдldigt bett i armen. Djuret brцt sig dдrpе ut och lцpte till skogs.

Majoren blev sдngliggande och dog av detta sеr, men inte fцrrдn strax fцre jul. Hade majorskan vetat om, att han lеg sjuk, hade hon kunnat еterta vдldet цver Ekeby. Men kavaljererna visste nog, att hon inte skulle komma, fцrrдn deras еr var ute.

[http://www.lysator.liu.se/runeberg/berling/k31.html]

TRETTIOFЦRSTA KAPITLET.

Amor vincit omnia.

Under lдktartrappan i Svartsjц kyrka finns ett skrдprum, fyllt av dцdgrдvarnas utslitna spadar, av sцnderbrutna kyrkbдnkar, av fцrkastade bleckskyltar och annat skrдp.

Dдr inne, dдr dammet ligger tjockt och liksom gцmmer den fцr varje mдnskligt цga, stеr en kista, inlagd med pдrlemor i den rikaste mosaik. Skrapar man dammet av den, sе tycks den lysa och glittra som en bergvдgg i en saga. Kistan дr lеst, och nyckeln finns i gott fцrvar, anvдndas fеr den inte. Ingen dцdlig fеr kasta en blick i kistan. Ingen vet vad som finns i den. Fцrst nдr adertonhundratalet har nеtt sitt slut, fеr nyckeln sдttas i lеset, locket lyftas, och de skatter, som det har vaktat, skеdas av mдnniskor.

Sе har den fцrordnat, som har дgt kistan.

Pе lockets mдssingsplеt stеr en inskrift: "Labor vincit omnia." Men en annan inskrift skulle passa den bдttre. "Amor vincit omnia", borde det stе. Дven den gamla kistan i skrдprummet under lдktartrappan дr ett vittnesbцrd om kдrlekens allmakt.

O Eros, allhдrskande gud!

Du, o kдrlek, дr den fцrvisso evige. Gamla дro mдnniskorna pе jorden, men du har fцljt dem genom tiderna.

Var дro цsterns gudar, de starka hjдltar, som fцrde blixten som vapen, de, som pе de heliga flodernas strдnder togo offer av honung och mjцlk? Dцda дro de. Dцd дr Bel, den starke krigaren, och Thot, den hцkhuvade kдmpen. Dцda дro de hдrliga, som vilade pе Olympens molnbдddar, sе ock de bragdrika, som bodde i det muromgдrdade Valhall. Alla de gamlas gudar дro dцda utom Eros, Eros, den allhдrskande.

Hans verk дr allt, vad du ser. Han uppehеller slдktena. Mдrk honom цverallt! Var kan du gе, dдr du inte finner spеret efter den naknes fot? Vad har ditt цra fцrnummit, dдr inte hans vingars susning har varit grundtonen? Han bor i mдnniskors hjдrtan och i det slumrande frцkornet. Mдrk med bдvan hans nдrvaro i de dцda tingen!

Vad finns, som inte lдngtar och lockas? Vad finns, som undgеr hans vдlde? Alla hдmndens gudar ska falla, alla styrkans och vеldets makter. Du, o kдrlek, дr den fцrvisso evige.

*

Den gamle farbror Eberhard sitter vid sin skrivpulpet, en hдrlig mцbel med hundra lеdor, med marmorskiva och beslag av mцrknad mдssing. Han arbetar med iver och flit, ensam uppe i kavaljersflygeln.

O, Eberhard, varfцr svдrmar inte du kring skog och mark under den fцrsvinnande sommarens sista dagar sеsom de andra kavaljererna? Ingen, det vet du, dyrkar ostraffat vishetsgudinnan. Bцjd дr din rygg vid nеgra och sextio еr, hеret, som skyler din hjдssa, дr inte ditt eget, rynkorna trдngas i din panna, som vдlver sig цver insjunkna цgonhеlor, och еlderns fцrfall avtecknas i de tusen rynkorna kring din tomma mun.

O, Eberhard, varfцr svдrmar inte du kring skog och mark? Dцden skiljer dig blott dess fцrr vid din skrivpulpet, dдrfцr att du inte lдt livet locka dig dдrifrеn.

Farbror Eberhard stryker ett tjockt blдckstreck under sin sista rad. Ur pulpetens otaliga lеdor drar han fram gulnade, fullklottrade luntor, alla de olika delarna av hans stora verk, detta verk, som ska bдra Eberhard Berggrens namn genom tiderna. Men just nдr han har staplat lunta pе lunta och stirrar pе dem i tyst fцrtjusning, цppnas dцrren, och in trдder den unga grevinnan.

Dдr дr hon, de gamla herrarnas unga hдrskarinna! Hon, som de tjдna och dyrka mer, дn farfцrдldrarna tjдna och dyrka den fцrsta sonsonen. Dдr дr hon, som de ha funnit i fattigdom och sjukdom och nu ha skдnkt all vдrldens hдrlighet, liksom sagans kung gjorde med den fattiga skцna, som han hittade i skogen. Det дr fцr henne, som nu valthorn och fioler ljuda pе Ekeby. Det дr fцr henne allt rцr sig, andas, arbetar pе den stora gеrden.

Hon дr frisk nu, om дn alltjдmt mycket svag. Ensamheten i det stora huset synes henne lеng, och eftersom hon vet, att kavaljererna дro borta, vill hon se hur det ser ut uppe i kavaljersflygeln, detta beryktade rum.

Sе kommer hon dе sakta in och blickar uppеt de rappade vдggarna och de gulrutiga sдngomhдngena, men hon blir fцrlдgen, nдr hon mдrker, att rummet inte дr tomt.

Farbror Eberllard gеr hцgtidligt emot henne och fцr henne fram till den stora hцgen av skrivet papper.

- Se, grevinna! sдger han. Nu дr mitt arbete fдrdigt. Nu ska det, som jag har skrivit, ut i vдrlden. Nu ska stora ting ske.

- Vad дr det, som ska ske, farbror Eberhard?

- Е, grevinna, det ska fara ner som en blixt, en blixt, som upplyser och dцdar. Alltsedan Moses drog fram honom ur Sinais еskmoln och satte honom pе nеdens stol i vandringstemplets innersta, alltsedan har han suttit trygg, den gamle Jehova, men nu fеr mдnniskorna se vad han дr, inbillning, tomhet, dunst, vеr egen hjдrnas dцdfцdda foster. Han ska sjunka till intet, sade gubben och lade sin skrynkliga hand pе lunthцgen. Hдr stеr det, och nдr mдnskor fеr lдsa detta, mеste de tro. De ska fara upp och se sin egen dumhet, de ska begagna korsen till vedbrand, kyrkorna till sдdesbodar, och prдsterna ska plцja jorden.

- O, farbror Eberhard, sдger grevinnan med en lдtt rysning, дr ni en sе fцrskrдcklig mдnniska? stеr dдr sе fцrskrдckliga ting?

- Fцrskrдckliga! upprepar gubben. Det дr ju sanningen. Men vi liknar piltar, som gцmmer sina ansikten i en kvinnas klдnningskjol, sе fort de mцter en frдmling. Vi har vant oss att gцmma oss undan fцr sanningen, fцr den evigt frдmmande. Men nu ska hon komma och bo bland oss, nu ska hon bli kдnd av alla.

- Av alla?

- Inte bara av filosoferna, men av alla, fцrstеr ni, grevinna, av alla.

- Och sе ska Jehova dц?

- Han och alla дnglar, alla helgon, alla djдvlar, alla lцgner.

- Vem ska dе styra vдrlden?

Tror grevinnan, att nеgon har styrt den fцrr? Tror grevinnan pе denna fцrsyn, som ger akt pе sparvar och huvudhеr? Ingen har styrt den, ingen ska styrs den.

- Men vi, vi mдnniskor, vad blir det dе av oss?

- Detsamma, som vi har varit, stoft. Den, som дr utbrдnd, kan inte brinna mer, han дr dцd. Ved дr vi, som kringfladdras av livets lеgor. Livets gnista flyger frеn en till en annan. Man tдndes, flammar och slocknar. Det дr livet.

- O, farbror Eberhard, ges dе intet andeliv?

- Intet.

- Intet hinsidan graven?

- Intet.

- Intet gott, intet ont, intet mеl, intet hopp?

- Inte!

Den unga kvinnan stiger fram till fцnstret. Hon ser ut цver hцstens gulnade lцv, цver georginer och astrar, som med tunga huvuden hдnga pе av hцstvinden brutna stjдlkar. Hon ser Lцvens svarta vеgor, hцstens mцrka stormhimmel, och fцr en stund hдnger hon sig еt fцrnekelsen.

- Farbror Eberhard, sдger hon, vad vдrlden дr grе och ful, vad allt дr gagnlцst! Jag vill lдgga mig ner att dц.

Men dе hцr hon liksom en jдmmer i sin sjдl. Livets starka krafter och de sjudande kдnslorna ropa hцgt efter lyckan att leva.

- Finns dе intet, utbrister hon, som kan ge livet fдgring, sedan ni har tagit ifrеn mig Gud och odцdlighet?

- Arbetet, svarar gubben.

Men hon ser еter ut, och en kдnsla av fцrakt fцr denna arma visdom smyger sig цver henne. Det outgrundliga reser sig framfцr henne, hon kдnner anden boende i allt, hon fцrnimmer makten, som ligger bunden i skenbart dцd materia, men som kan utveckla sig i tusenfaldigt skiftande liv. Med svindlande tanke sцker hon efter namn fцr Guds andes nдrvaro i naturen.

- O, farbror Eherhard, sдger hon, vad дr arbetet? Дr de en gud? Дger det i sig sjдlv ett mеl? Nдmn ett annat!

- Jag vet intet annat, svarar gubben.

Dе har hon funnit namnet, som hon sцker, ett armt, ofta besudlat namn.

- Farbror Eberhard, varfцr nдmner ni inte kдrleken?

Dе glider ett smеleende fram kring den tomma munnen, dдr de tusen rynkorna korsas.

- Hдr, sдger filosofen och slеr med knuten nдve pе den tunga packen, hдr mцrdas alla gudar, och jag har inte glцmt Eros. Vad дr kдrleken annat дn en kцttets trдngtan? Varfцr stеr han hцgre дn andra kroppens fordringar? Gцr hungern till en gud! Gцr trцttheten till en gud! De дro lika vдrdiga. Mе det bli slut med dеrskaperna! Mе sanningen leva!

Dе sдnker den unga grevinnan sitt huvud. Det дr inte sе, det дr inte sant detta, men hon kan inte strida.

- Era ord har sеrat min sjдl, sдger hon, men дnnu tror jag er inte. Hдmndens och vеldets gudar ska ni kunna dцda, inte mer.

Men gubben tar hennes hand, lдgger den pе boken och svarar i otrons fanatism:

- Nдr ni har lдst detta, mеste ni tro.

- Mе det dе aldrig komma infцr mina цgon! sдger hon. Fцr tror jag detta, kan jag inte leva.

Och sдnkt i sorg gеr hon ifrеn filosofen. Men han sitter lдnge och grubblar, nдr hon har gеtt.

Dessa gamla luntor, fullklottrade med hдdisk skrift, ha inte дnnu prцvats infцr vдrlden. Дnnu har inte farbror Eberhards namn nеtt ryktets hцjder.

Hans stora verk ligger gцmt i en kista i skrдprummet under lдktartrappan i Svartsjц kyrka. Det ska fцrst vid еrhundradets slut se dagsljuset.

Men varfцr har han gjort detta? Fruktade han fцr att inte ha bevisat sin sak? Var han rдdd fцr fцrfцljelser? Litet kдnnen I farbror Eberhard.

Fцrstеn nu! Sanningen har han дlskat, inte egen дra. Sе har han offrat den senare, inte den fцrra, fцr att ett faderligt дlskat barn skulle fе dц i tron pе det hon hцll kдrt.

O, kдrlek, du дr den fцrvisso evige!

[http://www.lysator.liu.se/runeberg/berling/k32.html]

TRETTIOANDRA KAPITLET.

Nygеrdsflickan.

Ingen kдnner platsen under berget, dдr granarna vдxa som tдtast och djupa lager av mjuk mossa tдcka marken. Hur skulle nеgon kдnna den? Den har aldrig fцrr trampats av en mдnniskas fot, ingen mдnniskas tunga har givit den namn. Ingen gеngstig leder till den gцmda platsen. Klippblock torna upp sig runtomkring den, snдrjande enar vakta den, vindfдllen stдnga in den, vallhjonet hittar den inte, rдven fцraktar den. Det дr skogens цdsligaste trakt, och nu sцka tusentals mдnniskor efter den.

Vilket oдndligt tеg av sцkande! De skulle fylla Bro kyrka, inte bara Bro, utan Lцvviks och Svartsjц. Nej, vilket oдndligt tеg av sцkande!

Herrskapsbarn, som inte fе fцlja tеget, stе vid vдgkanten eller hдnga pе grindarna, dдr det stora tеget drar fram. De smе ha inte trott, att denna vдrlden rymde en sеdan skara mдnniskor, en sеdan orдknelig mдngd. Nдr de bli stora, ska de minnas denna lеnga, bцljande flod av mдnniskor. Deras цgon ska fyllas av tеrar vid blotta minnet av det цvervдldigande i att se detta oдndliga tеg draga fram pе vдgar, dдr bara nеgra ensamma vandrare, nеgra tiggarskaror eller nеgon bondes kдrra brukade synas under hela dagar.

Alla, som bo vid vдgen, stцrta upp och frеga:

- Дr olyckan kommen цver landet? Дr fienden цver oss? Vart ska ni gе, vandringsmдn? Vart ska ni?

- Vi sцker, svara de. Vi har sцkt i tvе dagar. Vi ska sцka ocksе i dag, sedan stеr vi inte ut lдngre. Vi ska sцka igenom Bjцrne skog och de furuklдdda hцjderna vдster om Ekeby.

Det дr frеn Nygеrd, en fattig trakt borta bland de цstra bergen, som tеget fцrst har brutit upp. Den vackra flickan med det tunga, svarta hеret och de rцda kinderna har varit fцrsvunnen i еtta dagar. Kvastflickan, som Gцsta Berling ville gцra till sin fдstmц, har gеtt vilse i de stora skogarna. Pе еtta dagar har ingen sett henne.

Sе brцt folket frеn Nygеrd upp fцr att sцka igenom skogen. Och varje mдnniska de mцtte fцljde med fцr att sцka. Ur varje stuga kommo mдnniskor fцr att sluta sig till tеget.

Hдnder sе ock ofta, att nеgon nykommen frеgar:

- Ni mдn frеn Nygеrd, varav kommer allt detta? Varfцr lеter ni den vackra flickan gе ensam pе frдmmande stigar? Skogen дr djup, och Gud har tagit hennes fцrstеnd.

- Ingen ofredar henne, svara de dе, hon ofredar ingen. Hon gеr trygg som ett barn. Vem gеr sдkrare дn den, som Gud sjдlv mеste vеrda? Fцrr har hon alltid kommit tillbaka. Sе har det sцkande tеget gеtt fram цver de цstra skogarna, som stдnga Nygеrd frеn slдtten. Nu pе tredje dagen drar det fram fцrbi Bro kyrka upp mot skogarna vдster om Ekeby.

Men dдr tеget gеr fram, brusar ocksе en storm av undran. Stдndigt mеste en man ur hopen stanna fцr att svara pе frеgor.

- Vad vill ni? Vad sцker ni?

- Vi sцker den blецgda, mцrkhеriga flickan. Hon har lagt sig att dц i skogen. Hon har varit borta i еtta dagar.

- Varfцr har hon lagt sig att dц i skogen? Var hon hungrig? Var hon olycklig?

- Nцd har hon inte lidit, men olyckan rеkade henne i vеras. Hon har sett den galne prдsten, Gцsta Berling, och дlskat honom i flera еr. Hon visste inte bдttre. Gud har tagit hennes fцrstеnd.

- Gud har sannerligen tagit frеn henne fцrstеndet, ni mдn frеn Nygеrd.

- I vеras kom olyckan. Fцrr hade han aldrig sett еt henne. Dе sa han еt henne, att hon skulle fе bli hans fдstmц. Det var bara pе lek, han lдt henne еter gе, men hon kunde inte trцsta sig. Hon kom stдndigt tillbaka till Ekeby. Hon hдngde i hans spеr, var han gick. Han trцttnade vid henne. Nдr hon sist var dдr, lдt de hetsa sina hundar pе henne. Sedan dess har ingen sett henne.

Man ur huse, man ur huse! Det gдller en mдnniskas liv. En mдnniska har lagt sig att dц i skogen. Kanske дr hon redan dцd? Kanske ock, att hon дnnu irrar dдr utan att hitta rдtta vдgen? Skogen дr stor och hennes fцrstеnd hos Gud.

Fцlj tеget, fцlj det! Lеt havren hдnga pе skylarna, tills den tunna kдrnan faller ur vippan, lеt potatisen ruttna i jorden, slдpp hдstarna lцsa, sе att de inte mе tцrsta ihjдl i stallet, lдmna fдboddцrren цppen, sе att korna mе kunna gе under tak om natten, lеt barnen komma med, ty barnen hцra Gud till! Gud дr med de smе, han leder deras steg. De ska hjдlpa, dдr mannavishet blir gдckad.

Kom alla, mдn och kvinnor och barn! Vem kan vеga bli hemma? Vem vet om inte Gud дmnar anvдnda just honom? Kom alla, som behцva barmhдrtighet, att inte er sjдl en gеng ska irra hjдlplцs kring torra platser, sцka vila och ingen finna! Kom! Gud har tagit hennes fцrstеnd och skogen дr stor.

Vem hittar till den platsen, dдr granarna stе tдtast och mossan ligger mjukast? Finns det nеgot mцrkt dдr inne tдtt under bergvдggen? Blott de bruna myrornas barrstack. Prisad vare den, som styr dеrarnas vдg, intet annat!

Е, vilket tеg! Inte ett hцgtidssmyckat festtеg som hдlsar segraren, som strцr blommor i hans vдg och fyller hans цra med juberop, inte pilgrimernas tеg under psalmsеng och vinande gisselslag pе vдg till de heliga gravarna, inte utvandrartеget pе knakande lastvagnar, som sцker nya hem еt nцdstдllda, inte en armй med trummor och vapen, endast bцnder i arhetsdrдkt av vadmal med slitna fцrskinn, endast deras hustrur med strumpstickningen i handen och barnen pе ryggen eller slдpande vid kjorteln.

Stort дr det att se mдnniskor enas om stora mеl. Mе de gе ut fцr att hдlsa sina vдlgцrare, fцr att prisa sin Gud, fцr att sцka jord, fцr att fцrsvara sitt land, mе de gе! Men inte hungern, inte gudsfruktan, inte ofriden har drivit ut dessa. Deras mцda дr gagnlцs, deras strдvan utan lцn. De gе bara fцr att finna en dеre. Sе mеnga svettdroppar, sе mеnga steg, sе mycken дngslan, sе mеnga bцner дn allt detta kostar, ska det dock inte lцnas med annat дn med еterfinnandet av en stackars vilsekommen, vars fцrstеnd дr hos Gud.

O, kan man inte дlska detta folket? Kan inte den, som har stеtt vid vдgkanten och sett det dra fцrbi, fе tеrar i цgonen, nдr han ser dem еter i sina tankar, mдn med strдva drag och hеrda hдnder, kvinnor med tidigt fеrade pannor och de trцtta barnen, som Gud skulle leda till den rдtta platsen?

Det fyller landsvдgen, detta tеg av bedrцvade sцkande. Med allvarliga blickar mдta de skogen, dystra gе de fram, ty de veta, att de snarare sцka en dцd дn en levande.

Det dдr svarta under bergvдggen, дr det дndе inte myrornas barrhцg, utan ett kullvrдkt trдd? Lovad vare himlen, endast ett kullvrдkt trдd! Men man kan ju inte se sе noga, nдr granarna stе sе tдtt tillsammans.

Sе lеngt дr tеget, att de fцrsta, de starka mдnnen, дro framme vid skogen vдster om Bjцrne, nдr de sista, krymplingarna, de arbetsbrutna gubbarna och de kvinnor, som bдra sina smе barn, knappast ha hunnil fцrbi Broby kyrka.

Och sе fцrsvinner hela det slingrande tеget in i den mцrka skogen. Fцrmiddagens sol lyser det in under granarna, kvдllens sjunkande sol ska mцta skarorna, nдr de komma ut ur skogen.

Det дr tredje dagen, som de sцka, de дro vana vid detta arbete. De sцka under den stupande bergvдggen, pе vilken foten kan glida, under vindfдllen, dдr arm och ben lдtt kunna brytas, under de tдta granarnas grenar, som, slдpande ner цver mjuk mossa, inbjuda till vila.

Bjцrnens ide, rдvens lya, grдvlingens djupa bo, kolmilans svarta botten, den rцda lingonbacken, granen med de vita barren, berget, som skogselden hдrjade fцr en mеnad sedan, stenen, som jдtten kastade, allt detta ha de funnit, men inte platsen under bergvдggen, dдr det svarta ligger. Ingen har varit dдr fцr att se om det дr en myrstack eller en trдdstam eller en mдnniska. Ack, det дr nog en mдnniska, men ingen har varit dдr fцr att se henne.

Kvдllens sol ser dem pе andra sidan skogen, men den unga kvinnan, vars fцrstеnd Gud har tagit, дr inte funnen. Vad vilja de nu gцra? Ska de genomsцka skogen дnnu en gеng? Skogen дr farlig i mцrkret, dдl finnas bottenlцsa trдsk och stupande klyftor. Och vad ska de, som intet funno, nдr solen lyste, kunna finna, nдr den har fцrsvunnit?

- Lеt oss gе till Ekeby! utropar en i hopen.

- Lеt oss gе till Ekeby! utropa de dе allesammans. Lеt oss gе till Ekeby!

- Lеt oss frеga dessa kavaljerer varfцr de slдppte hundarna lцsa pе en, vars fцrstеnd Gud har tagit, varfцr de eggade en dеre till fцrtvivlan! Vеra arma, hungriga barn grеter, vеra klдder дr rivna, sдden hдnger pе skylarna, tills kдrnan faller ur skalet, potatisen ruttnar i jorden, vеra hдstar lцper vilda omkring, vara kor fеr ingen vеrd, vi sjдlva дr nдra att fцrgеs av trцtthet, och allt detta дr deras fel. Lеt oss gе till Ekeby och hеlla rдfst med dem! Lеt oss gе till Ekeby!

Under detta fцrbannelsens еr gеr allt ont ut цver oss bцnder. Guds hand vilar tungt цver oss, hungersnцd ska vintern bjuda oss. Vem дr det, som Guds hand sцker? Det var inte Brobyprдsten. Hans bцner kunde дnnu nе Guds цra. Vem dе, om inte dessa kavaljerer? Lеt oss gе till Ekeby!

De ha fцrstцrt gеrden, de ha drivit majorskan tiggande ut pе landsvдgen. Det дr deras fel, att vi mеste gе utan arbete. Det дr deras fel, att vi mеste hungra. Nцden дr deras verk. Lеt oss gе till Ekeby!

Sе trдnga mцrka, fцrbittrade mдn ner mot Ekeby stora gеrd. Hungrande kvinnor med grеtande barn pе armen fцlja dem, och sist komma krymplingarna och de arbetsbrutna gamla. Och fцrbittringen flyter som en vдxande strцm genom lederna, frеn de gamla till kvinnorna, frеn kvinnorna till de starka mдnnen i spetsen av tеget.

Det дr hцstfloden, som kommer. Kavaljerer, minns ni vеrfloden? Nu komma nya vеgor strцmmande ner frеn bergen. nu gеr en ny hдrjning цver Ekeby дra och makt.

En torpare, som gеr och plцjer pе en vall i skogsbrynen hцr folkets rasande skri. Han spдnner frеn den ena hдsten, kastar sig upp pе den och sprдnger еstad ner till Ekeby.

- Ofдrden kommer, skriker han, bjцrnarna kommer, ulvarna kommer, trollen kommer och tar Ekeby!

Han rider omkring hela gеrden, vild av skrдck.

- Alla troll i skogen дr lцsa! ropar han. Trollen kommer och tar Ekeby! Rдdde sig vem som kan! Trollen kommer fцr att sдtta eld pе gеrden och slе ihjдl kavaljererna!

Och bakom honom hцras dеnet och skrдnet av den frambrytande mдnniskoskaran. Hцstfloden brusar ner mot Ekeby.

Vet den dе vad den vill, denna framstormande strцm av fцrbittring? Vill den eld, vill den mord, vill den plundring?

Det дr inte mдnniskor, som komma, det дr skogens troll, цdemarkens vilddjur. Vi, mцrka makter, som mеste hеlla oss gцmda under jorden, vi дro fria fцr en enda salig stund. Hдmnden har lцst oss.

Det дr bergens andar, som ha brutit malm, det дr skogens andar, som ha fдllt trдd och vaktat milor, det дr fдltets andar, som ha lеtit brцd vдxa. De дro fria, de vдnda sig till fцrstцrelse. Dцd еt Ekeby, dцd еt kavaljererna!

Det дr hдr brдnnvinet flyter i strцmmar. Det дr hдr guldet ligger hopat i kдllarvalven. Det дr hдr bodarna дr fyllda av sдd och kцtt. Varfцr ska rдttfдrdighetens barn svдlta och ogдrningsmдn ha nog?

Men nu дr er tid ute, mеttet дr rеgat, kavaljerer. I liljor, som aldrig har spunnit, I fеglar, som aldrig har fцrsamlat, mеttet дr fullt. I skogen ligger den, som dцmer er, vi дr hennes sдndemдn. Lagmдn och lдnsmдn дr det inte, som fдller er dom. Den, som ligger i skogen, har dцmt er.

Kavaljererna stе uppe i stora byggnaden och se folket komma. De veta redan varfцr de anklagas. Fцr en gеng дro de oskyldiga. Om den stackars flickan har lagt sig att dц i skogen, sе дr det inte dдrfцr, att de ha hetsat hundarna pе henne fцr en gеngs skull, utan dдrfцr att Gцsta Berling fцr еtta dagar sedan har gift sig med grevinnan Elisabet.

Men vad lцnar det att tala med dessa rasande? De дro trцtta, de дro hungriga. Hдmnden eggar dem, rovlystnaden lockar dem. De komma stцrtande med vilda rop, och framfцr dem rider torparen, som skrдcken har gjort vansinnig.

- Bjцrnarna kommer, ulvarna kommer, trollen kommer och tar Ekeby!

Kavaljererna ha gцmt den unga grevinnan i sitt innersta rum. Lцwenborg och farbror Eberhard ska sitta dдr och vaka цver henne, de цvriga gе ut mot folket. De stе pе trappan framfцr manbyggnaden, obevдpnade, leende, nдr den fцrsta larmande skaran hinner fram dit.

Och folket stannar framfцr denna lilla skara av lugna mдn. Dдr finnas de, som i glцdande fцrbittring hade velat kasta ner dem pе marken och trampa dem under sina jдrnskodda klackar, sеsom folket pе Sunds bruk gjorde med fцrvaltare och inspektor fцr femtio еr sedan. Men de hade vдntat sig stдngda dцrrar, beslutsamt lyfta vapen, de hade vдntat sig motstеnd och strid.

- Kдra vдnner, sдga kavaljererna, kдra vдnner, ni дr trцtta och hungriga, lеt oss ge er en bit mat! Och smaka fцrst pе en sup av Ekeby egna hemmabryggda brдnnvin!

Folket vill inte lyssna till sеdant tal, det skrдnar och hotar. Men kavaljererna ta inte humцr.

- Vдnta bara, sдga de, vдnta bara en sekund! Se, Ekeby stеr цppet. Kдllarporten stеr цppen, boden stеr цppen, mjцlkkammaren stеr цppen. Era kvinnor stцrtar av trцtthet, barnen skriker. Lеt oss fцrst skaffa dem mat! Sedan kan ni dцda oss. Vi ska inte springa vеr vдg. Men vi har vinden full av дpplen. Lеt oss gе efter дpplen еt barnen!

*

En timme senare дr festen i full gеng pе Ekeby. Den stцrsta fest, som den stora gеrden har skеdat, firas dдr i hцstnatten, under den stora lysande fullmеnen.

Nedrivna vedkaster ha antдnts, цver hela gеrden flammar bеl vid bеl. Folket sitter dдr gruppvis, njutande vдrme och vila, medan alla jordens goda gеvor strцs ut цver det.

Beslutsamma mдn ha gеtt in i lagеrden och tagit vad som kunde behцvas. Kalvar och fеr ha dцdats och дven ett och annat storkreatur. Djuren ha styckats och stekts i en handvдndning. Dessa hundratal av hungrande sluka i sig maten. Djur efter djur ledes ut och dцdas. Det ser ut, som om hela lagеrden skulle tцmmas pе en natt.

De hade haft hцstbak pе Ekeby just de dagarna. Sedan den unga grevinnan Elisabet har kommit dit, hade det еter blivit fart i de inre gцromalen. Det var, som om den unga kvinnan inte ett цgonblick pеminde sig, att hon nu var Gцsta Berlings hustru. Varken han eller hon lеtsade om den saken, men dдremot gjorde hon sig till fru pе Ekeby. Sеsom en god och duglig kvinna alltid mеste gцra, sцkte hon med brinnande nit avhjдlpa det slцseri och den vеrdslцshet, som rеdde pе gеrden. Och hon blev lydd. Folket erfor ett visst vдlbehag av att еter ha en matmor цver sig.

Men vad hjдlpte det nu, att hon hade lеtit fylla kцkstaket med brцd, att hon hade lеtit ysta och kдrna och brygga under denna september mеnad, som hon hade varit dдr? Vad hjдlpte det?

Ut till folket med allt, som finns, sе att det inte mе brдnna Ekeby och slе ihjдl kavaljererna! Ut med brцd, smцr, ost! Ut med drickstunnorna och цlfaten, ut med skinkorna ur boden, ut med brдnnvinskaggarna, ut med дpplena!

Hur kan all Ekeby rikedom fцrslе att mildra folkets vrede? Fеr man det bort, utan att nеgot svart dеd har fцrцvats, sе bцr man vara glad.

Allt, som sker, дr dock ytterst fцr hennes skull, som nu дr fru pе Ekeby. Kavaljererna дro modiga och vapendugliga mдn, de skulle ha fцrsvarat sig, om de hade fцljt sitt eget tycke. De skulle hellre ha drivit bort dessa rovgirign hopar med nеgra skarpa skott, om det inte hade varit fцr hennes skull, som дr mild och vek och ber fцr folket.

Allteftersom natten skrider framеt, bli skarorna blidare. Vдrmen och vilan och maten och brдnnvinet mildra deras fцrskrдckliga upphetsning. De bцrja skдmta och skratta. De дro pе Nygеrdsflickans gravцl. "Skam den, som sviker i dryckjom och skдmt pе ett gravцl! Det дr dдr de behцvs."

Barnen kasta sig цver dessa massor av frukt, som bringas till dem. Fattiga torparbarn, som hеlla tranbдr och lingon fцr lдckerheter, kasta sig цver klara astrakaner, som smдlta i munnen, avlеnga, sцta paradisдpplen, gulvita citronдpplen, pдron med rцda kinder och plommon av alla slag, gula, rцda och blе. Е, intet дr gott nog fцr folket, nдr det behagar visa sin makt.

Nдr det lider mot midnatt, ser det ut, som om skarorna skulle bereda sig till uppbrott. Kavaljererna upphцra att bringa mat och vin, att dra ur korkar och tappa цl. De dra en suck av lдttnad i kдnslan av att faran дr цverstеnden.

Men just dе syns ett ljus i ett av stora byggningens fцnster. Alla, som se det, skrika till. Det дr en ung kvinna, som bдr ljuset.

Det varar blott ett цgonblick. Synen fцrsvinner, men folket tror sig ha kдnt igen kvinnan.

- Hon bnde stort, svart hеr och rцda kinder, ropa de. Hon дr hдr. De har henne gцmd hдr.

- Е, kavaljerer, har ni henne hдr? Har ni vart barn, vars fцrstеnd Gud har tagit, hдr pе Ekeby? Gudlцsa, vad gцr ni med henne? Hдr lеter ni oss дngslas fцr henne hela veckan, sцka henne hela tre dagar! Bort med vin och mat! Ve oss, att vi har tagit mot nеgot av er hand! Ut nu fцrst med henne! Sedan ska vi veta vad vi har att gцra med er.

Det tamda vilddjuret ryter och vrеlar. Med nеgra vilda sprеng stцrtar det fram mot Ekeby.

Folket дr snabbt, snabbare дndе дro kavaljererna. De stцrta upp och bomma till fцrstudцrren. Men vad kunna de utrдtta mot denna pеtrдngande hop? Dцrr efter dцrr slеs upp. Kavaljererna kastas undan, de ha inga vapen. De trдngas in bland den tдta hopen, sе att de inte kunna rцra sig. Folket mеste in och finna Nygеrdsflickan.

I det innersta rummet finna de henne. Ingen har tid att se efter om hon дr ljus eller mцrk. De lyfta upp henne och bдra ut henne. Hon ska inte vara rдdd, sдga de. Det дr bara kavaljererna de vilja еt. De дro hдr fцr att rдdda henne.

Men de, som nu strцmma ut ur byggnaden, mцtas av ett annat tеg.

Pе den цdsligaste platsen i skogen vilar inte mer liket av en kvinna, som har stцrtat utfцr den hцga branten dдr ovanfцr och dцtt av fallet. Ett barn har funnit henne. Sцkare, som ha glцmt sig kvar i skogen, ha lyft henne pе sina axlar. Dдr komma de.

Skцnare дn i livet дr hon i dцden. Fager ligger hon med sitt lеnga, mцrka hеr. Hдrlig дr gestalten, sedan evig frid vilar dдrцver.

Hцgt upplyft pе mдnnens axlar, bдres hon fram genom folkhoparna. Det blir stilla och tyst dдr hon drar fram. Med bцjda hjдssor hylla alla dцdens majestдt.

- Hon дr nyss dцd, viska bдrarna. Hon har nog gеtt i skogen дnda till i dag. Vi tror, att hon har velat fly undan oss, som har sцkt henne, och sе kommit att stцrta utfцr branten.

Men om detta дr Nygеrdsflickan, vem дr dе hon, som har burits ut frеn Ekeby?

Tеget frеn skogen mцter tеget frеn byggningen. Bеlen flamma hela gеrden runt. Folket kan se bеda kvinnorna och kдnna dem. Denna andra дr ju den unga grevinnan pе Borg.

- Е, vad betyder detta? Дr detta en ny illgдrning, som vi kommer pе spеren? Varfцr дr den unga grevinnan hдr pе Ekeby? Varfцr har man sagt oss, att hon var lеngt borta eller ocksе dцd? I den heliga rдttfдrdighetens namn ska vi inte nu kasta oss цver kavaljererna och trampa dem till stoft under jдrnskodda klackar!

Dе hцres en vitt ljudande rцst. Gцsta Berling har stigit upp pе trappans rдckverk och talar dдrifrеn.

- Hцr mig, ni odjur, ni djдvlar! Tror ni inte, att det finns bцssor och krut pе Ekeby, ni galningar? Tror ni inte, att jag har haft lust att skjuta ner er allesammans som galna hundar? Men hon dдr bad fцr er. Е, om jag hade vetat, att ni skulle ha rцrt henne, hade inte en av er fеtt vara i livet.

Vad дr det ni vдsnas fцr i kvдll och kommer цver oss som rцvare och hotar oss med mord och brand? Vad har jag med era galna jдntor att gцra? Vet jag vart de lцper? Jag har varit god mot henne, det дr saken. Jag skulle ha hetsat hundar pе henne, det hade varit bдttre fцr oss bеda, men det har jag inte gjort. Inte heller har jag lovat henne att gifta mig med henne, det har jag aldrig gjort. Minns det!

Men nu sдger jag er, att ni ska slдppa henne, som ni har dragit ut ur huset hдr. Slдpp henne, sдger jag, och mеtte de nдvar, som har rцrt henne, svida i evig eld! Fцrstеr ni inte, att hon дr lika mycket цver er, som himlen дr цver jorden, hon дr lika fin, som ni дr grova, lika god, som ni дr elaka?

Nu ska jag sдga er vem hon дr. Fцr det fцrsta дr hon en дngel frеn himmelen, fцr det andra дr det hon, som har varit gift med greven pе Borg. Men hennes svдrmor plеgade henne bеde natt och dag. Hon mеste stе vid sjцn och tvдtta klдder som en vanlig piga, hon blev slagen och pinad sе, att ingen av era kvinnor kan ha det vдrre. Ja, det var nдra, att hon hade kastat sig i Klarдlven, dдrfцr att man plеgade livet ur henne. Jag undrar just vilken av er, era kanaljer, som dе var till hands fцr att rдdda livet pе henne. Ingen av er var dдr, men vi kavaljerer, vi gjorde det. Jaha, vi gjorde det.

Och nдr hon sedan fцdde ett barn borta i en bondgеrd och greven lдt hдlsa henne och sдga: "Vi gifte oss i det frдmmande landet, vi fцljde inte lag och fцrordning. Du дr inte min hustru, jag дr inte din man. Ditt barn bryr jag mig inte om", ja, nдr det var sе och hon inte ville, att barnet skulle stе faderlцst i kyrkboken, dе skulle ni nog ha blivit hцgfдrdiga, om hon hade sagt till nеgon av er: "Kom och gift dig med mig! Jag mеste ha en far еt barnet." Men hon valde ingen av er. Hon tog Gцsta Berling, den fattige prдsten, som aldrig mera fеr tala Guds ord. Ja, det sдger jag er, bцnder, att svеrare sak har jag aldrig gjort, fцr jag var henne sе ovдrdig, att jag inte tordes se henne in i цgonen, men jag vеgade inte heller sдga nej, fцr hon var i stor fцrtvivlan.

Och nu mе ni tro vad ont ni vill om oss kavaljerer, men mot henne dдr har vi gjort vad gott vi har kunnat. Och det дr hennes fцrtjдnst, att vi inte har skjutit ihjдl er allihop i natt. Men nu sдger jag er: slдpp henne lцs och gе er vдg, eljest tдnker jag jorden цppnar sig och uppslukar er! Och nдr ni gеr hдrifrеn, sе be Gud fцrlеta er, att ni har skrдmt och bedrцvat den, som дr sе god och oskyldig! Och nu bort med er! Vi har haft nog av er!

Lеngt innan han hade slutat tala, hade de, som hade burit ut grevinnan, satt ner henne pе ett av stentrappstegen, och nu kom en stor bonde helt betдnksamt fram till henne och rдckte henne sin stora hand.

- Tack och god natt! sade han. Vi ville henne inget ont, grevinna.

Efter honom kom en annan och gav henne en varsam handtryckning.

- Tack och god natt! Hon ska inte vara ledsen pе oss!

Gцsta hoppade ner och stдllde sig vid hennes sida. Dе togo de ocksе honom i hand.

Sе kommo de nu fram lеngsamma och sдvliga, en efter en, fцr att ta god natt av dem, innan de gingo. De voro еter kuvade, еter voro de mдnniskor, sеsom de voro, nдr de om morgonen lдmnade sina hem, innan hungern och hдmnden hade gjort dem till vilddjur.

De sеgo grevinnan rдtt in i ansiktet, och Gцsta mдrkte hur anblicken av den oskuld och fromhet, som de dдr sеgo bragte tеrar i mеngas цgon. Det var hos dem alla en tyst tillbedjan av det дdlaste de hade skеdat. Det var mдnniskor, som gladde sig еt att en av dem hade en sе stor kдrlek till det goda.

Alla kunde ju inte skaka hand med henne. De voro ju sе fцrfдrligt mеnga, och den unga kvinnan var trцtt och svag. Men alla skulle dock upp och se henne, och sе kunde de ta Gцsta i hand, hans armar tеlde nog skakningen.

Gцsta stod som i en drцm. I hans hjдrta rann denna kvдll upp en ny kдrlek.

"O, mitt folk", tдnkte han, "o, mitt folk, vad jag дlskar dig!" Han kдnde hur han дlskade hela denna skaran, som drog bort i nattmцrkret med den dцda flickan i spetsen av tеget, alla dessa i grova klдder och illaluktande skodon, alla dessa, som bodde i de grеa stugorna vid skogskanten, alla dessa, som inte kunde fцra en penna och ofta nog inte heller lдsa, alla dessa, som inte kдnde livets fullhet och rikedom, endast strдvan fцr det dagliga brцdet.

Han дlskade dem med en smдrtsam, brinnande цmhet, som tvingade fram tеrar i hans цgon. Han visste inte vad han ville gцra fцr dem, men han дlskade dem, alla och envar, med fel och laster och skrцpligheter. O, herregud, om den dag kunde komma, dе ocksе han bleve дlskad av dem!

Han vaknade ur sin drцm. Hans hustru lade sin hand pе hans arm. Folket var borta. De voro ensamma pе trappan.

- O Gцsta, Gцsta, hur kunde du?

Hon satte hдnderna fцr ansiktet och grдt.

Det дr sant vad jag sa, utbrast han. Jag har aldrig lovat Nygеrdsflickan att gifta mig med henne. "Kom hit nдsta fredag, sе ska du fе se pе roligt!" var allt, vad jag sa till henne. Jag rеr inte fцr att hon tyckte om mig.

- O, det var inte detta! Men hur kunde du sдga till folket, att jag var god och ren? Gцsta, Gцsta, vet du inte, att jag дlskade dig, nдr jag дnnu inte hade lov dдrtill? Jag blygdes fцr folket, Gцsta. Jag ville dц av blygsel.

Och hon skakades av snyftningar.

Han stod och sеg pе henne.

O, min vдn, min дlskade! sade han stilla. Vad du дr lycklig, som дr sе god! Vad du дr lycklig, som i ditt inre har en sе skцn sjдl!

[http://www.lysator.liu.se/runeberg/berling/k33.html]

TRETTIOTREDJE KAPITLET.

Kevenhьller.

Pе 1770-talet fцddes i Tyskland den sedermera lдrde och mеngkunnige Kevenhьller. Han var son till en borggreve och kunde ha fеtt bo i hцga slott och rida vid kejsarens sida, om han hade haft lust, men det hade han inte.

Han skulle ha velat fдsta vдderkvarnsvingar vid borgens hцgsta torn, gцra riddarsalen till en klensmedja och frustugan till en urmakarverkstad. Han skulle ha velat fylla borgen med snurrande hjul och arbetande hдvstдnger. Men dе sеdant inte lдt sig gцra, lдmnade han hela stеten och gav sig i urmakarlдra. Dдr lдrde han allt, som lдras kunde, om kugghjul, fjдdrar och pendlar. Han lдrde att gцra solur och stjдrnur, pendyler med pipande kanariefеglar och lurblеsande herdar, klockspel, som fyllde ett helt kyrktorn med sitt underliga maskineri, och urverk sе smе, att de kunde infattas i en medaljong.

Nдr han hade fеtt sitt mдstarbrev, satte han rдnseln pе ryggen, tog knцlpеken i hand och vandrade frеn ort till ort fцr att studera allt, som gick med rullar och hjul. Kevenhьller var ingen vanlig urmakare, han ville bli en stor uppfinnare och vдrldsfцrbдttrare.

Nдr han sе hade genomvandrat mеnga land, begav han sig ocksе till Vдrmland fцr att studera kvarnhjul och gruvkonster. En vacker sommarmorgon hдnde sig, att han gick tvдrsцver Karlstads torg. Men i samma vackra morgonstund hade skogsfrun funnit fцr gott att utstrдcka sin vandring дnda in i staden. Den hцga damen kom, ocksе hon, tvдrsцver torget, men frеn motsatt hеll, och sе mцtte hon Kevenhьller.

Det var ett mцte fцr en urmakargesдll! Hon hade lysande, grцna цgon och stritt, ljust hеr, som nдra nog nеdde marken, och hon var klдdd i grцnt, skiftande siden. Troll och hedning, som hon var, var hon skцnare дn alla kristna kvinnor, som Kevenhьller nеgonsin hade sett. Han stod som fцrryckt och sеg pе henne, dдr hon kom emot honom.

Hon kom raka vдgen frеn snеren i skogens innersta, dдr ormbunkarna bli hцga som trдd, dдr de jдttelika furorna utestдnga solljuset, sе att det blott kan falla som gyllene stдnk pе den gula mossan, och dдr linnean kryper цver lavklдdda stenar.

Jag hade nog velat vara i Kevenhьllers stдlle fцr att fе se henne, dдr hon kom med ormbunksblad och granbarr intrasslade i det strida hеret och en liten svart huggorm om halsen. Tдnk er henne, smidig i gеngen som ett vilddjur och medfцrande en frisk doft av kеda och smultron, av linnea och mossa!

Vad dock mдnniskorna mеtte ha stirrat pе henne, nдr hon tog sig fцr att vandra цver Karlstads torg! Hдstar skrдmdes vдl i sken av hennes lеnga hеr, som flцg fцr sommarvinden. Gatpojkarna sprungo efter henne. Karlarna slдppte besman och kцttyxa fцr att gapa pе henne. Kvinnorna sprungo skrikande efter biskop och domkapitel fцr att driva otyget ur staden.

Sjдlv gick hon fram lugn och majestдtisk och smеlog blott еt uppstеndelsen, varvid Kevenhьller sеg hennes smе spetsiga rovdjurstдnder lysa fram bakom de rцda lдpparna.

Hon hade hдngt en kappa цver ryggen, fцr att ingen skulle mдrka vem hon var, men olyckan ville, att hon hade glцmt att skyla svansen. Nu lеg den och slдpade lдngs gatstenarna.

Kevenhьller sеg svansen, ocksе han, och det gjorde honom ont, att en hцgboren dam skulle ge sig till pris еt stadsbornas еtlцje, dдrfцr bugade han sig fцr den skцna och sade hцviskt:

- Behagar inte ers nеd att lyfta pе slдpet?

Skogsfrun blev rцrd, inte mindre цver hans vдlvilja дn цver hans artighet. Hon stannade mittframfцr honom och sеg pе honom, sе att han tyckte, att lysande gnistor foro frеn hennes цgon in i hans hjдrta.

- Mдrk det, Kevenhьller, sade hon, hдdanefter ska du med dina tvе hдnder kunna utfцra vilket konstverk du vill, men blott ett av varje slag.

Hon sade sе, och hon kunde hеlla sitt ord. Ty vem vet inte, att den grцnklдdda frеn skogssnеren har makt att skдnka snille och underbara krafter еt dem, som fцrvдrva sig hennes ynnest?

Kevenhьller stannade i Karlstad och hyrde en verkstad dдr. Han hamrade och arbetade natt och dag. Om еtta dagar hade han gjort ett underverk. Det var en vagn som gick av sig sjдlv. Den gick uppfцr backe och utfцr backe, gick fort och lеngsamt, kunde styras och vдndas, hejdas och sдttas i gеng, alltsom man ville det. En ypperlig vagn var det.

Nu blev Kevenhьller en berцmd man och fick vдnner i hela staden. Han var sе stolt цver sin vagn, att han for upp till Stockholm fцr att visa den fцr kungen. Han behцvde inte vдnta pе skjutshдstar eller grдla med hеllkarlar. Han behцvde inte skaka pе rapphцna eller sova pе hеllstugans trдbдnk. Han for stolt i sin egen vagn och var framme pе ett par timmar.

Han for rдtt upp till slottet, och kungen kom ut med hovdamer och hovherrar och sеg honom еka. De kunde aldrig berцmma honom nog.

Dе sade kungen:

- Den vagnen kan du gдrna ge mig, Kevenhьller. Och fast han svarade nej, sе var kungen envis och ville ha vagnen.

Dе sеg Kevenhьller, att i kungens fцlje stod en hovdam med ljust hеr och grцn klдnning. Han kдnde nog igen henne, och han fцrstod, att det var hon, som hade rеtt kungen att be honom om hans vagn. Men han blev fцrtvivlad. Han kunde inte tеla, att en annan skulle дga hans vagn, och inte heller vеgade han i lдngden sдga nej еt kungen. Dдrfцr kцrde han den med en sеdan fart mot slottsmuren, att vagnen sprang i tusen stycken.

Nдr han kom hem till Karlstad igen, fцrsцkte han gцra en ny vagn. Men han kunde inte. Dе blev han fцrfдrad цver den gеva, som skogsfrun hade givit honom. Han hade lдmnat lдttingslivet pе sin faders slott fцr att bli en vдlgцrare fцr mеnga, inte fцr att tillverka trolltyg, som blott en kunde anvдnda. Vad hjдlpte det honom, om han bleve en stor mдstare, ja, den stцrste av alla mдstare, om han inte kunde mеngfaldiga sina underverk, sе att de bleve till nytta fцr tusenden?

Och den lдrde, mеngkunnige mannen lдngtade sе efter lugnt, sansat arbete, att han blev stenhuggare och murare. Det var dе han byggde det stora stentornet nere vid Vдstra bron efter mцnstret av kдrntornet i hans faders riddarborg, och hans mening var vдl дven att bygga huslдngor, portaler, borggеrdar, vallar och hдngtorn, sе att en hel riddarborg skulle uppstе vid Klarдlvsstranden.

Dдr inne skulle han fцrverkliga sin barndomsdrцm. Allt vad industri och hantverk hette, skulle ha sitt hem i slottets salar. Vita mjцlnardrдngar och svarta smeder, urmakare med grцna skдrmar fцr de anstrдngda цgonen, fдrgare med mцrka hдnder, vдvare, svarvare, filare, alla skulle ha sina verkstдder i hans slott.

Och allt gick vдl. Av de stenar, som han sjдlv hade krossat, hade han med egen hand murat sitt torn. Han hade satt fast kvarnvingar pе det, fцr tornet skulle bli en kvarn, och nu ville han ta itu med smedjan.

Stod han sе en dag och betraktade hur de lдtta, starka vingarna vдnde sig fцr vinden. Dе kom hans gamla onda цver honom.

Det var honom, som om den grцnklдdda еter hade sett pе honom med sina lysande цgon, och att hans hjдrna еnyo fattade eld. Han stдngde sig inne i sin verkstad, smakade ingen mat, njцt ingen vila och arbetade utan uppehеll. Sе gjorde han pе еtta dngar ett nytt underting.

En dag steg han upp pе taket av sitt torn och bцrjade spдnna vingar pе sina axlar.

Tvе gatpojkar och en gymnasist, som sutto pе brokaren och metade lцjor, fingo se honom, och de uppgеvo ett skrik, som hцrdes genom hela staden. De gavo sig еstad, flдmtande sprungo de gata upp och gata ner, slogo pе alla dцrrar och ropade, i det de sprungo:

- Kevenhьller ska flyga! Kevenhьller ska flyga!

Denne stod helt lugnt pе torntaket och spдnde vingarna pе sig, och under tiden kommo folkskarorna myllrande fram ur de trеnga gatorna i det gamla Karlstad.

Pigorna lдmnade den kokande grytan och den jдsande degen. Gummorna slдppte stickstrumpan, satte brillorna pе och lцpte framеt gatan. Rеdmдn och borgmдstare stego upp frеn domarbordet. Rektorn slдngde grammatikan i vrеn, skolpojkarna jagade ut ur klasserna utan att begдra lov. Hela staden var pе sprеng mot Vдstra bron.

Snart var bron svart av mдnniskor. Salttorget var packat, och hela дlvstranden дnda bort till biskopsgеrden vimlade av folk. Det var stцrre trдngsel дn i Persmдssan, dдr sеgos flera skеdelystna, дn nдr kung Gustav III kom kцrande genom staden, dragen av еtta hдstar och i en fart sе vild, att vagnen stod pе tvе hjul i svдngarna.

Kevenhьller fick дntligen vingarna pе sig och satte av. Han slog ett par slag med dem, och sе var han ute i det fria. Han lеg och sam i lufthavet hцgt цver jorden.

Han drog in luften i fulla drag, den var stark och ren. Hans brцst vidgades, och det gamla riddarblodet bцrjade sjuda inom honom. Han tumlade som en duva, han svдvade som en hцk, hans vingar voro snabba som svalans, han styrde sin vдg sдkert som falken. Och han sеg ner pе hela den jordbundna hopen, vilken blickade upp till honom, som lеg och sam i luften. Hade han blott kunnat tillverka ett par liknande vingar еt var och en av dem! Hade han blott kunnat ge envar av dem makt att hцja sig i denna friska luft! Vilka mдnniskor skulle det inte bli av dem! Minnet av hans livs elдnde lдmnade honom inte ens i detta segerns цgonblick. Han kunde inte njuta blott fцr sin egen del. Den skogsfrun, om han blott kunde rеka henne!

Dе sеg han med цgon, som voro nдstan blдndade av det skarpa solskenet och den skimrande luften, huru nеgon kom flygande rдtt emot honom. Stora vingar, just liknande hans egna, sеg han rцra sig, och mellan vingarna sam en mдnniskokropp. Gult hеr fladdrade, grцnt siden bцljade, vilda цgon lyste. Dдr var hon, dдr var hon!

Kevenhьller besinnade sig inte. Med vild fart stцrtade han pе vidundret fцr att kyssa henne eller slе henne, han visste inte rдtt vilket, men i alla fall fцr att tvinga henne att lyfta fцrbannelsen frеn hans tillvaro. I denna vilda fart sveko honom besinning och sans. Han sеg inte vart han styrde, han mдrkte blott det flygande hеret och de vilda цgonen. Han kom alldeles inpе henne och strдckte fram armarna fцr att gripa henne. Dе fastnade hans vingar i hennes, och hennes voro starkare. Hans vingar rдmnade och fцrstцrdes, han sjдlv svдngdes runt och stцrtade ner, han visste inte vart.

Nдr han еterfick sans och besinning, lеg han pе taket av sitt eget torn med den krossade flygmaskinen vid sin sida. Han hade flugit rдtt pе sin egen kvarn. Vingarna hade gripit honom, svдngt honom ett par varv runt och dдrpе stцrtat ner honom pе torntaket.

Sе var den leken дndad.

Kevenhьller var nu еter en fцrtvivlad man. Дrligt arbete vдckte hans leda, och vidunderskonsterna vеgade han inte anvдnda. Gjorde han дnnu ett underverk och kom att fцrstцra det, dе skulle vдl hans hjдrta brista av sorg. Och fцrstцrde han det inte, bleve han vдl tokig vid tanken pе att han inte kunde gцra andra nеgon nytta med det.

Han letade fram gesдllrдnseln och knцlpеken, lдt kvarnen stе, som den stod, och beslцt att ge sig ut pе forskning efter skogsfrun.

Han skaffade sig hдst och еkdon, ty han var inte mer sе ung och lдtt pе foten. Och man berдttar, att nдr han kom till en skog, steg han ur еkdonet och gick in dдr och ropade pе den grцnklдdda frеn snеren.

- Skogsfru, skogsfru, det дr jag, Kevenhьller, Kevenhьller! Kom, kom! Men hon kom inte.

Pе dessa resor kom han till Ekeby, nеgra еr innan majorskan blev fцrjagad. Dдr blev han vдl mottagen, och dдr stannade han. Och skaran i kavaljersflygeln blev fцrцkad med en lеng, stark riddarfigur, en rask herre, som kunde gцra skдl fцr sig vid цlstеnkan och pе jaktpartiet. Hans barndoms minnen еterkommo. Han tillдt, att man kallade honom greve, och han fick alltmera utseende av en gammal tysk rцvarbaron med sin stora цrnnдsa, sina barska цgonbryn, sitt helskдgg, som var spetsigt under hakan och morskt uppvridet цver lдpparna.

Han blev dе kavaljer bland kavaljererna och var inte bдttre дn nеgon annan i den hop, som folk trodde att majorskan lagade i ordning еt den lede fienden. Hans hеr grеnade, och hans hjдrna sov. Sе gammal var han, att han inte mer kunde tro pе sin ungdoms bragder. Han var inte mannen med underverkskrafterna. Det var inte han, som hade gjort den sjдlvgеende vagnen och flygmaskinen. Е nej, sagor, sagor!

Men sе hдnde sig, att majorskan blev fцrdriven frеn Ekeby, och kavaljererna blevo herrar pе den stora gеrden. Dе bцrjades dдr ett liv, som aldrig hade varit vдrre. Det gick en storm цver landet. All gammal dеrskap brцt upp i ungdomsyra, allt ont kom i rцrelse, allt gott bдvade, mдnniskorna kдmpade pе jorden och andarna i himmelen. Vargar kommo frеn Dovre med trollkдringar pе ryggen, naturmakterna gеvos fria, och skngsfrun kom till Ekeby.

Kavaljererna kдnde henne inte. De trodde, att hon var en fattig och nцdstдlld kvinna, som en grym svдrmor hade jagat till fцrtvivlan. Sе gеvo de henne skydd, vцrdade henne som en drottning och дlskade henne som ett barn.

Kevenhьller ensam sеg vem hon var. Till en bцrjan var nog han blдndad som alla andra. Men en dag bar hon en klдnning av grцnt, skiftande siden, och nдr hon fick den pе, kдnde Kevenhьller igen henne.

Dдr satt hon, bдddad pе siden, pе den bдsta soffan pе Ekeby, och alla de gamla mдnnen gjorde sig till narrar fцr att tjдna henne. Kock var en och kammartjдnare en annan, en fцrelдsare, en hovmusikant, en skomakare. Alla hade de tagit sin syssla.

Sjuk skulle det heta att hon var, det leda trollet, men Kevenhьller visste nog hur det var bestдllt med den sjukan. Hon hade dem till ett еtlцje allihop, det hade hon.

Han varnade kavaljererna fцr henne.

- Se pе de smе skarpa tдnderna, sade han, och de vilda, lysande цgonen! Hon дr skogsfrun, allt ont дr i rцrelse i denna fцrskrдckliga tid. Jag sдger er, hon дr skogsfrun, hitkommen till vеrt fцrdдrv. Jag har sett henne fцrr.

Men sе snart Kevenhьller hade sett skogsfrun och kдnt igen henne, kom arbetslusten цver honom. Det bцrjade brinna och sjuda i hans hjдrna, hans fingrar vдrkte av lust att krцka sig om hammare och fil, han kunde inte kдmpa med sig sjдlv. Med bittert hjдrta satte han pе sig arbetsrocken och stдngde in sig i en gammal klensmedja, som skulle bli hans verkstad.

Dе gick det ett rop ifrеn Ekeby ut цver hela Vдrmland:

- Kevenhьller har bцrjat arbeta!

Och man lyssnade andlцst efter hammarslagen frеn den stдngda verkstaden, efter filarnas raspning och bдlgens stцnande.

Ett nytt underverk ska se dagen. Vari mеnde det bestе? Ska han nu lдra oss att gе pе vattnet eller resa en stege upp till sjustjдrnorna?

Ingenting дr omцjligt fцr en sеdan man. Med egna цgon ha vi sett honom bдras genom luften av vingar. Vi ha sett hans vagn brusa genom gatorna. Han har skogsfruns gеva, ingenting дr omцjligt fцr honom.

En natt, den fцrsta eller andra i oktober, hade han underverket fдrdigt. Han kom ut ur verkstaden och hade det i handen. Det var ett hjul, som oupphцrligen gick runt. Nдr det vдnde sig, lyste ekrarna som eld, och vдrme och ljus gingo ut dдrifrеn. Kevenhьller hade gjort en sol. Nдr han kom ut ur verkstaden med den, blev natten sе ljus, att sparvarna bцrjade kvittra och molnen brinna till morgonrodnad.

Det var den hдrligaste uppfinning. Pе jorden skulle inte mer finnas mцrker eller kцld. Det svindlade fцr hans huvud, nдr han tдnkte den tanken. Dagens sol skulle fortfara att gе upp och ner, men nдr den fцrsvann, skulle tusenden och еter tusenden av hans eldhjul flamma цver landet, och luften skulle darra av vдrme sеsom pе den hetaste sommardag. Dе skulle man inbдrga mogna skцrdar under midvinterns stjдrnehimmel, smultron och lingon skulle klдda skogsbackarna еret om, isen skulle aldrig binda vattnet.

Sedan nu uppfinningen var fдrdig, skulle den skapa en ny jord. Hans eldhjul skulle bli de fattigas pдls och gruvarbetarnas sol. Det skulle ge drivkraft еt fabrikerna, liv еt naturen, en ny rik och lycklig tillvaro еt mдnskligheten. Men i samma stund visste han vдl, att allt detta var drцmmar och att skogsfrun aldrig skulle tillеta honom att mеngfaldiga sitt eldhjul. Och i sin vrede och hдmndlystnad tдnkte han, att han ville dцda henne, och sе visste han knappt mer vad han gjorde.

Han gick upp till manbyggnaden, och i fцrstugan tдtt under trappan satte han ner eldhjulet. Det var hans mening, att huset skulle fatta eld och trollet brinna inne.

Sedan gick han еter in i sin verkstad och satt dдr tyst, lyssnande.

Det blev rop och skrik pе gеrden. Nu bцrjade det mдrkas, att en stor bragd var gjord.

Ja, spring, skrik, klдmta! Nu brinner hon дndе inne, skogsfrun, som ni bдddade pе siden!

Mеnne hon vrider sig i plеgor, mеnne hon flyr undan lеgorna frеn rum till rum? Ah, vad det grцna sidenet ska lеga, och hur flammorna ska leka i det strida hеret. Friskt mod, flammor, friskt mod, fеnga henne, sдtt eld pе henne! Hдxor brinna! Frukta inte fцr hennes trollord, lеgor! Lеt henne brinna! Den finns, som fцr hennes skull har mеst brinna genom hela sitt liv.

Klockor klдmtade, vagnar rasslade, sprutor drogos fram, vatten langades upp frеn sjцn, folk stormade till frеn alla byar. Det var skrik och jдmmer och befallningar, det var tak, som stцrtade in, det var det fцrfдrliga knastret och dеnet av eldsvеdan. Men intet stцrde Kevenhьller. Han satt pе huggkubben och gned hдnderna.

Sе hцrde han ett brak, som om himlen hade stцrtat samman, och han for upp i jubel.

- Nu дr det gjort! utbrast han. Nu kan hon inte undkomma, nu дr hon krossad under bjдlkarna eller brдnd av lеgorna. Nu дr det gjort!

Och han tдnkte pе Ekeby дra och makt, som mеste uppoffras fцr att skaffa henne ur vдrlden. De hдrliga salarna, dдr sе mycken frцjd hade bott, rummen, som hade genljudit av minnenas glдdje, borden, som hade dignat under lдckra rдtter, de dyrbara gamla mцblerna, silver och porslin, som inte mer kunde tillrдttaskaffas...

Och sе for han upp med ett anskri. Hans eldhjul, hans sol, modellen, pе vilken allt berodde, hade han inte stдllt in den under trappan fцr att еstadkomma eldsvеdan?

Kevenhьller sеg ner pе sig sjдlv, fцrstenad av fasa.

- Дr jag tokig? sade han. Hur kunde jag gцra nеgot sеdant?

I samma stund цppnades verkstadens vдl stдngda dцrr, och den grцnklдdda steg in.

Skogsfrun stod dдr pе trцskeln, smеleende och fager. Hennes grцna klдnning hade inte fel eller flдck, ingen brandrцk hade satt sig fast i hennes strida hеr. Hon var sеdan, som han hade sett henne pе Karlstads torg i sina unga dagar, vilddjurssvansen slдpade mellan hennes fцtter, och hon hade all skogens vildhet och doft med sig.

- Nu brinner Ekeby, sade hon och skrattade.

Kevenhьller hade slдggan lyftad och дmnade kasta den i huvudet pе henne, men sе fick han se, att hon i handen bar hans eldhjul.

- Se, vad jag har rдddat еt dig! sade hon.

Kevenhьller kastade sig pе knд fцr henne.

- Du har brдckt min vagn, du har krossat mina vingar, och du har fцrstцrt mitt liv. Hav nеd, hav fцrbarmande med mig!

Hon klдttrade upp pе hyvelbдnken och satte sig dдr, alltjдmt lika ung och skдlmsk, som nдr han fцrsta gеngen sеg henne pе Karlstads torg.

- Jag finner, att du vet vem jag дr, sade hon.

- Jag kдnner dig, och jag har alltid kдnt dig, sade den stackars mannen, du дr snillet. Men ge mig nu fri! Tag din gеva ifrеn mig! Tag underverksgеvorna ifrеn mig! Lеt mig vara en vanlig mдnniska! Varfцr fцrfцljer du mig? Varfцr fцrfцljer du mig?

- Galning! sade skogsfrun. Jag har aldrig velat dig nеgot ont. Jag gav dig en stor belцning, men jag kan ocksе ta den ifrеn dig, om den inte behagar dig. Men betдnk dig vдl! Du kommer att еngra dig.

- Nej, nej, utbrast han, tag ifrеn mig underverkskrafterna!

- Fцrst mеste du fцrstцra det hдr, sade hon och kastade eldhjulet framfцr honom pе golvet.

Han tvekade inte. Han svдngde slдggan цver den glimmande eldsolen, som blott var ett styggt trolltyg, nдr den inte fick anvдndas till nytta fцr tusenden. Gnistorna flцgo kring rummet, skдrvor och eldslеgor dansade kring honom, och sе lеg дven hans sista underverk i spillror.

- Ja, nu tar jag min gеva ifrеn dig, sade skogsfrun.

Nдr hon stod i dцrren fцr att gе och skenet frеn eldsvеdan dдr ute цverstrцmmade henne, sеg han efter henne fцr sista gеngen.

Skцnare дn nеgonsin fцrr syntes hon honom och inte mer ondskefull, endast strдng och stolt.

- Galning! sade hon. Fцrbjцd jag dig nеgonsin att lеta andra gцra efter dina verk? Vad ville jag annat дn skydda snillets man frеn hantverksarbetet?

Dдrmed gick hon. Kevenhьller var vansinnig ett par dagar. Dдrefter blev han en vanlig mдnniska igen.

Men under sitt vansinne hade han brдnt ner Ekeby. Ingen mдnniska blev dock skadad. Likvдl var det stor sorg fцr kavaljererna, att det gдstfria hem, dдr de hade еtnjutit sе mycket gott, skulle lida sе mycken skada under deras tid.

[http://www.lysator.liu.se/runeberg/berling/k34.html]

TRETTIOFJДRDE KAPITLET.

Broby marknad.

Den fцrsta fredagen i oktober bцrjar den stora Broby marknad, som varar i еtta dagar. Det дr hцstens stora hцgtid. Den fцregеs av slakt och bak i varje stuga, de nya vinterdrдkterna дro dе fдrdiga att bдras fцrsta gеngen, helgdagsrдtter, sеdana som klengеs och ostkaka, stе pе bordet dagen om, brдnnvinsransonerna fцrdubblas, arbetet vilar. Det дr fest i varje gеrd. Tjдnare och arbetsfolk fе dе ut sina lцner och hеlla lеnga цverlдggningar om vad de ska kцpa pе marknaden. Lеngvдga folk kommer i smе flockar vandrande vдgen fram med rдnsel pе ryggen och stav i handen. Mеnga driva sina kreatur till marknaden. Smе envisa ungtjurar och getter, som stе stilla och sдtta frambenen rдtt i backen, stдlla till mycken fцrtret fцr дgaren och mycken glдdje fцr еskеdaren. Gдstrummen pе herrgеrdarna дro fyllda av kдra gдster. Nyheter utbytas, och priser pе boskap och bohag diskuteras. Barnen gе och drцmma om marknadsgеvor och marknadspengar.

Och pе den fцrsta marknadsdagen - vilket vimmel rцr sig inte dе uppfцr Broby backar och цver det vida marknadsfдltet! Stеnd дro resta, dдr stдdernas kцpmдn ha brett ut sina varor, medan dalfolk och vдstgцtar ha staplat upp sitt gods pе oдndliga rдckor av "skivor", цver vilka vita tygtak fladdra. Lindansare, positiv och blinda fiolspelare finns dдr nog av, likasе av spеmдn, av karamellfцrsдljare och av brдnnvinskrogar. Bortom stеnden stе sten- och trдkдrl uppradade. Lцk och pepparrot, дpplen och pдron bjudas ut av trдdgеrdsmдstare frеn de stora gеrdarna. Vidstrдckta kvadrater av marken дro upptagna av rцdbruna kopparkдrl med blank fцrtenning.

Det mдrks dock vдl pе marknadsrцrelsen, att nцd rеder i Svartsjц och Bro och Lцvvik och de andra Lцvsjцsocknarna. Handeln gеr dеligt vid stеnd och skivor. Mesta rцrelsen дr det pе det stora kreaturstorget, ty mеngen mеste sдlja bеde ko och kalv fцr att sjдlv kunna leva цver vintern. Dдr pеgеr ocksе det vilda, spдnnande hдstbytet.

Muntert дr det pе Broby marknad. Har man blott pengar till ett par supar, sе kan man hеlla modet uppe. Och det дr inte brдnnvinet ensamt, som vеllar glдdjen. Nдr mдnniskorna frеn de ensliga skogshemmen komma ner till marknadsfдltet med dess bцljande massor och hцra bruset av hela den skrikande, skrattande skaran, bli de liksom yra av glдdje, fцrvildade av det brusande marknadslivet.

Visst blir det mycken handel bland sе mеnga mдnniskor. men den дr dock knappast huvudsaken. Det viktigaste дr att fе med sig en skara av slдkt och vдnner bort till kдrrorna och bjuda pе fеrpцlsa, klengеs och brдnnvin eller att цvertala tцsen att ta emot psalmbok och silkesklдde eller att gе och se ut marknadsgеvor еt de smе dдr hemma.

Alla mдnniskor, som inte ha mеst stanna hemma fцr att se till hus och boskap, дro komna till denna Broby marknad. Dдr дro kavaljerer frеn Ekeby och skogsbцnder frеn Nygеrd, hдsthandlare frеn Norge, finnar frеn de norra skogarna, skojare frеn landsvдgen.

Ibland samlas hela det brusande havet i en virvel, som svдnger sig i yra ringar kring en medelpunkt. Ingen vet vad som finns innerst, fцrrдn ett par polismдn bryta sig igenom hopen fцr att gцra slut pе ett slagsmеl eller resa upp en kullvдlt kдrra. Och i nдsta цgonblick дr det en ny folkskockning omkring en kцpman, som munhugges med en kvick jдnta.

Fram mot middagen bцrjar det stora slagsmеlet. Bцnderna ha fеtt fцr sig, att vдstgцtarna begagna fцr korta alnmеtt, och det uppstеr fцrst grдl och ovдsen omkring deras skivor, sedan цvergеr det till vеldsamheter. Det vet envar, att fцr de mеnga, som i de dagarna inte sеgo annat дn nцd och elдnde fцr sig, var det just som en glдdje att fе slе till, det kunde gцra detsamma vem eller vad som trдffades. Och sе snart de starka och stridslystna se, att eu slagsmеl дr i gеng, rusa de till frеn alla hеll. Kavaljererna дmna just bryta fram fцr att stifta fred pе sitt eget vis, och dalkarlarna skynda till fцr att hjдlpa vдstgцtarna.

Starke Mеns frеn Fors дr den, som дr ivrigast inne i leken. Full дr han, och vred дr han. Nu har han ryckt omkull en vдstgцte och bцrjat prygla upp honom, men vid dennes nцdrop skynda hans landsmдn fram och fцrsцka tvinga starke Mеns att slдppa kamraten lцs. Dе vдlter starke Mеns tygpackorna ner frеn en av skivorna och griper sjдlva skivan, som дr en aln bred och еtta alnar lеng samt hopfogad av tjocka plankor, och bцrjar svдnga den som sitt vapen.

Han дr en fцrfдrlig man, starke Mеns. Det var han, som sparkade ut en vдgg i arresten i Filipstad, han, som kunde lyfta en bеt ur sjцn och bдra den pе sina axlar. Nu kan man fцrstе, att nдr han bцrjar slе omkring sig med den tunga skivan, sе flyr hela folkhopen och vдstgцtarna med. Men starke Mans дr efter dem, slеende omkring sig med den tunga skivan. Fцr honom дr det inte mer frеga om vдnner eller fiender, han vill bara ha nеgon att slе, nu sedan han har fеtt ett vapen.

Folket flyr i fцrtvivlan undan honom. Mдn och kvinnor skrika och springa. Men hur дr det mцjligt att fly fцr kvinnorna, av vilka flera ha sina barn vid handen? Stеnd och kдrror stе dem i vдgen, oxar och kor, som bli vilda av larmet, hindra dem att komma undan.

I ett hцrn mellan stеnden har en hop kvinnor blivit inklдmd, och mot denna stormar jдtten. Tycker han sig inte mitt i skaran se en vдstgцte! Han hцjer skivan och lеter den falla. I blek, rysande еngest ta kvinnorna emot anfallet, krypande samman under det dцdande slaget.

Men nдr skivan vinande faller ner цver dem, brytes dess kraft mot en mans uppstrдckta armar. En man har inte krupit samman, utan rest sig цver mдngden, en man har av fri vilja tagit emot slaget fцr att rдdda de mеnga. Kvinnor och barn stе oskadda. En man har brutit slagets vеldsamhet, men han ligger nu ocksе medvetslцs pе marken.

Starke Mеns lyfter inte upp sin skiva fцr att storma vidare. Han har mцtt mannens blick, just nдr skivan fцll ner pе hans hjдssa, och den har slagit honom med fцrlamning. Han lеter sig bindas och fцras bort utan motstеnd.

Men i ilande fart lцper kring marknaden det ryktet, att starke Mеns har slagit ihjдl kapten Lennart. Man sдger, att han, som har varit folkets vдn, har dцtt fцr att rдdda kvinnor och vдrnlцsa barn.

Och det blir stilla цver de vida fдlten, dдr livet nyss brusade i sin vildaste fart. Handeln stannar av, slagsmеlet upphцr, gillena vid matsдcksskrinen ta slut, fцrgдves locka lindansarna pе еskеdare.

Folkets vдn дr dцd, folket har fеtt sorg. I tyst trдngsel strцmma alla mot den plats, dдr han har fallit. Han ligger utstrдckt pе marken, alldeles medvetslцs, nеgot sеr syns inte, men sjдlva huvudskеlen tycks vara tillplattad.

Nеgra mдn flytta honom varligt upp pе skivan, som jдtten har tappat. De tro sig mдrka, att han дnnu lever.

- Vart ska vi bдra honom? frеga de varandra.

- Hem! svarar en barsk rцst ur hopen.

O, ja, ni goda mдn, bдr honom hem! Lyft upp honom pе era axlar och bдr honom hem! Han har varit Guds lekboll, han har drivits som en fjдder fцr flдkten av hans anda. Bдr honom nu hem!

Det sеrade huvudet har vilat pе den hеrda britsen i fдngelset, pе halmkдrven i ladan. Lеt det nu fе komma hem och vila mot en stoppad kudde! Han har lidit ofцrskylld skam och plеga, han har fцrjagats frеn sin egen dцrr. En irrande flykting har han varit, vandrande Guds vдgar, var han kunde finna dem, men hans lдngtans land var detta hem, vars port Gud hade stдngt fцr honom. Kanske stеr hans hem цppet fцr den, som har dцtt fцr att rдdda kvinnor och barn.

Nu kommer han inte som en fцrbrytare, ledd av raglande dryckesbrцder. Han ledsagas av ett sцrjande folk, i vars hyddor han har bott, medan han har hulpit dess lidanden. Bдr honom nu hem!x

Och de gцra sе. Sex mдn lyfta skivan, varpе han ligger, pе sina axlar och bдra honom bort frеn marknadsfдltet. Dдr de gе fram, vika mдnniskorna еt sidan och stе stilla, mдnnen blotta sina huvuden, kvinnorna niga, sеsom de gцra i kyrkan, nдr Guds namn nдmnes. Mеnga grеta och torka sina цgon, andra bцrja tala om vilken man han har varit, sе god, sе munter, sе rеdsnar och sе gudfruktig. Mдrkligt дr ock att se hur, sе snart en av bдrarna trцttnar, en annan helt sakta kommer och fцr sin skuldra in under skivan.

Sе kommer kapten Lennart ocksе fцrbi den plats, dдr kavaljererna stе.

- Fеr vдl gе med och se till, att han kommer riktigt hem, sдger Beerencreutz och lдmnar sin plats vid vдgkanten fцr att gе med upp till Helgesдter. Hans exempel fцljes av mеnga.

Marknadsfдltet blir liksom цde, folket drar med kapten Lennart upp till Helgesдter. Man mеste ju se till, att han fеr komma hem. Allt det nцdvдndiga, som skulle kцpas, fеr vara okцpt, marknadsgеvorna еt de smе dдr hemma bli glцmda, psalmbokskцpet blir aldrig avslutat, silkesduken, som har lyst i jдntans цgon, fеr ligga kvar pе disken. Alla mеste gе med och se till, att kapten Lennart kommer hem.

Nдr tеget nеr fram till Helgesдter, дr dдr tyst och цde. Еter trumma цverstens nдvar mot den stдngda ingеngsdцrren. Alla tjдnare дro pе marknaden, kaptenskan дr ensam hemma och vaktar huset. Nu дr det ocksе hon, som цppnar.

Och hon frеgar, sеsom hon hade frеgat en gеng fцrr:

- Vad vill ni?

Varpе цversten svarar, sеsom han hade svarat en gеng fцrr:

- Vi дr har med din man.

Hon ser pе honom, dдr han stеr styv och trygg som alltid. Hon ser pе hдrarna bakom honom, som grеta, och pе hela folkmassan dдr bakom. Hon stеr dдr pе trappan och ser in i hundratal av grеtande цgon, som дngsligt stirra upp till henne. Sist ser hon pе mannen, som ligger utstrдckt pе bеren, och trycker handen mot hjдrtat.

- Detta дr hans rдtta ansikte, mumlar hon.

Utan att frеga mer lutar hon sig ner, drar undan en regel, slеr upp fцrstudцrrarna pе vid gavel och gеr sedan fцre de andra in i sдngkammaren.

Цversten och kaptenskan hjдlpas еt att dra ut dubbelsдngen och skaka ut bolstern, och sе blir kapten Lennart еter bдddad pе mjukt dun och vitt linne.

- Lever han? frеgar hon.

- Ja, svarar цversten.

- Finns det hopp?

- Nej. Det дr ingenting att gцra.

Det дr tyst en stund, sе kommer en plцtslig tanke цver henne.

- Grеter de fцr hans skull, alla dessa?

- Ja.

- Vad har han dе gjort?

- Det sista han gjorde var att lеta starke Mеns slе ihjдl sig fцr att rдdda kvinnor och barn frеn dцden.

Hon sitter еter tyst en stund och tдnker.

- Vad hade han fцr ett ansikte, цverste, nдr han kom hem fцr tvе mеnader sedan?

Цversten rycker till. Nu fцrstеr han, nu fцrst fцrstеr han.

- Gцsta hade ju mеlat honom!

- Sе var det fцr ett kavaljersstrecks skull, som jag stдngde honom ute frеn hans hem. Hur vill ni stе till svars fцr sеdant, цverste?

Beerencreutz hцjde pе de breda axlarna.

- Jag har mycket att svara fцr.

- Men jag menar, att detta mеtte vara det vдrsta ni har gjort.

- Sе har jag heller aldrig gеtt en tyngre vдg дn den i dag hit upp till Helgesдter. Fцr цvrigt дr det tvе till, som har skuld i detta.

- Vilka dе?

- Sintram дr den ena, den andra дr kusin sjдlv. Kusin дr en strдng kvinna. Jag vet, att mеnga har fцrsцkt att tala med kusin om hennes man.

- Det дr sant, svarar hon.

Sedan ber hon honom berдtta om dryckesgillet i Broby.

Han berдttar allt, sе gott han kan minnas, och hon lyssnar tyst. Kapten Lennart ligger alltjдmt medvetslцs pе sдngen. Rummet дr alldeles fullt av grеtande mдnniskor, ingen tдnker pе att utestдnga denna bedrцvade skara. Alla dцrrar stе цppna, alla rum, trappor och fцrstugor дro fyllda av tysta, дngsliga mдnniskor, lеngt ute pе gеrden stе de i tдta flockar.

Nдr цversten har slutat, hцjer kaptenskan rцsten och sдger:

- Om hдr finns nеgra kavaljerer inne, sе ber jag dem gе hдrifrеn. Det дr mig svеrt att se dem, nдr jag sitter vid min mans dцdslдger.

Utan ett ord vidare stiger dе цversten upp och gеr. Sе gцra ock Gцsta Berling och nеgra andra kavaljerer, som ha fцljt kapten Lennart. Folket viker skyggt еt sidan fцr den lilla skaran av forцdmjukade mдn.

Nдr de дro borta, sдger kaptenskan:

- Vill nеgon av dem, som har sett min man under denna tiden, sдga mig var han har uppehеllit sig och vad han har sysslat med?

Sе bцrja de dе dдr inne atl bдra vittnesbцrd om kapten Lennart infцr hans hustru, som har misskдnt honom och i strдnghet fцrhдrdat sitt hjдrta fцr honom. Nu ljuder det еter, de gamla hymnernns sprak. Mдn tala, som aldrig ha lдst annan bok дn bibeln. Pе bildsprеk ur Jobs bok, med ordvдndningar frеn patriarkernas dagar tala de om Guds vandringsman, som gick omkring och hjдlpte folket.

Det varar lдnge, innan de ha fеtt tala ut. Medan skymningen kommer och kvдllen, stе de kvar och tala, en efter annan trдder fram och fцrtдljer om honom infцr hans hustru, som inte har velat hцra hans namn nдmnas.

Dдr finnas de, som kunna tala om hur han hade funnit dem pе sjuksдngen och botat dem. Dдr дro vilda slagskдmpar, som han har tдmt. Dдr дro bedrцvade, som han har upprдttat, fцrsupna, som han har tvungit till nykterhet. Var och en, som hade varit stadd i outhдrdlig nцd, hade sant bud pе Guds vandringsman, och han hade fцrmеtt hjдlpa, еtminstone hade han fцrmеtt vдcka hopp och tro.

Hela kvдllen ljuder hymnernas sprеk inne i sjukrummet.

Ute pе gеrdarna stе de tдta hoparna och vдnta pе slutet. De veta vad som fцrsiggеr dдr inne. Det, som sдgs hцgt vid dцdsbдdden, viskas frеn man till man dдr ute. Den, som har nеgot att sдga, trдnger sig sakta fram.

- Det дr en, som kan vittna, sдger man och lдmnar honom rum. Och de trдda fram ur mцrkret, avlдgga sitt vittnesmеl och sjunka еter ner i mцrkret.

- Vad sдger hon nu? frеga de utanfцr stеende, nдr nеgon kommer ut. Vad sдger hon, den strдnga frun pе Helgesдter?

- Hon strеlar som en drottning. Hon smеler som en brud. Hon har flyttat fram hans lдnstol till bдdden och lagt pе den de klдder, som hon sjдlv har vдvt еt honom.

Men sе blir en tystnad bland allt folket. Ingen sдger det, alla veta det pе en gеng: "han dцr".

Kapten Lennart slеr upp sina цgon, ser och ser nog.

Han ser hemmet, folket, hustrun, barnen, klдderna och smеler. Men han har blott vaknat upp fцr att dц. Han drar ett rosslande andetag och ger upp andan.

Dе tystna berдttelserna, men en rцst tar upp en dцdspsalm. Alla stдmma in, och buren av hundratals starka rцster stiger sеngen mot hцjden.

Det дr jordens avskedshдlsning till den flyende sjдlen.

[http://www.lysator.liu.se/runeberg/berling/k35.html]

TRETTIOFEMTE KAPITLET.

Skogstorpet.

Det var mеnga еr fцre det, dе kavaljererna styrde Ekeby. Vallgossen och vallflickan lekte samman i skogen, byggde hus av flata stenar, plockade hjortron och gjorde allurar. Fцdda i skogen voro bеda. Skogen var deras hem och sдtesgеrd. Med allt dдr levde de i frid, sеsom man lever i frid med tjдnare och husdjur.

De smе rдknade lo och rдv fцr sina gеrdshundar, vesslan var deras katt, hare och ekorre voro deras storboskap, uvar och orrar sutto i deras fеgelbur, granarna voro deras tjдnare och ungbjцrkarna gдster vid deras gillen. De kдnde nog hеlan, dдr huggormarna lеgo sammanslingrade under vintervilan, och nдr de hade badat, hade de sett tomtormen komma simmande genom det klara vattnet, men de fruktade varken orm eller rе, sеdant hцrde skogen till, och den var deras hem. Dдr kunde intet skrдmma dem.

Djupt inne i skogen lеg torpet, dдr gossen bodde. Dit ledde backig skogsvдg, berg stodo runtom och skymde solen, bottenlцs myr lеg nдra och utsдnde еret om frostkall dimma. Fцga lockande syntes slik bostad fцr slдttfolket.

Vallgossen och vallflickan skulle en dag bygga hjonelag samman, bo dдr i skogstorpet och leva av sina hдnders arbete. Men innan do blevo gifta, kom krigets olycka цver landet, och gossen tog vдrvning. Hem kom han еter utan sеr eller skadad lem, men mдrke fцr livet hade han fеtt av den fдrden. Alltfцr mycket av vдrldens ondska och mдnniskors grymma framfдrd mot mдnniskor hade han skеdat. Han blev ur stеnd att se det goda.

Till en bцrjan sеg ingen nеgon дndring pе honom. Med sin barndoms kдresta gick han till prдsten och tog ut lysning. Skogstorpet ovan Ekeby blev deras hem, sеsom de lдngesedan hade avtalat, men i det hemmet rеdde ingen trevnad.

Hustrun gick dдr och sеg pе mannen som pе en frдmmande. Alltsedan han kom ur kriget, kunde hon inte kдnna igen honom. Han skrattade hеrt och talade litet. Hon var rдdd fцr honom.

Han gjorde ingen fцrtret eller skada, och han var en flitig arbetare. Dock blev han fцga avhеllen, ty han trodde alla om ont. Sjдlv kдnde han sig som en fцrhatad frдmling. Nu voro skogens djur hans fiender. Berget, som skymde solen, och myren, som sдnde dimma, voro hans ovдnner. Skogen blir en hemsk bostad fцr den, som bдr pе onda tankar.

Ljusa minnen fцrvдrve den, som vill leva i цdemarker! Eljest ser han blott mord och fцrtryck bland vдxter och djur, liksom han fцrut har sett det bland mдnniskor. Han vдntar ont av allt han mцter.

Inte kunde Jan Hцk, soldaten, sjдlv tyda vad som brast honom, men han mдrkte, att intet gick vдl fцr honom. Fцga frid bjцd hemmet. Sцnerna, som vдxte upp dдr, blevo starka, men vilda. Hдrdade och modiga mдn voro de, men ocksе de levde i strid med var man.

Hustrun hans lockades i sin sorg att utforska цdemarkens hemligheter. I myr och snеr sцkte hon hдlsobringande цrter. De underjordiskas vдsen begrundade hon, och hon visste vad offer som behagade dem. Hon kunde bota sjukdom och ge goda rеd еt dem, som hade дlskogssorger. Hon vann rykte som trollkunnig och blev skydd, fastдn hon gjorde mдnniskor stor nytta.

En gеng tog hustrun sig fцr att tala med mannen om hans bekymmer.

- Alltsedan du gick i krig, sade hon, har du varit som fцrbytt. Vad gjorde de med dig dдr?

Dе for han upp och var nдra att slе henne, och sammalunda gick det varje gеng hon talade om kriget. Han rеkade dе i vansinnig vrede. Av ingen tеlde han hцra ordet krig, och snart blev det kдnt, att han inte kunde fцrdra talet dдrom. Sе togo sig mдnniskorna i akt fцr det samtalsдmnet.

Men ingen av hans krigskamrater kunde berдtta, att han hade gjort mer ont дn andra. Han hade kдmpnt som en god soldat. Det var blott allt detta fцrfдrliga, som han hade sett, som hade skrдmt honom sе, att han sedan inte sеg nеgot annat дn det onda. Frеn kriget hдrledde han all sin sorg. Han tдnkte, att all naturen hatade honom, dдrfцr att han hade tagit del i sеdana ting. De, som mer veta, kunna trцsta sig med att de ha kдmpat fцr fosterland och дra. Vad visste han om sеdant? Han kдnde blott, att allt hatade honom, dдrfцr att han hade utgjutit blod och vеllat skada.

Vid den tiden, dе majorskan blev driven frеn Ekeby, bodde han ensam i sin stuga. Dцd var hustrun, och sцnerna voro borta. Vid marknadstider fylldes dock skogstorpet av gдster. De svarthеriga, mцrkhyade skojarna togo in dдr. De trivas bдst hos den, som de flesta sky. Smе, lеnghеriga hдstar klдttrade dе uppfцr skogsvдgen, dragande kдrror, lastade med fцrtennarverktyg, med barn och trasbylten. Kvinnor, tidigt еldrade, med dragen uppsvдllda av rцkande och dryckjom, och mдn med bleka, skarpa ansikten och seniga kroppar fцljde kдrrorna. Nдr skojarna kommo till skogstorpet, blev dдr muntert liv. Brдnnvin och kortspel och hцgljutt glam bragte de med sig. Om stцlder och hдstbyten och blodiga slagsmеl visste de att fцrtдlja.

Pе fredag bцrjade Broby marknad, och dе blev kapten Lennart dцdad. Starke Mеns, som gav drеpslaget, var son till gubben i skogstorpet. Nдr skojarna pе sцndags eftermiddag sutto tillsammans dдr uppe, rдckte de dдrfцr den gamle Jan Hцk brдnnvinsflaskan oftare дn vanligt och talade med honom om fдngelseliv och fеngkost och rannsakning, ty sеdant hade de ofta prцvat.

Den gamle satt pе huggkubben i spiselvrеn och talade fцga. Hans stora, glanslцsa цgon stirrade ut цver den vilda skara, som fyllde rummet. Skymningen var kommen, men torrvedsbrasan gav ljus. Trasor, elдnde och bister nцd belyste den.

Цppnades sе dцrren helt sakta, och in trдdde tvе kvinnor. Det var den unga grevinnan Elisabet, fцljd av Brobyprдstens dotter. Sдllsam ledde hon sig fцr den gamle, nдr hon, дlsklig och strеlande i blid skцnhet, trдdde in i brasans ljuskrets. Hon berдttade fцr dem dдr inne, att Gцsta Berling inte hade varit sedd pе Ekeby, alltsedan kapten Lennart dog. Hon och hennes tjдnarinna hade gеtt upp i skogen och sцkt honom hela eftermiddagen. Nu sеg hon, att hдr inne funnos mдn, som mycket hade vandrat och kдnde alla stigar. Hade de sett honom? Hon hade kommit in fцr att vila och frеga om de hade sett honom.

Det var en gagnlцs frеga. Ingen av dem hade sett honom.

De satte fram en stol еt henne. Hon sjцnk ner pе den och satt tyst en stund. Larmet i stugan hade fцrstummats. Alla sеgo pе henne och undrade цver henne. Sе blev hon skrдmd av tystnaden, ryckte till och sцkte en likgiltig sak att tala om.

Hon vдnde sig till gubben i vrеn.

- Jag tycker mig ha hцrt, att ni har varit soldat, gamle far, sade hon. Tala om nеgot frеn kriget!

Дn mer fцrstenande tyst blev det. Gubben satt, som om han inte hade hцrt.

- Det skulle mycket roa mig att hцra talas om krig av en, som sjдlv har varit med, fortfor grevinnan, men hon avbrцt sig tvдrt, ty Brobyprдstens dotter skakade pе huvudet еt henne. Hon mеtte ha talat opassande ord. Alla de fцrsamlade mдnniskorna sеgo pе henne, som om hon hade brutit mot det passandes enklaste lag. Plцtsligt hцjde en skojarhustru sin skarpa rцst och frеgade:

- Det дr visst hon, som har varit grevinna pе Borg.

- Det дr det.

- Det var annat, det, дn att lцpa kring skogen efter den galne prдsten. Tvi fцr sеnt byte!

Grevinnan resto sig och bjцd farvдl. Hon hade vilat nog. Kvinnan, som hade talat, fцljde henne ut genom dцrren.

- Grevinnan fцrstеr, sade hon, jag fick lov att sдga nеgot, fцr det gеr inte an att tala med gamle far om krig. Han tеl inte hцra det ordet. Jag mente vдl, jag.

Grevinnan Elisabet skyndade bort, men hon hejdade sig snart. Hon sеg den hotande skogen, det skymmande berget och det rykande trдsket. Hemskt mеtte det vara att bo hдr fцr den, vars sinne fylldes av onda minnen. Hon kдnde med цmkan med den gamle, som satt dдr inne med de mцrka skojarna till sдllskap.

- Jungfru Anna Lisa, sade hon, lеt oss vдnda om! De var goda mot oss dдr inne, men jag uppfцrde mig illa. Jag vill tala med den gamle om gladare ting.

Och lycklig цver att ha funnit nеgon att trцsta, gick hon еter in i stugan.

- Det дr sе, sade hon, att jag tror, att Gцsta Berling gеr hдr i skogen och tдnker pе att ta livet av sig. Det дr dдrfцr viktigt, att han snart blir funnen och hindrad dдrifrеn. Jag och jungfru Anna Lisa har trott oss se honom ibland, men sе har han fцrsvunnit fцr oss. Han hеller sig i trakten av berget, dдr Nygеrdsflickan slog ihjдl sig. Jag kom nu att tдnka pе att jag vдl inte behцver gе дnda ner till Ekeby fцr att skaffa hjдlp. Hдr sitter mеnga raska mдn, som lдtt skulle kunna fеnga honom.

- Ge er i vдg, karlar! utbrast skojarkvinnan. Nдr grevinnan inte hеller sig fцr god att be skogsfolket om en tjдnst, ska ni genast gе.

Mдnnen reste sig ocksе och gingo att sцka.

Den gamle Jan Hцk satt stilla och stirrade framfцr sig med glanslцs blick. Skrдmmande dyster och hеrd satt han dдr. Den unga frun fann intet ord att sдga honom. Dе sеg hon, att ett barn lеg sjukt pе en halmkдrve, och mдrkte, att en kvinna hade ont i en hand. Genast bцrjade hon ansa de sjuka. Hon blev snart god vдn med de sladdrande kvinnorna och lдt visa sig de minsta barnen.

Om en timme kommo mдnnen tillbaka. De fцrde Gцsta Berling bunden in i stugan. Pе golvet framfцr spiselden lade de ner honom. Hans klдder voro rivna och smutsiga, anletsdragen avtдrda och цgonen vilda. Fцrskrдcklig hade hans fдrd varit under dessa dagar. Pе den fuktiga marken hade han legat, han hade borrat ner hдnder och ansikte i mossjorden, slдpat sig fram цver stenhдllar, trдngt genom de tдtaste snеr. Godvilligt hade han inte fцljt mдnnen, men de hade цvermannat och bundit honom.

Nдr hans hustru еtersеg honom sеdan, vart hon vred. Hon lцste inte hans bundna lemmar, utan lдt honom ligga kvar pе golvet. Med fцrakt vдnde hon sig frеn honom.

- Sе du ser ut! sade hon.

- Infцr dina цgon hade jag inte mer дmnat komma, svarade han.

- Дr jag dе inte din hustru? Дr det inte min rдtt att vдnta, att du kommer till mig med din sorg? Med bitter дngslan har jag vдntat pе dig i dessa tvе dagar.

- Jag hade ju vеllat kapten Lennarts olycka. Hur kunde jag vеga att visa mig fцr dig? Hur kunde jag?

- Rдdd var du sдllan, Gцsta.

- Den enda tjдnst jag kan gцra dig, Elisabet, дr att befria dig frеn mig.

Outsдgligt fцrakt ljungade under hennes sammandragna цgonbryn ner mot honom.

- Till en sjдlvmцrdares hustru vill du gцra mig!

Hans anletsdrag fцrvredos.

- Elisabet, lеt oss gе ut i den tysta skogen och tala samman!

- Varfцr skulle inte dessa mдnniskor kunna hцra oss? utbrast hon, talande i gдlla tonfall. Дr vi bдttre дn nеgon av dem? Har nеgon av dem vеllat mera sorg och skada дn vi? De дr skogens och landsvдgens barn, de hatas av var man. Lеt dem hцra hur synd och sorg ocksе fцljer hдrskaren цver Ekeby, den av alla дlskade Gцsta Berling! Tror du din hustru hеller dig fцr bдttre дn nеgon av dem, eller gцr du det?

Han reste sig mцdosamt pе armbеgen och sеg pе henne med uppflammande trots.

- Jag дr inte sе usel, som du tror.

Dе fick hon hцra dessa tvе dagars historia. Fцrsta dygnet drev Gцsta omkring i skogen, jagad av samvetskval. Han kunde inte uthдrda att mцta en mдnniskas blick. Men han tдnkte inte pе att dц. Han дmnade dra till fjдrran land. Pе sцndagen steg han dock ner frеn hцjderna och gick fram till Bro kyrka. Дn en gеng ville han se folket, Lцvsjц hдrads fattiga, hungrande folk, som han hade drцmt om att tjдna, nдr han hade suttit vid Brobyprдstens skamhцg, och som han hade kommit att дlska, nдr han hade sett dem dra bort i natten med den dцda Nygеrdsflickan.

Gudstjдnsten var bцrjad, nдr han kom till kyrkan. Han smцg sig upp pе en lдktare och sеg ner pе folket. Grymma kval grepo honom dе. Han hade velat tala till det, trцsta det i dess fattigdom och hopplцshet. Hade han blott fеtt tala i Guds hus, han skulle, sе fцrtvivlad han var, ha дgt ord av trцst och frдlsning fцr alla.

Dе lдmnade han kyrkan, gick in i sakristian och skrev den kungцrelse, som hans hustru redan kдnde. Han hade lovat, att arbetet skulle еterupptagas pе Ekeby och sдd dдr utdelas till de mest behцvande. Han hade hoppats, att hans hustru och kavaljererna skulle uppfylla hans lцften, nдr han vore borta.

Kommen ut, sеg han en kista stе framfцr sockenstugan. Den var grov, i hast tillyxad, men prydd med svart krusflor och kransar av lingonris. Han fцrstod, att den var kapten Lennarts. Folket hade vдl bett kaptenskan att pеskynda begravningen, sе att den stora mдngden av marknadsbesцkande skulle kunna цvervara jordafдrden.

Han stod och sеg pе kistan, nдr en tung hand lades pе hans axel. Sintram hade kommit fram till honom.

- Gцsta, sade han, om du vill gцra en mдnniska ett riktigt spratt, sе lдgg dig att dц! Det finns inget knipslugare дn att dц, ingenting, som sе lurar en дrlig man, som inget ont anar. Lдgg dig att dц, sдger jag!

Fцrfдrad lyssnade Gцsta till vad den elake talade. Denne klagade цver vдl lagda planers fцrolyckande. Цde bygd hade han velat se vid Lцvens strand. Dдrfцr hade han gjort kavaljererna till traktens herrar, dдrfцr hade han lеtit Brobyprдsten utarma folket, dдrfцr hade han framkallat torkan och hungersnцden. Pе Bruby marknad skulle det avgцrande slaget ha stеtt. Hetsat av olyckor, skulle folket ha hдngivit sig еt mord och stцld. Sedan skulle rдttegеngar ha kommit och utarmat det. Hungersnцd, upplopp och alla slags olyckor skulle ha hдrjat. Sе styggt och fцrhatligt skulle till sist landet ha blivit, att ingen hade kunnat bo dдr, och allt detta skulle ha varit Sintrams verk. Hans glдdje och stolthet skulle detta ha varit, ty han var ond. Han дlskade цde trakter och obruten mark. Men denne, som hade vetat att dц i rдtta stunden, hade fцrdдrvat allt fцr honom.

Dе frеgade honom Gцsta vartill allt detta skulle ha tjдnat.

- Det skulle ha behagat mig, Gцsta, ty jag дr ond. Jag дr slagbjцrnen pе fjдllet, jag дr snцstormen pе slдtten, jag tycker om att mцrda och fцrfцlja. Bort, sдger jag, bort med mдnniskorna! Jag tycker inte om dem. Jag kan lеta dem lцpa mellan mina klor och gцra sina krumsprеng - det kan ocksе vara lustigt fцr en stund -, men nu var jag mдtt pе lek, Gцsta, nu ville jag hugga till, nu ville jag dцda och fцrdдrva.

Han var galen, alldeles galen. Han bцrjade fцr lдnge sedan pе lek med dessa helveteskonster, och nu hade ondskan tagit цverhand, nu trodde han sig vara en ande frеn avgrunden. Nu hade han nдrt och fostrat det onda inom sig, sе att det hade tagit vдldet цver hans sjдl. Sе kan elakhet gцra mдnniskor galna liksom kдrleken och grubblet.

Han var rasande, den elake brukspatronen, och i sin vrede bцrjade han rycka i kistans kransar och krusflor, men dе ropade Gцsta Berling:

- Rцr inte kistan!

- Se, se, se, ska jag inte rцra den? Jo, jag ska kasta min vдn Lennart pе marken och fцrtrampa hans kransar. Ser du inte vad han har gjort mig? Ser du inte i vilken fin, grе kalesch jag kommer еkande?

Och Gцsta Berling sеg dе, att ett par fеngkдrror med lдnsman och hдradstjдnare stodo och vдntade utanfцr kyrkogеrdsmuren.

- Se, se, se, ska jag inte sдnda kaptenskan pе Helgesдter ett tack, dдrfцr att hon i gеr satte sig ner att lдsa i gamla papper fцr att finna bevis mot mig i den dдr krutsaken, du vet? Ska jag inte lеta henne veta, att hon hellre borde ha sysslat med brygd och bak дn skicka lдnsman och hдradstjдnare efter mig? Ska jag inte ha nеgot fцr de tеrar, som jag har grеtit for att beveka Scharling att lеta mig komma hit och lдsa en bцn vid den gode vдnnens kista?

Och han bцrjade еter rycka i krusfloret.

Dе stod Gцsta Berling tдtt bredvid honom och fattade om hans armar.

- Allt vill jag ge, fцr att inte brukspatron ska rцra kistan! sade han.

- Gцr vad du vill! sade den galningen. Ropa, om du vill! Nеgot hinner jag dock, innan lдnsman kommer. Slеss med mig, om du det vill! Det blir en glad syn hдr pе kyrkbacken. Lеt oss slеss bland kransar och bеrklдden!

- Jag vill kцpa ro fцr den dцde till vad pris det vara mе, brukspatron. Tag mitt liv, tag allt!

- Du lovar stort, gossen min.

- Brukspatron kan prцva.

- Nе, sе dцda dig dе!

- Det kan jag gцra, men fцrst ska kistan vara sдkert under jord.

Sе blev det. Sintram tog ed av Gцsta, att han inte skulle finnas till, tolv timmar efter sedan kapten Lennart hade jordats.

- Sе vet jag, att du aldrig kan bli en bra karl, sade han.

Detta var lдtt att lova fцr Gцsta Berling. Han var glad цver att fе ge sin hustru friheten. Samvetskvalen hade jдktat honom dцdstrott. Det enda, som fцrfarade honom, var, att han hade lovat majorskan att inte dц, sе lдnge Brobyprдstens dotter var tjдnarinna pе Ekeby. Men Sintram sade, att hon nu inte kunde rдknas som tjдnarinna, sedan hon hade дrvt sin fars rikedomar. Gцsta invдnde, att Brobyprдsten hade gцmt sitt gods sе vдl, att ingen hade kunnat finna hans skatter. Dе log Sintram och sade, att de voro gцmda bland duvnдstena i Broby kyrktorn. Dдrmed gick han, och sedan drog Gцsta еter upp till skogen. Bдst syntes det honom att dц pе den plats, dдr Nygеrdsflickan hade slagit ihjдl sig. Dдr uppe hade han irrat hela eftermiddagen. Han hade sett sin hustru i skogen, dдrfцr hade han inte genast mдktat dцda sig.

Detta berдttade han fцr sin hustru, medan han lеg bunden pе golvet i skogstorpet.

- O, sade hon sorgset, nдr han hade slutat, vad jag vдl kдnner igen detta! Hjдltefasoner, hjдltestеt! Alltid fдrdig att sticka hдnderna i eldbrasan, Gцsta, alltid redo att kasta bort dig sjдlv! Vad sеdant en gеng syntes mig stort! Vad jag nu prisar lugn och besinnung! Vad nytta gjorde du den dцde med ett sеdant lцfte? Vad, om nu Sintram hade hunnit att stjдlpa kistan och riva av den krusfloret? Den hade vдl blivit upplyftad, det hade vдl funnits nytt krusflor, nya kransar. Om du hade lagt din hand pе den gode mannens kista, dдr infцr Sintrams цgon, och svurit att leva fцr att hjдlpa detta fattiga folk, som han hade velat fцrdдrva, det skulle jag nu ha prisat. Om du hade tдnkt, nдr du i kyrkan sеg folket: "jag vill hjдlpa det, jag sjдlv vill anvдnda alla krafter pе att hjдlpa det", och inte lagt denna bцrda pе din svaga hustru och pе gamla mдn med svikande krafter, sе skulle jag ha prisat ocksе detta.

Gцsta Berling lеg tyst en stund.

- Vi kavaljerer дr inte fria mдn, sade han slutligen. Vi har lovat varann att leva fцr glдdjen och blott fцr glдdjen. Ve oss alla, om en sviker!

- Ve dig, sade grevinnan med harm, att du ska vara den fegaste bland kavaljererna och senare till bдttring дn nеgon av dem! I gеr pе eftermiddagen satt de alla elva i kavaljersflygeln, och dystra var de. Du var borta, kapten Lennart var borta, Ekeby glans och дra var borta. Toddybrickan lдmnade de orцrd, fцr mig ville de inte visa sig. Dе gick jungfru Anna Lisa, som stеr hдr, upp till dem. Du vet, att hon дr en nitisk liten kvinna, som i еratal har kдmpat intill fцrtvivlan mot vanvеrd och slцseri.

"I dag har jag еterigen varit hemma och sцkt sцta fars pengar", sa hon till kavaljererna, "men jag har inget kunnat finna. Alla reverser дr цverkorsade, och lеdor och skеp stеr tomma."

"Det var synd om henne, jungfru Anna Lisa", menade Beerencreutz.

"Nдr majorskan drog frеn Ekeby", fortsatte Brobyprдstens dotter, "sе bad hon mig se till hennes hus. Och om jag nu hade funnit sцta fars pengar, sе skulle jag ha byggt upp Ekeby. Men nдr jag inte fann nеgot annat att ta dдr hemma, sе tog jag med mig sцta fars skamhцg, fцr stor skam vдntar mig, nдr min matmor kommer igen och frеgar mig vad jag har gjort av Ekeby."

"Ta sig inte sе nдra av det, som hon inte har fцrskyllat, jungfru Anna Lisa!" sa еter Beerencreutz.

"Men jag har inte tagit med skamhцgen fцr mig ensam", sa Brobyprдstens dotter. "Jag tog ocksе dдrav fцr de goda herrarnas rдkning. Var sе goda, kдra herrar! Sцta far дr vдl inte den ende, som har vеllat skam och skada i denna vдrlden."

Och hon gick frеn den ene till den andre av dem och lade ner nеgra av de torra stickorna framfцr var och en. Somliga svor, men de flesta lдt henne hеllas. Till sist sa Beerencreutz med en hцg herres lugn:

"Det дr bra. Jungfrun ska ha tack. Jungfrun kan gе nu."

Nдr hon var borta, slog han knytnдven i bordet, sе att glasen hoppade.

"Frеn denna stund", sе han, "absolut nykter! Nеgot sеdant ska inte brдnnvinet дn en gеng bringa цver mig." Dдrpе steg han upp och gick ut.

De fцljde honom sе smеningom, alla de andra. Vet du vart de gick, Gцsta? Jo, ner till дlven, till nдset, dдr Ekeby kvarn och smedja stod, och dдr bцrjade de arbeta. De bцrjade slдpa pе stockar och stenar och rцja platsen. De gamla har haft en svеr tid. Sorg har gеtt цver flera av dem. Nu kan de inte lдngre uthдrda vanдran av att ha fцrstцrt Ekeby. Vдl vet jag, att ni kavaljerer blygs fцr arbetet, men nu har de andra tagit denna skammen pе sig. Дn mer, Gцsta, de дmnar sдnda jungfru Anna Lisa upp till majorskan och hдmta henne. Men du, vad gцr du?

Han fann дnnu en sak att svara henne.

- Vad begдr du av mig, av en avsatt prдst? Fцrkastad дr jag av mдnniskor, fцrhatlig fцr Gud.

- Ocksе jag har i dag varit i Broby kyrka, Gцsta. Hдlsning har jag till dig frеn tvе kvinnor. "Sдg Gцsta", sa Marianne Sinclaire, "att en kvinna inte vill blygas цver den, som hon har дlskat!" "Sдg Gцsta", sa Anna Stjдrnbцk, "att jag nu har det bra! Jag regerar sjдlv mina gеrdar. Folk sдger om mig, att jag blir en andra majorska. Jag tдnker inte pе kдrlek, bara pе arbete. Ocksе pе Berga har de цvervunnit sorgens fцrsta bitterhet. Men vi sцrjer alla цver Gцsta. Vi tror pе honom och ber Gud fцr honom. Men nдr, nдr blir han en man?"

- Дr du fцrkastad av mдnniskor? fortfor grevinnan. Fцr mycken kдrlek har du rцnt, det дr din olycka. Kvinnor och mдn har дlskat dig. Bara du har skдmtat och skrattat, bara du har sjungit och spelat, har de fцrlеtit dig allt. Vad det har behagat dig att gцra har varit dem gott. Och du vеgar kalla dig en fцrkastad! Eller дr du fцrhatlig fцr Gud? Varfцr stannade du inte och sеg kapten Lennarts jordafдrd?

Som han hade dцtt pе en marknadsdag, hade ryktet om honom blivit fцrt vida omkring. Efter gudstjдnsten kom tusentals mдnniskor upp till kyrkan. Hela kyrkogеrden och muren och fдlten dдr omkring var betдckta av mдnniskor. Liktеget ordnade sig framfцr sockenstugan. Man vдntade endast pе gamle prosten. Han var sjuk och hade inte predikat. Men till kapten Lennarts begravning hade han lovat komma. Och sе kom han, gеende med sдnkt huvud och drцmmande sina egna drцmmar, sеsom han plдgar nu pе sin еlderdom, och stдllde sig i spetsen fцr liktеget. Ingenting ovanligt mдrkte han. Han hade gеtt i mеnga liktеg, den gamle. Han gick fram pе den kдnda vдgen och sеg inte upp. Han lдste bцnerna och kastade mull pе kistan och mдrkte alltjдmt ingenting. Men sе tog klockaren upp en psalm. Inte vеgade jag tro, att den grova rцsten, som annars alltid brukade sjunga ensam, skulle kunna vдcka prosten ur hans drцmmar.

Men klockaren fick inte sjunga ensam. Hundratal och еter hundratal av rцster stдmde in. Mдn, kvinnor och barn sjцng. Dе vaknade prosten ur sitt grubbel. Han strцk sig цver цgonen och steg upp pе den uppkastade jordhцgen fцr att se. Aldrig hade han sett en sеdan skara sцrjande. Mдnnen hade pе sig de gamla, slitna begravningshattarna. Kvinnorna hade de vita fцrklдdena med de breda fеllarna. Alla sjцng, alla hade de tеrar i цgonen, alla hade de sorg.

Dе bцrjade gamle prosten darra och дngslas. Vad skulle han sдga till detta folk, som hade fеtt sorg? Det var nцdvдndigt, att han sе dem ett ord till trцst.

Nдr sеngen hade tystnat, strдckte han ut armarna цver folket.

"Jag ser, att folket har fеtt sorg", sa han, "och sorgen дr tyngre att bдra fцr den, som lдnge ska trampa jordens stigar, дn fцr mig, som snart ska skiljas hдdan."

Han tystnade fцrfдrad. Hans rцst var fцr svag, och han tvekade i valet av ord.

Men snart bцrjade han pе nytt. Hans stдmma hade еterfеtt sin ungdoms kraft, och hans цgon strеlade.

Han hцll ett hдrligt tal fцr oss, Gцsta. Fцrst berдttade han sе mycket han visste om Guds vandringsman. Sedan pеminde han oss om att ingen yttre glans eller stor fцrmеga hade gjort denne man sе дrad, som han nu var, utan blott det, att han alltid hade gеtt Guds vдgar. Och nu bad han oss fцr Guds och Kristi skull handla sammalunda. Envar skulle дlska den andre och vara hans hjдlp. Envar skulle tro gott om den andre. Envar skulle handla som denne gode kapten Lennart, ty dдrtill behцvdes inte stora gеvor, blott ett fromt sinne. Och han uttydde fцr oss allt, som hade skett i еr. Han sa, att det var en fцrberedelse till den kдrlekens och lyckans tid, som nu helt visst vore att vдnta. Mдnsklig godhet hade han i еr ofta sett bryta fram i spridda strеlar. Nu skulle den framtrдda som en hel, lysande sol.

Och det var oss alla, som om vi hade hцrt en profet tala. Alla ville дlska varandra, alla ville vara goda.

Han lyfte sina цgon och hдnder och lyste frid цver nejden. "I Guds namn", sa han, "mе oron upphцra! Mе frid bo i edra hjдrtan och i all naturen! Mе de dцda tingen och djuren och vдxterna kдnna lugn och upphцra att skada!"

Och det var, som om en helig ro hade sдnkt sig цver trakten. Det var, som om hцjderna hade strеlat och dalarna lett och hцstdimmorna hade klдtts i rosenfдrg.

Sedan kallade han pе en hjдlpare fцr folket. "Nеgon ska komma", sa han. "Det дr inte Guds vilja, att I nu skolen fцrgеs. Gud ska uppvдcka nеgon, som mдttar de hungrande och leder er pе hans vдgar."

Dе tдnkte vi alla pе dig, Gцsta. Vi visste, att prosten talade om dig. Folket, som hade hцrt din kungцrelse, gick hem, under det att de talade om dig. Och du gick hдr i skogen och ville dц! Folket vдntar dig, Gцsta. Runtom i hyddorna sitter de och talar om att nдr den galne prдsten pе Ekeby nu vill hjдlpa dem, sе ska allt bli bra. Du дr deras hjдlte, Gцsta. Allas deras hjдlte дr du.

Ja, Gцsta, det дr visst, att den gamle talade om dig, och detta tцr vдl nu locka dig att leva. Men jag, Gцsta, som дr din hustru, jag sдger dig, att du helt enkelt ska gе bort och gцra din plikt. Du ska inte drцmma om att vara sдnd av Gud. Envar tцr vara det, fцrstеr du. Du ska arbeta utan hjдltedater, du ska inte glдnsa och fцrvеna, du ska laga, att ditt namn inte alltfцr ofta ljuder pе folkets lдppar. Betдnk dig dock vдl, innan du еtertar ditt ord till Sintram! Du har nu skaffat dig ett slags rдtt att dц, och livet torde inte bjuda dig mycken fдgnad hдdanefter. Det var en tid min цnskan att dra hem till sцdern, Gцsta. Mig, skuldbelastade, syntes det fцr mycken lycka att vara din hustru och fе fцlja dig genom livet. Men nu ska jag bli kvar. Om du vеgar leva, ska jag stanna. Men vдnta dig ingen glдdje av det! Tunga plikters vдg ska jag tvinga dig att vandra. Aldrig vдnte du av mig glдdjens och hoppets ord! All sorg och olycka, som vi bеda har vеllat, ska jag stдlla som vakt vid vеr hдrd. Kan vдl ett hjдrta, som har lidit sе som mitt, дlska mer? Tеrlцs och glдdjelцs ska jag vandra bredvid dig. Betдnk dig vдl, Gцsta, innan du vдljer att leva! Det дr botgцringens vдg vi ska vandra.

Hon vдntade inte pе svar. Hon vinkade еt Brobyprдstens dotter och gick. Nдr hon kom in i skogen, bцrjade hon bittert grеta och grдt, дnda till dess hon nеdde Ekeby. Kommen dit, mindes hon, att hon hade glцmt att tala om gladare ting дn krig med Jan Hцk, soldaten.

I skogstorpet blev stilla och tyst, nдr hon var borta.

- Herren Gud vare pris och дra! sade plцtsligen den gamle soldaten.

De sеgo pе honom. Han hade rest sig och skеdade ivrigt omkring sig.

- Ondska, ondska har allt varit, sade han. Allt vad jag har sett, sedan jag fick mina цgon цppnade, har varit ondska.

Onda mдn, onda kvinnor! Hat och vrede i skog och mark! Men hon дr god. En god mдnniska har stеtt i mitt hem. Nдr jag sitter hдr ensam, ska jag komma ihеg henne. Hon ska vara med mig pе skogsvдgen.

Han bцjde sig ner цver Gцsta, lцste hans band och reste upp honom. Sedan tog han hцgtidligt hans hand.

- Fцrhatlig fцr Gud, sade han och nickade, det дr just saken. Men nu дr han det inte mer, och inte heller jag дr det, sedan hon har stеtt i mitt hem. Hon дr god.

Nдsta dag kom gamle Jan Hцk till lдnsman Scharling.

- Jag vill ta mitt kors, sade han. Jag har varit en ond man, dдrfцr fick jag onda sцner. Och han bad att fе gе i hдkte i stдllet fцr sin son, men detta kunde ju inte ske.

Den yppersta av gamla historier дr den, som handlar om hur han fцljde sin son, vandrande bredvid fеngkдrran, hur han sov utanfцr hans fдngelse, hur han inte цvergav honom, fцrrдn han hade lidit sitt straff. Den finner vдl ock sin skildrare.

[http://www.lysator.liu.se/runeberg/berling/k36.html]

TRETTIOSJДTTE KAPITLET.

Margareta Celsing.

Dagarna fцre jul kom majorskan resande ner till Lцvsjц hдrad, men fцrst pе sjдlva julaftonen kom hon till Ekeby. Under hela resan var hon sjuk. Hon hade lunginflammation och svеr feber, dock hade man aldrig sett henne gladare eller hцrt flera vдnliga ord av henne.

Brobyprдstens dotter, som hade vistats hos henne pе bruket i Дlvdalsskogarna alltsedan oktober mеnad, satt vid hennes sida i slдden och ville gдrna pеskynda resan, men hon kunde inte hindra den gamla frеn att hejda hдstarna och kalla varje vandringsman fram till slдden fцr att spцrja om nyheter.

- Hur gеr det er hдr nere i Lцvsjц? frеgade majorskan.

- Oss gеr det vдl, fick hon dе till svar. Bдttre tider stundar. Den galne prдsten dдr nere pе Ekeby och hans hustru hjдlper oss alla.

- En god tid дr kommen, svarade en annan. Sintram дr borta. Ekeby kavaljerer arbetar. Brobyprдstens pengar дr funna i Bro kyrktorn. De дr sе mеnga, att Ekeby дra och makt kan upprдttas med dem. De rдcker ocksе till att skaffa brцd еt de hungriga.

- Vеr gamle prost har vaknat upp till nytt liv och ny kraft, sade en tredje. Varje sцndag talar han med oss om Guds rikes tillkommelse. Vem kan vilja synda mer? Det godas vдlde tillstundar.

Och majorskan еkte lеngsamt vidare, frеgande vem hon mцtte:

- Hur gеr det med er? Lider ni inte brist hдr pе orten?

Och feberhettan och den stickande smдrtan i brцstet stillades, nдr de svarade henne:

- Hдr finns tvе goda, rika kvinnor, Marianne Sinclaire och Anna Stjдrnhцk. De hjдlper Gцsta Berling med att gе ur hus i hus och se till, att ingen behцver svдlta. Och numera kastas ingen sдd i brдnnvinspannan.

Det var, som om majorskan hade suttit dдr i slдden och hеllit en lеng gudstjдnst. Hon var kommen till ett heligt land. Hon sеg gamla, fеrade ansikten klarna, nдr det talades om de tider, som voro komna. Sjuklingarna glцmde sina smдrtor fцr att prisa glдdjens dag.

- Vi vill alla vara sеdana som den gode kapten Lennart, sade de. Vi vill alla vara goda. Vi vill tro alla om gott. Vi vill inte skada nеgon. Sеdant ska pеskynda Guds rikes tillkommelse.

Hon fann dem alla gripna av samma ande. Pе herrgеrdarna hцlls fri spisning fцr de mest behцvande. Den, som hade ett arbete att utfцra, lдt det nu ske, och pе alla majorskans bruk var verksamheten i full gеng.

Aldrig hade hon kдnt sig friskare, дn nдr hon satt dдr och lдt den kalla luften strцmma in i sitt verkande brцst. Ingen gеrd kunde hon resa fцrbi utan att stanna och frеga.

- Nu дr allt gott, sade dе husfolket. Hдr var stor nцd е fдrde, men de goda herrarna frеn Ekeby hjдlper oss. Majorskan ska komma att fцrundra sig цver allt, som har blivit utfцrt dдr. Nu дr kvarnen nдstan fдrdig, och smedjan дr i gеng, och det brдnda huset дr upptimrat till takеsen.

Det var nцden och de hjдrteskakande hдndelserna, som hade fцrvandlat dem alla. Ack, det skulle vдl bara rдcka en liten tid! Men det var дnda gott att vдnda еter till ett land, dдr den ene tjдnade den andre och dдr alla ville gцra det goda. Majorskan kдnde, att hon kunde fцrlеta kavaljererna, och hon tackade Gud dдrfцr.

Anna Lisa, sade hon, jag, gamla mдnniska, sitter hдr och tror, att jag redan fдrdas in i de saligas himmel.

Nдr hon дntligen kom fram till Ekeby och kavaljererna skyndade till fцr att hjдlpa henne ur slдden, kunde de knappt kдnna igen henne, ty hon var lika god och blid som deras egen unga grevinna. De дldre, som hade sett henne som ung, viskade till varandra:

- Det дr inte majorskan pе Ekeby, det дr Margareta Celsing, som kommer tillbaka.

Stor var kavaljerernas glдdje цver att se henne komma sе god och sе fri frеn alla hдmndtankar, men snart byttes den i sorg, nдr de funno hur sjuk hon var. Hon mеste genast bдras in i gдstrummet i kontorsflygeln och bдddas ner. Men pе trцskeln vдnde hon sig om och talade till dem.

- Det har varit Guds storm, sade hon, Guds storm. Jag vet nu, att allt har varit till det bдsta.

Dдrmed stдngdes dцrren till sjukrummet, och de fingo inte se henne mer.

Det дr dock sе mycket att sдga till den, som hеller pе att dц. Orden trдngas pе tungan, nдr man vet, att i nдsta rum ligger den, vars цra snart ska stдngas fцr alltid. "Ack, min vдn min vдn", vill man sдga, "kan du fцrlеta? Kan du tro, att jag har дlskat dig trots allt? Hur kunde det dock bli sе, att jag skulle vеlla dig sе mycken sorg, medan vi vandrade hдr tillsammans? Ack, min vдn, tack fцr all glдdje, som du har skдnkt mig!"

Detta ville man sдga och sе mycket, mycket annat.

Men majorskan lеg i brinnande feber, och kavaljerernas rцst kunde inte nе henne. Skulle hon dе aldrig fе veta hur de hade arbetat, hur de hade upptagit hennes verk, hur de hade rдddat Ekeby дra och glans? Skulle hon aldrig fе veta det?

Kort dдrpе gingo kavaljererna ner till smedjan. Dдr var allt arbete avstannat, men de kastade nya kol och nytt tackjдrn i ugnen och redde till en smдlta. De kallade inte smederna, som hade gеtt hem fцr att fira jul, utan arbetade sjдlva vid hдrden. Kunde blott majorskan fе leva, tills hammaren komme i gеng, dе skulle den tala deras sak hos henne.

Det blev kvдll, och det blev natt under arbetet. Flera av dem tдnkte pе hur underligt det var, att de nu еter kommo att fira julnatt i smedjan.

Den mеngfцrfarne Kevenhьller, som hade varit smedjans och kvarnens byggmдstare under denna brеda tid, och Kristian Bergh, den starke kaptenen, stodo framme vid hдrden och skцtte smдltan. Gцsta och Julius drogo kol. Av de цvriga sutto nеgra pе stдdet under den upphissade hammaren, och andra hade slagit sig ner pе kolkдrror och tackjдrnshцgar. Lцwenborg, den gamle mystikern, talade med farbror Eberbard, filosofen, som satt bredvid honom pе stдdet.

- I natt dцr Sintram, sade han.

- Varfцr just i natt? frеgade Eberhard.

- Bror vet vдl, att vi i fjol ingick ett vad. Nu har vi intet gjort, som inte har varit kavaljersmдssigt, och dдrfцr har han fцrlorat.

- Bror, som tror pе sеdant, vet vдl dе ocksе, att vi har gjort mycket, som inte har varit kavaljersmдssigt. Fцr det fцrsta hjдlpte vi inte majorskan, fцr det andra bцrjade vi arbeta, fцr det tredje var det inte fullt riktigt, att Gцsta Berling inte dцdade sig, nдr han hade lovat det.

- Jag har ocksе tдnkt pе detta, yttrade Lцwenborg, men jag fцrmenar, att bror inte uppfattar saken rдtt. Att handla i tanke pе egna, smеaktiga fцrdelar var oss fцrbjudet, men inte att handla sе, som kдrleken eller дran eller vеr eviga salighet fordrade. Jag tror, att Sintram har fцrlorat.

- Bror kan ha rдtt.

- Jag ska sдga bror, att jag vet det. Jag har hцrt hans bjдllror hela kvдllen, men det дr inga riktiga bjдllror. Snart har vi honom hдr.

Och den lille gubben satt och stirrade fram mot smedjeporten, som stod цppen, och mot det av glesa stjдrnor besatta stycke blе himmel, som syntes genom den.

Om en stund for han upp.

- Ser bror honom? viskade han. Dдr kommer han nu insmygande. Ser inte bror honom i dцrrцppningen?

- Ingenting ser jag, genmдlde farbror Eberhard. Bror дr sцmnig, det дr hela saken.

- Jag sеg honom sе tydligt mot den ljusa himlen. Han hade sin lеnga vargskinnspдls och pдlsmцssan. Nu дr han inne i mцrkret, och jag kan inte se honom. Se, nu дr han framme vid ugnen! Han stеr tдtt bredvid Kristian Bergh, men Kristian ser honom visst inte. Nu lutar han sig fram och kastar nеgot i elden. Е, vad han ser stygg ut! Akta er, vдnner, akta er!

Som han sade detta, skцt en eldkvast ut ur ugnen och цverhцljde smederna och deras hjдlpare med slagg och gnistor. Det skedde dock ingen skada.

- Han vill hдmnas, viskade Lцwenborg.

- Bror дr fцr galen! utbrast Eberhard. Bror borde дndе ha haft nog av sеdant.

- Sеdant kan man vдl tдnka och цnska, men det hjдlper fцga. Ser inte bror hur han stеr dдr vid stolpen och grinar еt oss? Men sannerligen tror jag inte, att han lossar hammaren!

Han for upp och ryckte Eberhard med sig. Цgonblicket dдrpa slog hammaren dеnande mot stдdet. Det var bara en krampa, som hade lossnat, men Eberhard och Lцwenborg hade med nцd undkommit dцden.

- Ser bror, att han ingen makt har цver oss! sade Lцwenborg triumferande. Men det syns, att han vill hдmnas.

Och han ropade till sig Gцsta Berling.

- Gе dit upp till kvinnorna, Gцsta! Kanske visar han sig fцr dem ocksе. De дr inte sе vana som jag att se sеdant. De torde bli rдdda. Och ta dig i akt, Gцsta, fцr han har mycket agg till dig, och kanske han har makt цver dig fцr det dдr lцftets skull. Kanske han har det.

Sedermera fick man nog hцra, att Lцwenborg hade haft rдtt och att Sintram hade dцtt julnatten. Somliga sade, att han hade hдngt sig sjдlv i fдngelset. Andra trodde, att rдttvisans tjдnare i all hemlighet hade lеtit dцda honom, ty rдttegеngen syntes gе vдl fцr honom, och det kunde ju inte gе an att еter slдppa honom lцs цver folket i Lцvsjц. Дnnu andra var det, som trodde, att en mцrk herre hade kommit resande i en svart vagn, dragen av svarta hдstar, och tagit honom bort ur fдngelset. Och Lцwenborg var inte den ende, som sеg honom under julnatten. Дven pе Fors vart han sedd och i Ulrika Dillners drцmmar. Mеnga berдttade om hur han hade visat sig fцr dem, дnda tills Ulrika Dillner flyttade hans lik till Bro kyrkogеrd. Hon lдt ocksе driva bort de onda tjдnarna frеn Fors och infцrde dдr ett gott regemente. Sedan spцkar dдr inte mer.

Det sдgs, att innan Gцsta Berling hann upp till gеrden, hade en frдmmande kommit till kontorsflygeln och dдr avlдmnat ett brev till majorskan. Ingen kдnde budbдraren, men brevet blev inburet och lagt pе bordet bredvid den sjuka. Strax dдrpa blev hon helt ovдntat bдttre, febern stillades, smдrtorna avtogo, och hon blev i stеnd att lдsa skrivelsen.

De gamla ville gдrna tro, att denna fцrbдttring berodde av mцrka makters inflytande. Sintram och hans vдnner kunde ha fцrdel dдrav, att majorskan lдste detta brev.

Det var en urkund skriven med blod pе svart papper. Kavaljererna skulle nog ba kдnt igen den. Den fцrfattades fцrra julnatten i smedjan pе Ekeby.

Och majorskan lеg dдr nu och lдste, att eftersom hon hade varit en hдxa och sдnt kavaljerssjдlar till helvetet, sе dцmdes hon att fцrlora Ekeby. Delta och annan dylik dеrskap lдste hon. Hon granskade datum och underskrifter och fann fцljande anteckning bredvid Gцstas namn: "Dдrfцr att majorskan har begagnat sig av min svaghet fцr att locka mig bort frеn дrligt arbete och behеlla mig som kavaljer pе Ekeby, dдrfцr att hon har gjort mig till Ebba Dohnas mцrdare genom att fцrrеda fцr henne, att jag дr en avsatt prдst skriver jag under."

Majorskan vek lеngsamt tillhopa papperet och lade in det i omslaget. Sedan lеg hon stilla och begrundade vad hon hade fеtt veta. Hon fцrstod med bitter smдrta, att sеdan var folkets tanke om henne. En hдxa och trollpacka var hon fцr alla dessa, som hon hade tjдnat, som hon hade givit arbete och brцd. Detta var hennes lцn, sеdant skulle hennes eftermдle varda. De kunde inte tro en дktenskapsbryterska om bдttre.

Men vad rдknade hon pе dessa okunniga? De hade dock stеtt henne fjдrran. Men dessa fattiga kavaljerer, som hade levat av hennes nеd och kдnde henne vдl, дven de trodde det eller lеtsade tro det fцr att fе en fцrevдndning att rycka till sig Ekeby. Snabba gingo hennes tankar. Vild vrede och hдmndlystnad lеgade i hennes feberheta hjдrna. Hon lдt Brobyprдstens dotter, som jдmte grevinnan Elisabet vakade цver henne, sдnda bud till Hцgfors efter fцrvaltaren och inspektoren. Hon ville gцra sitt testamente.

Еter lеg hon tдnkande. Hennes цgonbryn sammandrogos, hennes anletsdrag fцrvredos hemskt av lidandet.

- Majorskan дr mycket sjuk, sade grevinnan sakta.

- Det дr jag, sjukare дn nеgonsin fцrr.

Det blev еter tyst, men sе talade majorskan med hеrd, strдv rцst:

- Det дr underligt att tдnka, att дven ni, grevinna, ni, som alla дlskar, ska vara en дktenskapsbryterska.

Den unga kvinnan ryckte till.

- Ja, om inte i handling, sе dock i tankar och begдr, och det gцr ingen skillnad. Jag, som ligger hдr, kдnner, att det inte gцr nеgon skillnad.

- Det vet jag, majorska.

- Och dock дr grevinnan nu lycklig. Grevinnan fеr дga den дlskade utan synd. Det svarta spцket ska inte stе mellan er, nдr ni mцts. Ni fеr tillhцra varandra infцr vдrlden, дlska varandra pе ljusan dag, gе sida vid sida genom livet.

- Е, majorska, majorska!

- Hur kan grevinnan vеga stanna hos honom? utropade den gamla med stigande hдftigbet. Gцr bot, gцr bot i tid! Res hem till er far och mor, innan de kommer och fцrbannar er! Vеgar ni rдkna Gцsta Berling fцr er make? Res ifrеn honom! Jag ska ge honom Ekeby. Jag ska ge honom makt och hдrlighet. Vеgar ni dela detta med honom? Vеgar ni ta emot lyckan och дran? Jag vеgade det. Minns ni hur det gick mig? Minns ni julmiddagen pе Ekeby? Minns ni hдktet i lдnsmansgеrden?

- Е, majorska, vi skuldbelastade gеr hдr sida vid sida utan lycka. Jag gеr hдr fцr att vaka dдrцver, att ingen glдdje ska bosдtta sig vid vеr hдrd. Tror ni inte jag lдngtar hem, majorska? Е, bittert lдngtar jag efter hemmets skydd och stцd, men jag ska aldrig mer njuta det. Hдr ska jag bo i fruktan och bдvan, vetande, att allt, vad jag gцr, leder till synd och sorg, vetande, att om jag hjдlper en, stjдlper jag en annan. Fцr svag och dеraktig fцr livet hдr och дndе tvungen att leva det, bunden av en evig botgцring.

- Med sеdana tankar dеrar vi vеrt hjдrta! utbrast majorskan. Men detta дr svaghet. Ni vill inte bort frеn honom, detta дr enda orsaken.

Innan grevinnan hann svara, kom Gцsta Berling in i rummet.

- Kom hit, Gцsta! sade majorskan genast, och hennes rцst blev дn skarpare och hеrdare. Kom hit, du, som alla i Lцvsjц prisar! Kom, du, som ska fе ditt eftermдle som folkets rдddare! Du ska nu hцra hur det har gеtt din gamla majorska, som du lдt fцraktad och цvergiven gе kring landet.

Jag vill fцrst sдga dig hur det gick i vеras, nдr jag kom hem till min mor, fцr du bцr kдnna slutet av den historien.

I mars mеnad kom jag vandrande upp till bruket i Дlvdalsskogarna, Gцsta. Fцga bдttre дn en tiggarkдring sеg jag dе ut. Man sa mig, nдr jag var framme, att min mor var i mjцlkkammaren. Dit gick jag dе in och stod lдnge tyst nere vid dцrren. Runtom rummet gick lеnga hyllor, och pе dem stod blanka kopparbunkar, fyllda med mjцlk. Och min mor, som var цver nittio еr, tog ner bunke efter bunke och skummade av grдdden. Hon var rask nog, den gamla, men vдl mдrkte jag hur det kostade pе henne att rдta upp ryggen fцr att nе bunkarna. Jag visste inte om hon hade sett mig, men om en stund talade hon till mig med besynnerlig, gдll rцst.

"Sе har det gеtt dig, som jag har velat det!" sa hon. Jag ville tala och be henne fцrlеta mig, men det lцnade inte mцdan. Hon hцrde inte ett ord av det, som jag sa. Hon var stendцv. Men om en stund talade hon igen: "Du kan komma och hjдlpa mig", sa hon.

Dе gick jag fram och skummade mjцlken. Jag tog ner bunkarna i rдtt ordning och satte allt pе sin plats och tog lagom djupt med skumsleven, och hon vart nцjd. Till ingen tjдnare hade hon kunnat anfцrtro att skumma mjцlken, men jag visste ju av gammalt hur hon ville ha det.

"Nu kan du еta dig det hдr arbetet", sa hon. Och dдrmed visste jag, att hon hade fцrlеtit mig.

Och sedan var det med ens sе, som om hon inte hade mдktat arbeta mer. Hon satt stilla i sin lдnstol och sov mest hela dagarna. Hon dog ett par veckor fцre jul. Jag skulle gдrna ha velat komma fцrr, Gцsta, men jag kunde inte fara ifrеn den gamla.

Majorskan hцll inne. Hon bцrjade еter fе svеrt att andas men hon bemannade sig och talade vidare:

- Det дr sant, Gцsta, att jag gдrna hade dig hдr hos mig pе Ekeby. Det дr sе med dig, att alla glдds еt att vara i ditt sдllskap. Om du hade velat bli en stadgad mam, skulle jag ha givit dig mycken makt. Mitt hopp var alltid att du skulle finna en god hustru. Fцrst trodde jag, att det skulle bli Marianne Sinclaire, fцr jag sеg, att hon дlskade dig, redan nдr du levde som vedhuggare i skogen. Sedan trodde jag, att det skulle bli Ebba Dohna, och jag for en dag цver till Borg och sa henne, att om hon toge dig till man, skulle jag lеta dig дrva Ekeby. Om jag handlade illa i detta, mе du fцrlеta mig det.

Gцsta lеg pе knд vid sдngen med pannan mot sдngkanten. Han uppgav ett tungt stцnande.

- Sдg mig nu, Gцsta, hur du дmnar leva! Hur ska du fцrsцrja din hustru? Sдg mig det! Du vet ju, att jag alltid har velat ditt bдsta. Och Gцsta svarade henne leende, medan hans hjдrta ville brista av sorg:

- I forna dagar, nдr jag fцrsцkte bli arbetare hдr pе Ekeby, gav mig majorskan ett eget torp att bo pе, och det дr дnnu mitt. I hцst har jag gjort allt i ordning dдr. Lцwenborg har hjдlpt mig, och vi har kritstrukit taken och klдtt vдggarna med papper och mеlat dem. Det inre, lilla rummet kallar Lцwenborg fцr grevinnans kabinett, och han har sцkt i alla bondgеrdarna hдr omkring efter mцbler, som har kommit dit frеn herrgеrdsauktionerna. Dem har han kцpt, sе att dдr inne nu finns hцgkarmade lдnstolar och dragkistor med glдnsande beslag. Men i det yttre, stora rummet stеr unga fruns vдvstol och min svarvstol, husgerеd och allehanda saker finns dдr, och dдr har Lцwenborg och jag redan suttit mеnga kvдllar och talat om hur unga grevinnan och jag ska ha det i torpstugan. Men min hustru fеr fцrst nu veta detta majorska. Vi ville sдga henne det, nдr vi fick lдmna Ekeby.

- Fortsдtt, Gцsta!

- Lцwenborg talade alltid om hur vдl det kunde behцvas en piga i huset. "Om sommaren дr det vдlsignat vackert hдr pе bjцrknдset", brukade han sдga, "men pе vintern blir hдr fцr ensamt fцr unga frun. Du fеr lov att ha en piga, Gцsta."

Och jag hцll nog med honom, men inte visste jag hur jag skulle fе rеd att hеlla en sеdan. Dе kom han en dag och bar ner sina noter och sitt bord med de mеlade tangenterna och stдllde det i stugan. "Det дr nog du, Lцwenborg, som ska bli piga", sa jag dе till honom. Han svarade, att han nog torde komma att behцvas. Menade jag, att unga grevinnan skulle laga mat och bдra ved och vatten? Nej, jag hade inte menat, att hon skulle gцra nеgonting alls, sе lдnge jag hade ett par armar att arbeta med. Men han tyckte дndе, att det var bдst, att vi vore tvе, sе att hon kunde fе sitta dagen om i sitt soffbцrn och sy tambursцm. Aldrig kunde en veta hur mycken uppassning ett sеdant dдr litet kvinnfolk bebцvde, sa han.

- Fortsдtt! sade majorskan. Detta lindrar mina plеgor. Trodde du, att din unga grevinna skulle vilja bo i en torpstuga?

Han undrade pе hennes hеnfulla ton, men fortsatte:

- Е, majorska, inte vеgade jag tro det, men det skulle ha varit sе hдrligt, om hon hade velat. Hдr дr ju fem mil till nеgon doktor. Hon, som har en lдtt hand och ett цmt hjдrta, skulle fе arbete nog med att skцta sеr och stilla febrar. Och jag tдnkte, att alla bedrцvade skulle finna vдgen till den fina frun i torpstugan. Det дr sе mycken sorg bland de fattiga, som goda ord och ett vдnligt hjдrtelag kan hjдlpa.

- Men du sjдlv, Gцsta Berling?

- Jag ska ha mitt arbete vid hyvelbдnken och svarvstolen, majorska. Jag ska hдdanefter leva mitt eget liv. Om min hustru inte vill fцlja mig, sе fеr det bli dдrvid. Om man nu skulle bjuda mig all vдrldens rikedomar, skulle de inte locka mig. Jag vill leva mitt eget liv. Nu ska jag vara och fцrbli en fattig man bland bцnderna och hjдlpa dem med vad jag kan. De behцver nеgon, som spelar polska fцr dem pе brцllop och julgillen, de behцver nеgon, som skriver breven till de bortresta sцnerna, och det fеr vдl bli jag, det. Men fattig mеste jag vara, majorska.

- Det blir ett dystert liv fцr er, Gцsta.

- Е nej, majorska, det skulle det inte bli, om vi bara vore tvе, som hцlle ihop. De rika och glada skulle nog komma till oss likavдl som de fattiga. Vi skulle ha muntert nog i vеr stuga. Gдsterna skulle inte bry sig om, att maten lagades till mittfцr deras цgon, eller stцta sig pе att de mеste дta tvе och tvе pе samma tallrik.

- Och vad skulle du dе gцra fцr nytta med allt detta, Gцsta? Vad berцm skulle du vinna?

- Stor vore min berцmmelse, majorska, om de fattiga ville minnas mig ett par еr efter min dцd. Nytta nog hade jag gjort, om jag hade planterat ett par дppletrдd vid husknutarna, om jag hade lдrt bondspelmдnnen ett par av de gamla mдstarnas melodier och om vallbarnen hade fеtt lдra nеgra goda sеnger att sjunga pе skogsstigen.

Majorskan kan tro mig, jqg ar densamme galne Gцsta Berling, som jag fordom var. En bondspelman дr allt jag kan bli, men det дr nog. Jag har mycken synd att gottgцra. Grеta och еngra дr inte fцr mig. Jag ska gцra de fattiga glдdje, det дr min botgцring.

- Gцsta, sade majorskan, detta дr ett fцr ringa liv fцr en man med dina krafter. Jag vill ge dig Ekeby.

- Е, majorska, utbrast han med fцrskrдckelse, gцr mig inte rik! Lдgg inga sеdana plikter pе mig! Skilj mig inte frеn de fattiga.

- Jag vill ge Ekeby till dig och kavaljererna, upprepade majorskan. Du дr ju en dygdig man, Gцsta, som folket vдlsignar. Jag sдger som min mor: "Du fеr еta dig det hдr arbetet."

- Nej, majorska, vi kan inte ta emot sеdant. Vi, som har misskдnt majorskan och vеllat majorskan sеdan sorg!

- Jag vill ge er Ekeby, hцr du.

Hon talade strдvt och hеrt utan all vдnlighet. Han greps av еngest.

- Stдll inte fram en sеdan frestelse fцr de gamla, majorska! Detta skulle ju omigen gцra dem till lдttingar och drinkare. Gud i himlen, rika kavaljerer! Vad skulle det bli av oss?

- Jag vill ge dig Ekeby, Gцsta, men fцrst ska du lova att ge din hustru fri. Ser du, en sеdan fin liten kvinna дr inte fцr dig. Hon har fеtt lida fцr mycket hдr i bjцrnlandet. Hon lдngtar еter till sin ljusa hembygd. Du ska lеta henne gе. Det дr dдrfцr jag ger dig Ekeby.

Men nu kom grevinnan Elisabet fram till majorskan och knдbцjde vid sдngen.

- Jag lдngtar inte mer, majorska, Han, som дr min man, har lцst gеtan och funnit det liv, som jag kan leva. Inte mer ska jag behцva gе strдng och kall bredvid honom och pеminna honom om еnger och bot. Fattigdomen och nцden och hеrt arbete ska fullgцra det vдrvet. De vдgar, som leder till de fattiga och sjuka, ska jag kunna gе utan synd. Jag fruktar inte mer fцr livet hдr uppe i norden. Men gцr honom inte rik, majorska! dе vеgar jag inte stanna.

Majorskan reste sig i bдdden.

- All lycka fordrar ni fцr er, ropade hon och hotade dem med knutna nдvar, all lycka och vдlsignelse! Nej, mе Ekeby bli kavaljerernas, pе det att de mе fцrdдrvas! mе man och hustru skiljas, sе att de mе fцrdдrvas! En hдxa дr jag, en trollpacka дr jag, till ont ska jag hetsa er. Sеdan, som mitt rykte дr, ska jag sjдlv vara.

Hon grep brevet och slдngde det i Gцstas ansikte. Det svarta papperet fladdrade ut och sjцnk till golvet. Gцsta kдnde det nog.

- Du har synd mot mig, Gцsta. Du har misskдnt den, som har varit en andra mor fцr dig. Vеgar du neka att ta ditt straff av mig? Du ska ta emot Ekeby, och detta ska fцrdдrva dig, fцr du дr svag. Du ska sдnda hem din hustru, sе att ingen ska kunna rдdda dig. Du ska dц med ett namn lika fцrhatat som mitt. Margareta Celsings eftermдle дr en hдxas. Ditt ska varda en slцsares och bondeplеgares.

Hon sjцnk еter ner pе kuddarna, och allt vart tyst. Genom denna tystnad ljцd dе ett dovt slag, sе ett och дnnu ett. Stеngjдrnsbammaren hade bцrjat sin vitt dеnande sеng.

- Hцr! sade dе Gцsta Berling. Sе ljuder Margareta Celsings eftermдle! Detta дr inte druckna kavaljerers galna upptеg. Detta дr arbetets segerhymn, uppstдmd till дra fцr en god gammal arbeterska. Hцr majorskan vad hammaren talar? "Tack", sдger den, "tack fцr gott arbete, tack fцr brцdet, som du har gett de fattiga, tack fцr vдg, som du har rцjt, fцr bygd, som du har brutit! Tack fцr glдdjen, som du har lеtit rеda i dina salar!" - "Tack", sдger den, "och sov i ro! Ditt verk ska leva och bestе. Din gеrd ska alltid vara en fristad fцr det lyckobringande arbetet." - "Tack", sдger den, "och dцm inte oss, som har farit vill! Du, som nu antrдder resan till fridens дngder, tдnk blida tankar om oss, som дnnu lever!"

Gцsta tystnade, men stеngjдrnshammaren fortfor att tala. Alla rцster, som gott och vдnligt hade talat till majorskan, blandades in i hammarklangen. Sе smеningom fцrsvann spдnningen ur hennes drag. De blevo slappa, och det var, som om dцdens skugga hade fallit цver henne.

Brobyprдstens dotter kom in och underrдttade dдrom, att herrarna frеn Hцgfors voro komna. Majorskan lдt dem gе. Hon ville inte sдtta upp nеgot testamente.

Е, Gцsta Berling, man av mеnga bragder, sade hon, sе har du dе segrat дn en gеng! Bцj dig ner och lеt mig vдlsigna dig!

Febern kom nu tillbaka med fцrdubblad styrka. Dцdsrosslingarna begynte. Kroppen slдpades hдn genom tungt lidande, men sjдlen visste snart intet dдrom. Den bцrjade skеda in i de himlar, som цppnas fцr de dцende.

En timme fцrgick, och den korta dцdskampen var slut. Dе lеg hon dдr sе fridfull och skцn, att de omkringstеende djupt rцrdes.

- Min kдra gamla majorska, sade Gцsta dе, sеdan sеg jag dig en gеng fцrr! Nu дr Margareta Celsing kommen еter till livet. Nu ska hon aldrig mer vika fцr majorskan pе Ekeby.

*

Nдr kavaljererna kommo in frеn smedjan, mцtte dem budskapet om majorskans dцd.

- Hцrde hon hammaren? frеgade de.

Det hade hon gjort, och dдrmed fingo de vara nцjda.

De fingo sedermera veta, att hon hade дmnat skдnka Ekeby еt dem, men att testamentet aldrig hade blivit uppsatt. Detta hцllo de fцr en stor дra och berцmde sig sedan dдrav, sе lдnge de levde. Men ingen hцrde dem nеgonsin klaga цver de rikedomur, som de hade fцrlorat.

Det sдges ocksе, att denna julnatt stod Gцsta Berling vid sin unga makas sida och hцll sitt sista tal till kavaljererna. Han var bedrцvad цver deras цde, dе de nu alla skulle dra bort frеn Ekeby. Еlderdomens krдmpor vдntade dem. En kall vдlkomst mцter den gamle och trumpne hos gдstvдnnen. Den fattige kavaljeren, som har blivit tvungen att inackordera sig i bondgеrdarna, har inga glada dagar. Skild frеn vдnner och дventyr, fцrtvinar den ensamme.

Och sе talade han till dem, de sorglцsa, de mot all lyckams omkastningar hдrdade. Дn en gеng kallade han dem fцr gamla gudar och riddersmдn, som hade uppstеtt fцr att infцra glдdjen i jдrnets land och jдrnets tid. Dock klagade han nu цver att den lustgеrd, dдr den fjдrilsvingade glдdjen svдrmar, uppfylles av fцrstцrande larver och att dess frukter fцrkrympas.

Vдl visste han, att glдdjen vore ett gott fцr jordens barn och att den mеste finnas. Men som en tung gеta lеge alltjдmt цver vдrlden spцrsmеlet om hur en man skulle kunna vara bеde glad och god. Den lдttaste sak och dock den svеraste kallade han detta. Hittills hade de inte kunnat lцsa gеtan. Nu ville han tro, att de hade lдrt det, att de alla hade lдrt det under detta glдdjens och nцdens och lyckans och bedrцvelsens еr.

*

Ack, ni goda herrar kavaljerer, дven fцr mig ligger avskedets bitterhet цver denna stund. Detta дr den sista natt, som vi tillsammans ha genomvakat. De lustiga skratten ska jag inte mer hцra och inte de muntra visorna. Frеn er och alla de glada mдnniskorna pе Lцvens strand ska jag nu skiljas.

Ni kдra gamla! I forna tider gеven I mig goda gеvor. Till den i stor цdslighet levande bragten I det fцrsta budskapet om livets rika vдxlingar. Vдldiga Ragnarцksstrider sеg jag er utkдmpa runtom mina barndomsdrцmmars sjц. Men vad har jag givit er?

Kanske det dock ska frцjda er, att era namn еter ljuda i samband med de дlskade gеrdarna? Mе all glans, som har tillhцrt ert liv, еter falla цver den trakt, dдr I han levat! Дnnu stеr Borg, дnnu stеr Bjцrne, дnnu ligger Ekeby kvar vid Lцven, hдrligt omkransat av fors och sjц, av park och leende skogsдngar, och nдr man stеr pе de breda altanerna, svдrma sдgnerna omkring en som sommarens bin.

Men pе tal om bin, lеt mig berдtta дnnu en gammal historia! Den lille Ruster, vilken som trumslagare gick i spetsen fцr svenska armйn, nдr den 1813 ryckte in i Tyskland, kunde sedan aldrig trцttna att berдtta historier om det underbara landet i sцdern. Mдnniskorna dдr voro hцga som kyrktorn, svalorna voro stora som цrnar, bina som gдss.

- Nе, men bikuporna dе?

- Bikuporna var som vеra vanliga bikupor.

- Hur kom dе bina in i dem?

- Ja, det fick de se sig om, sade den lille Ruster

Kдra lдsare, mеste jag inte sдga detsamma? Hдr ha nu fantasiens jдttebin svдrmat omkring oss under еr och dag, men hur de ska komma in i verklighettns kupa, det fе de sannerligen se sig om.

Innehеll / Table of Contents

Titel och innehåll
I. Prästen
II. Tiggaren
1. Landskapet
2. Julnatten
3. Julmiddagen
4. Gösta Berling, poeten
5. La cachucha
6. Balen på Ekeby
7. De gamla åkdonen
8. Den stora björnen i Gurlita klätt
9. Auktionen på Björne
10. Unga grevinnan
11. Spökhistorier
12. Ebba Dohnas historia
13. Mamsell Marie
14. Kusin Kristofer
15. Livets stigar
16. Botgöring
17. Järnet från Ekeby
18. Liljecronas hem
19. Dovres häxa
20. Midsommar
21. Fru Musica
22. Brobyprästen
23. Patron Julius
24. Lerhelgonen
25. Guds vandringsman
26. Kyrkogården
27. Gamla visor
28. Döden befriaren
29. Torkan
30. Barnets mor
31. Amor vincit omnia
32. Nygårdsflickan
33. Kevenhüller
34. Broby marknad
35. Skogstorpet
36. Margareta Celsing

26

Мультиязыковой проект Ильи Франка www.franklang.ru

---